Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Opinionsundersökning’ Category

VAL 2016 | Det kommer att krävas mycket forskning innan vi får ett tydligt svar på varför britterna föredrog Vote Leave snarare än Vote Remain.

brexit-eu-referendum

I väntan på forskarnas svar får vi nöja oss med de opinionsundersökningar som gjorts.

En analys som låter högst trovärdig är den som Frank Luntz redogjorde för i tidskriften Time i slutet av valrörelsen när det var näst intill dött lopp mellan Leave och Remain.

Luntz är en amerikansk nyhetsanalytiker och jobbar bl.a. för CBS News och Fox News Channel.

For a majority of the British population, life today is just about getting through the day. They accept that Remain makes sense on a macro level; they get that the Big Guys (multi-national corporations, governments at all levels, political parties, even the media) benefit from The System—and the majority hopes that those benefits will one day trickle down to them. They recognize that abandoning the E.U. requires a level of risk-taking that may not turn out well for the British economy overall. But an increasing number of Brits believe the consequences to the economy are more than outweighed by the feeling (if not the reality) that they are taking control of their country and their destiny once again. After decades of feeling betrayed by the very same people and institutions that are now telling them to support the status quo—to Remain—the public appears ready to take matters into their own hands and demand radical change.

Yet on an individual, personal level, their hopes and dreams are anything but radical. It’s really about simple survival. In our polling, Britons are most worried about:

1.Day-to-day existence. Families and individuals are asking: “Will I have enough to pay the bills every month, and hopefully a little left over to save?” Translation: The E.U. may be relevant to political and economic leaders, but it is meaningless to (or even a negative for) the average taxpayer.

2.Generational survival. Parents are asking: “Will our children have the same, better or worse opportunities that I had at their age?” Translation: With Europe in perceived decline, why hitch our future to a sinking ship?

3.Services survival. Citizens are asking: “Do our current policies help, or hurt, the goal of preserving and protecting our pensions, benefits and NHS?” Translation: with the flood of immigrants, asylum-seekers and refugees into Europe, a majority of Brits are crying out, “Enough.”

[…]

Yes, the Remain campaign is making very sound policy arguments, backed by the overwhelming majority of economists, but voters are saying right back: “You can claim it, but we don’t believe it. We aren’t feeling the benefits you promised in our daily lives.” Once again, the heart wins out over the head.

[…]

So the momentum is with Leave—and yet the punters and pundits still expect Remain to win. It’s not difficult to see why. In our polling, the Remain campaign’s two best arguments are “leaving will create years of uncertainty” and “we need to keep our seat at the table.”

While this is an intrinsically negative message (“bad things will happen if you reject the status quo and turn away from security…”), it does keep voters in line. Plus, the constitutional nature of the question—that there will not be the opportunity to change your vote in four years’ time—tilts the scales still further in the direction of the status quo. It’s the same “better the devil you know” strategy Cameron used to stitch together his Parliamentary majority last year.

Och nu vet vi hur det gick. David Cameron och de övriga i kampanjen Vote Remain lyckades inte med sitt i huvudsak negativa budskap.

Om argumenten låter mer som skrämselpropaganda övertygar den ingen. Kanske fick deras varningar motsatt effekt – deras negativa budskap signalerade att de inte litade på att fakta skulle övertyga väljarna att rösta Remain.

Slutsats: Desperata kampanjer gör desperata och överdrivna utspel.

Bild: iStock på International Business Times.

Read Full Post »

VAL 2016 | De har gjorts otaliga försök att jämföra Donald Trump med Mussolini och Hitler. Mest verkar detta handla om önsketänkande från motståndare.

Nam Y. Huh - AP

Poängen tycks vara att försöka få jämförelserna att fästa så att det skall bli lättare att mobilisera väljarna mot honom inför presidentvalet. Om alla ser honom som en blivande diktator kommer ingen att vilja rösta på honom.

Men Matthew Copper har tidigare i t.ex. Newsweek visat att denna oro – äkta eller låtsad – inte har mycket med verkligheten att göra. Detta även om Trump själv skulle ha tankar på att göra sig till USA:s diktator.

Det amerikanska systemet är uppbyggt just för att hindra att något parti eller politiker tillskansar sig någon diktatorisk makt.

Om Barack Obama har haft svårt att få igenom sin politik under snart åtta år finns det knappast någon anledning att tro att en president Trump skulle få det lättare.

Om något så har det politiska systemet under Obama snarare anklagats för att vara trögt och oförmöget att kunna hantera de problem som landet står inför. Kongressen har mer eller mindre effektivt lyckats hindra och obstruera för att minimera presidentens beslut.

Just p.g.a. att den dömande, lagstiftande och beslutande makten är skilda åt är risken för att beslut som utmanar konstitutionen skall gå igenom liten i USA.

Och varför skulle kongressens politiker välja att lägga sig platt på marken p.g.a. Trump? Är det någon som tror att politiker frivilligt skulle lämna över makt och inflytande till Trump bara för han säger det? I vilken demokrati brukar det ske?

Men det betyder inte att man inte kan dra vissa lärdomar av den personlighetskult som skapats kring Trump.

Hans förmåga att locka människor till massmöten är t.ex. intressant när man tittar på personer som just Hitler och Mussolini. (Men när det gäller massmöten påminner han kanske mer om Barack Obama än någon av dagens populister på högerkanten eller gårdaganes diktatorer.)

Emily Cadei har för Newsweek talat med en rad forskare och akademiker om deras syn på Trumps valkampanj:

The lesson from this race: A strong cult of personality can trump ideology. And that’s been proved by generations of demagogues. The support behind Italy’s Benito Mussolini was “more about the leader than…about the party or the ideology,” bypassing or even upending the traditional party structures, says Arfon Rees, a specialist in Soviet and Russian history at the U.K.’s University of Birmingham.

There are other parallels, says Joseph Sassoon, an associate professor at Georgetown University’s School of Foreign Service. When Trump says he’s his own best adviser and has no speechwriters, “this is really a prototype of Saddam or Qaddafi or Nasser…the wanting to control the language of their speeches,” says Sassoon, referencing former leaders of Iraq, Libya and Egypt. “An essential component of the cult of personality is it cannot be shared with anyone.”

German philosopher Max Weber coined the term  charismatic authority to describe leaders whose power is built on their “exceptional sanctity, heroism or exemplary character,” as opposed to the rule of law or simply brute force. Many may not regard Trump the candidate in an admirable light, but to his followers, his business success and his personal wealth — which freed him from the unseemly campaign fundraising dance of his primary rivals — make him inviolable. American politicians are “all bought and paid for by somebody,” 62-year-old Trump supporter Nick Glaub said outside the suburban Cincinnati Trump rally. “The only person that isn’t is that man right there,” said Glaub, gesturing to the community center where the real estate mogul had just spoken.

Trump’s charismatic authority stems from this belief that he is above politics-as-usual, says Roger Eatwell, a politics professor at Britain’s University of Bath. And it goes beyond his reality-TV fame. “Celebrity…tends to be a fairly passing phenomenon, and it doesn’t tend to be a very emotional phenomenon,” Eatwell explains. But Trump’s campaign offers something deeper: “a sense of identification.”

[…]

Trump frequently points out that he is bringing into the political process people who rarely vote—those who have been, in one way or another, marginalized. A  Quinnipiac University poll released April 5 shows the depths of alienation of Trump supporters: While 62 percent of all U.S. voters agree that their “beliefs and values are under attack,” that number soars to 91 percent among Trump backers. And 90 percent of Trump supporters agreed that “public officials don’t care much what people like me think.”

[…]

A common way populist leaders burnish their anti-elite bona fides is through a lowbrow speaking style. Trump’s  third- or fourth-grade language level has made him a media punch line, but he’s hardly the first politician to use little words to gain mass appeal. Many of the most successful populists “talk in everyday speech to their target audience,” says Eatwell. Eschewing upper-middle-class academic sentence construction for short, declarative “common” phrasing “helps say they’re not part of the system,” he explains. This is a fundamental element of Trump’s appeal.

And it’s not just the speaking style that is simplified. Rees says a common theme of the right-wing regimes he studies is their simplification of the entire political discourse, “reducing it to basic binary opposites, of black and white,” and, of course, of us vs. them. Psychological theory holds that targeting the “other” helps a group construct its own identity: “You say…what you are not,” as Eatwell puts it. For Trump, the “other” is immigrants—Mexican and Muslim, in particular. In Nazi Germany, it was the Jews.

Rees sums up the mindset as: “We don’t really need complexity. We know what the problem is. We know what the solution is. All we need is the will to do it.”

Bild: Nam Y. Huh/AP. Trump vid ett valmöte på Wexford County Civic Center den 4 mars i Cadillac, Michigan. ”Even the experience of a Trump rally feels different from normal campaign event, something more akin to a rock concert or a mega-church prayer session than a political event.” 

Read Full Post »

IMAGE | Miljöpartiet krishanterar. Både inom och utanför Miljöpartiet har man sökt svaret på frågan vad som hänt med partiet.

Fokus 22-28 april 2016

Ett svar har varit valet av politisk strategi. ”De dubbla budskapen har varit en genomtänkt del av miljöpartiets strategi”, konstaterar t.ex. Maggie Strömberg i Fokus.

Partiet har konsekvent kritiserat den politik man själva är med om att ta beslut om i regeringen. Strömberg tycker sig se att strategin fungerar bra på lokalplanet men inte inom rikspolitiken.

På riksnivå är dubbelstrategin svårare. Miljöpartiet har hela tiden vetat att regerandet skulle innebära svåra kompromisser. Små partier i koalitionsregering straffas nästan alltid av väljarna. Tanken var att miljöpartiet skulle undvika det genom att ministrarna skulle stå upp för regeringens linje medan partisekreterare, riksdagsledamöter och andra i stället skulle framföra vad partiet egentligen ville. Om man samtidigt satsade på mer politikutveckling skulle väljarna förstå vad man egentligen var. Tillsammans med legitimiteten från att ha regerat skulle det göra att partiet växte och om man var större rent procentuellt i nästa regering skulle man inte behöva kompromissa lika mycket.

Moderaterna hade en likande strategi på 70-talet, då de gått in som minsta parti i en borgerlig trepartiregering. Moderaterna lät sin partisekreterare kritisera regeringen samtidigt som partiledaren försvarade den. Partiet växte.

Skillnaden mot nu var att moderaterna vill i samma riktning som mittenpartierna, men ännu längre, till exempel i frågor om att sänka skatten. Miljöpartiet drivs i stället i motsatt ritning än dit man vill, bland annat i migrationsfrågan. Läget skulle vara mer jämförbart om regeringen tvärtom hade liberaliserat flyktingpolitiken, och miljöpartiet hade velat gå ännu längre i den riktningen.

Skillnaden har skapat ett avgrundsstort glapp mellan ideal och realpolitik.

Problemet med miljöpartiets strategi i regeringen är att man nu bara framstår som ett parti som skyller ifrån sig. Inte partiet som vill någonting mer. Ju mer partiet betonar sin egen ståndpunkt, desto mindre regeringsdugligt ser det ut.

Men inom partiet är man nöjd med vad man uppnått inom regeringen. Någon kritik mot själva strategin har inte funnits. Den kritik som framförts har mer handlat om hur man kommunicerat sin politik. Och kommunikationen är bara en del av den övergripande strategin.

Men att kritisera den egna kommunikationsförmåga är något ett parti ofta tar till när opinionssiffrorna dalar. (Hur många gånger har man inte hört Annie Lööf säga att väljarnas bristande entusiasm för Centerpartiet bara beror på att man inte nått ut med sin politik?)

Kritiken inom Miljöpartiet verkar under lång tid mest gått ut på att media blåser upp vad man själva uppfattar som småsaker. Inom partiet har man överlag varit nöjda med både språkrören och vad partiet uppnått i regeringen.

Åsa Romsons debattartikel i Dagens Nyheter inför språkrörsvalet är ett tecken på detta. ”Åtta av tio punkter i MP:s valmanifest på väg infrias”, löd rubriken. Hela artikel hade karaktären av en påminnelse. För partianhängarna var det mesta välkänt.

Inte ens partiets nedgång i opinionen i efterdyningarna av skandalerna verkar få partiet att ta itu med problemet. Även de nyvalda språkrören hoppas på att miljöfrågorna och bättre kommunikation skall vända trenden.

”Vi ska ha större fokus på att se till att miljöfrågorna kommer upp på dagordningen. Vi ska visa hur de diskussioner som förs i Sverige är kopplade till miljö- och resursutmaningen”, säger Gustav Fridolin.

”Det viktigaste är att vi för ut vår politik och det vi gör. Utan oss i regeringen hade inte Sverige spelat en viktig roll i klimatavtalet, till exempel”, säger i sin tur Isabella Lövin.

Någon självrannsakan i efterdyningarna av affärerna Mehmet Kaplan och Yasri Khan har inte skett. Det finns inget tryck inom partiet att driva på för att situationen inte skall kunna upprepas.

Anledningen måste naturligtvis bero på att man inte tycker att de gjort sig skyldiga till några större fel. Tanken tycks vara att om det inte varit för elak media och den egna bristfälliga kommunikationsförmågan hade Kaplan säkerligen suttit kvar i regeringen.

Den distansering som man tvingats till har mest haft karaktären av att ske under galgen. När det gäller Yasri Khan-affären talar t.ex. Isabella Lövin lite vagt om att partiets problem mest handlat om lite ”svajighet”.

Till och med Sverigedemokraterna har ägnat mer tid åt självrannsakan än miljöpartiet. Miljöpartisterna verkar mer se sig som offer. Och är man ett offer för omständigheterna behöver man inte syna sig själva allt för mycket i sömmarna.

Tidskriftsomslag: Fokus, 22-28 april 2016.

Read Full Post »

VÄGVAL | Sverigedemokraterna tappar i opinionsundersökningar men ligger tryggt kvar som Sveriges tredje största parti.

Fokus 11-17 mars 2016 (2)

I Novus senaste väljarbarometer för mars månad kan man dock se en viss uppgång om än högst marginell.

Enligt Torbjörn Nilsson i Fokus är man inom partiledningen inte ense om vad opinionsläget kommer att ställa för krav på partiet framöver.

Å ena sidan är något slags seger bärgad, realpolitiska framgångar nådda och partiet delvis normaliserat. Å andra sidan sjunker opinionsresultaten, medierna är inte lika intresserade längre och borta är den så kallade sjuklöver man kunde skylla allt på och ständigt kontrastera emot. Vad ska sverigedemokraterna vara bra för när både moderaterna och regeringen tagit över deras åsikter om migration?

Vad ska sverigedemokraterna vara bra för när både moderaterna och regeringen tagit över deras åsikter om migration?

[…]

De mer populistiskt lagda tycker med emfas att moderaterna inte ska få komma undan med sin omsvängning i migrationspolitiken. De säger sig vilja syna bluffen, ropa vi-var-först och vilja syna bluffen och visa att moderaterna saknar såväl radikalitet som handlingskraft för att utgöra ett alternativ till regeringen.

De mer tålmodigt lagda anser att moderaterna gärna får vinna en procentenhet eller tre av sverigedemokraterna eftersom det förväntas stärka den falang i moderaterna som drivit omsvängningen och som antas vara mest benägna att börja samarbeta med sverigedemokraterna.

Detta är var som i politiken brukar kallas ett behagligt problem

Och vi får anta att partiet kommer att lägga en eller annan krona på fokusgrupper för att utröna vad väljarna finner vara mest tilltalande – och därmed också det som gynnar Sverigedemokraterna mest.

Tidskriftsomslag: Fokus, 11-17 mars 2016.

Read Full Post »

Denna reklamfilm har fått många att göra en jämförelse mellan Donald Trumps oförmåga att ta tydligt avstånd ifrån Ku Klux Klan och klanens stöd till Barry Goldwatrer i valet 1964.

Yoni Appelbaum, senior editor på The Atlantic skrev så här:

In 2000, Trump was unambiguous about condemning the intolerance of the Reform Party, because it “now includes a Klansman, Mr. Duke, a neo-Nazi, Mr. Buchanan, and a communist, Ms. Fulani,” he said. “This is not company I wish to keep.” On Friday, Trump was asked about Duke’s support, and replied, “I disavow him, OK?” But somehow, by Sunday, he’d forgotten both who Duke was, and how repellent his ideology is.

Om man inte klarar av att ta avstånd ifrån KKK har man uppenbara problem. I ett val där den viktiga väljargruppen kommer att vara svarta amerikaner, och där dessa till övervägande delen röstar på demokraterna, har ingen kandidat råd att göra sådant misstag.

För det kan väl inte vara så att stödet från t.ex. David Duke, f.d. ”Grand Wizard” i klanen, anses vara så pass viktigt för Trump att han inte anser sig ha råd att avstå ifrån det?

I så fall är det ett säkert tecken på att Trump misstänker att han går mot en storförlust mot Hillary Clinton.

Läs mer: ”If You Can’t Understand the Trump Problem, Watch This Vintage Campaign Ad” av Jack Holmes.

Read Full Post »

POLITIK | Vilka är de största skillnaderna mellan de politiska partierna i USA? Tretusen tillfrågades i en opinionsundersökning i USA.

angry

I undersökningen, utförd av NBC News och Esquire, fick de tillfrågade bland annat en fråga om vad som gjorde dem argast.

Vissa skillnader, men också tydliga likheter, framkom mellan republikaner och demokrater.

What Republicans get angriest about:

Congress being dysfunctional (80%); massive consumer fraud (80%); cops shooting an unarmed black man (65%).

What Democrats get angriest about:

Cops shooting an unarmed black man (84%); massive consumer fraud (83%); billionaire vowing to spend $500 million on 2016 elections (80%).

När det ordet ”anger” definierade man det på följande sätt:

Anger—the intensity and frequency with which it is felt—can be a challenge to measure, but for these purposes we kept it simple: We measured and compared anger primarily according to the frequency with which respondents report hearing or reading something that makes them angry. Those who report feeling angry a few times a day are considered angrier than those who report feeling angry once a day, who are angrier than those who get angry once a week, and so forth. To the lucky souls who say they rarely hear or read something that makes them angry, namaste: We’d love to know your secret.

Läs mer: Hela opinionsundersökningen kan läsas på Esquire.

Bild: Popsugar.

Read Full Post »

VAL 2016 | Republikanska väljare har ett dilemma när de nu skall nominera presidentkandidat inför kommande presidentval.

hjärta hjärna

Antingen rösta mot sitt samvete för att öka sannolikheten att vinna presidentvalet. Eller rösta enligt samvetet och i slutänden riskera förlora mot Hillary Clinton.

Donald Trump, den sannolika segraren hos republikanerna, ser idag inte ut att kunna vinna mot Clinton enligt opinionsundersökningarna.

Rent logiskt borde det därför vara bättre för republikaner att lägga sin röst på en kandidat som har så stora chanser som möjligt att vinna presidentvalet. Detta speciellt när kandidaterna, åtminstone för en utomstående, inte skilja sig allt för mycket åt ideologiskt och politiskt.

Men kärnväljare röstar sällan taktiskt i interna val. Ofta är det hjärtat som styr. Detta speciellt när det handlar om att välja vem man vill skall företräda en i val.

Här skiljer sig inte amerikanska partianhängare  från partimedlemmar i Sverige som skall utse t.ex. en ny partiledare.

Få medlemmar lägger sin röst på sitt andra eller tredjehandsval bara för att öka sannolikheten att partiet skall göra bättre ifrån sig i riksdagsval eller i konkurrens med andra partiers partiledare. Det finns en viss tendens till önsketänkande när man röstar med hjärtat.

Och med tanke på att den republikanska presidentkandidaten sannolikt kommer att möta Hillary Clinton i presidentvalet borde republikanska väljare kanske vara mer intresserade av matcha fram den som har störst chans mot henne. Men icke.

En ledare i The Telegraph har tittat på republikanernas dilemma:

On Nov 8, American voters will choose his new opposite number in the White House. If the polls are to be believed, Donald Trump is poised to seize the Republican nomination. Yet the “political prediction market” – a new index that factors in the polls and other survey data – is not so sure. At present, this measure gives the populist billionaire a 34 per cent chance of winning the nomination, only a whisker ahead of Senators Ted Cruz (31 per cent) and Marco Rubio (30 per cent).

Hillary Clinton, on the other hand, seems preordained to seize the Democratic crown. As for who might have the best chance of thwarting her ambition to be America’s first female president, the polls deliver an emphatic answer: almost anyone except Mr Trump. One recent survey placed Mrs Clinton 11 points clear of Mr Trump; in December her lead over the property mogul averaged 5 per cent.

Put Mrs Clinton up against Mr Cruz, however, and her advantage plummets to 0.6 per cent. Confront her with Mr Rubio and the tables are turned completely: the young Senator has an average lead of 1.6 per cent. The message for the Republicans should be clear: if you want to win, then don’t choose Mr Trump. But the party base appears in no mood to listen, so Mrs Clinton must be the favourite to enter the White House.

Trumps kampanj hoppas däremot att deras väljarpotential är betydligt större än vad som antyds i opinionsundersökningar.

Det finns undersökningar som anger att den positiva effekten för Trump kan bli liknande den som Sverigedemokraterna upplevt här. Fer röstar på partiet än vad som anges i olika väljarundersökningar. Skamfaktorn är stor även för Trump.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.