Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘SVT’

MARAMÖ | Partiledarträffen blev just det antiklimax många anhängare fruktade. Men de får skylla sig själva. Man hade lätt kunnat undvika det.

Partierna varnades tidigt för att låta träffen utmynna i samma gamla upplägg som Alliansen presenterade inför de två senaste valen.Pressmeddelande Alliansen den 28 januari 2013

Trots detta var det just det som blev resultatet. Arbetsgrupper, gemensamt valmanifest och nya  turnéer tillsammans och lite gemensamt valmaterial.

Rena självbevarelsedriften borde ha fått dem att inse att man måste presentera åtminstone en ny politisk nyhet.

Det borde inte vara en omöjlighet. De sitter ju trots allt i regeringsställning. Men icke.

Är det något regeringen har kritiserats för under mandatperioden så är det just bristen på idéer och handlingskraft.

Så ur detta perspektiv förstärkte Maramö snarare den negativa bilden av regeringen. Som PR-jippo blev det ganska misslyckat.  

Kanske borde man lyssnat på Göran Hägglund (KD) som förra året förklarade varför han kanske inte skulle tacka ja till Annie Lööfs inbjudan.

”Nä, det beror på. Vi är mycket upptagna personer. Ska man göra en sådan sak måste man veta vad man ska åstadkomma”, var Hägglunds kommentar till Expressen i Almedalen.

Redan när man släppte nyheten att det skulle bli ett möte hemma i Annie Lööfs gamla föräldrahem började man skämta om dessa evinnerliga arbetsgrupper.

Efter träffen kunde man dessutom ha roligt åt partiledarnas korvgrillning.

De två bästa kommentarerna kom från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Jonas Sjöstedt (V):

Det måste vara världens mest upphaussade korvgrillning.

Gustav Fridolin (MP):

Alla har rätt att grilla korv. Men en regering har också skyldighet att regera.

Övrigt: Fridolins citat är från SVT:s Aktuellt den 26 februari 2013. Bild: Alliansens pressmeddelande den 28 januari 2013.

Read Full Post »

IMAGE | Så landade hon då äntligen. Tillbaka i Sverige för att krishantera. Men det gick lite si och så för Annie Lööf.

SVTs Aktuellt den 10 januari 2013

Först tvingas hon göra en ”pudel” efter att inte talat klartext om att hon som viceordförande i CUF var för månggifte. Ingen bra början.

Senare i SVT:s Aktuellt skyllde hon detta på att hon då var så ung. Klassiskt.

Låt mig säga att jag har varit väldigt otydlig. Jag var väldigt ung när jag sade detta och har ändrat mig efter detta uttalanden för många år sedan. Jag är emot månggifte.

Men den som någon gång lyssnat på en ungdomsförbundare (oavsett parti) vet att de snarare utmärks av att vara extremt lillegamla. (Att lyssna på exempelvis Carl Bildt då och nu får en lätt att tro att tiden stått still.)

Det hela borde med andra ord kunnat hanteras lite bättre.

Varför inte bara flagga upp att man under det inplanerade partistyrelsemötet nu i januari kommer att revidera idéprogramgruppens förslag?

Hela poängen med att avbryta partiledarens semester i Thailand var ju för att hon skulle kunna ta kommandot!

Men istället sänder Lööf dubbla budskap i en snabbt hopsnickrad debattartikel i Dagens Nyheter.

Här skriver Lööf att hon kommer att agera via partistyrelsen innan extrastämman i mars. Eller så antyder Lööf det diametralt motsatta. Döm själva:

De närmaste veckorna kommer Centerpartiets partistyrelse under min ledning att diskutera förslaget så att det är redo att behandlas av vår extrastämma.

Vårt parti är en folkrörelse, där jag inte vill att partiledaren ska diktera ändringar i idéprogramgruppens förslag, Sådana fattas gemensamt av de förtroendevalda. Jag vill att medlemmarnas åsikter ska väga tungt. Min önskan var att över huvud taget inte behöva gå in på ett tidigt stadium och styra diskussionen.

Oavsett vilket kvarstår huvudfrågan: Hur kunde Centerpartiet – ett parti med etthundra års politisk erfarenhet – hamna i en sådan ideologisk soppa?

1) Det grundläggande problemet är att man alltid varit ett parti utan ideologi. Vilket man också varit stolt över.

Partiets historiska existensberättigande har varit att slå vakt om böndernas och jordbrukets intressen. Men när samhället alltmer industrialiserades minskade också denna grupps politiska och ekonomiska inflytande alltmer.

Idag kallar man sin ideologi för ”ekohumanism”. Vilket är ett halvlyckat försök att råda bot på den ideologiska vilsenheten.

2) Betydelsen av en väl definierad ideologi kan inte nog betonas. En ideologi är både ett partis själ och dess ryggrad.

En politiker som kan sin ideologi hamnar ofta rätt även i sakfrågor som han eller hon inte helt behärskar i detalj.  Med ideologin hamnar man (oftast) rätt, utan kan man hamna var som helst åsiktsmässigt.

Det är just det som hänt med Centerpartiet. Ett parti som saknar ideologi saknar i princip riktlinjer för politiken i vardagen.

Det är viktigt att komma ihåg att programgruppens medlemmar visste vad man gjorde när man skrev ihop texten.

Det är inga duvungar som, med Per Ankersjö i spetsen, fick uppdraget att utveckla idéprogrammet.

Och rent ideologiskt är det svårt att se att innehållet inte speglar just de åsikter som Annie Lööf själv omhuldade innan hon blev partiledare.

3) Och utan en tydlig ideologi som styr upp verksamheten blir ett parti mer mottagligt för politisk påverkan utifrån.

Vad som hänt nu är vad som sker när man inte visar respekt för den folkrörelse som Centern är. Jag har tidigare uttryckt min kritik mot ordföranden i idégruppen, Per Ankersjö, som jag följt under många år. Det finns ett Timbroproblem där personer infiltrerat och fört fram Timbros åsikter inom Centern, och det finns ett inbyggt storstadsproblem inom partiet.

Så skriver Olof Johansson, f.d. partiledare, i ett väl tajmat debattinlägg på SVT:s debattsida.

Men ”infiltrering” är överdrivet. Nyliberalerna har aldrig försökt dölja sina åsikter. Tvärt om.

Men Johansson har rätt i att deras förslag fundamentalt skulle förändrat partiet från grunden. Programgruppen skulle i realiteten ha lyckats skapa ett helt nytt politiskt parti om man lyckats få igenom sitt förslag som det ser ut idag.

En som förstått sprängkraften i den nyliberala ideologin är Kerstin Lundgren som är partiets utrikespolitiska talesperson.

För min del handlar det då inte om att stryka eller behålla ett antal ord som varit aktuella i debatten som månggifte, plattare skatt, lärplikt eller fri invandring. De utgör bara toppen på ett isberg. För mig handlar det om den helhet som delarna skapar, om drömmen om det framtida samhället. Jag frågar mig om det blir ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle? Mitt svar i dag är tyvärr nej.

[…]

För mig blir det nu helt avgörande om Centerpartiet med frihetsbegreppet som bålverk vill omforma Sverige till ett mer socialdarwinistiskt samhälle med maximal frihet för marknaden eller om vi ser att uppdraget är grönt, frihetligt och solidariskt.   

Libertarianismen, eller nyliberalismen, har inte så mycket med vare sig liberalism eller konservatism att göra. Nyliberalismen är en revolutionär rörelse som med fredliga medel vill förändra hela samhället i grunden.

Read Full Post »

GÅTA | ”Vem är den halaste ålen i svensk politik? Många skulle säga Carl Bildt. Margot Wallström är inget dåligt alternativ.”

Ovanstående citat är taget från ett reportage om Wallström. Och visst låter det träffande.

Wallström säger ofta att hon är ointresserad av politiska uppdrag. Trots detta sänder hon ständigt dubbla signaler om vad hon vill.

Intervjuad i SVT:s Agenda i juni sade hon t.ex. följande:

-Jag har ju i grund och botten ett starkt politiskt engagemang och intresse och det finns ju kvar. Men det är inte så att jag gått och tänkt att jag ska komma hem och ha ett uppdrag för partiet, men finns det något sätt som jag kan bidra på så gör jag gärna det.

Bilden man får av Wallström är att hon visst är intresserad av uppdrag. Men inte ett tungt politiskt uppdrag som innebära omfattande mediegranskning och en ständigt närvarande politiska motståndare som kan kritisera och granska.

Till Andreas Ekström i Sydsvenskan låter det så här:

– Vi får se. Jag ska inte sitta hemma och vara någon sorts konsult i alla fall. Kanske kan jag hjälpa på något sätt, unga kvinnliga politiker till exempel. Och så oroar jag mig för att vi har ett så apolitiskt klimat just nu. Det är ingen som drar politiska slutsatser av vad de ser i världen. Pendeln slår så väldigt. Nu är det individen som gäller, du ska satsa på dig själv, man säger ”det behövs inte längre någon gemensam kamp för jämställdhet, nu är det gjort, nu är det upp till dig”. Det är säkert ett historiskt fenomen, att sådant går i vågor. Men det är lite sorgligt ändå. Hållbarhetspolitiken kräver insatser. Du kan inte lita på att individer eller marknadskrafter ska ta hand om det.

Några saker är Margot Wallström säker på att hon inte vill syssla med.

– Till exempel tycker jag att jag har gjort mitt med torgmöten. Alltså, jag känner inget förakt för torgmöten, men… tältsemestrar gör jag inte heller längre. Jag har haft blåskatarr för många gånger i tält. Man kan välja bort saker, det är en fördel med att bli äldre.

Att bli partiledare och statsminister är en sådan sak. Frågan slutar aldrig att komma, men hon är säkrare än någonsin på sitt eget beslut: hon vet vad det skulle kräva av hängivenhet och plikttrogenhet.

Men skulle hon verkligen tacka nej till utrikesministerposten? Eller att bli Sveriges FN-ambassadör? Kanske, kanske inte.

Hennes två senaste politiska uppdrag utmärktes av att de var prestigefyllda jobb med hög lön men med ribban satt väldigt lågt för framgång.

I realiteten förväntar sig ingen något speciellt av en EU-kommissionär med ansvar för institutionella relationer och kommunikation eller av FN:s särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikter.

Uppdragen var nog så viktiga men ingen förväntade sig några större framgångar.

Att ”kommunicera Europa” med medborgarna är något alla i EU är officiellt positiva till. Men ingen förväntar sig några gigantiska steg mot ökad öppenhet av den byråkratisk bromsklossen Bryssel. (Trots detta talade The Economist om Wallström i EU som ”a Swede whose ‘kum-bay-yah’ approach grated with colleagues”.)

Samma sak gäller frågor om sexuellt våld i konflikter. Att försöka få psykopatiska diktatorer och gerillaledare i tredje världen att avstå ifrån att våldta kvinnor och barn är näst intill hopplöst om det inte finns sanktioner att ta till.

Om någon lyckas åstadkomma något på dessa poster kommer alla att applådera. Om det inte blir något gjort kommer knappast någon att bli speciellt förvånad.

Bild: Sydsvenskan den 31 augusti 2012.

Read Full Post »

KROGNOTOR | En spin doctor använder de verktyg som finns i verktygslådan. Inget fel idet. Funkar det så funkar det.

Att avfärda kritiken med att den bara beror på att målet för kritiken är en kvinna är ett gammalt beprövat trick. Och om kritiken avtar har medicinen hjälpt och spinndoktorn har gjort sitt jobb.

Detta är vad Rune Backlund (C), landstingsråd i Jönköpings län, försöker sig på när han konfronteras med uppgifterna kring krognoterna som Annie Lööf och Centerpartiet låtit Näringsdepartementet betala.

Till Jönköpingsnytt säger Backlund:

Hon har tagit över ett av Sveriges tyngsta departement och har gjort ett mycket bra uppstartsjobb. Utifrån förutsättningarna har hon gjort ett jättebra jobb, och jag är säker på att hon reder ut detta också. Men det finns människor som vill ge henne en smäll på käften eftersom hon är ung och kvinna.

Men när någon måste försvara någon med att man fortfarande har förtroende för personen i fråga hart man redan hamnat på defensiven.

I efterdyningarna av avslöjandet att Tillväxtverkets vidlyftiga interna representation började man, enligt Aftonbladet, ”snabbstäda” festnotor på departementet.

När Aftonbladet begärde ut handlingar kring näringsdepartementets internrepresentation fick Annie Lööf och hennes stab bråttom att städa upp efter sig.

I all hast gjordes löneavdrag för sprit och Centerpartiet tog över en omstridd krognota – som skattebetalarna först hade betalat.

Och nu har SVT:s Rapport (9/8, kl 19.30) tittat vidare på departementets representation. Tydligen var Lööfs företrädare och partikollega Maud Olofsson (C) rejält givmild med den interna representationen.

Så vad som var kunde ses som en välbehövlig nystart för den nästan osynliga näringsministern har istället blivit en pinsam affär.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Jan Björklund höll ett bra tal. Men visst lät det som en upprepning av talet i Almedalen 2011?

Så Björklund får ursäkta om det mest minnesvärda från i år snarare blir de folkpartistiska utspelen mot Björklund och Folkpartiet.

Precis som under Almedalen 2011 har det blossat upp en diskussion om partiets framtid.

Partiet har problem med opinionssiffrorna. Och när partier har problem med väljarstödet dyker det alltid upp personer som snarare bidrar till problemen än lägger grunden för en uppryckning.

Det började med att Carl B. Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson, lanserade den minst sagt aparta idén om att slå samman alla Allianspartierna till en superallians senast 2018.

Det var en föga subtil signal om att Hamilton inte ens tror på sitt eget parti.

Och Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman verkar ha gjort det till sin affärsidé att kritisera Björklund under Almedalen.

här skrev Cwejman 2011 på SVT:s debattsida:

För Folkpartiets del innebär det även att hitta fler liberala kärnfrågor. Det håller inte att enbart vara ett, förvisso starkt, skolparti. Man måste hitta fler frihetsfrågor. Väljarna ser idag att partiet behåller sin profilfråga och inte rör sig framåt. Klarar man inte av detta reptrick är man snart reducerat till ett departementsparti och inget annat.

Och när han i år skriver en debattartikel i Expressen kan man inte tolka det som något annat än en uppmaning till Björklund att avgå.

Vi menar att Birgitta Ohlsson, Europaminister […] förkroppsligar både den liberala glöd som vi ser som nödvändig för Folkpartiet samtidigt som hon utstrålar en intellektuell trovärdighet som behövs inom partiet.

[…]

Därför menar vi Ohlsson både bör få en mer central roll i partiets yttre arbete och att hon bör vara en naturlig efterträdare till Jan Björklund.

Men Centerpartiets byte av partiledare borde avskräcka även folkpartisterna. Partiets problem är inte primärt partiledaren.

Problemet är snarare att väljarna inte längre ser någon skillnad på partierna inom Alliansen. (Vilket i och för sig var Hamiltons poäng.)

Och så länge som partierna uppträder och agerar som varandras kopior finns ingen anledning att tro att opinionssiffrorna kommer att vända dramatiskt uppåt – oavsett vem som är partiledare.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Trots ett tamt utspel och ett förvånansvärt innehållslöst tal av Åsa Romson fortsätter media att imponeras av Miljöpartiet.

Det är uppenbart att partiet behandlas med silkesvantar. Även av personer som borde veta bättre.

Efter talet imponerades Maria Crofts, politiskt kommentator på Dagens Nyheter, av alla gimmickar (glasögon till Fredrik Reinfeldt, metrologen Pär Holmgren) som Romson fyllt ut framträdandet med.

Och tidningens ”retorikexpert” Fredrik Söderquist kallade t.o.m. talet för ”imponerande”. Vilket får en att undra om det finns en annan Åsa Romson i ett parallellt universum? 

Margit Silberstein, SVT:s expertkommentator, kallar Miljöpartiet för ett ”kaxigt parti”. Men ett utspel om lägre moms på cykel- och skoreparationer (!) är tunnt från ett parti som vill vara en tredje kraft i svensk politik.

Och Torbjörn Nilsson, politisk redaktör Fokus, tyckte talet var ”ganska bra” och var nöjd med att han inte somnade.

Så tydligen krävs det inte speciellt mycket för att media skall känna sig nöjda när det handlar om Miljöpartiet.

Betydligt intressantare var en undersökning av Ipsos som visar att stödet bland väljare utanför storstäderna är fallande för Miljöpartiet.

Man tycker att ett parti som kalla sig Miljöpartiet borde vara populärt på orter där människor lever nära naturen. Men för Miljöpartiet är det tvärt om.

Mats J. Larsson och Kristoffer Örstadius på Dagens Nyheter skriver:

Sedan de tillträdde i fjol har MP stärkt sin ställning i storstäderna till 13 procent – trots att det totala stödet för partiet minskat till i genomsnitt 9,7 procent under första halvåret i år jämfört med halvåret innan, enligt DN/Ipsos.

I mellanstora städer och i glesbygden går det däremot sämre. I städer utanför Stockholm, Göteborg och Malmö föll stödet under första halvåret i år till 7,1 procent, den lägsta nivån efter valet 2010.

I glesbygden är fallet ännu större. Väljarstödet är nere på 5,8 procent, en minskning med 2,5 procentenheter jämfört med andra halvåret i fjol. Det innebär att MP tappat nästan var tredje glesbygdsväljare under våren. Förändringen är statistiskt säkerställd.

Om Miljöpartiet fick genomslag för hela sin politik skulle detta antagligen kraftigt drabba den genomsnittlige väljarens plånbok – och då inte bara i mellanstora städer och i glesbyggd.

Märkligt nog har ingen – vare sig i media eller bland politiska motståndare – lagt ner tid på att ta reda på detta.

Detta har gett Miljöpartiet möjlighet att i lugn och ro modifiera sitt politiska budskap. Nu är man t.ex. inte längre lika negativ till bilar. Om de finns utanför storstäderna vill säga.

”Onödiga bilresor är det ingen som vill ha, men på landsbygden handlar det om att hitta ett praktiskt liv där man kan tanka och köpa en korv i närområdet”, säger Romson.

”Tanka och köpa korv”? Uppenbart är Miljöpartiets bild av livet utanför storstäderna inte helt up-to-date.  

Read Full Post »

POLISER | Sverigedemokraterna vårkampanj ”Inga fler papperspoliser har varit vältajmad. Även om det inte bara har varit deras egen förtjänst.

Partiet fick nämligen genast kritik när man presenterade kampanjen eftersom man påstod att så lite som en procent av poliserna var patrullerade.

Oavsett siffrans korrekthet kom nya siffror från Rikspolisstyrelsen som en skänk från ovan.

De visade nämligen att antalet uppklarade brott är de sämsta på åtta år. Till och med justitieminister Beatrice Ask (M) var tvungen att erkänna att ”siffrorna är skräp”.

Partiet hängde och skrev att ”usla polissiffror bekräftar budskapet” bakom deras egen kampanj.

I den debattartikel i Aftonbladet som drog igång vårkampanjen skrev Jimmie Åkesson:

Inom Polisen frågar man sig dagligen var de här 3000 nya poliserna tagit vägen. Samtidigt som statsministern slår sig för bröstet klagar nämligen poliserna på underbemanning. Den tid polisen ägnar åt akuta utryckningar har i själva verket, enligt Riksrevisionen, bara ökat med omkring 50 personer om man räknar om till arbetstimmar. Uppklaringsprocenten har, trots denna satsning, sjunkit till ynka 16 procent. För inbrott är uppklaringsprocenten inte ens tre procent. Dessa brott må vara svårutredda men när ett land som Storbritannien kan visa upp en uppklaringsprocent som är en bit över tio procent för samma brott så är det uppenbart att något är fel.

[…]

En forskarrapport som Rikspolisstyrelsen inte ville veta av har visat att så lite som en hundradel av polisernas arbetstid i dag ägnas åt fotpatrullering.

Förutom kampanjen har partiet indirekt kunnat dra nytta av spektaklet kring imamers och svenska moskéers fientliga kvinnosyn.

Även om avslöjandet i SVT:s Uppdrag granskning inte är speciellt överraskande för den som läser utländsk media var det desto unikare för svensk.

Till och med politiker som annars brukar huka när det handlar om intolerans bland minoriteter krävde nu plötsligt åtgärder.   

Trots detta har Sverigedemokraternas opinionssiffror varierat kraftigt på senare tid.

Partiet ökade signifikant till 6,6 procent i Sifos väljarbarometer för maj.

Och i United Minds junimätning får man 8,7 % och går därmed förbi Miljöpartiet och blir tredje största riksdagspartiet. Hos Demoskop får man 6,6 % i junimätningen.

Problemet är att man i den riktigt stora undersökningen från SCB i maj snarare minskar. Man gå från 5,7 till 5,4 %.

Det är en minskning både jämfört med valet 2010 och från den tidigare mätningen i november 2011.

Så det är fortfarande en öppen fråga om partiet kommer att kunna dra nytta av opinionsläget.

Ett parti som väljer att lägga ner oproportionerligt mycket tid på att kommentera meningslöster som schlagerfestivalen och att Loreen sjunger på engelska kommer sannolikt att fortsätta att skjuta sig själv i foten.

Read Full Post »

Older Posts »