Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

ANALYS | Trots omfattande politiska utspel inför regeringens proposition hamnar både Kristdemokraterna och Centerpartiet under fyraprocentspärren.

Förklaringen är att väljarna uppfattar dessa som utspel just från regeringen och inte från de enskilda partierna.

Dessutom är de satsningar som uppskattas mest av småpartierna inte direkt några kioskvältare.

Infrastruktursatsningen, som uppskattas av centerpartisterna, är i realiteten politiskt okontroversiell. Alla älskar nämligen infrastruktur.

Och den sänkning av pensionärsskatten med 50 kronor som rent teoretiskt borde tilltala kristdemokratiska väljare möttes med viss skepsis.

”Ja, det blir inte lätt att bestämma vad man ska göra med alla de pengarna”, var t.ex. den smått ironiska kommentaren från PRO:s ordförande Curt Persson.

Det är riktigt dåliga siffror för regeringen som Ipsos nu presenterar för september.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet är även utan Vänsterpartiet större än Allianspartierna.

De är större även om man räknar in siffrorna för både Centerpartiet och Kristdemokraterna som hamnar under spärren till riksdagen.

Miljöpartiet är den stora vinnaren i opinionsundersökningen. Partiet ökar med 2,1 procent.

Ökningen är lite oförklarlig med tanke på att partiet inte har gjort allt för mycket väsen av sig den senaste tiden.

En förklaring skulle kunna vara att det nya partiprogrammet har mer fokus på arbete än vad vi är vanna vid att höra från Miljöpartiet.

”Det kan vara en liten delförklaring, eftersom vi ser en ökning bland männen. Programmet innebär en breddning av partiet som kanske kan göra det starkare i vissa grupper”, säger Johanna Laurin Gulled som är opinionsanalytiker på Ipsos.

Socialdemokraterna 34,7 % (-0,8), Miljöpartiet 9,9 % (+2,1) och Vänsterpartiet 4,9 % (-1,2)

Moderaterna 30,6 % (-0,3), Folkpartiet 6,3 % (+0,8), Centerpartiet 3,7 % (-1,2) och Kristdemokraterna 3,2 % (-0,8).

De rödgröna 49,5 % och Alliansen 36,9 % (exklusive Centerpartiet och Kristdemokraterna)

Sverigedemokraterna 5,8 % (+0,9)

Read Full Post »

TRAILER | Lagom till valet i november kommer filmen ”Knife Fight” där Lowe spelar en professionell kampanjstrateg.

Titeln kommer från en av Lowes repliker i filmen där han beskriver politik som ”blood sport”. “To win in politics, you have to be the person who’s willing to bring a gun to a knife fight.”

Hans rollkaraktär baseras på Chris Lehane som har varit med och skrivit manus. Adam Nagourney på The New York Times skriver på bloggen The Caucus:

In Washington, Chris Lehane, a Democratic consultant, is known – and this is a compliment in that world – as a fervent advocate of the dark arts of politics: the cutthroat, destroy-your-enemies, do-what-it-takes-to win approach to political campaigns. “In the last five days, it always comes down to a knife fight in a telephone booth,” Mr. Lehane said, commenting on the final days of the 2008 presidential campaign.

Läs mer: ”‘Knife Fight’ echoes real-life political scandals” av Carla Marinucci på San Francisco Chronicle.

Read Full Post »

KONSTFROSSA | Att politiker har höga tankar om sig själva är ingen större hemlighet.

Men frågan är om inte Lars Ahlkvist (M), kommunstyrelsens ordförande i Hörby, har ett större ego än de flesta.

Han har nämligen bestämt sig för att låta avbilda sig som romersk legionär (!). Och det är skattebetalarna som skall stå för fiolerna.

I och utanför kommunen har man redan börjat jämföra Ahlkvist med kommunalrådet i TV-serien ”Starke man” och Hörby med Svinarp.

Skånska Dagbladet som var förs med nyheten skriver:

Kommunstyrelsens ordförande Lars Ahlkvist (M) är avporträtterad som romersk legionär på Hörby kommuns nya jättemålning. Uppdraget att måla har han gett till sin privata bekant.

Men kommunens högsta politiker har inte engagerat sig i de regler som finns kring offentliga upphandlingar.

Dem struntade han i när 600 000-kronors verket köptes in.

[…]

Muralmålningen i Hörbys kommunhus har beställts av Hörby industrifastigheter (Hifab) och betalas till hälften av det kommunala bolaget och till hälften av kommunen.

[…]

Tanken var att väggmålningen i den gamla fullmäktigesalen skulle få sin spegel i den nya sessionssalen som är både stor och har högt i tak.

[…]

Den konstnärliga utsmyckningen i kommunhuset har aldrig upphandlats och det har inte förekommit någon tävling för att utse den som är bäst lämpad att utföra målningen. Uppdraget har gått direkt till [konstnären] Johan Falkman.

Read Full Post »

INTRIGER | Stefan Löfvens utspel om en ”en ny affärsplan för Sverige” har fått mycket utrymme i media.

Att vänstern inte Socialdemokraterna inte skulle gilla ordvalet eftersom det påminner om jargongen inom näringslivet var väntat.

Men det var ju det som var hela poängen!

Att skriva som Aftonbladet gör att ”nu ökar S-sprickan mellan höger och vänster” är därför att ta i. Åtminstone med de bevis som presenterar i artikeln ”Han sågas av sina egna”. (Man har t.ex. bara hittat tre (!) personer som är missnöjda.)

Innehållet antyder snarare att det bara handlar om det gamla vanliga knorrandet från personer på vänsterkanten. Från personer som är mer intresserade av politiskt korrekt språkbruk än att vinna val.

(Heléne Fritzon, som sitter i partiets VU, är t.ex. samma person som stödde Håkan Juholt in i det sista. Dessutom var hon en av de personer som tvingade Mona Sahlin att överge planerna på att bilda allians endast med Miljöpartiet. Efter det gick det bara utför med Sahlin och valrörelsen.)

Löfven har behov av att distansera sig från den vänsterretorik som väljarna förknippar partiet med under Mona Sahlins och Håkan Juholts misslyckade tid som partiledare.

Dessutom är ”affärsplan” ett sätt att visa att Socialdemokraterna är medvetna om de behov som finns inom näringslivet – platsen där de nya jobben måste skapas om man vill få ner arbetslösheten.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har haft en medveten strategi att distansera sig från ”särintresset” Svenskt Näringsliv eftersom man vill kunna locka över fler socialdemokratiska väljare till Moderaterna.

Så när Löfven talar om ”affärsplan” slår han två flugor i en smäll. Han visar att han är mer realist än hans båda företrädare, och dessutom lyckas han röra runt i Moderaternas valstrategi.

Löfvens utspel kan mycket väl tvinga Moderaterna att bli mer företagsvänliga i sin politik. Annars riskerar man tappa vissa borgerligt sinnade väljare.

Men börjar Reinfeldt låta mer som ”gamla” Moderaterna riskerar han tappa de socialdemokratiska väljare som man lockade till sig i de två senaste valen.

Detta är en farlig balansgång för Reinfeldt. Vilket naturligtvis är bra för Löfven.

Så tipset är att Löfven knappast kommer att få några större problem med vänsterkanten så länge som opinionssiffrorna förblir något så när hyfsade.

Read Full Post »

ALLIERADE | Det var ingen tillfällighet att Bill Clinton var en av huvudtalarna vid demokraternas partikonvent i Charlotte.

Clinton är den främste företrädaren för vad som kallas New Democrats – en mitten-höger falang inom partiet som ser mer positivt på näringslivet och personligt ansvarstagande än vad den genomsnitlige Obama-anhängaren gör.

Clinton var på sin tid populär bland mittenväljare, liberala republikaner och Independents. Exakt samma väljare som i mångt och mycket har vänt Barack Obama ryggen under hans snart fyra år i Vita huset.

Med dagens dåliga ekonomi och en president som många väljare uppfattar befinna sig på vänsterkanten har Obama inte längre råd att tacka nej till draghjälp från Clinton.

Peter J. Boyer skriver i Newsweek:

The left’s complaint about Clintonism was that it made the party less distinct from the GOP—which, in effect, it did. When Clinton, Gore, and other Democratic centrists joined the Democratic Leadership Council in the 1980s, their purpose was to find a way to sell a liberal program to a nation that consistently rejected it, by moderating the program. The DLC emphasized private-sector growth and government efficiency, personal responsibility, and an affirmation of mainstream values. The chief prize was the Reagan Democrat—that white, working-class voter who was increasingly going Republican in places like Clinton’s Arkansas.

Clinton called those voters “the forgotten middle class,” and he appealed to them not only with his New Democrat policy program, but by relating to them personally, and grounding his own political identity in their experiences. The main thrust of that ’92 convention, and of much of the campaign thereafter, was to introduce Clinton to America as “the man from Hope,” who never knew his father, and whose mother left him with her parents while she attended nursing school. “He devoted his candidacy to that forgotten middle class, it was a conscious strategy,” says Paul Begala, a key Clinton strategist, who now advises the super PAC supporting Obama (and who is a contributor to The Daily Beast).

Although anti-Clintonism wasn’t the overt theme of Obama’s 2008 candidacy (it is surprising, in retrospect, the degree to which “Hope and Change” seemed agenda enough in that referendum election), Obama’s presidency has seemed, in key regards, a repudiation of the New Democrat idea. Clinton Democrats embraced business; Obama attacked private equity. A New Democrat would have championed the Keystone XL Pipeline; Obama, yielding to environmentalists, has resisted it. Although Obama campaigned in coal country in 2008 as a friend of the industry (and of all those blue-collar jobs associated with it), his Environmental Protection Agency has established regulations so severe that one administration official admitted, “if you want to build a coal plant you got a big problem.” Many of the workers affected by such policies are swing-state voters, who are also keenly sensitive to values issues. Obama’s health-care mandates on contraception may help him with single women and urban voters, but it might hurt him among Catholics in places like Pennsylvania and Ohio. Bill Clinton signed the Defense of Marriage Act; Obama stopped enforcing it, and then declared himself a supporter of gay marriage—the day after North Carolinians voted a traditional definition of marriage into the state’s constitution.

[…]

With a terrible economy as his greatest vulnerability, Obama has lately taken to claiming Clinton’s economic approach as his own (“we’ve tried our plan, and it worked”)—a reach that galls some Clintonites. “What David Axelrod and Obama have done is they have substituted class warfare for Clintonism,” says Doug Schoen, a Democratic political analyst and pollster (including for Newsweek and The Daily Beast) who has advised both Clintons. “At every juncture, they have substituted class-based politics—resentment of the rich, taxing the rich—for fiscal discipline, and prudence.”

[…]

Obama, whose father was absent, and who was raised by a single mother and who, for a time, relied on food stamps, has downplayed his own very Clintonian tale. “It’s very much available to him, I can’t say why he doesn’t do it,” Begala says. “It’s so interesting to me that the guy who has written the most literate presidential autobiography since I don’t know who, has somehow lost the narrative thread of his character, the character in his play.”

Bild: Tidskriftsomslaget är den amerikanska utgåvan av Newsweek den 10 september 2012.

Read Full Post »

BUDGET | Inför presentationen av nådiga luntan har regeringen under senaste månaden skickat ut över 50 pressmeddelanden enligt SR:s Medierna.

En granskning i Svenska Dagbladet visar dessutom att Alliansen sedan den 24 augusti har presenterat totalt 45 nya budgetsatsningar. Det ger ett snitt på 1,7 utspel om dagen.

”Under fyra veckor har regeringen fått framstå som handlingskraftig när de åkt runt med hjälmar på huvudet, inspekterat laboratorier och fikat på äldreboenden”, skriver Erik Hedtjärn på Medierna.

Lyssna: Hela radioreportaget finns tillgängligt på P1:s Medierna.

Read Full Post »

KRÖNIKÖR | Den roligaste samhällskritiken hittar man idag hos Rod Liddle i hans veckokrönika i The Spectator.

Till skillnad från många andra är han oförutsägbar. Mannen kan tänka själv och har en förmåga att se det absurda hos både vänstern och högern.

Och har man dessutom Shakespeares språk som arbetsverktyg så har man också automatiskt vissa fördelar när man skriver.

I sin senaste krönika svingar han mot politikerskrået generellt.

I suppose it is largely our fault that most politicians are mentally ill. We eviscerate them daily and one assumes that some of the poison eventually seeps through and begins to affect their central nervous systems. Being held up to ridicule for their incompetences, being dependent for their livelihoods upon the whims of idiots, and being forced to speak in a language from which all real meaning has been excised obviously takes its toll. I have been reading the diaries of that strange former minister Edwina Currie — a woman with whom I share virtually no political conviction but who I have nonetheless always rather liked as a person. She is definitely mad. I don’t mean this in an unkindly manner; it’s just that to read her diaries is a little like being led into a place where orderlies in tunics remove your bootlaces and you have to ask for a nurse to light your cigarette.

[…]

Edwina’s madness is the more common one, that of self-delusion, the bizarre (to us) notion that she is right about everything and absolutely brilliant, like the elderly chap wired up to a drip in the boobyhatch who thinks he is the Duke of Wellington. At one point in Edwina’s book, wrapped up in some rage, she howls about how Margaret Thatcher kicked her out of the cabinet after the controversy over the alleged salmonella infection of eggs — something else Edwina got wrong. And does she howl! And then concludes by saying: ‘Ah well, I’ve made a success of my life since, which is more than can be said of Mrs T herself, and so many other people.’

To write that, I would argue, you have to be quite mad.

[…]

Perhaps this is why they go mad so easily, that they are forced to spout stuff all the time which they know full well to be rubbish – and is not believed by the vast majority of the electorate.

Read Full Post »

Older Posts »