Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Opinionsundersökning’ Category

VAL 2016 | Republikanska väljare har ett dilemma när de nu skall nominera presidentkandidat inför kommande presidentval.

hjärta hjärna

Antingen rösta mot sitt samvete för att öka sannolikheten att vinna presidentvalet. Eller rösta enligt samvetet och i slutänden riskera förlora mot Hillary Clinton.

Donald Trump, den sannolika segraren hos republikanerna, ser idag inte ut att kunna vinna mot Clinton enligt opinionsundersökningarna.

Rent logiskt borde det därför vara bättre för republikaner att lägga sin röst på en kandidat som har så stora chanser som möjligt att vinna presidentvalet. Detta speciellt när kandidaterna, åtminstone för en utomstående, inte skilja sig allt för mycket åt ideologiskt och politiskt.

Men kärnväljare röstar sällan taktiskt i interna val. Ofta är det hjärtat som styr. Detta speciellt när det handlar om att välja vem man vill skall företräda en i val.

Här skiljer sig inte amerikanska partianhängare  från partimedlemmar i Sverige som skall utse t.ex. en ny partiledare.

Få medlemmar lägger sin röst på sitt andra eller tredjehandsval bara för att öka sannolikheten att partiet skall göra bättre ifrån sig i riksdagsval eller i konkurrens med andra partiers partiledare. Det finns en viss tendens till önsketänkande när man röstar med hjärtat.

Och med tanke på att den republikanska presidentkandidaten sannolikt kommer att möta Hillary Clinton i presidentvalet borde republikanska väljare kanske vara mer intresserade av matcha fram den som har störst chans mot henne. Men icke.

En ledare i The Telegraph har tittat på republikanernas dilemma:

On Nov 8, American voters will choose his new opposite number in the White House. If the polls are to be believed, Donald Trump is poised to seize the Republican nomination. Yet the “political prediction market” – a new index that factors in the polls and other survey data – is not so sure. At present, this measure gives the populist billionaire a 34 per cent chance of winning the nomination, only a whisker ahead of Senators Ted Cruz (31 per cent) and Marco Rubio (30 per cent).

Hillary Clinton, on the other hand, seems preordained to seize the Democratic crown. As for who might have the best chance of thwarting her ambition to be America’s first female president, the polls deliver an emphatic answer: almost anyone except Mr Trump. One recent survey placed Mrs Clinton 11 points clear of Mr Trump; in December her lead over the property mogul averaged 5 per cent.

Put Mrs Clinton up against Mr Cruz, however, and her advantage plummets to 0.6 per cent. Confront her with Mr Rubio and the tables are turned completely: the young Senator has an average lead of 1.6 per cent. The message for the Republicans should be clear: if you want to win, then don’t choose Mr Trump. But the party base appears in no mood to listen, so Mrs Clinton must be the favourite to enter the White House.

Trumps kampanj hoppas däremot att deras väljarpotential är betydligt större än vad som antyds i opinionsundersökningar.

Det finns undersökningar som anger att den positiva effekten för Trump kan bli liknande den som Sverigedemokraterna upplevt här. Fer röstar på partiet än vad som anges i olika väljarundersökningar. Skamfaktorn är stor även för Trump.

Read Full Post »

OPINION | När YouGov presenterade siffror som visade att Sveriges största parti nu heter Sverigedemokraterna fick övriga partier skrämselhicka.

Metro den 20 augusti 2016

Inte illa för ett parti som har en partiledare som gått in i väggen och som ingen vill samarbeta med.

Övriga partier har ett uppenbart problem. Även om alla de övriga partierna nu springer benen av sig för att ta initiativ inom invandrings- och migrationspolitiken ger det ingen utdelning opinionsmässigt.

Medan övriga partier har närmat sig Sverigedemokraterna har verkligheten snarare närmat sig Sverigedemokraterna. Därför uppfattar väljarna att avståndet är lika stort som tidigare mellan Sverigedemokraterna och övriga riksdagspartier.

För väljarna framstår dessa partier bara som bleka copycats – för lite och för sent.

Det är bara att titta på opinionsinstitutens siffror.

Även om Sverigedemokraterna inte är störst i någon annan opinionsundersökning fortsätter man öka. I senaste mätningen från Novus får partiet t.ex. en toppnotering på 19,4 %.

Detta bekräftar en tydlig trend. Sifos senaste siffror visar dessutom att partiet är störst bland arbetare. Hos denna väljargrupp får partiet 29,9 %. Socialdemokraterna landar på 26,9 %.

Och så här skriver man hos Novus:

Stödet ökar främst bland LO-medlemmar och bland boende i Norrland och i den yngsta åldersgruppen 18-29 år. Partiet ökar också något bland kvinnor, bland arbetare och bland boende i Stockholm och Mellansverige. Sverigedemokraterna är nu största parti bland män, bland arbetare och i Sydsverige. Partiet tar främst väljare från Moderaterna men även flödet från soffan och Socialdemokraterna fortsätter att öka. Sverigedemokraterna har nu ett stöd som ligger 6,5 procentenheter över valresultatet 2014.

Det politiska etablissemanget, både det politiska och i media, har slagit knut på sig själv efter nyheten i Metro.

När det gäller YouGov lyfte flera nyhetsförmedlare att deras mätmetod inte anses lika pålitlig som övriga opinionsinstituts. Det är i och för sig riktigt men missar själva poängen.

Detta inte minst med tanke på att Sifo – och andra mätningar – nästan konstant har underskattat stödet för Sverigedemokraterna.

Frågan är naturligtvis vad övriga partier måste göra. Statsvetarna Anders Widfeldt, University of Aberdeen och Maria Demker, beskrev deras dilemma på följande sätt i Dagens Nyheter:

– Det fungerar inte att ta tillbaka agendan från Sverigedemokraterna nu. Det uppfattas bara som att man legitimerar partiet. Man kan inte heller ta över deras positioner helt och hållet. Det skulle inte uppfattas som seriöst, säger han.

Partierna har ett dilemma: Om de är tysta, går väljare till SD. Om de börjar prata migration och integration går väljarna också till SD.

Statsvetaren Marie Demker tycker att partierna borde ägna mindre tid åt SD och mer kraft åt seriösa debatter om migration och integration utifrån höger och vänster.

– Jag kan till exempel se en linje i grundideologin i Moderaterna när man ställer krav på försörjning av anhöriginvandrare. Då ska de andra partierna inte moralisera utan bemöta det, säger hon.

Men allt tyder snarare på att ingen ännu lärt sig något. Partier och fack verkar fortsätta med för-lite-för-sent.

Margot Wallström (S) twittrade t.ex. ett tack till polisen som skulle visa att hon tar människors oro för kopplingen mellan kriminaliteten och ”utländska stöldligor” på allvar.

”TACK polis och åklagare som bekämpar utländska stöldligor som förstör trygghet och livskvalité i små byar. Resultat: rädsla och raseri.”

Knappast speciellt imponerande. Och varför det är utrikesministern (istället för inrikesministern eller statsministern) som skriver är lite svårt att förstå.

Även LO, Socialdemokraternas stödtrupper, har försökt bidra med förslag hur deras parti skall kunna återta initiativet. Men resultatet så här långt har mest blivit motsägelsefullt.

Medan LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson vill ha en rejäl ideologisk debatt mellan höger och vänster säger deras vice ordförande, Tobias Baudin, att han vill se en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om migrationspolitiken.

Snacka om förvirrande signaler. Dessutom skulle en uppgörelse mycket väl kunna stärka Sverigedemokraterna position än mer.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, säger så här om Socialdemokraternas dilemma:

– Det krävs större visioner och större åtgärder, och det är ingen lätt match. SD har lyckats med det, de har en vision av ett invandringsfritt Sverige och kommer med förslag för det. De vill se ett slags äldre folkhem, och säger att det ska finansieras genom att strypa invandringen. Om det stämmer eller inte är en annan diskussion, men de kan peka på hur de ska finansiera sina reformer och har tydliga förslag.

Övriga riksdagspartier lyckas inte formulera några förslag, och är inte tydliga i vilken riktning de vill ta Sverige, menar Jonas Hinnfors. För i synnerhet Socialdemokraterna, säger han, kan detta förklara en långsiktig urholkning.

Det skall bli intressant och se om partierna lyckas formulera någon framgångsrik strategi gentemot Sverigedemokraterna under hösten. Troligtvis får vi vänta lite längre än så.

Bild: Förstasidan Metro den 20 augusti 2015.

Read Full Post »

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Opinion

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

VAL 2015 | Nu är det bestämt. Danmark går till val den 18 juni. Det blå blocket – de borgerliga partierna – leder i opinionsundersökningarna över det röda.

Helle och Lars

Kampen om statsministerposten står mellan Helle Thorning-Schmidt, statsminister och partiledare för Socialdemokraterne, och Lars Løkke Rasmussen som är partiledare för borgerliga Venstre.

Även om socialdemokraterna är det största partiet – och Thorning-Schmidt populärare än Rasmussen – leder det blå blocket – de borgerliga partierna – över det röda.

Det tredje största partiet Dansk Folkeparti – med partiledaren  Kristian Thulesen Dahl i spetsen – förväntas göra ett bra val.

De två statsministerkandidaterna som blivit rejält tilltufsade de senaste åren. Thorning-Schmidt bl.a. för sitt flip-floppande kring vallöften när hon väl fick bilda sin koalitionsregering.  Rasmussen på grund av sitt vidlyftiga sätt han har spendera sitt partis pengar på kläder och resor.

För båda handlar valet nu om att vinna eller försvinna. Förloraren kommer sannolikt tvingas dra sig tillbak från sina partiledarposter.

Jesper Vangkilde, politisk reporter på socialliberale dagstidningen Politiken, skriver så här:

Man skal lede længe – måske helt forgæves – i den politiske danmarkshistorie efter to statsministerkandidater, der på så kort tid er blevet gennempryglet så hårdt for det arbejde, de udfører.

Af offentligheden. Af medierne. Af kollegerne. Selv nære partifæller har svunget pisken efter forgodtbefindende.

Begge har de oplevet at få intime dele af deres liv gjort til et nationalt anliggende – detaljerede skatteforhold, partnerens seksuelle præferencer, alkoholvaner og beklædning helt ind til de inderste stykker bomuld.

Begge har de over en kort årrække prøvet at stå i spidsen for Danmark i en tid med økonomisk krise, og det er ikke lykkedes nogen af dem skabe vækst på nær samme niveau som vores nabolande. Ej heller har nogen af dem evnet til at formulere et politisk projekt, der har skabt folkelig begejstring.

[…]

Det tætteste, man kommer et manifest for Regeringen Thorning-Schmidt må være ideen om at tage et ansvar. At træffe svære, nødvendige, om end ikke just populære beslutninger, der i sidste ende skal rette op på dansk økonomi, bringe Danmark i støt fremgang, få de 130.000 ledige danskere i job, skaffe ordrer i bøgerne hos virksomhederne.

Hun annoncerede det faktisk allerede i sin første nytårstale 1. januar 2012: »I den kommende tid skal vi tage beslutninger, der kan måle sig med de sværeste i vores historie. Men vi gør det, fordi det er nødvendigt«.

Senere, stillet over for et langstrakt, internt socialdemokratisk oprør mod netop ’nødvendighedens politik’ har hun understreget, at det skam også har været den ’rigtige’ politik at reformere snart sagt alle dele af vores velfærdssamfund. Hver for sig har reformerne ikke været nævneværdigt store – men der har været mange af dem.

[…]

Personligt – som leder – står Thorning ved valgkampens begyndelse stærkere end på noget tidspunkt de seneste tre år, og danskerne vurderer hende mere troværdig end sin modstander i Venstre. Derfor er forventningen, at Socialdemokraterne vil forsøge at dreje valgkampen i retning af et direkte valg mellem Thorning og Løkke. Konkrete forslag og løfter vil Thorning til gengæld – formentlig belært af fortiden – søge at begrænse.

[…]

Venstre havde nogle gyldne uger kort efter folketingsvalget i 2011.

Ganske vist var et ti år langt borgerligt styre blevet smidt på gulvet. Men partiet stormede pludselig frem i meningsmålingerne, hvor opbakningen på rekordtid blev forvandlet fra 26,7 til 33,4 procent. Denne bemærkelsesværdige fremgang kunne partiets formand, Lars Løkke Rasmussen, betragte på afstand. Han befandt sig i de uger 2.500 kilometer mod syd – på kombineret ferietur og strategiseminar under Mallorcas sol.

Mallorcafremgangen er på flere måder sigende for Lars Løkkes tre et halvt år som oppositionsleder. Når den offentlige debat går sin gang og pressens almindelige fokus er på regeringen, profiterer Venstre. Ofte helt uden, at Venstres fremtrædende figurer behøver at blande sig. Men hver gang, Lars Løkke Rasmussen selv kommer i fokus – hver gang, det handler om skjulte bilag, dekadente rejsevaner, kaviar og champagne, overdrevent tøjforbrug, mere eller mindre respektfuld rygning og overspring, hvor gærdet er lavest – ja, så går det ned ad bakke for Venstre.

[…]

Venstreformanden har varslet en fortsat reformkurs fremover. Men han har afholdt sig fra at sprænge nogen bomber, og de seneste måneder har Venstre igen og igen stået uden svar på meget konkrete politiske spørgsmål som for eksempel indretningen af det bebudede, moderne kontanthjælpsloft.

Sammensætningen af en eventuel borgerlig regering er der heller ikke taget stilling til. Vinder Løkke magten, skal han manøvrere et politisk flertal, som foruden Venstre består af de konservative, Liberal Alliance og et formentlig markant styrket Dansk Folkeparti. Ingen ved, om andre end Venstre ender i ministerbilerne – det bliver et af valgkampens samtaleemner. Men sikkert er det, at der i tilfælde af blåt flertal venter store armlægninger om især den økonomiske politik.

Läs mer: På Folketingsvalg 2015 kan man läsa om valet och de politiska partierna.

Bild: Politiken.

Read Full Post »

SocialdemokraternaPOLITIK | Man kunde ana en attitydförändring hos Stefan Löfven redan innan decemberuppgörelsen med Alliansen var klar.

Istället för att straffa Socialdemokraterna för att man inte lyckades förhandla fram en budget med Alliansen belönade väljarna istället Löfven enligt de opinionsundersökningar som gjordes redan innan decemberuppgörelsen.

Tydligen gick det hem hos väljarna att statsministern flaggade upp för extraval och slutade flörta med Alliansen.

Löfven började t.o.m. låta konfrontativ i tonen gentemot Alliansen. Hans nya ”no more mr Nice Guy”-stil gick tydligen hem hos väljarna.

Detta kan uppfattas som lite överraskande med tanke på Löfvens något förvirrande syn på den egna rödgröna budgeten i efterdyningarna av voteringen i riksdagen.

”Nu har vi den här budgeten och det är den vi går till val på”, hette det i början av december. Några dagar senare var samma rödgröna budget ”överspelad”. Men sedan tillkännagavs att det var just den budgeten man tänkte gå till val på tillsammans med Miljöpartiet.

Trots detta skedde en framryckning för Socialdemokraterna i opinionsmätningarna. Löfven fick t.o.m. de högsta förtroendesiffrorna bland väljarna.

Mycket tyder på att Alliansen inte gick med på decemberuppgörelsen av altruistiska motiv p.g.a. det parlamentariska läget eller ens för att man ville stoppa Sverigedemokraternas dominans.

Snarare verkar det som om Alliansen tappat tron på sin egen förmåga att driva en framgångsrik valrörelse som skulle kunna leda till valseger.

Många – inte minst småpartierna – ville slippa ett extraval de knappast hade råd, ork eller vilja att genomföra.

Och med inte alltför imponerande opinionssiffror för Moderaterna var intresset för en uppgörelse säkert ganska brett inom Alliansen.

I detta chicken race kring nyvalet vann Löfven en övertygande seger över Alliansen. Oppositionen slapp nyval men kommer att börja 2015 som klart försvagade i väljarnas ögon.

Read Full Post »

Val 2015 | Varför har teamet kring premiärminister David Cameron inte gått mer på offensiven och attackerat Ed Miliband mer intensivt?

dontvotefortheotherguy

Speciellt när det väger så jämt mellan Conservative Party och Labour borde de konservativa tjäna på att urholka väljarnas förtroende för labourledaren.

Det finns antagligen fem anledningar till att premiärministerns stab är så försiktiga.

1) Under Camerons ledarskap har partiet försökt tvätta bort stämpeln som ”the nasty party”. Man vill inte nu riskera att väcka den björn som sover.

2) Förtroendesiffrorna för Ed Miliband är så svaga att de konservativa inte vill riskera stöta sig med väljarna när Labour nu – thank you very much – gör grovjobbet åt Cameron.

Många inom Labour har gett upp tanken på Miliband som en tillgång för partiet. Istället hoppas man att missnöjet med regeringen i slutendan ändå skall vara större än missnöjet med partiledaren.

3) Varför skulle de konservativa attackera labourledaren när opinionsundersökningarna redan visar att Miliband är en belastning för Labour?

Då är det bättre för Cameron att försöka behålla, och utöka, väljarnas förtroende för premiärministern på områdena ”ledarskap” och förmågan att ”hantera ekonomin” – de två områden där Cameron ständigt rankas högre än Miliband i opinionsmätningar.

4) Eftersom Labour som parti oftast får högre siffror i opinionsmätningarna, om än knappt, måste de konservativa inrikta sig på att få ner dessa siffror istället.

Detta speciellt som Conservative Party inte lyckats få upp de egna siffrorna tillräckligt mycket. En ledarskribent har kallat nästa års val för ”the war of the weak”.

5) Ed Miliband har själv försökt ta udden av sitt imageproblem. Genom att vägra spela de konservativas spel har man (till viss del) vridet vapnet ur deras händer.

Två anhängare till Labour hade en intressant diskussion om problemen i oktobernumret av Total Politics.

De två som diskuterade var Dan Hodges, har tidigare arbetat för Labour och fackföreningen GMB och nu är krönikör i Total Politics, samt John McTernan som tidigare var rådgivare och politiska sekreterare till Tony Blair.

DH: This is the interesting thing. The Tories themselves are still not sure how to deal with Miliband.

JM: They thought he’d be gone by now and he’s not.

DH: I think his great success as a leader – if you want to make it a success – is that he has put the Labour Party at ease with itself. The problem is he’s done that by not challenging the party. He’s been pushing a message: we can win by being true to ourselves, we can win from the left, and we don’t have to make the compromises that Blair did. People make the mistake of saying Labour has been unified. It just hasn’t been challenged. That’s why he’s still in place.

JM: The thing is, I think Miliband was right to make the speech he made in July, where he specifically took on the issue about public perceptions of him. It was brave, necessary, and an inoculation against the types of attack the Tories are going to make. But I do agree with Dan that if you make an attack that has no resonance then the public not only has no idea what it was about but also thinks it won’t listen to the next attack. On the NHS, for example, I will certainly shoot myself if I don’t shoot somebody in the Labour Party if they keep going on about “top-down reorganisation of the NHS”. I don’t know a single voter in the country who was thinking about voting Tory but then realised Cameron broke a solemn pledge about not leading a top-down reorganisation of the NHS. The NHS is about quality and outcomes. Cameron made one promise: to cut the deficit and not the NHS. Well, he’s not cut the deficit and he has cut the NHS. That’s what you got for him. This nonsense about campaigning against the privatisation of the NHS – it’s a diversion. It plays to Labour’s safe place. Some of the Labour attacks on Cameron have no purchase. He’s a leader, he looks like a leader, and he has that authority. Now, authority is very often the flipside of arrogance. And he’s an arrogant man, that’s the weakness. That’s the point. It’s all about him. It’s all about staying in power.

DH: On the Tory attacks on Miliband, the Tories haven’t been going for him. And I’m not 100% sure they are going to. One of the things Labour has done effectively is to re-embed the idea of the old toxic brand, which means the Tories are too scared to go for Miliband. It’s amazing how many Labour advisers have said, “Jesus, they will take our heads off on X, Y and Z”. But then it hasn’t happened. Miliband has demonstrated just enough that if the Tories don’t target him, he may become a strength. He’s a very weak link for the Labour Party but he’s not such a weak link that the party’s campaign will just fracture if the Tories don’t touch him.

JM: Dan’s really hit something when he says that the Tory Party hasn’t dealt with the legacy of Theresa May calling them what they are, the Nasty Party. They’ve got unfinished modernisation issues. Sometimes when you lose advisers you really lose a part of yourself. Blair had a strength: he replaced people and could rebuild his team. Steve Hilton left, and that role has never been filled, the one who keeps going to the PM and saying, “Stick to the centre”. And one of the things they are standing off from is negative politics. If you’re driven by polling you’d think, “I’d never go negative”, but if you sit in the focus groups you hear people saying, “I hate negative politics… but it always changes my vote”. So you have to have the brass neck to do three seconds positive then 10 hours of negative. You have to go positive to get permission to go negative. Back to the Obama campaign: they made a judgment of just going for Romney. They took a gamble. They framed early, they kept that space and they stuck there. There’s a strategic hesitation at the heart of the Tory Party.

DH: You’re absolutely right about the Obama campaign. They decided to bomb Romney on the runway. The problem for Labour is, that has happened to Miliband. The Tories didn’t bomb him on the runway. He bombed himself. He didn’t even get into the cockpit. He didn’t define himself early in his leadership. Whatever you say about Cameron, the polls are clear – he consistently outpolls the Tory Party. He’s their biggest asset. People have bought what Cameron is saying. Miliband is Romney in this scenario. You’ve got a leader less than a year before an election effectively relaunching himself. That speaks volumes. Miliband is still sitting on the runway.

Bild: Från soniceclectic.com.

Read Full Post »

ANALYS | SCB har undersökt opinionsläget för partierna bland kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar.

SCB - Kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar maj 2014

Undersökningen, som tagits fram på uppdrag av Kommunalarbetaren, fackföreningen Kommunals tidning, uppvisar en rad underliga siffror jämfört med tidigare underökning av målgruppen.

Men först några siffror som inte överraskar.

Moderaterna minskar från 9,8 % till 8,2 %. Vänsterpartiet går fram från 10,9 % till 12,3 % medan Miljöpartiet ökar från 3,3 % till 4,7 %.

Den stora överraskningen är dock att Sverigedemokraterna går fram rejält bland ”kommunalarna”. De ökar från 3,8 % till 5,9 %.

Märkligheterna i undersökningen består i att Centerpartiet ökar från 2,7 % till 4,1 % medan Kristdemokraterna går från 1,1 % till 2,3 %.

Varför dessa två partier går fram medan Folkpartiet minskar från 2,7 % till 2,3 % är svårt att förklara.

Vad har de två partierna gjort under undersökningsperioden för att de skall få ökat förtroendet från kommun- och landstingsanställda? Det finns knappast någon logisk, politisk förklaring.

Intressant är dock att Socialdemokraterna tappar rejält. Partiet går från 64,1 % till 57,3 %.

Detta är antagligen en effekt av att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver fler av de frågor som LO prioriterar.

En annan rimlig förklaring är att Socialdemokraterna har varit försiktiga i sina utspel och mer än luddiga när det gäller inställningen till vinster i välfärdssektorn.

Men den de stora svängningarna bland de små partierna beror nog mer på att underlaget är så litet.

Mats Gustafsson Hedenström på Kommunalarbetaren skriver:

Urvalet i undersökningen är LO-medlemmar som jobbar i kommuner och landsting. Den gruppen har blivit allt mindre i SCB:s undersökning och har minskat ytterligare den här gången. Man ska därför vara försiktig med allt för långtgående slutsatser. Felmarginalen är betydligt större i den här gruppen än i totalundersökningen.

Dessutom är inga av förändringarna i opinionsundersökningen statistiskt säkerställda. Och det gäller samtliga förändringar för samtliga partier i mätningen.

Mer: SCB i maj. Bild: Kommunalarbetaren.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.