Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Centerpartiet’

POLITIK | ”Det var först när språkrören försökte rädda sig själva som proffspolitikerna ute i landet fick nog.”

Fokus 6-12 Maj 2016

skrev Maggie Strömberg för en tid sedan i Fokus. Och så var det kanske. Men det handlade nog också lite om politisk självbevarelsedrift.

Som så många gånger tidigare när det gäller partierna kom kritiken först efter att krisen var ett faktum.

Upproret kommer från lokalpolitiker som är mer vana vid att styra och kompromissa än många av de miljöpartister som befolkar regeringskansliet. Det handlar om brist på professionalism. Om kommunikation, strategi, krishantering. Förmåga att vinna val framöver.

Det finns en utbredd irritation över att kompetens och erfarenhet från lokalpolitiker inte har tagits tillvara i regeringsarbetet. Många tycker att både riksdagsgruppen och regeringsfolket framstår som amatörer.

– I stället för att ta in folk som har vana av att sitta i kommunpolitiska förhandlingar har man plockat in tjänstemän som fått all sin kunskap om politik från House of Cards, säger en.

– Det är bara kompisrekryteringar, säger en annan.

– Vi i kommunerna har ju fattat hur man hanterar att man inte alltid får som man vill. Man måste ändå stå för sina beslut. Det går inte att gå ut och säga ”vi har tagit det här beslutet som var jävligt dåligt”. Det är ju oseriöst, fräser den tredje.

Sanningen är att kritiken mot strategin att gå i opposition mot sig själva inte existerat tidigare i Miljöpartiet. Och det i ett parti där man har en tradition att diskutera och förankra näst intill in absurdum.

Så dessa lokalpolitikers upprördhet har lite av efterhandskonstruktion över sig. Den bästa formen av krishantering är om man lyckas lägga skulden på någon annan.

Anledningen till att det inte funnits beror nog på att sitta-stil-i-båten-strategin var just det som tre av partierna inom Alliansen gjorde under åtta år i regeringsställning. Därav att de numera kallas småpartier.

Att ”stå för sina beslut” utraderade effektivt de politiska och ideologiska skillnaderna mellan Allianspartierna. Med resultatet att endast Moderaterna har kunnat uppvisa hyfsade opinionssiffror.

Är det t.ex. någon som tror att Centerpartiet gått vidare i nyliberal riktning om partiet växt under sin tid i regeringen? Och är det någon som tror att deras tillväxt i opposition inte beror just på att man nu markerar distans mot övriga partier?

Om strategin att opponera mot sig själv hade fungerat och gett bättre opinionssiffror för Miljöpartiet hade nog kommunpolitikerna snarare applåderat sina språkrör.

Problemet var inte själva strategin utan hur man implementerade den. Istället för att smutskasta tagna beslut i regeringen borde man kanske lagt tyngdpunkten på att säja att ”så här långt nådde vi, nu bygger vi vidare på detta”.

Tidskriftsomslag: Fokus den 6-12 maj 2016.

Read Full Post »

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Fokus 12-17 juni 2015

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

ANALYS | Det är mycket självrannsakan och ångest inom den socialdemokratiska rörelsen. Ingen verkar nöjd med partiets utveckling.

Tiden nr 3 2014

Rörelsen lider av ett permanent tillstånd av mindervärdeskomplex. Och det finns inte mycket som tyder på att valsegern kommer att ändra på detta. Inte ens om partiet sluppit turerna kring budget och extraval.

Den av Hjalmar Branting grundade socialdemokratisk idé- och debattidskriften Tiden tog förra året tempen på Socialdemokraterna.

Bland annat tittade Felix Antman Debels, tidskriftens redaktör, lite närmare på partigrannarna i Danmark och Norge.

Utvecklingen i Norge framstår som lite av en karbonkopia av hur situationen har utvecklat sig i Sverige. Vilket knappast kommer att minska oron här hemma.

I Norge tog Arbeiderpartiet steget in i en koalitionsregering redan för nio år sedan då partiet efter valet 2005 bildade en koalitionsregering med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Steget mot en koalitionsregering började efter att Arbeiderpartiet förlorat valet 2001 med råge efter att mellan 2000 och 2001 lett en svag minoritetsregering under Jens Stoltenbergs ledning. Enligt den norska professorn i statsvetenskap Bernt Aardal ledde valförlusten till att Arbeiderpartiet, under stor inflytande från norska LO inledde en process av självrannsakan.

[…]

Men anledningarna till att Arbeiderpartiet valde att gå in i en koalitionsregering måste enligt Bernt Aardal sökas tidigare än perioden efter 2001. Samma slutsats har statsvetaren Knut Heidar. Han menar att den största förklaringen till att en majoritetskoalition bildades var erfarenheterna från det norska 1990-talet. Då hade det norska stortinget ett stort inflytande över regeringens politik, en period som i efterhand fått namnet ”Stortingsstyret”. Efter det fanns helt enkelt en uttalad efterfrågan på en majoritetsregering som mer kraftfullt skulle kunna styra landet.

– Paradoxalt nog finns i dag dock den omvända diskussionen då flera menar att majoritetsregeringarna i stället har inneburit ett demokratiskt underskott, fortsätter Knut Heidar. För norsk socialdemokrati var steget in i en koalition alltså av nöden tvunget, liksom nu för den svenska socialdemokratin. Men hur har detta skifte påverkat norsk politik? Bernt Aardal menar att höger-vänsterdimensionen har blivit mer påtaglig och att det politiska systemet har polariserats:

– I Norge har vi fått en situation där vi nästan har tre och en halvt partier. Ett högerparti som agerar tillsammans med Fremskrittspartiet, ett vänsterparti i Socialdemokraterna och ett antal små centerpartier som ligger och skvalpar precis på spärren, menar Bernt Aardal.

Slutsatsen att höger-vänsterskalan stärkts i norsk politik delar Knut Heidar men han menar att det mer har att göra med att eu-frågan, som under lång tid skar rakt genom blocken, nu inte längre finns på dagordningen. Oberoende av vilket så har den tydligare blockpolitiken inneburit att partierna i centrum kraftigt försvagats.

Hur har då Arbeiderpartiet påverkats? Delvis har partiets processer blivit öppnare. Statsvetaren Ovind Bratberg menar att Arbeiderpartiet blev mer ödmjukt och samarbetsorienterat. En stor förändring för de norska Socialdemokraterna:

– Bara tanken på att koordinera politik var en stor omställning för Arbeiderpartiet, menar Bratberg.

Det är inte längre så att man kan komma med ett färdigt program och sedan genomföra det. Regeringspolitiken behövde koordineras och förhandlas fram. Vilket också har fått som konsekvens att Arbeiderapartiet blivit mer toppstyrt. Öppenhet mot andra partier har växt men med konsekvensen att politiken utvecklas bakom lyckta dörrar. Koalitionsregerandet har också fått konsekvenser för socialdemokratins innovationskraft:

– Den rödgröna majoritetsregeringen förde mycket gott med sig. Men det fanns självklart också problem. Både vad gällde att tänka nytt men också för gräsrotsengagemanget och partidemokratin, säger Bratberg.

Tänka nytt och samtidigt få med sig kärnväljarna är den stora frågan för alla partier. Ingen tycks ha hittat den magiska formeln. Se bara på hur nära Centerpartiet var att utplåna sig själva med sitt förslag till ideologiskt idéprogram.

Hur socialdemokraterna kommer att reagera över att partiet nu under fyra månader tvingas regera med Alliansens budget lär vi snart få se.

Stefan Löfven kommer kanske själv att se det som en blessing in disguise. Han kommer säkert att mjölka situationen maximalt till sin egen fördel.

Allt som under 2015-2016 inte går regeringens väg kommer han han nu skylla på att han har varit tvungen att förhålla sig till en budget han inte bett om.

Han kan också se det som en möjlighet att rusta inför sin egen vårbudget i april. Detta även om ingen gick på Magdalena Anderssons tal om att ”ladan är helt tom”. Löfven kommer säkert att hävda att Alliansbudgeten var en sparbudget och att det nu finns större möjligheter att satsa rejält framöver.

Men detta kommer knappast göra rörelsen bättre till mods.

En rörelse med dåligt självförtroende kommer att fortsätta att våndas över att samhällets förändrats, att partiet inte når samma siffror som förr och att man fått konkurrens från både Allianspartierna och Sverigedemokraterna om väljarna.

Tidskriftsomslag: Tiden nummer 3, 2014.

Read Full Post »

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Partierna - logor

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

REKLAM | Årets valfilmer håller bra kvalitet  även om de inte är jättebra. Av dessa är Sverigedemokraternas ”På riktigt” intressantast.

Till skillnad från övriga partier försöker partiet inte framställa sin partiledare ”som en av folket”. Istället är Jimmie Åkesson statsmannen som tänker stora tankar medan bilen körs av en chaufför. Onekligen originellt.

I Folkpartiets film sammanfattar Jan Björklund på ett sympatiskt sätt den betydelse hans lärarinna fick för honom som barn. ”Hon öppnade nya dörrar för oss textilarbetarungar.”

På tredje plats kommer Socialdemokraternas första valfilm som handlar om välfärden. Med tanke på den oro som finns hos breda väljargrupper går den säkert hem även hos borgerliga väljare. Mer kan man inte begära av en valfilm.

Moderaternas filmer har ”första dagen på jobbet” som tema. Av dessa är ”Hissen” bäst.

Centerpartiet har en helt okey film. Filmen ”Nära dig” övertygar knappast någon osäker väljare men har en småtrevlig framtoning. Låten av Fredrik Kempe skulle kunna bli en riktig landsplåga om den spelades i radion i något musikprogram.

Föga förvånande har Kristdemokraterna familjen som tema. Man vill ”familjeförsäkra” politiken. Vad det betyder går dock inte att avläsa av denna film.

Read Full Post »

VAL 2014 | De partier som inte har lyckats förnya sig från senaste valen har också de tråkigaste valaffischerna. Av dessa har Centerpartiets de minst trista.

Valaffisch Moderaterna 2014

 Moderaterna

Valaffisch Socialdemokraterna 2014

Socialdemokraterna

Valaffisch Centerpartiet 2014

Centerpartiet

Valaffisch Folkpartiet 2014

Folkpartiet

Valaffisch Kristdemokraterna 2014

Kristdemokraterna

Mer: Fler valaffischer från Moderaterna. Och fler från alla övriga hos Svenska DagbladetAftonbladet och Expressen.

Read Full Post »

ANALYS | SCB har undersökt opinionsläget för partierna bland kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar.

SCB - Kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar maj 2014

Undersökningen, som tagits fram på uppdrag av Kommunalarbetaren, fackföreningen Kommunals tidning, uppvisar en rad underliga siffror jämfört med tidigare underökning av målgruppen.

Men först några siffror som inte överraskar.

Moderaterna minskar från 9,8 % till 8,2 %. Vänsterpartiet går fram från 10,9 % till 12,3 % medan Miljöpartiet ökar från 3,3 % till 4,7 %.

Den stora överraskningen är dock att Sverigedemokraterna går fram rejält bland ”kommunalarna”. De ökar från 3,8 % till 5,9 %.

Märkligheterna i undersökningen består i att Centerpartiet ökar från 2,7 % till 4,1 % medan Kristdemokraterna går från 1,1 % till 2,3 %.

Varför dessa två partier går fram medan Folkpartiet minskar från 2,7 % till 2,3 % är svårt att förklara.

Vad har de två partierna gjort under undersökningsperioden för att de skall få ökat förtroendet från kommun- och landstingsanställda? Det finns knappast någon logisk, politisk förklaring.

Intressant är dock att Socialdemokraterna tappar rejält. Partiet går från 64,1 % till 57,3 %.

Detta är antagligen en effekt av att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver fler av de frågor som LO prioriterar.

En annan rimlig förklaring är att Socialdemokraterna har varit försiktiga i sina utspel och mer än luddiga när det gäller inställningen till vinster i välfärdssektorn.

Men den de stora svängningarna bland de små partierna beror nog mer på att underlaget är så litet.

Mats Gustafsson Hedenström på Kommunalarbetaren skriver:

Urvalet i undersökningen är LO-medlemmar som jobbar i kommuner och landsting. Den gruppen har blivit allt mindre i SCB:s undersökning och har minskat ytterligare den här gången. Man ska därför vara försiktig med allt för långtgående slutsatser. Felmarginalen är betydligt större i den här gruppen än i totalundersökningen.

Dessutom är inga av förändringarna i opinionsundersökningen statistiskt säkerställda. Och det gäller samtliga förändringar för samtliga partier i mätningen.

Mer: SCB i maj. Bild: Kommunalarbetaren.

Read Full Post »

Older Posts »