Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Opinionsundersökning’ Category

SocialdemokraternaPOLITIK | Man kunde ana en attitydförändring hos Stefan Löfven redan innan decemberuppgörelsen med Alliansen var klar.

Istället för att straffa Socialdemokraterna för att man inte lyckades förhandla fram en budget med Alliansen belönade väljarna istället Löfven enligt de opinionsundersökningar som gjordes redan innan decemberuppgörelsen.

Tydligen gick det hem hos väljarna att statsministern flaggade upp för extraval och slutade flörta med Alliansen.

Löfven började t.o.m. låta konfrontativ i tonen gentemot Alliansen. Hans nya ”no more mr Nice Guy”-stil gick tydligen hem hos väljarna.

Detta kan uppfattas som lite överraskande med tanke på Löfvens något förvirrande syn på den egna rödgröna budgeten i efterdyningarna av voteringen i riksdagen.

”Nu har vi den här budgeten och det är den vi går till val på”, hette det i början av december. Några dagar senare var samma rödgröna budget ”överspelad”. Men sedan tillkännagavs att det var just den budgeten man tänkte gå till val på tillsammans med Miljöpartiet.

Trots detta skedde en framryckning för Socialdemokraterna i opinionsmätningarna. Löfven fick t.o.m. de högsta förtroendesiffrorna bland väljarna.

Mycket tyder på att Alliansen inte gick med på decemberuppgörelsen av altruistiska motiv p.g.a. det parlamentariska läget eller ens för att man ville stoppa Sverigedemokraternas dominans.

Snarare verkar det som om Alliansen tappat tron på sin egen förmåga att driva en framgångsrik valrörelse som skulle kunna leda till valseger.

Många – inte minst småpartierna – ville slippa ett extraval de knappast hade råd, ork eller vilja att genomföra.

Och med inte alltför imponerande opinionssiffror för Moderaterna var intresset för en uppgörelse säkert ganska brett inom Alliansen.

I detta chicken race kring nyvalet vann Löfven en övertygande seger över Alliansen. Oppositionen slapp nyval men kommer att börja 2015 som klart försvagade i väljarnas ögon.

Read Full Post »

Val 2015 | Varför har teamet kring premiärminister David Cameron inte gått mer på offensiven och attackerat Ed Miliband mer intensivt?

dontvotefortheotherguy

Speciellt när det väger så jämt mellan Conservative Party och Labour borde de konservativa tjäna på att urholka väljarnas förtroende för labourledaren.

Det finns antagligen fem anledningar till att premiärministerns stab är så försiktiga.

1) Under Camerons ledarskap har partiet försökt tvätta bort stämpeln som ”the nasty party”. Man vill inte nu riskera att väcka den björn som sover.

2) Förtroendesiffrorna för Ed Miliband är så svaga att de konservativa inte vill riskera stöta sig med väljarna när Labour nu – thank you very much – gör grovjobbet åt Cameron.

Många inom Labour har gett upp tanken på Miliband som en tillgång för partiet. Istället hoppas man att missnöjet med regeringen i slutendan ändå skall vara större än missnöjet med partiledaren.

3) Varför skulle de konservativa attackera labourledaren när opinionsundersökningarna redan visar att Miliband är en belastning för Labour?

Då är det bättre för Cameron att försöka behålla, och utöka, väljarnas förtroende för premiärministern på områdena ”ledarskap” och förmågan att ”hantera ekonomin” – de två områden där Cameron ständigt rankas högre än Miliband i opinionsmätningar.

4) Eftersom Labour som parti oftast får högre siffror i opinionsmätningarna, om än knappt, måste de konservativa inrikta sig på att få ner dessa siffror istället.

Detta speciellt som Conservative Party inte lyckats få upp de egna siffrorna tillräckligt mycket. En ledarskribent har kallat nästa års val för ”the war of the weak”.

5) Ed Miliband har själv försökt ta udden av sitt imageproblem. Genom att vägra spela de konservativas spel har man (till viss del) vridet vapnet ur deras händer.

Två anhängare till Labour hade en intressant diskussion om problemen i oktobernumret av Total Politics.

De två som diskuterade var Dan Hodges, har tidigare arbetat för Labour och fackföreningen GMB och nu är krönikör i Total Politics, samt John McTernan som tidigare var rådgivare och politiska sekreterare till Tony Blair.

DH: This is the interesting thing. The Tories themselves are still not sure how to deal with Miliband.

JM: They thought he’d be gone by now and he’s not.

DH: I think his great success as a leader – if you want to make it a success – is that he has put the Labour Party at ease with itself. The problem is he’s done that by not challenging the party. He’s been pushing a message: we can win by being true to ourselves, we can win from the left, and we don’t have to make the compromises that Blair did. People make the mistake of saying Labour has been unified. It just hasn’t been challenged. That’s why he’s still in place.

JM: The thing is, I think Miliband was right to make the speech he made in July, where he specifically took on the issue about public perceptions of him. It was brave, necessary, and an inoculation against the types of attack the Tories are going to make. But I do agree with Dan that if you make an attack that has no resonance then the public not only has no idea what it was about but also thinks it won’t listen to the next attack. On the NHS, for example, I will certainly shoot myself if I don’t shoot somebody in the Labour Party if they keep going on about “top-down reorganisation of the NHS”. I don’t know a single voter in the country who was thinking about voting Tory but then realised Cameron broke a solemn pledge about not leading a top-down reorganisation of the NHS. The NHS is about quality and outcomes. Cameron made one promise: to cut the deficit and not the NHS. Well, he’s not cut the deficit and he has cut the NHS. That’s what you got for him. This nonsense about campaigning against the privatisation of the NHS – it’s a diversion. It plays to Labour’s safe place. Some of the Labour attacks on Cameron have no purchase. He’s a leader, he looks like a leader, and he has that authority. Now, authority is very often the flipside of arrogance. And he’s an arrogant man, that’s the weakness. That’s the point. It’s all about him. It’s all about staying in power.

DH: On the Tory attacks on Miliband, the Tories haven’t been going for him. And I’m not 100% sure they are going to. One of the things Labour has done effectively is to re-embed the idea of the old toxic brand, which means the Tories are too scared to go for Miliband. It’s amazing how many Labour advisers have said, “Jesus, they will take our heads off on X, Y and Z”. But then it hasn’t happened. Miliband has demonstrated just enough that if the Tories don’t target him, he may become a strength. He’s a very weak link for the Labour Party but he’s not such a weak link that the party’s campaign will just fracture if the Tories don’t touch him.

JM: Dan’s really hit something when he says that the Tory Party hasn’t dealt with the legacy of Theresa May calling them what they are, the Nasty Party. They’ve got unfinished modernisation issues. Sometimes when you lose advisers you really lose a part of yourself. Blair had a strength: he replaced people and could rebuild his team. Steve Hilton left, and that role has never been filled, the one who keeps going to the PM and saying, “Stick to the centre”. And one of the things they are standing off from is negative politics. If you’re driven by polling you’d think, “I’d never go negative”, but if you sit in the focus groups you hear people saying, “I hate negative politics… but it always changes my vote”. So you have to have the brass neck to do three seconds positive then 10 hours of negative. You have to go positive to get permission to go negative. Back to the Obama campaign: they made a judgment of just going for Romney. They took a gamble. They framed early, they kept that space and they stuck there. There’s a strategic hesitation at the heart of the Tory Party.

DH: You’re absolutely right about the Obama campaign. They decided to bomb Romney on the runway. The problem for Labour is, that has happened to Miliband. The Tories didn’t bomb him on the runway. He bombed himself. He didn’t even get into the cockpit. He didn’t define himself early in his leadership. Whatever you say about Cameron, the polls are clear – he consistently outpolls the Tory Party. He’s their biggest asset. People have bought what Cameron is saying. Miliband is Romney in this scenario. You’ve got a leader less than a year before an election effectively relaunching himself. That speaks volumes. Miliband is still sitting on the runway.

Bild: Från soniceclectic.com.

Read Full Post »

ANALYS | SCB har undersökt opinionsläget för partierna bland kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar.

SCB - Kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar maj 2014

Undersökningen, som tagits fram på uppdrag av Kommunalarbetaren, fackföreningen Kommunals tidning, uppvisar en rad underliga siffror jämfört med tidigare underökning av målgruppen.

Men först några siffror som inte överraskar.

Moderaterna minskar från 9,8 % till 8,2 %. Vänsterpartiet går fram från 10,9 % till 12,3 % medan Miljöpartiet ökar från 3,3 % till 4,7 %.

Den stora överraskningen är dock att Sverigedemokraterna går fram rejält bland ”kommunalarna”. De ökar från 3,8 % till 5,9 %.

Märkligheterna i undersökningen består i att Centerpartiet ökar från 2,7 % till 4,1 % medan Kristdemokraterna går från 1,1 % till 2,3 %.

Varför dessa två partier går fram medan Folkpartiet minskar från 2,7 % till 2,3 % är svårt att förklara.

Vad har de två partierna gjort under undersökningsperioden för att de skall få ökat förtroendet från kommun- och landstingsanställda? Det finns knappast någon logisk, politisk förklaring.

Intressant är dock att Socialdemokraterna tappar rejält. Partiet går från 64,1 % till 57,3 %.

Detta är antagligen en effekt av att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver fler av de frågor som LO prioriterar.

En annan rimlig förklaring är att Socialdemokraterna har varit försiktiga i sina utspel och mer än luddiga när det gäller inställningen till vinster i välfärdssektorn.

Men den de stora svängningarna bland de små partierna beror nog mer på att underlaget är så litet.

Mats Gustafsson Hedenström på Kommunalarbetaren skriver:

Urvalet i undersökningen är LO-medlemmar som jobbar i kommuner och landsting. Den gruppen har blivit allt mindre i SCB:s undersökning och har minskat ytterligare den här gången. Man ska därför vara försiktig med allt för långtgående slutsatser. Felmarginalen är betydligt större i den här gruppen än i totalundersökningen.

Dessutom är inga av förändringarna i opinionsundersökningen statistiskt säkerställda. Och det gäller samtliga förändringar för samtliga partier i mätningen.

Mer: SCB i maj. Bild: Kommunalarbetaren.

Read Full Post »

OpinionsundersökningPOLITIK | Om ett parti har monopol på en fråga tenderar detta minska sannolikheten för att övriga partier följer efter.

Att EU-kritiska partier har haft stora framgångar i Europaparlamentsvalet betyder inte att de också har tagit sitt land ett steg närmare ett utträde. Tvärt om.

Detta är dåliga nyheter för UKIP som vill att Storbritannien lämnar EU. Det samma kan sägas om Sverigedemokraterna.

Charles Moore i The Spectator har funnit att det sannolikt finns en korrelation mellan ökat stöd för EU-medlemskapet och att UKIP har fått ett sådant stort stöd i väljarkåren.

Osäkra väljare tenderar nämligen stödja status quo.

Few have noticed that the rise of UKIP coincides with a fall in the number of people saying they will vote to get Britain out of the EU. The change is quite big. The latest Ipsos Mori poll has 54 per cent wanting to stay in (and 37 per cent wanting to get out), compared with 41 per cent (with 49 per cent outers) in September 2011. If getting out becomes the strident property of a single party dedicated to the purpose, it becomes highly unlikely that the majority will vote for it. The main parties will conspire to push the idea of ​​the EU exit to the fringe. Waverers will wobble towards the status quo. It will be 1975 all over again, which is surely what David Cameron has always intended.

Så här ser opinionsinstitutens siffror ut i Storbritannien mellan de som vill att Storbritannien lämnar respektive stannar kvar som medlem i EU.

Lämna EU: November 2012 56% / Stanna i EU: November 2012 30%

Lämna EU: Juli 2013 46% / Stanna i EU: Juli 2013 36%

Lämna EU: Mars 2014 39% / Stanna i EU: Mars 2014 41%

Lämna EU: Maj 2014 37% / Stanna i EU: Maj 2014 54%

Man skulle kunna komplettera detta med att säga att sambandet troligtvis bara gäller stora strukturella frågor.

Sambandet verkar inte gälla ”vardagliga” frågor som t.ex. om man vill ha mer eller mindre resurser till vård, skola och omsorg. Eller om man vill höja eller sänka skatten.

Här konkurrerar partier ofta med att lägga sig så nära varandra som möjligt.

Det kan också finnas en skillnad mellan länder beroende på antalet etablerade partier. Det är t.ex. först nu som UK Independence Party har lyckats slå igenom i ett val.

I Sverige är vi vanna vid betydligt fler partier.

Med Sverigedemokraterna är vi nu uppe i åtta partier i riksdagen. I kommande val kommer vi även att få se ett nionde parti – Feministiskt initiativ – konkurrera om medieuppmärksamheten.

Men det förändrar inte det faktum att Sverigedemokraterna är det enda riktigt EU-kritiska partiet i riksdagen.

Inget annat parti intog ett strikt EU-kritiskt perspektiv i EU-valet.

Källor: The Spectator har använt siffror från följande opinionsundersökningar: Opinium / Observer; YouGov / Channel 5; Zapera; Ipsos / Mori 

Read Full Post »

SCBVAL 2014 | SCB:s stora opinionsundersökning bekräftar att den kraftiga vänstervinden i EU-valet inte var en tillfällighet.

I Europaparlamentsvalet kunde Socialdemokraterna hålla sina siffror från förra valet samtidigt som Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick fram.

Och inte nog med detta. Även Feministiskt initiativ, som inte kan kallas något annat än ett vänsterparti, lyckades ta sig in i parlamentet.

En vänstervind kan inte bli tydligare än så.

På den borgerliga planhalvan var det bara Centerpartiet och Kristdemokraterna som gick fram i EU-valet. Troligtvis på bekostnad av Moderaterna och Folkpartiet.

I SCB:s undersökning går alla Allianspartierna tillbaka jämfört med i valet 2010. Och jämfört med förra mätningen i november är det bara Centerpartiet som, högst marginellt, lyckas bättra på sitt resultat.

De rödgröna partierna har alla statistiskt säkerställda ökningar jämfört med riksdagsvalet 2010.  (Miljöpartiet har dock, till skillnad från de två andra partierna, en statistiskt säkerställd nedgång jämfört med novembermätningen.)

Sammanfattar man detta blir det en tydlig ledning för de rödgröna partierna. De får t.o.m. egen majoritet.

Socialdemokraterna skulle därmed inte behöva söka ett blocköverskridande samarbete med något borgerligt parti. Det skulle kanske t.o.m. underlätta för Socialdemokraterna att bilda en minoritetsregering med bara Miljöpartiet.

Vänstervinden visar sig också i att Vänsterpartiet, den stora vinnaren i mätningen, nu är lika stora som Miljöpartiet.

Finns det någon överraskning hos de rödgröna så är det just detta; att Miljöpartiet inte är större.

På borgerliga kanten tappar Moderaterna hela 2,8 procent samtidigt som Kristdemokraterna fortsätter ligga strax under fyraprocentspärren.

Det enda partiet i Alliansen som går fram är Centerpartiet. Men det är med ynkliga 0,2 procent.

De rödgröna 51,3 %

Alliansen 32,9 % (exkl. Kristdemokraterna)

Socialdemokraterna 35,3 % (+1,0), Miljöpartiet 8,0 % (-0,8) och Vänsterpartiet 8,0 % (+1,3)

Moderaterna 22,7 % (-2,8), Folkpartiet 5,3 % (-0,1), Centerpartiet 4,9 % (+0,2) och Kristdemokraterna 3,9 % (-0,2)

Sverigedemokraterna 8,1 % (-1,2)

Read Full Post »

VAL 2014 | Om Miljöpartiet har den bästa valaffischen i Europaparlamentsvalet så har troligtvis Centerpartiet den bästa annonsen.

Centerpartiet annons EU-valet 2014

Texten lyder:

Statistiskt sätt är du centerpartist.

I alla fall om man får tro opinionsundersökningarna* när det gäller svenskarnas inställning till EU. Då tycker du med all sannolikhet så här:

EU ska satsa mer på miljön och förnybar energi. EU ska göra färre saker men göra dem mycket bättre. Och så tycker du att Sverige ska behålla den svenska kronan som valuta och inte införa euron.

Ungefär så.

Då kan det vara bra att veta att det finns ett borgerligt parti som tycker precis som du. Rösta på Centerpartiet i EU-valet.

Gör EU-testet på centerpartiet.se/EU-testet

*Demoskop 2014-03-17

Annonsens inledning är överraskande. Ingen kan låta bli att undra om påståendet är korrekt.

Att det sedan visar sig att frågorna är så banala att vem som helst kommer att ”bli” centerpartist om man fyller i EU-testet är mindre överraskande.

Mer: På partiets hemsida har man samlat kampanjmaterialet inför EU-valet.

Read Full Post »

FIVAL 2014 Vilket är det minst granskade partiet i Sverige. Av riksdagspartierna måste det vara Miljöpartiet.

Detta skall jämföras med Sverigedemokraterna som antagligen är det mest granskade.

Men det finns även andra som kommer lätt undan. Medias granskning av Piratpartiet och Feministiskt initiativ är näst intill obefintligt.

Och när det gäller talespersonen Gudrun Schyman finns det t.o.m. en tendens att lyfta fram henne.

Schyman är antagligen den enda partiledare som idag skulle kunna avstå från en pressekreterare. Det räcker med en bokningsansvarig. Media gör arbete åt henne. Det finns knappast något program som hon inte har deltagit i.

Och nu stiger partiet i opinionsundersökningar. Vilket naturligtvis får journalister och redaktörer att dra slutsatsen att man hela tiden har gjort rätt nyhetsbedömning. Det blir rena rama cirkelresonemanget.

Nu har även en forskare lyft fram det gratisstöd som partiet får i media.

I jämförelse med den granskning som gjordes av till exempel Sverigedemokraterna (SD) när deras opinionssiffror motsvarade Fi:s blir det extremt tydligt att Fi inte granskas särskilt hårt. Det menar Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Om man tänker på den diskurs som finns i Sverige hade SD en betydligt längre uppförsbacke i vad som brukar räknas som fel, vilket öppnar för granskning, säger han till Metro.

– Jämställdhet, däremot, räknas som en paradgren. Diskursen är att det faktiskt är bra med jämställdhet, solidaritet och jämlikhet. Alla vill vara feminister. Då blir det svårare att ge sig på dem som förespråkar det mest av alla.

Frågan är naturligtvis varför det är på detta sätt. Jonas Hinnfors pekar på jämställdhet. Ingen ifrågasätter idag behovet. Få saker är mer politiskt korrekt.

Men det finns en annan anledning till partiets framgångar.

Så här skrev Lars Adaktusson på den tiden när han fortfarande var frilansjournalist och programledare:

I drygt 30 år har Göteborgs universitet och journalistikprofessorn Kent Asp undersökt den svenska journalistkårens politiska preferenser – trenden har hela tiden varit den samma. Partierna som finns på vänsterkanten har större stöd bland journalister än hos befolkningen i övrig, mest överrepresenterade är Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Med detta har följt en åsiktsmässig och värderingsmässig likriktning vars konsekvenser är mer sofistikerade än vad som kan utläsas av enskilda artiklar eller antalet sända inslag. Det handlar om principerna för nyhetsvärdering, om vilka ämnen som ska uppmärksammas och om gängse förhållningssätt till övergripande samhällsfrågor.

Självklart är detta betydelsefullt och värt att diskutera. På samma sätt som det inom journalistkåren är angeläget med jämn könsfördelning och med personer av utländsk härkomst, borde det vara angeläget med skiftande politiska och ideologiska synsätt.

Och vänsterpartister och miljöpartister ligger inte långt ifrån Feministiskt initiativ i frågor som rör feminism och jämställdhet.

Inte konstigt att Schyman och Feministiskt initiativ seglar fram på en räkmacka i svensk politik.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.