Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2008

DET ÄR INTE speciellt vanligt att det översätts eller skrivs böcker om republikanska politiker i Sverige. Därför är det välkommet att förlaget Historiska Media nu skall ge ut Hans Bergströms John McCain – en politisk biografi. 

Medan Barck Obamas båda böcker – Min far hade en dröm och Att våga hoppas – redan utkommit på Albert Bonniers förlag har ingen av John McCains fem (!) böcker funnit någon förläggare.

Vad det handlar om är att förlagen vill att böckerna skall vara kommersiellt intressanta och då finns det inget utrymme för en balanserad bokutgivning.

Dessutom ger det knappast heller något ”cred” att satsa på alster som ger en annan bild av republikaner än vad som är gängse inom svenskt kulturetablissemang.

Tillsammans med sin gamla kampanjmedarbetare Mark Salter har McCain skrivit Faith of My Fathers: A Family Memoir, Worth the Fighting for: A Memoir, Hard Call: The Art of Great Decisions, Why Courage Matters: The Way to a Braver Life samt Character Is Destiny: Inspiring Stories Every Young Person Should Know and Every Adult Should Remember.

Albert Bonnier har tidigare get ut både Bill och Hillary Clintons memoarer – Mitt liv respektive Levande historia.

Hillary är tydligen väldigt populär bland förlagen för även Carl Bernsteins Hillary Clinton – en kvinna med makt (Forum bokförlag) och Erik Åsards Hillary Rodham Clinton – en politisk biografi (Historiska Media) landade på bokdiskarna lagom till demokraterna valrörelse om nominering till presidentkandidat.

Men när det gäller böcker med republikaner i huvudrollen har det varit minst sagt tunnsått med titlar i Sverige. Den enda seriösa biografin om exempelvis president Bush som finns är Läsarförlagets som 2005 gav ut David Aikmans George W. Bush – en man och hans tro.

 

Read Full Post »

ETANOL ÄR ETT av de områden där John McCain tydligt skiljer sig från Barack Obama. McCain har nu lanserat en rad förslag på miljöområdet som syftar till att skapa ”energy security” för landet.

Som ett led i miljökampanjen har McCain nu släppt en underhållande reklamfilm i retrostil som utmålar Barack Obama som Dr No. Man får anta att McCain då är James Bond – mannen med de positiva miljöförslagen.

Båda kandidaterna vill hindra utsläpp som genererar global uppvärmning men skiljer sig när det gäller vilken roll etanol skall spela för att bygga en miljövänlig politik.

McCain vill avskaffa subventioneringen av landets etanolproduktion medan Obama vill behålla dessa. Detta har gjort att motståndarna har kunnat visa på en inkonsekvens hos Obama eftersom pengar därmed går tillbaka till de oljebolag som Obama i andra sammanhang vill vinstbeskatta.

Obama vill också behålla de tariffer som USA har infört på importerad etanol baserad på sockerrör. McCain som frihandelsvän vill avskaffa dessa avgifter som vissa ekonomer hävdar inte ens är tillåtna enligt Word Trade Organization.

I en intervju uttryckte McCain följande;

We made a series of mistakes by not adopting a sustainable energy policy, one of which is the subsidies for corn ethanol, which I warned in Iowa were going to destroy the market.

Det är uppenbart att McCain nu försöker ta initiativet på miljöområdet för att kunna poängtera för väljarkåren att han är en självständigt tänkande republikan som inte är den George W. Bush-kopia som Obamakampanjen försöker utmåla honom som.

Med en tydlig miljöpolitik försöker McCain också öka sitt förtroende bland Independet väljare – de som inte identifierar sig med vare sig demokraterna eller republikanerna.

Detta är en väljargrupp som attraherade av både Barack Obama och John McCain och som ingen i årets val vågar ignorera.

Read Full Post »

SAMTIDIGT SOM MCCAIN lanserar sitt omfattande miljöförslag landar en av hans rådgivare – Charlie Black -återigen i medias rampljus. Naturligtvis med hjälp av Barack Obamas kampanjstab.

Det är ett klassiskt kampanjknep att försöker avleda uppmärksamheten från motståndarens positiva förslag genom att ”hjälpa” media att fokusera på mindre smickrande omständigheter.

Detta är vad som har hänt när en av John McCains rådgivare hamnade i rampljuset efter en artikel där Black menade att en ny terrorattack mot USA skulle gagna McCain.

Obamas kampanjstab var inte sena att anklaga John McCain för att försöka skapa en hotfull stämning (”politics of fear”) i valrörelsen.

McCain var snabb att ta avstånd från Blacks kommentarer. Hans kampanjstab passade på att framhäva att Hillary Clinton – som nu skall hjälpa Obamas valkampanj – tidigare har uttalade sig i liknande termer.

I New Hampshire lär hon ha sagt;

…if certain things happen between now and the election, particularly with respect to terrorism, that will automatically give the Republicans an advantage again, no matter how badly they have mishandled it.

Det är inte första gången i denna valkampanj som rådgivare från båda lägren har fått mer uppmärksamhet än vad som är nyttigt för deras egna kandidater.

Den till demokraterna närstående organisationen MoveOn har tidigare krävt att McCain skulle avskeda Black när man avslöjade att han som lobbyist hade haft diktatorer som Ferdinand Marcos och Mobuto Sese Seko som klienter. 

Black lyckade rida ut stormen genom att hävda att han aldrig accepterade utländska klienter utan att först höra med utrikesdepartementet och Vita Huset att det var OK och att klienterna inte kunde uppfattas som om amerikanska intressen motarbetades. 

Även demokraterna har haft sina problem. Samantha Power fick lämna sin roll som oavlönad utrikespolitisk rådgivare till Obama när hon i en intervju kallade Hillary Clinton ”a monster”.

Och i februari påstod Austan Goolsbee – en av Obamas ekonomiska rådgivare – att Barck Obamas motstånd till NAFTA mer handlade om kampanjretorik och behovet av att attrahera demokratiska väljare snarare än någon protektionist grundinställning.

Den senaste i raden är Jason Grumet – Obamas miljö- och energirådgivare – som har kopplingar till etanolintressen och den starka jodbrukssektorn.

Detta är speciellt alvarligt eftersom Obama försöker utmåla sig själv som kandidaten som jobbar för att reducera särintressenas inflytande på Washington.

Dessutom har Obamas kampanj kontinuerligt försökt framhäva att McCains motsvarande image inte överrensstämmer med de många lobbyister – Charlie Black och andra – som är anställda i McCains stab.

I USA har olika kampanjrådgivare en betydligt mer framskjuten plats i valrörelserna än vad som är vanligt i Sverige och i andra länder där partierna har en starkare ställning.

Vi kan därför förvänta oss fler historier där kandidaternas rådgivare står i centrum av nyhetsförmedlingen. 

Read Full Post »

ATT REGERINGEN HAR haft en tuff tid när det gäller FRA debatten är uppenbart. Centerpartiet har insett att något måste göras för att upprorsstämningen inte skall sprida sig inom de egna leden.

Partiet har därför tagit steget fullt ut och inbjudit de centerpartistiska motståndarna till dialog. Partisekreterare Anders Flanking har på partiets hemsida förklarat att man gör det för att man är ”ett öppet och lyssnande parti”

Detta är säkert sant. Men främst handlar det om att motståndet från Centeruppropet – de centerliberaler som har varit starka motståndare till FRA lagen – har varit mer omfattande än vad som kan kännas behagligt.

Grundregeln i all krishantering är att erkänna att man har ett problem snarare än att försöka ignorera situationen. Genom att ta initiativet har man skapat handlingsutrymme. Genom att öppna upp kommunikationskanalerna med Centeruppropet kan man undvika att båda sidorna låser sig i sina respektive positioner.

Den stora faran är annars att missnöjet sprider sig till andra frågor där regeringens politik inte tilltalar ”liberalerna” inom Centerpartiet. Det samma gäller inom Folkpartiet och Moderaterna. Det är ingen hemlighet att det finns en irritation inom borgerligheten över hur regeringen har hanterat sitt regeringsinnehav.

Det tyder t.ex. på en viss tondövhet när Fredrik Reinfeldt prioriterar fotbolls-EM samtidigt som regeringen befinner sig nära en regeringskris p.g.a. FRA omröstningen i riksdagen.

Ur kommunikationssynpunkt är det inte fel att försöka avleda en del av den negativa publicitet som har uppstått kring FRA förslaget, men att uppträda i supporterkläder är kanske inte det bästa sättet att göra det på.

En mer seriös framtoning hade varit att föredra. Sedan spelar det ingen roll att en pressekreterare försäkrar att det inte bara var skoj som stod på statsministerns schema. Skadan är redan skedd.

För Centerpartiet är det även mycket annat som står på spel. Partiet har inte varit känt för en tydlig ideologisk profil. Snarare har man historiskt sätt satt en viss stolthet i att inte behöva tillhöra någon av de traditionella ”ismerna”.

Detta ändrades med Maud Olofsson. Partiets ompositionering gjorde att man kunde ta upp kampen med Moderaterna och Folkpartiet om att vara det mest renodlade liberala partiet. Målet var inte minst att kunna etablera sig i storstadsregionerna och städerna.

Denna förändring har varit så omfattande att man har lyckats bli den naturliga tillflyktsorten för många av de nyliberaler som tidigare skulle ha fått sin skolning i MSU, MUF eller Fria Moderata Studentförbundet.

För dessa marknadsliberaler och libertarianer har regeringens hantering av FRA-lagen varit en stor besvikelse. 

Återigen kan partiets profil och identitet bli en fråga som måste köras i långbänk.

Samtidigt som mötet inom Centerpartiet förbereds rapporterar media om de problem som Moderaterna har drabbats av. 

På två år har väljarstödet halverats i Blekinge samtidigt som partiet har tappat 40 medlemmar bara i Karlskrona. Och återigen är det moderaternas förändrade politik när det gäller försvarspolitiken och frågan om FRA som spökar.

Detta är en utveckling som även kan drabba Centerpartiet om de upprörda känslorna kring det för Centeruppropet anti-liberala FRA förslaget får leva kvar.

Read Full Post »

I ETT TIDIGARE inlägg på denna blogg försökte jag avliva myten att Hillary Clintons kvinnliga anhängare skulle vara så upprörda över sin kandidats förlust att man hellre skulle rösta på McCain – alternativt avstå ifrån att rösta – snarare än att rösta på Barck Obama.

En annan myt som vi i detta val kan avliva är att republikanerna kommer att behålla sitt traditionella övertag när det gäller att utnyttja ny teknologi i en valrörelse. Idag är det snarare demokraterna som ligger hästlängder före republikanerna när det gäller att utnyttja de nya möjligheter som Internet och den nya teknologin på nätet möjliggör.

Det har gått så långt att vissa strateger inom partiet redan har get upp och istället hoppas på att Obamas övertag på Internet inte kommer att automatiskt leda till röster när det verkligen gäller.

Demokraternas övertag tog sin början när Joe Trippi, ”campaign manager” för Howard Deans presidentvalskampanj 2004, lyckades utnyttja Internet för att skapa både en enastående gräsrotsorganisation men också samla in mer pengar än någon demokratisk kandidat tidigare hade lyckats med.

Även om Dean förlorade mot John Kerry lades här grunden för Barack Obamas enastående förmåga att samla in små mängder pengar från ett stort antal människor nationellt. Fram till idag har man lyckats samla in cirka 250 miljoner dollar.

En anledning till att Obama segrade över Clinton var bland annat därför att man lyckades skapa en omfattande organisatorisk närvaro i alla delstater under primärvalen. Detta inte minst på att man tog tillvara Internets möjligheter.

Följande siffror talar sitt tydliga språk. Barack Obama har idag cirka 953 000 anhängare på Facebook. John McCain endast 142 000 enligt techPresident.com.

På MySpace är Obamas anhängare (394 000) sju gånger fler än McCains. Och på YouTube har Obamas videos beskådats 50 miljoner gånger. McCain får nöja sig med en publik på fyra miljoner.

Republikanerna har försökt hänga med bl.a. genom att lansera Slatecard.com som skall försöka hjälpa politiker med fundraising på Internet. Hitintills har man lyckats få in cirka 375 000 dollar, vilket skall jämföras med de 50 miljoner dollar som demokraternas motsvarighet ActBlue.com har samlat in de senaste fyra åren.

Liberala demokrater på nätet – så kallade ”netroots” – har länge aktivt deltagit i försöker att påverka både beslut och politiker genom sina aktiviteter. Band annat har bloggen The Daily Kos länge uppmanat sina miljoner läsare att utvärdera hur olika politiker sköter sig.

Allt mer har demokratiska politiker börjat förlita sig på dessa netroots för att kunna samla in pengar till sina ”political action committees”. Teknologins utveckling har alltmer börjat samla makt utanför traditionella maktcentra.

Och demokraterna har varit betydligt skickligare än republikanerna att kanalisera detta till sin egen fördel.

Read Full Post »

DET ÄR INTE var dag som en ny tidskrift lanseras som vill ”fira vår civilisation, dess konst och dess värderingar – speciellt demokrati, debatt och yttrandefrihet – i en tid när dessa är under hot”.

Den nya brittiska tidskriften Standpoint har satt ribban högt. Dess redaktör, Daniel Johnson, vill se tidskriften som arvtagare till Encounter som startades 1953 av Irving Kristol (vars fru sitter i Standpoints ”advisory board”) och Stephen Spender.

Encouner var ett forum där den fria världens intellektuella kunde debattera och ta upp kampen mot de kommunistiska idéerna som svepte över världen och hotade att även underminera de västerländska demokratierna.

Enligt Johnson var det först med efterdyningarna av den 11 september 2001 som det fanns förutsättningar och en moralisk grogrund för en efterföljare till den numera insomnade tidskriften.

The aftermath revealed such moral cowardice and intellectual confusion on both sides of the Atlantic that the battle of ideas has sometimes seemed in danger of being lost by default. To defend and celebrate Western civilisation is not merely desirable; it is imperative.

Om man utgår ifrån premiärnumret så kan Standpoint (med devisen ”Think again”) liknas vid en elegantare månadsversion av nyhetsmagasinet The Spectator (”Champagne for the brain”). Och lyckas man med det är det bara att gratulera.

Man gör inte någon hemlighet av att man vill skapa en sofistikerad tidskrift; ”unashamedly highbrow in an era of relentless ‘dumbing down,’ it responds to the unfulfilled needs of the educated public”.

Tidskriften har lyckats få med en imponerande antal kända namn. Här bidrar exempelvis krönikörerna Craig Brown (The Daily Telegraph), Nick Cohen (The Observer) och Charles Moore (The Spectator); författarna Julie Burchill, Antonia Fraser och Alain de Botton; historikerna Robert Conquest (som bidrar med sex dikter!), Andrew Roberts och Michael Burleigh; USA:s f.d. ambassadör i London Raymond Seitz; konstnären David Hockney samt många, många fler.

I tidskriftens rådgivande organ sitter en imponernade samling personer. Mest kända är kanske Michael Burleigh, David Hockney CH, Noel Malcolm, Sir V.S. Naipaul KB, Sir Tom Stoppard OM, CBE, Michael Gove MP, Baron Lawson of Blaby, PC.

Standpoint ges ut av idéinstitutet Social Affairs Unit i London. Denna ”think tank” citerar med stolthet på sin hemsida ett omnämnande från The Times;

The Social Affairs Unit is famous for driving its coach and horses through the liberal consensus scattering intellectual picket lines as it goes [and] for raising questions which strike most people most of the time as too dangerous or too difficult to think about.

Det är helt uppenbart att det är i denna anda som Standpoint kommer att verka. 

Daniel Johnson konstaterar att det är farligt att anta att de värderingar och framgångar som har präglat den västerländska civilisationens utveckling skulle vara universellt accepterade, eller att det öppna samhällets -i huvudsak positiva – framgångar inte skulle kunna vändas emot oss.

Våra lagar, friheter och tekniska framgångar kommer alltid att exploateras av demokratins fiender. ”Standpoint, however, intends to be a beacon of hope”.

Ett sådant ”mission statement” är imponerande och det är bara att hoppas att tidningen kommer lyckas nå sina läsare.

Read Full Post »

DET ÄR INTE speciellt ovanligt med läckor inom politiken. Och det är definitivt inte ovanligt i brittisk politik. Och ibland kan en läcka dessutom vara mer till gagn för den ”drabbade” än vad man först kan anta.   

Så när Sam Coates, politisk korrespondent vid The Times, publicerade ett osignerat dokument på bara en sida -men uppenbart hemmahörande hos Torypartiet – var det svårt att tro att detta skulle göra partiledaren David Cameron allt för upprörd. 

Vad dokumentet framhävde var snarare att partistrategerna inom Tory nu känner segervittring och att det är dags att driva en mer offensiv politik framöver. Bättre gratis reklam kan ett parti knappast tänka sig.

De konservativas strategi under David Cameron har hitintills varit att först och främst tvätta bort bilden av ett parti som är befläckat av skandaler och interna uppgörelser för att sedan sakta men säkert utforma en ny politik som har mjukare konturer och där de sociala frågorna prioriteras.

Partiet utmålade sig redan innan Gordon Browns maktövertagande som Tony Blairs sanna arvtagare.

Hela denna process visualiserades tydligast när partiet antog den nya logan med ett grönt träd istället för den tidigare blå frihetsfacklan. Att logotypen påminde många om Libanons flagga med cederträdet i mitten spelade inte så stor roll.

När David Cameron dessutom reste iväg för att studera smältande glaciärer var bilden som skulle signaleras till en tvivlande väljarkår tydlig; partiets hade förändrats både politiskt och mentalt, partiet var ungdomligare, partiets hade lärt sig av sina misstag och det gamla konservativa partiet hade dessutom annamat ett nytt miljömedvetande.

I dokumentet ”The Next Few Months” betonas att partiet inte kan nöja sig med höga opinionssiffror utan måste visa väljarna att man är ansvarstagande och har en seriös plan för att göra landet bättre.

Referenserna till Margaret Thatcher är tydliga;

Just as we needed then to realise that the state couldn´t run British businesses properly and shoulden´t try, today we need to realise that the state can´t run British society properly, and shoulden´t try.

Bristande ansvarstagande ses som den grundläggande anledningen till alla de sociala problem som landet idag lider av. Dokumentet utmålar därför en reformagenda inriktad på tre områden; skola, välfärd och stärkande av familjen.

Om man lyckas med detta anser dokumentets författare att partiet kan uppnå två saker. Först och främst kan Torypartiet etablera sig som det progressiva alternativet med idéer som kan tackla ”poverty, inequality and stalled social mobility”.

Och för det andra ser författaren att partiet kommer att kunna minska kraven på staten så att landet kan leva på sina resurser och därmed på sikt skapa en stark och konkurrenskraftig ekonomi.

Om det inte hade varit så cyniskt skulle man kunna tro att det var Torypartiets eget högkvarter som hade orkestrerat läckan.

Read Full Post »

Older Posts »