Kampanj: Vad millitära misstag lär oss om valplanering!

PLANERING | Inför planeringen av sina valrörelser borde partierna titta närmare på varför vissa millitära operationer har slutat med totalt fiasko.

Om en valrörelse skall krönas med framgång krävs – precis som i krig – pengar, utrustning, manskap, strategiska planer och (val)generaler som kan planera och genomföra de politiska fältslagen.

Och när allt detta skall samordnas finns det mycket som kan gå fel.

I Pennan & Svärdet har man tittat på författaren Saul Davids idéer i boken Militära misstag. David har identifierat fem orsaker till millitära misslyckanden.

Genom att byta ut militära termer (”manskap”, ”soldater” o.s.v.) med närliggande termer från den politiska världen kan man få sig en liten tankeställare.

1. Inkompetenta politiker har genom sina åtgärder orsakat onödigt besvär och lidande för sina valarbetare.

2. Valrörelsen var så dåligt planlagd att den var ohjälpligt förlorad redan innan den hade inletts, så att partiet gick mot ett säkert nederlag.

3. Partiledningen tvingade av politiska skäl sina politiker att göra utspel som inte var politiskt hållbara.

4. Antingen underskattades totalt fiendens styrka och kompetens eller så överskattades grovt den egna förmågan.

5. Moralen och stridsviljan hos valarbetarna sviktade.

Något valgeneral som känner sig träffad?

Övrigt: De utbytta orden i de fem punkterna ovan är markerade med fet stil. Artikeln ”Förlorarnas historia” går att läsa i nr 11 B, 2012 av Pennan & Svärdet.

Bild: Nyheten om det franska nederlaget vid Dien Bien Phu i La Parisiene (9 maj 1954).

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Barack Obamas bästa TV-reklam!

REKLAM | Det var tidskriften Mother Jones som först avslöjade vad Mitt Romney hade sagt i sitt tal på ett av sina fundraiser evenemang.

I videon här har Obamakampanjen använt sig av Romneys röst från eventet och sedan bara lagt in bilder på vanliga familjer, veteraner och arbetare.

TV-reklamen förstärker bilden av Romney som en miljonär utan någon som helst verklighetsförankring. Eller ännu värre, en miljonär som inte bryr sig om vanligt folk.

Resultatet: Enkelt, snyggt och mycket effektfullt.

Övrigt: Se videon med ljudupptagningen från Romneys event och artikeln om avslöjandet i Mother Jones. Läs också “What works in a campaign commercial? Ad executives offer their take” av Jeremy W. Peters på The New York Times.

Read Full Post »

Information: Bra långläsning om presidentvalet!

ARTIKLAR | Här kommer lite långläsning med fokus på president Barack Obama, vicepresident Joe Biden och guvernör Mitt Romney.

New York, 10 oktober 2012

”Joe Biden Isn’t Finished” av John Heilemann

Air Force Two will be safely at cruising altitude before he brings his retort in for a landing with a one-fell-swoop dismissal of the Twitterverse, the blogosphere, the hot-eyed Foxified yakkety-yak-yakkers, Romney, Ryan, and, in a way, himself: “I don’t think this has a single little effect on voters.”

Time, 8 oktober 2012

”The Mormon In Mitt” av Jon Meacham

Observers have long sought clues to Romney’s character and worldview in his Mormonism. There is the optimistic salesmanship, the blindingly pure family values, the can-do spirit. In many ways Romney is Reagan with children who speak to him, a cheerful leader who has a mystical appreciation of the role America is meant to play in history.

Harper’s Magazine, september 2012

”The Changeling – The Content of Obama’s Character” av David Samuels

Who knows but that, on the lower frequencies, he speaks for me, for you, for all of us? An educated, intelligent man, he is the very model of the roommate that every good liberal parent in Park Slope or Santa Monica prays that their son might bring home from college. He is proof of how it is possible to live the good life in America without ceasing to be a good person. Intimately acquainted with ambivalence, he pulled the trigger on Osama bin Laden while bringing our boys home from the deserts of Iraq.

”Compromising Positions” av Thomas Frank

Let us review. Barack Obama, who was lifted to the presidency four years ago on a great wave of progressive fantasy, likes to say that the national budget is like a family budget: that when times are tough, government has to tighten its belt. This is a Republican simile of very long standing, and the president is a Democrat. He is in fact the leader of the party that is supposed to believe in deficit spending during hard times. Yet Obama has enthusiastically adopted the belt-tightening trope, and all the terrible ideas that go with it.

Tidskriftsomslagen: Biden fotograferad av Christopher Anderson/Magnum Photo. Fotot på Time av Dan Forbes. Kevin Sprouls illustrerade Harper’s Magazine.

Read Full Post »

Strategi: Kommunikationsplan skall ge (SD) ny image!

POLITIK | Sverigedemokraterna vill ändra sitt partis framtoning. Med hjälp av en ny kommunikationsplan skall partiet få en mjukare profil.

Försöket att ge partiet en ny image är inget nytt. Det har pågått så länge Jimmie Åkesson har varit partiledare.

Ett led i arbetet var beslutet att partiet ideologiskt skall betecknas som ”socialkonservativt” snarare än nationalistiskt.

Man vill också ändra på bilden av partiet som ett enfrågeparti. Invandrarpolitiken har därför kompletterats med profilfrågorna kriminalpolitik och äldrevård.

Och nu senaste har man också försökt råda bot på det ständiga problemet med politiker som inte vill eller förstår hur man skall kommunicera.

Partiledningen har skrivit ett brev om att det nu råder nolltolerans när det gäller oacceptabla och uppenbart rasistiska uttalanden.

Partiet har med andra ord jobbat på flera olika plan med att försöka ändra på partiets framtoning – ideologiskt, politiskt och i sitt sätt att kommunicera med väljare och media.

En ny kommunikationsplan blir därför en logisk följd av detta arbete.

Vad som mest utmärker förslaget är partiledningens realistiska bild av partiets omfattande imageproblem.

Man har insett att detta utgör ett allvarligt hoten mot deras försök att nå nya väljargrupper. Utan en radikal förändring, inga nya valframgångar.

Den stora frågan är om man kommer att lyckas skapa trovärdighet kring de förändringar man vill genomföra.

Den senaste skandalen där partiets pressekreterare, utan att ange sin partitillhörighet, fick kändisar att medverka i en film visar att partiet har lång väg kvar till en positivare image.

Deras problem får snarare Per Schlingmanns rebranding av Moderaterna att framstå som en barnlek.

Så här beskriver kommunikationsplanen partiets svagheter:

1. Vi agerar, eller uppfattas agera, i affekt

Det finns tvivelsutan visst fog för nidbilden av oss sverigedemokrater som ”unga arga män”, vi gör oss själva en stor björntjänst om vi inte tillstår det.

[…]

Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek. Vi måste vara beredda att ta på oss en del av ansvaret för att vi uppfattas som arga för att kunna kommunicera på ett sätt som gör att utomstående uppfattar oss som de helt vanliga människor som vi är.

2. Vi uppfattas inta en martyrroll.

Det händer tyvärr fortfarande att sverigedemokrater utsätts för både diskriminering på arbetsmarknaden, trakasserier och fysiskt våld. Ibland också utan att det nämns med ett ord i vare sig någon etablerad tidning eller i etermedia, även om det med åren blivit något bättre på den punkten.

[M]en de allvarliga övergrepp som begås mot oss får inte drunkna i våra reaktioner på småsaker eller i en allmän uppfattning om att vi spelar martyrer.

En annan negativ effekt av att överdrivet högljutt peka de problem som man som Sverigedemokrat anser sig uppleva är att det riskerar ge en skev bild av hur det är att vara Sverigedemokrat. Vi vill ju naturligtvis förmedla bilden till nyfikna sympatisörer att det är den mest självklara saken i världen att vara Sverigedemokrat.

3. Vi uppfattas som enkelspåriga och missnöjda

Att vi har en egen planhalva i svensk politik medför också att vi ofta stämplas som enkelspåriga eller rentav som ett enfrågeparti. Vår profilfråga berör en stor majoritet av de samhällsfrågor som diskuteras i det offentliga samtalet, varför det är lätt för den oinsatte att tolka våra argument som fokuserade bara på invandringspolitikens problem.

[…]

Men vi bör bli bättre på att väga upp de mörka intrycken med en ljus bild av hur vi vill komma till rätta med problemen och därigenom kommunicera en bild av vårt partis genuina framtidstro.

[…]

4. Vi saknar gemensamt begreppsspråk.

Den som vill vinna gehör för sin problembeskrivning och sina lösningar behöver ofta ”uppfinna” egna begrepp. Dels för att kort beskriva vad som avses, dels för att kommunicera de värden man vill att begreppet ska förknippas med.

[…]

Som organisation har vi brustit när det gäller att sprida både nya och vedertagna begrepp på ett sätt som gör dem till våra egna – till sverigedemokratiska begrepp. Tyvärr har detta fått till följd att språket i högre grad än önskvärt skiftar mellan våra företrädare och i stället för att förmedla verkligheten, nämligen att vi är enade kring våra politiska idéer, problembeskrivningar och lösningar, så framstår vi ibland som spretiga och otydliga.

[…]

Förutom det obestridbara faktum att vi alla är individer som i högre eller lägre utsträckning har anpassat oss till partiets nya situation så behöver vi som organisation, något drastiskt uttryckt, omdefiniera oss själva. Vi måste förnya vår egen självbild.

Läs mer: Sammanfattning av Sverigedemokraternas kommunikationsplan 2014.

Read Full Post »

Kampanj: ”Clear Eyes, Full Hearts, Can’t Lose!”

INSPIRATION | Är Mitt Romneys ”Clear Eyes, Full Hearts, Can’t Lose!” bästa kampanjslogan någonsin?

Det är åtminstone så nära poesi – eller haiku – man kan komma i en valrörelse. Som politisk kommunikation är det smått briljant.

Trots kritiken mot Romney för att man lånat idén från en popular tv-serie så är det ett slagord som bara väntade på att plockas upp av någons valkampanj.

(Även Barack Obama har använt sig av den. Vilket en sur svensk kommentar glömde bort att nämna. Inte heller nämdes att författaren till boken som serien bygger på stödjer Romney.)

På Romneys kampanjsajt kan man nu köpa röda, vita eller blå armband med den alernativa texten ”Clear Eyes, Full Hearts, America Can’t Lose!”.

Den här typen av inspirerande one-liners är amerikanarna mästare på att lägga in i sina tal.

Ett exempel är president George H. W. Bush när han i sitt instalationstal talade om ”thousand points of light” – en vision om att inspirera amerikanerna till göra goda gärningar för sina medmänniskor.

Det är något helt annat än ”Alla skall med”. Den typen av banaliteter får ingen någon gåshud av.

Bild: En Twitter-bild från Mitt’s Body Man.

Read Full Post »

Politisk reklam: Clint Eastwoods gör PR för Mitt Romney!

Information: American Crossroads är en super-PAC som leds av Karl Rove. Rove var en av president George W. Bushs strateger.

Read Full Post »

Politik: Kan Obama bli demokraternas Ronald Reagan?

FYRA ÅR | Om Barack Obama vinner valet i november kommer han att bli demokraternas motsvarighet till Ronald Reagan.

Det är åtminstone vad Andrew Sullivan tror och hoppas. (Sullivans blogg The Dish ligger hos Newsweek/The Daily Beast.)

Sullivans önskningar om vad Obama skulle kunna åstadkomma om han får ytterligare fyra år i Vita huset är naturligtvis rena rama spekulationerna.

Men vad som är intressant är alla de likheter Sullivan tycker sig se när han jämför Reagans fyra första år med Obamas.

Sullivan skriver i Newsweek:

[U]nlike Clinton’s constant triangulating improvisation, Obama has been playing a long, strategic game from the very start—a long game that will only truly pay off if he gets eight full years to see it through. That game is not only changing America. It may also bring his opposition, the GOP, back to the center, just as Reagan indelibly moved the Democrats away from the far left.

[…]

[Reagan] was, in office, a center-right pragmatist who struggled badly in his first term, reversed himself on tax cuts several times, was uneasily reliant on Southern Democrats, -invaded Lebanon, lost 265 U.S. servicemembers, and then fled, and ran for reelection with a misery index of unemployment and inflation at 11.5 percent. (Obama is running for a second term with a misery index of 9.8 percent.) Reagan also got major flak from his right wing, as Obama has from his left. A classic excerpt in early 1983 from The Miami Herald: “Conservatives may not back President Reagan for reelection in 1984 unless he reverses what they consider ‘almost a stampede to the left’ in the White House.” Reagan’s Republicans lost 26 seats in 1982, down 13 percent from their previous numbers. That same year, Reagan’s approval ratings sank to 35 -percent—several points lower in his first term than Obama’s ever reached. If you compare Gallup’s polls of presidential approval, you also see something interesting: Obama’s first-term -approval—its peaks and valleys—resembles Reagan’s more than any other recent president; it’s just that Obama’s lows have been higher and his highs lower. Reagan struggled. By his reelection in 1984, he’d been buoyed by a rebirth of economic growth and -lower -inflation—but it was in his second term that he became the icon he remains today.

[…]

Obama’s first term looks very similar—two big initial wins, the stimulus and universal health care, that became a liability in the midterm election. Obama’s mid-term crash was worse than Reagan’s, and his opposition far less accommodating. Reagan won 48 Democratic House and 37 Democratic Senate votes for his first signature policy, the tax cuts; Obama got zero and three Republican votes, respectively, for a stimulus in the worst recession since the 1930s. Those are the fruits of polarization. Nonetheless, the administration has soldiered on since 2010, and the tally of achievements is formidable: the near-obliteration of al Qaeda, democratic revolutions in the Arab world that George Bush could only have dreamed of, the re-regulation of Wall Street after the 2008 crash, stimulus investments in infrastructure and clean energy, powerful new fuel-emission standards along with a record level of independence from foreign oil, and, most critically, health-care reform. Now look at what Obama’s second term could do for all of these achievements. It would mean, first of all, that universal health care in America—government subsidies to people so they can afford to purchase private insurance and a ban on denying coverage to people with preexisting conditions—becomes irreversible. Yes, many details of the law would benefit from reform, experimentation, and fixes—especially if Republicans help to make them. But it’s still the biggest change in American health care since the passage of Medicare in 1965.

Bild: Tidskriftsomslaget är Newsweek den 1 oktober 2012.

Read Full Post »

Front Page: Barack Obama vann tredje debatten!

BOCA RATON | Obama vann tredje och sista presidentvalsdebatten. Mitt Romney höll däremot ställningarna och gav ett lugnt och tryggt intryck.

The Bakersfield Californian, Kalifornien, USA

Cape Cod Times, Massachusetts, USA

Chicago Sun-Times, Illinois, USA

Metro (New York-utgåvan), USA

Det var knappast någon jätteskräll för Obama men fullt tillräckligt. Han var aggressiv och konfrontativ och ville visa att hans administration gjort vad man rimligtvis kan begära på fyra år.

Mitt Romney å sin sida har aldrig visat något större intresse för utrikespolitik. Hans strategi handlade därför om att göra ett så lugnt och sansat intryck som möjligt för att kunna neutralisera utrikesfrågorna.

Genom att lägga sig så nära presidenten som möjligt ville han skicka signalen att den stora skillnaden mellan honom och Obama inte finns på det utrikespolitiska området utan inom inrikespolitiken och då speciellt ekonomin.

Han lyckades säkert med sin målsättning att inte skrämma bort de väljare som ännu inte valt sida.

Om väljarna kan fås att avfärda utrikespolitiken som irrelevant när de skall rösta ökar segerchanserna för Romney. Ekonomin är nämligen fortfarande Obamas Achilleshäl.

Både Obama och Romney är antagligen ganska nöjda med utgången av denna, den minst viktiga av debatterna.

Om inget oförutsätt händer kommer valkampanjens fokus nu att återigen hamna på just de inrikespolitiska och ekonomiska frågorna. Det är säkert Romney nöjd med.

Och Obama kan vara nöjd med att han i de två senaste debatterna har visat att han inte är någon sömngångare. Han är tillbaka i rollen som sin politiks främste talesperson.

Övrigt: Inlägget publiceras parallellt på Makthavare.se.

Read Full Post »

Media: Lincoln och Nixon – Tidskriftsomslag vi gillar! (25)

DESIGN | Den 31 december 2012 blir sista pappersnumret av Newsweek. News-Week, som man då skrev namnet, kom ut första gången i februari 1933.

Därefter går man över till betaltjänst på olika plattformar. The Daily Beast är tänkt att förbli tillgänglig som den är idag.

Huvudanledningen till nedläggningen är ekonomiska. Tidskriften säljer helt enkelt inte tillräckligt. Vikande reklam- och försäljningssiffror har länge pekat mot en nedläggning.

Förklaringen till varför Tina Brown inte har lyckats lyfta Newsweek är många.

Men en av kritiken (av många) som riktats mot henne är att hon försökt kompensera vikande relevans med hjälp spekulativa omslag och attacker på offentliga personer.

Noreen Malone, The National Review, skriver:

Despite her enthusiasm for her web-only project, The Daily Beast, Brown hasn’t been able to keep up with the very media landscape she helped to create. We’re living in the high era of buzz […] (Now you build this person up! Now you tear her down!), and, arguably, the low-level chatter about stories has overtaken the stories themselves. To get their attention, Brown’s been forced to resort to what all those chatterers have labeled trolling (though, to her credit, often of a particularly imaginative bent): the Michelle Bachmann eyes, the gay Obama cover, the ghost of Princess Di, the Heaven Is Real argument. If they look like moves of desperation that’s because, well, they are. Former employees say that Brown had, quite clearly, lost her confidence. Many of her editorial decisions look more like catchup than agenda-setting: her recent efforts to amp up coverage of philanthropy, politics, and feminism seem driven more by her rivalry with Arianna Huffington than by any particular moral or intellectual imperatives. According to a former employee and Brown fan, “Tina didn’t have good concepts by the end, so she just started attacking public figures.”

En av de mer harmlösa ”lånen” är exemplet ovan (artikel av Sidney Blumenthal). Omslaget skall illustrera att Abraham Lincoln minsann inte skyggade för dirty tricks om det gällde att vinna valkampanjen för att sedan kunna avskaffa slaveriet.

Det är inte svårt att se att man har kopierat majnumret av Esquire 1968 – ett av de mest kända omslagen som finns.

George Lois tillhör en av giganterna inom reklamvärlden. Han var en av de riktiga Mad Men långt innan tv-serien var påtänkt.

Så här skriver Lois själv om omslaget:

This is my Esquire cover of spring 1968, before Tricky Dick was nominated for president. My composite shot was a satirical comment on the 1960 TV debates, when the Whittier Wiz lost to the handsome John F. Kennedy by a five o’clock shadow because he looked evil on America’s screens. I located this profile shot (Nixon getting shut eye on a plane) and we photographed the hands of four makeup artists, including the guy wielding the lipstick. The day it hit the newsstands, editor Harold Hayes got a phone call from some stiff on Nixon’s staff. He was miffed. In fact, he was incensed. You know why? The lipstick. He said it was an attack on his boss’s masculinity. He screamed, ”Showing Richard Nixon as a flaming queen is outrageous. If he becomes president, Esquire had better watch out!,” and hung up.

Övrigt: Citatet av Lois från $ellebrity – My Angling and Tangling with Famous People (Phaidon Press Ltd). Tidskriftsomslaget ovan är Newsweek den 22 oktober 2012. Fler uppmärksammade och provocerande omslag.

Read Full Post »

Kampanj: Mina sanningar och dina lögner!

STRATEGI | Medan seriös media ägnar allt mer tid åt att kontrollera politikers utsagor spelar sanningen en allt mindre roll i valkampanjerna.

En förklaring till denna paradox är att väljarna i allt större utsträckning hämtar information från källor som bara överrensstämmer med deras egna åsikter (och fördomar).

Är man höger i USA tittar man på Fox News, läser The Wall Street Journal och surfar på Drudge Report. Är man vänster blir det istället MSNBC, ledarsidan i The New York Times och The Huffington Post på nätet.

“We don’t collect news to inform us. We collect news to affirm us,” säger t.ex. Frank Luntz som är opinionsanalytiker för republikanerna. “It used to be that we disagreed on the solution but agreed on the problem. Now we don’t even agree on the problem.”

Och det gäller säkert även här i Sverige. Skulle man göra en opinionsmätning här för att ta reda på vem av de två presidentkandidaterna man anser är  mest sanningsenlig skulle med största sannolikhet Barack Obama vinna med hästlängder över Mitt Romney .

Michael Scherer och Alex Altman på tidskriften Time har tittat på hur presidentkandidaterna använder och förvränger fakta om varandra. Och de kan konstatera att verkligheten är mer komplex än så.

Obama har t.ex. medvetet och kontinuerligt misstolkat Romneys åsikter om immigration och aborter. Romney däremot har på motsvarande sätt förvridit Obamas politik när det gäller välfärdsfrågor, immigration och presidentens ekonomiska stimulansåtgärder.

En annan skillnad: Obamakampanjen har varit betydligt subtilare i sitt sätt att måla sin motståndare i mörka färger. Romneykampanjen däremot har varit betydligt mer uppenbara i sitt sätt att agera.

Så vem ljuger mest? Obama eller Romney? Alex Altman skriver:

Compared with the Obama campaign’s, the Romney operation’s misstatements are frequently more brazen. But sometimes the most effective lie is the one that is closest to the truth, and Obama’s team has often outdone Romney’s in the dark art of subtle distortion. On both sides, the dishonesty is “about as bad as I’ve seen,” says veteran journalist Brooks Jackson, director of FactCheck.org.

The lying game unfolds on many –levels. Campaigns obfuscate, twist the truth and exaggerate. They exploit complexity. Most of all, they look for details—real or unreal—that validate our suspicions.

[…]

Even for the most open-minded and informed voters, truth is often subjective. Discerning it is that much harder when the campaigns cater to two different groups of voters who seem to prefer two very different sets of facts.

Michael Scherer har några talande exempel från den pågående valkampanjen.

“The truth of the matter is you can’t just make stuff up,” [Obama] told the scribblers who get paid to check his facts. “That’s one thing you learn as President of the United States. You get called in to account.” It was just what reporters wanted to hear, even if it was not exactly true.

At the time, Obama was speaking about a campaign ad from Mitt Romney that falsely claimed that the President had eliminated the work requirement for welfare. The ad was unmistakably deceptive. But just five minutes earlier in the very same press conference, Obama had offered some misdirection of his own. “Nobody accused Mr. Romney of being a felon,” he said. In fact, one of the President’s senior strategists, Stephanie Cutter, told reporters a month earlier that Romney was misrepresenting himself either to the American people or to securities regulators — “which is a felony,” she said.

Cutter’s was a conditional accusation but an accusation nonetheless, and at the time it allowed the Romney campaign to take its turn playing truth teller. “A reckless and unsubstantiated charge,” protested Romney campaign manager Matt Rhoades, who asked Obama to apologize. Of course, no apology was forthcoming. So the posturing got worse.

[…]

Indeed, the 2012 campaign has witnessed a historic increase in fact-checking efforts by the media, with dozens of reporters now focused full time on sniffing out falsehood. Clear examples of deception fill websites, appear on nightly newscasts and run on the front pages of newspapers. But the truth squads have had only marginal success in changing the behavior of the campaigns and almost no impact on the outside groups that peddle unvarnished falsehoods with even less accountability. “We’re not going to let our campaign be dictated by fact checkers,” explained Neil Newhouse, Romney’s pollster, echoing his industry’s conventional wisdom.

Similarly, the so-called Truth Team for the Obama campaign has found itself in recurring spats with journalists brandishing facts. One of the most galling Obama deceptions, embedded in two television ads, asserts that Romney backed a bill outlawing “all abortion even in cases of rape and incest.” This is not true. Romney has consistently maintained, since becoming a pro-life politician in 2005, that he supports exceptions for rape and incest and to protect the life of the mother.

Bild: Tidskriftsomslaget, den amerikanska utgåvan av Time den 15 oktober 2012, illustrerades av Dylan Roscover.

(Inlägget publiceras parallellt på Makthavare.se)

Read Full Post »