PR: Humor och politisk kommunikation!

POLITIK | Journalister och väljare gillar politiker som har humor. Frågan är bara om man vinner speciellt många väljare på det.

En svensk politiker som lyckades leverera roligheter på löpande band var Kristdemokraternas Göran Hägglund.

Men det hjälpte vare sig honom själv eller partiet när det väl var dags för val. Opinionssiffrorna och valresultaten imponerade aldrig under Hägglunds tid som partiledare.

Emily Heil på engelska The Independent har skrivit en intressant artikel om hur Barack Obama använder humor för att få fram sitt politiska budskap för att kunna påverka allmänheten.

Humor är vanligare i amerikansk politik än här. Och Obama verkar ha en genuin känsla för vad som går hem i stugorna. Och han levererar roligheterna utan att verka alltför krystad.

For a long time, presidential humour was predictable as a knock-knock joke. Then along came President Obama, dropping the word “heezy,” mimicking viral memes, and quipping that he and Joe Biden are so close, they’d probably be denied service at an Indiana pizza joint.

[…]

The president’s reputation as a funny guy is, of course, partly courtesy of the professionally crafted material he reads off the Teleprompters. It’s no secret: A team of speechwriters writes his correspondents’ dinner routines for him. But Obama has input in that process, said David Litt, a former White House speechwriter who’s now the head writer at the Washington office of comedy website Funny or Die.

Writers consult with the president in the weeks leading up to the dinner to get a sense of the punchlines he likes — and those he doesn’t. Then the boss tweaks the final version. “He would make these little, small changes, but they would make such a difference,” Litt said. “They would punctuate the joke in a way that made it work better, or replace a phrase with a slightly better phrase.”

Obama has gotten plenty of unscripted laughs, too. During last year’s State of the Union address, Republicans cheered after he said he had no more elections to run. “I know, because I won both of them,” Obama zinged back. Those mic-dropping words didn’t appear in the advance copy of his remarks.

[…]

But the laughs often aren’t for their own sake. Obama has used comedic venues to advance his agenda, particularly among young people who are more likely to share a viral video than watch one of his speeches.

[…]

And the commander-in-chief’s style can fuel the criticisms that have long dogged him — that he is snooty and detached. Which, in Obama’s comedy world, is simply another opportunity to go meta.

“Some people say I’m arrogant, aloof, condescending,” the president said at last year’s dinner.

He paused.

“Some people are so dumb.”

Read Full Post »

Analys: Opinionsmätningarnas olidliga lätthet!

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget. 

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

Politik: Alliansens osköna reträtt!

ANALYS | Så fick Moderaterna sin nya partiledare. Valet blev precis så tråkigt och förutsägbart som alla förväntade sig.

Så vad händer nu? Olle Lönnaeus i Sydsvenskan skrev följande i sin analys den 9 januari:

Förts måste Kinberg Batra nu övertyga gräsrötterna om att Stefan Löfven inte lurat skjortan av henne – utan att decemberuppgörelsen bäddar för att en framtida alliansregering ska kunna styra utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.

Det samma kan sägas om andra partier i Alliansen. Det är mer än Moderaterna som nu kommer att ha lite problem med partimedlemmarna efter decemberöverenskommelsen.

Men det är inte bara Moderaterna som borde ägna sig åt lite självrannsakan framöver.

Så här skrev t.ex. Fokus om Centerpartiet när man i september 2014 placerade Löfven på ovanstående omslag med rubriken ”Förhandlaren”.

Per Ankersjö, ordföranden för Stockholmscentern, formulerade partilinjen i en tweet på tisdagen:

»Den enda regering c borde förhandla om nu är den med Annie Lööf som statsminister. Till dess kan Löfven hålla på med sitt ›käbbel‹.«

Man måste ju ge dem det, centerpartisterna, att de är rätt underhållande.

Det tyckte emellertid inte det särintresse som de nuförtiden ägnar en stor del av sitt partiprogram åt att tillfredsställa. Näringslivet tyckte att det var dags för ansvar. Redan på måndagen hade Börje Ekholm, vd för Investor, krävt blocköverskridande samarbete. I hans spår följde resten av näringslivet. Och samtliga fackliga centralorganisationer.

Trycket mot centerpartiet hårdnade.

Trots all kaxighet blev det Alliansen som till sist drog det kortaste strået när Löfven satta allt på ett kort och utlyste nyval. Plötsligt var alla mer än villiga att gå Socialdemokraterna till mötes.

Och Löfven visade sig vara precis så skicklig förhandlare (och strateg) som alla först utgått ifrån när han tillträdde som partiledare.

Löfvens hot om att avgå och alla märkliga utspel kring den egna regeringsbudgeten förvandlades plötslig bara till oviktiga parenteser i det stora hela.

Trots detta kommer säkert Moderaternas medlemmar hålla sig i skinnet den närmaste tiden. Även om missnöjet med uppgörelsen är äkta.

Man kommer säkert att ge Anna Kinberg Batra tillräckligt med svängrum så att hon hinner bli varm i partiledarkläderna. Åtminstone så länge som opinionssiffrorna inte störtdyker.

Och i övriga Allianspartierna drar man säkert mer en lättnadens suck att de slipper försöka mobilisera sina trötta trupper för ännu ett val.

Det är ingen tillfällighet att Göran Hägglund var den som av Socialdemokraterna ansåg vara mest intresserad av en uppgörelse. Kristdemokraterna är nämligen det parti inom Alliansen som skulle ha haft svårast att klara ett extraval.

Det går inte att komma ifrån att Alliansen har gått ifrån att vara agendasättare till att nu befinna sig på defensiven i svensk politik.

Alla fyra partierna har en hemläxa att jobba med. För deras eget bästa är det bra om denna läxa är klar i god tid innan nästa val.

Tidskriftsomslag: Fokus, 19-25 september 2014.

Read Full Post »

Analys: Vem vinner? Och vem förlorar på nyval?

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

Politik: Öh…huvudbudskap? Vad är det?

VAL 2014 | Att tydlighet inte är Kristdemokraternas starkaste gren är inget nytt. Men att partiledaren själv inte är säker på huvudbudskapet borde oroa.

Detta speciellt som man på alla sina valaffischer har tryckt devisen ”Familjens röst” vid partinamnet.

När Göran Hägglund var i Hässleholm utspelade sig följande dialog:

När torgmötet är slut vågar sig gymnasisterna Klas Engman och Esmit Islamovic fram.

– Har ni i KD en specifik huvudfråga? undrar de.

– Nja, kolla affischerna här, råder Göran Hägglund.

– Mindre grupper på dagis är en sådan. Och jobben förstås. Det är ju grunden, viktigt för var och en.

Bild: Fler valaffischer från Kristdemokraterna här.

Read Full Post »

Politik: Göran Hägglund och (KD) söker en roll i politiken!

TAL | Vad var poängen med Göran Hägglunds tal i Almedalen?

Utan någon röd tråd kändes det som om Hägglund försökte skjuta prick med hagelbössa.

Hägglund var lite EU kritisk. Men inte alltför kritisk. Han vill se ett starkare försvar. Men ingen antydan om vilken kapacitet försvaret skall ha.

Så här lät det t.ex. om EU:

Vi är medlemmar. Vi kommer att vara medlemmar.

Frågan är hur vi ska använda vårt inflytande.

Det finns viktiga frågor att debattera om var gränsen för EU:s beslutsmakt ska gå. Jag vill inte ha ytterligare en beskattningsnivå.

Jag vill inte att EU ska hålla sig med en gemensam finanspolitik. Och som jag ser det är frågan om en svensk anslutning till den gemensamma valutan bortom meningsfull diskussion för överskådlig framtid.

Jag är angelägen om att EU gör det som det ska, men inte det som bör vara nationella angelägenheter.

Krisen borde leda till andra slutsatser än ytterligare centralisering av befogenheter.

Detta säger ingenting om någonting. Citatet skulle lika väl kunnat levereras av övriga partiledare .

En svensk anslutning till den gemensamma valutan har t.ex. en majoritet av partierna redan sagt nej till under överskådlig tid.

Och när det gällde försvaret lät det lika vagt.

Sveriges försvarsförmåga är en central uppgift. När hoten byter skepnad behöver också förmågan förändras.

Vi kristdemokrater tror att anslagen till försvaret kommer att behöva öka under kommande planeringsperioden.

Inför det inriktningsbeslut som Riksdagen ska fatta 2015 har vi identifierat ett antal frågor som behöver belysas.

Det handlar om allt från utbildningen av soldater och officerare till möjligheten att försvara strategiskt viktiga platser som Stockholm och Gotland.

[…]

I början av 90-talet tillsattes en bred utredning för att belysa konsekvenserna vid ett svenskt EU-medlemskap, respektive att stå utanför. Därmed skapades en faktagrund för en saklig diskussion.

Det gjorde vi också inför ställningstagandet om euron.

På samma sätt vill Kristdemokraterna tillsätta en förutsättningslös parlamentarisk utredning om ett svenskt Natomedlemskap där både fördelar och nackdelar kan belysas och redovisas öppet.

Jag tycker att fler borde vara beredda att ansluta sig till det förslaget!

Att tillsätta utredningar är alltid populärt bland politiker. Men det lär knappast imponera på väljarna.

Hägglund vill att Kristdemokraterna skall vara lagompartiet. Men det är knappast något valvinnande koncept.

Mycket kändes som om Hägglunds tal var återanvänt material från andra partier. Både förslaget om starkare försvar och en kulturkanon i skolan – eller ”klassikerlista” enligt Hägglund – är något Folkpartiet tidigare försökt profilera sig på.

Och redan Folkpartiets utspel om försvaret lät mer som ett försök att återanvända gamla Moderaternas avlagda profilfråga.

Den stora nyheten i talet var satsningen på barngruppernas storlek inom förskolan. Avgiftshöjningen skulle bli 100 kronor för första barnet, 67 kronor för andra och 33 för tredje.

Den kommun som möter varje ökad krona i avgift från föräldrarna med en krona får ytterligare två av staten.

Men problemet för Hägglund är den samma som för förslaget om vårdnadsbidraget. Bollen ligger hos kommunen. Om en kommun säger nej blir det ingen reform för föräldrarna och inga pengar från staten.

Kristdemokraterna är fortfarande ett parti på jakt efter en vinnande valfråga.

Partiet kommer sannolikt inte att åka ur riksdagen. Det skall mycket till för att ett riksdagsparti skall klappa ihop helt.

Kristdemokraterna har ännu tid på sig för att kunna profilera sig för att kunna klara fyraprocentspärren.

Men vill man bli ett relevant parti med ett bra valresultat i ryggen krävs mer än vad partiet hitintills presterat. Och Göran Hägglunds tal i Almedalen indikerar inte att man riktigt insett problemets omfattning.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Göran Hägglunds Moment 22!

OPINION | Göran Hägglund har två förklaringar till varför det går dåligt för Kristdemokraterna i opinionsundersökningar.

Enligt Hägglund beror de dåliga siffrorna på att alla partier tycker som Kristdemokraterna. Paradoxalt nog anser han också att väljarna inte vet vad partiet står för.

Att det finns felaktiga uppfattningar om partiet i väljarkåren – t.ex. om aborter – är säkert sant.

Men Hägglunds problem är att han inte vill diskutera just de frågor som väljarna traditionellt förknippar med Kristdemokraterna.

Anledningen till detta är naturligtvis att partiet mycket medvetet under många år har försökt flytta fokus bort ifrån just frågor som t.ex. aborter, äktenskap och homosexuallitet.

Detta gör att man har hamnat i ett Moment 22.

Om man inte vill diskutera de frågor som partiet förknippas med kommer väljarna naturligtvis fortsätta förknippa partiet med just dessa frågor.

Dilemmat blev tydligt när Karl-Johan Karlsson och Elisabeth Marmorstein intervjuade Hägglund för Expressen i början av juni.

Du är ansvarig för sjukvården, ett område som brukar hamna i topp när väljarna får ranka sina viktigaste frågor. Samtidigt har bara 12 procent av väljarna störst förtroende för ditt parti i vård- och omsorgsfrågor. Du har varit ansvarig minister för sjukvården i snart sju år. Varför har det inte gett bättre utdelning i opinionen?

– Vi har för lite konflikter. Vi har genomfört fenomenalt stora reformer när det gäller tillgängligheten, patientsäkerheten, de mest sjuka äldre och tandvården. Oppositionen har mött reformerna med tystnad eller kritiserat dem med randanmärkningar, men vi har inte fått de där stora politiska debatterna. Det gör ju också att medierna blir mindre intresserade.

Letar du efter en strid i sjukvården, för att få upp siffrorna?

– Ja, gärna det. Frågorna om vinst i vården tror jag kommer bli en stor fråga i valrörelsen, där vi vill se många aktörer som bidrar till att utveckla vården och där oppositionen tycks dra alltmer åt vänster. Här finns det nog utrymme för en politisk sakdiskussion.

[…]

I den senaste Sifo-mätningen får KD 2,7 procent. Det är din sämsta siffra på dina nio år som partiledare och partiets sämsta siffra sedan 1995. Hur bekymrad är du över opinionsläget?

– Inte över siffrorna i sig. Jag är mer bekymrad över vilka reaktioner man får omkring det här. Kommer det att utbryta någon slags dysterhet i partiet? Vi ser inte det än, utan folk är laddade. Sedan ser vi att det finns en massa felaktiga uppfattningar om vilka vi är. En del jag möter säger så här: ”Men ni vill ju förbjuda aborter”. Men det är en inställning som vi övergav för mer än 15 år sedan. Vi behöver bli bättre på att både bryta ner felaktiga föreställningar och berätta vad vi faktiskt vill.

Ni har ett oförtjänst dåligt rykte alltså menar du?

– Ja, i den mån folk har någon uppfattning alls. En del sorterar bort oss för de tänker ”jag är ju inte kristen”. Vi behöver bli bättre på att berätta att du kan vara buddist, muslim, frälsningssoldat eller inte ha någon trosuppfattning alls, men ändå vara kristdemokrat.

Har man en politik som alla övriga partier kan identifiera sig med är risken att man inte sticker ut tillräckligt mycket. Man blir lagompartiet.

Och vill man sedan inte ta debatten på områden som väljarna upfattar som typiska kristdemokratiska hamnar man lätt i det sämsta av två världar. Damned if you do. Damned if you don’t.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Alliansens PR-flopp är deras eget fel!

MARAMÖ | Partiledarträffen blev just det antiklimax många anhängare fruktade. Men de får skylla sig själva. Man hade lätt kunnat undvika det.

Partierna varnades tidigt för att låta träffen utmynna i samma gamla upplägg som Alliansen presenterade inför de två senaste valen.

Trots detta var det just det som blev resultatet. Arbetsgrupper, gemensamt valmanifest och nya  turnéer tillsammans och lite gemensamt valmaterial.

Rena självbevarelsedriften borde ha fått dem att inse att man måste presentera åtminstone en ny politisk nyhet.

Det borde inte vara en omöjlighet. De sitter ju trots allt i regeringsställning. Men icke.

Är det något regeringen har kritiserats för under mandatperioden så är det just bristen på idéer och handlingskraft.

Så ur detta perspektiv förstärkte Maramö snarare den negativa bilden av regeringen. Som PR-jippo blev det ganska misslyckat.  

Kanske borde man lyssnat på Göran Hägglund (KD) som förra året förklarade varför han kanske inte skulle tacka ja till Annie Lööfs inbjudan.

”Nä, det beror på. Vi är mycket upptagna personer. Ska man göra en sådan sak måste man veta vad man ska åstadkomma”, var Hägglunds kommentar till Expressen i Almedalen.

Redan när man släppte nyheten att det skulle bli ett möte hemma i Annie Lööfs gamla föräldrahem började man skämta om dessa evinnerliga arbetsgrupper.

Efter träffen kunde man dessutom ha roligt åt partiledarnas korvgrillning.

De två bästa kommentarerna kom från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Jonas Sjöstedt (V):

Det måste vara världens mest upphaussade korvgrillning.

Gustav Fridolin (MP):

Alla har rätt att grilla korv. Men en regering har också skyldighet att regera.

Övrigt: Fridolins citat är från SVT:s Aktuellt den 26 februari 2013. Bild: Alliansens pressmeddelande den 28 januari 2013.

Read Full Post »

Opinion: Sämsta siffrorna för (C) sedan 1967!

POLITIK | Är det centerpartisterna som kommer att se till att Kristdemokraterna lyckas hålla sig kvar i riksdagen?

Det kan se så ut när man granskar Sifos väljarbarometer för januari.

Efter debaclet med idéprogrammet rasar Centerpartiet och får sina sämsta siffror hos Sifo sedan opinionsinstitutet startade sina mätningar 1967.

Samtidigt lyckas Kristdemokraterna ta sig över riksdagsspärren med 4,5 %, en ökning med 0,9 %.

Det ser ut som om Centerpartiet har levererat till Kristdemokraterna vad Göran Hägglund själv inte har lyckats med. Knappast vad Annie Lööf tänkte sig när partiet drog igång programarbetet.

I valet tappade Centerpartiet en större andel väljare än något annat parti. Med denna opinionsundersökning har man halverat antalet anhängare.

Även med en positiv tolkning av felmarginalen på 0,8 % skulle partiet bara hamna på fyraprocentspärren.

När det gäller sannolika regeringsalternativ leder de rödgröna (47,2 %) fortfarande i en jämförelse med Alliansen (40,0 %).

Med sina 9,1 % är Sverigedemokraterna det tredje största partiet. Därmed skulle man även fortsättningsvis kunna bli ett huvudbry för en blivande regeringskonstellation – oavsett om den är rödgrön eller orange.

De rödgröna 47,2 % och Alliansen 40,0 % (exklusive Kristdemokraterna)

Moderaterna 29,3 % (+1,1), Folkpartiet 6,2 % (+0,8), Kristdemokraterna 4,5 % (+0,9) och Centerpartiet 3,2 % (-1,3)

Socialdemokraterna 33,6 % (+1,5), Miljöpartiet 9,0 % (-0,7), Vänsterpartiet 4,6 % (-1,3)

Sverigedemokraterna 9,1 % (-0,9)

Read Full Post »

Image: Centerpartiet begår politisk harakiri!

STRATEGI | Desperata människor gör desperata saker. Detsamma tycks gälla partier. Och för Centerpartiet tar det sig alltmer destruktiva uttryck.

Att Kristdemokraterna hamnat under riksdagens fyraprocentspärr hos Ipsos och Novus förvånar inte. Partiet ligger numera oftare under än över spärren.

Men det är inte bara Göran Hägglund som har problem. Mer förvånande är att Centerpartiet med sina 3,4 procent hos Ipsos hamnar under Kristdemokraterna som får 3,5 procent.

Det är den lägsta siffran sedan partiet under Lennart Daléus fick en bottennotering på 3,2 procent i oktober 2000.

Man skulle kunna viftas bort det hela som en anomali om det inte var för att partiet redan tidigare har hamnat under spärren hos YouGov (3,8 %) och Demoskop (2,9 %).

Centerpartiet presenterade den 18 december sitt förslag till nytt idéprogram. Dokument är det närmaste politisk harakiri vi har sett i modern tid från ett riksdagsparti.

Programgruppen vill se en svensk nyliberal s.k. nattväktarstat:

Centerpartiet anser […] att staten bör vara så liten som möjligt. Ur ett svenskt perspektiv innebär det att statens ansvar och makt måste minska till förmån för människors eget ansvarstagande och makt över sina egna liv och gemenskaper.

Platt skatt:

Det offentliga samhället har rätt att beskatta medborgarna för att finansiera gemensamma offentliga angelägenheter. Beskattning begränsar dock människors självbestämmande […]. Centerpartiet strävar efter ett plattare skattesystem, med låga marginalskatter, som gynnar drivkrafterna bakom samhällets välstånd.

Månggifte:

Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.

Fri invandring:

För ett parti som värnar friheten och bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt ställningstagande än att man är för en fri invandring.

Dokumentet utgör en potentiell fara för både Annie Lööf och Centerpartiets framtid.

1) Annie Lööf fick ägna en hel del tid åt att distansera sig från Stureplanscentern och sin nyliberala image efter att ha blivit vald till partiledare.

Programförslaget indikerar att hon inte lyckats neutralisera problemet.

2) Hitintills har kritiken mot Lööf mest handlat om att hon inte syns och bara levererar floskler när hon väl hörs.

Nu riskerar hon dessutom uppfattas som en svag ledare utan koll på vad som händer i partiet.

I alla andra partier är framtagandet av ett nytt ideologiskt program en seriös verksamhet som man angriper med stort allvar.

Alla inser att ideologin utgör kärnan i partiet och måste modifieras med varsamhet för att partiet inte skall tappa sin själ.

Men här verkar det mest som om man lagt ut hela det ideologiska utvecklingsarbetet på entreprenad. Tydligen vann nyliberala Fria Moderata Studentförbundet och Stureplanscentern upphandlingen.

3) Även om programmet kommer att modifieras när det väl behandlas på extra partistämman i mars 2013 är mycket av skadan redan skedd.

Många väljare noterar säkert inte skillnaden mellan ett förslag och fastlagd politik.

För många spär förslaget därför säkert bara på bilden av partiet som distanserat från vanliga väljare och traditionell centerpartistisk politik.

Resan från intresseparti för bönder och landsbygd, via miljörörelse till dagens nyliberala storstadsparti har gått allt för fort. Partiet framstår som smått desperat.

4) Alla Lööfs alla ”framtidsresor” där hon träffat ”vardagshjältar” riskerar att framstå som det PR-trick det antagligen också var.

Under sitt första halvår lär Lööf ha genomfört 25 sådana resor där hon lyssnat in vad väljare tycker. Fler har det säkert blivit sedan dess.

Men sannolikheten att vanliga väljare har insisterat på att Sverige skall införa federalism är minimal. Och antalet personer som efterfrågar månggifte, helt öppna gränser och fri invandring är nog inte heller speciellt många.

Programgruppen uppfattar sig säkert sig själva som både modiga och ideologiskt renläriga. Men vad man gjort är snarare ett klassiskt politiskt misstag.

Man har förflyttat sig så långt bort ifrån vad vanliga väljare uppfattar som mitten att man gjort sig själva politiskt irrelevanta.

Övrigt: Inlägget publiceras även på Makthavare.se.

Read Full Post »