Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2008

ATT BARACK OBAMA kommer att få en klar majoritet av de afroamerikanska rösterna i presidentvalet är det knappast någon som betvivlar.

Men för att se till att demokraterna tvingas avsätta resurser även för att nå dessa väljargrupper – och därmed avleda resurser från mer angelägna målgrupper – har The National Black Republican Association börjat sätta upp stora annonstavlor i bl.a. Florida där man informerar om att människorättskämpen doktor Martin Luther King jr var republikan.

The Republican Parti är det parti som befriade de svarta från slaveriet i USA. Och på NBRA:s hemsida berättar bland annat doktor Alveda C. King – systerbarn till Martin Luther King – om familjens omfattande relationer med republikanska partiet.

På hemsidan skriver Alveda Kings band annat;

My grandfather, Dr. Martin Luther King, Sr., or ”Daddy King”, was Republican and father of Dr. Martin Luther King, Jr. who was Republican.

Förutom att detta kommer att få alla på vänsterkanten att vrida sig i plågor ökar det möjligheterna för John McCain och republikanerna att hålla liv i debatten bland kristet motiverade väljare om man inte kan lita på Obama i värdekonservativa frågor. McCain är t.ex. motståndare till abort medan Obama är för aborter.

Ett problem för McCain är att Obama har lyckats bättre att kommunicera betydelsen av sin kristna tro. Obama försöker inte dölja sin egen omvändelse till Kristus och att detta har påverkat honom som både människa och politiker. 

Obama talar ett språk som troende förstår, som man kan relatera till och som man här uppfattar som äkta. På just denna punkt har Obama mer gemensamt med George W. Bush än vad McCain har.

Ingen förväntar sig heller att McCain skall lyckas lika bra – för en republikan vill säga – som Bush gjorde bland de svarta väljarna.

Till detta skall läggas att McCain snarare har gjort sig känd som en politiker som tidigare tog strid mot vissa inom den kristna högern. Bland annat kallade han 2000 de religiösa ledarna Jerry Falwell och Pat Robertson ”agents of intolerance”.

Detta är en anledning till att McCain har haft svårt att entusiasmera de kristna republikanska gräsrötterna. Detta har man nu lagt ner mycket tid och pengar på att försöka rätta till.

John McCain har just denna anledning haft ett möte med den numera 89 år gamla evangelisten Billy Graham. Dessutom har 90 evangelistiskt kristna ledare beslutat att öppet stödja McCain inför valet efter ett möte med senatorn.

Man uppmanar nu också McCain att utse f.d. Arkansas guvernören och baptistpastorn Mike Huckabee – som var en av McCains motståndare i kampen om att bli republikanernas presidentkandidat – till sin vicepresidentkandidat. 

Huckabee genomförde en mycket uppskattad och framgångsrik insats när han kampanjade under slagorden ”Faith, Family, Freedom”. Om McCain skulle utse senatorn från till sin vicepresident skulle detta definitivt få fart på de kristna republikanska gräsrötterna.

Sannolikheten för detta är trots allt större än att Barack Obama skulle utse sin tidigare rival Hillary Clinton till vicepresidentkandidat.

Read Full Post »

INTRIGERNA MOT PREMIÄRMINISTER Gordon Brown har tagit förnyad fart sedan katastrofresultatet i fyllnadsvalet i Glasgow East.

Scottish National Party vann i förra veckan oväntat valet i Labours tredje säkraste fäste i Skottland. Innan valet hade Labour en majoritet på 13000.

Allt fokus riktas nu mot Gordon Browns möjligheter att hålla sig kvar vid makten.

Det talas nu allmänt om att Brown måste bytas ut för att det överhuvudtaget skall finnas någon chans för Labour att vinna nästa nationella val om cirka två år.

Även om förlusten – enligt Peter Kellner vid opinionsinstitutet YouGov – inte är allt för märkvärdig (”not common, but not that unusual”) så ses valet som ännu en bekräftelse på att tiden börjar rinna ut för Brown och Labour.

Sedan maj har Labour fått stryk i fyra helt olika geografiska områden: London, idylliska Henley, Crewe – med blandad befolkningsstruktur och ett traditionellt Labour fäste, och nu fattiga Glasgow East.

Det innebär att Labour inte längre kan söka problemets lösning hos någon speciell väljargrupp utan existerar över hela det politiska fältet, hos alla väljare – gamla och unga, rika och fattiga, män och kvinnor – i hela landet.

Detta innebär i sin tur att det blir svårt för Labour att få till en positiv väljarförändring bara genom att ”skruva” på sin politik. Det handlar nu om ett utbrett misstroende även när regeringen levererar det som väljarna kräver och förväntar sig.

Regeringen anser sig ha mycket att lyfta fram – siffror som visar på minskad kriminalitet, förbättrad hälso- och sjukvård, insatser för att lösa ut skuldsatta låntagare, frysta drivmedelsskatter och så vidare – men ingenting hjälper. Väljarna är inte längre mottagliga för Labours politiska budskap.

Om Labour skulle göra sig av med Gordon Brown som premiärminister riskerar detta att inte bli mer än en tillfällig lösning utan någon varaktig positiv effekt.

Peter Kellner, som är gift med kabinettministern baronessan Ashton, menar att det inte går att jämföra situationen för Gordon Brown med Margaret Thatcher innan hennes eget kabinett revolterade mot henne;

Then you had an assassin, an alternative strategy and unambiguous evidence that she was the problem. None of those three conditions seems to apply now.

Opinionsundersökningar på 90-talet visade att Torypartiet skulle göra mycket bättre ifrån sig utan Thatcher medan dagens undersökningar visar att Labour inte skulle göra bättre även om man bytade ut Brown.

Dessutom blir det svårt för en ny Labour premiärminister att ta över utan att utlysa nyval. Gordon Brown tog över efter Tony Blair utan att väljarna fick säga sitt. Det blir svårt för ännu en från Labour att göra samma sak även om det inte finns några konstitutionella hinder för detta.

Gordon Brown kommer dessutom knappas att ge med sig utan en rejäl fight mot sina motståndare inom partiet. Detta speciellt som motståndarna inte kan vara säkra på att en kupp kommer att garantera en ny valseger eller en positiv förändring hos väljaran.

Read Full Post »

FRASER NELSON, politisk redaktör på The Spectator, anser sig ha information om planerna för David Camerons första Queen´s Speech – den engelska motsvarigheten till en regeringsförklaring.

Torypartiet har i hemlighet påbörjat planerna på att ta över efter Gordon Brown och Labour. Och enligt Nelson kommer en eventuell konservativ regering att vara uttalat familjevänlig och sikta in sig på att minska beroendet av välfärdsstaten.

Conservative kommer att ha en mer ”holistic” inställning och hävda att fattigdomen bästa bekämpas, och att progressiva mål snabbast uppnås med konservativa medel.

Mer makt kommer att överföras till lokala beslutande organ som exempelvis val av lokala polischefer. Och skatter kommer att sänkas om möjligheter yppar sig.

Detta är något som Cameron har framför i sina tal en längre tid men frågan är vad som kommer att prioriteras och i vilken ordning.

Enligt Fraser Nelson kommer en skolreform och en översyn av välfärdssystemet att prioriteras. Målet är bl.a. att skapa en ”a new breed boutique state schools” som skall konkurrera om elevernas intresse.

Detta är en idé som Cameron har hämtat från den svenska friskolereformen som man uppfattar som så framgångsrik att man i Sverige inte längre skulle kunna rulla tillbaka den.

De konservativa har också satt upp en ”Implementation Unit” bestående av ett team av f.d. chefstjänstemän som agerar mentorer för skuggkabinettets ledamöter.

Till skillnad från Allians för Sveriges förberedelser innan valet 2006 försöker de konservativa hålla så tyst som möjligt om sina förberedelser för att kunna ta över makten. Detta eftersom man inte vill framstå som alltför självsäkra och redan har börjat ta mått på gardinerna på 10 Downing Street – ”measuring the curtains”.

Torypartiet är oroliga att Gordon Brown skall köra ekonomin i botten om man misstänker att de negativa opinionssiffrorna för Labour kommer att hålla i sig. Av denna anledning är man restriktiva i skuggkabinettet när det gäller kommande budgetutgifter.

Men en del reformer tänker Cameron att genomföra omedelbart eftersom dessa uppfattas som förhållandevis billiga. Bland annat kommer man att införa en årlig kvot när det gäller immigration. Även den omstridda lagen som säger att terroristmisstänkta kan kvarhållas i 42 dagar kommer att avskaffas om ingen terroristmässtänkt – innan valet – har varit kvarhållen mer än 28 dagar.

En välfärdsreform kommer att bli dyr. Department of Work and Pensions har t.ex. 5,1 miljoner medborgare som är beroende av staten. En reform kommer att kosta, inte bara skattepengar, utan också politiskt kapital och dyrbar tid.

Optimismen inom Tory beror bl.a. på att Tony Blairs reformer trots allt har lyckats få ner bidragsberoendet i både Glasgow och Liverpool från en tredjedel till en fjärdedel bland alla i arbetsför ålder p.g.a. privatiseringsåtgärder på välfärdsområdet.

Problemen inom hälso- och sjukvårdsområdet kommer – enligt Nelson – att hållas stången genom att ge National Health Service en självständig roll med stora egna möjligheter att utvecklas enligt egna önskningar. Detta skulle i sin tur ge Torypartiet möjlighet att angripa Labour från vänster och utmåla sig som hälso- och sjukvårdens naturliga parti.

Risken är bara att man då också blir NHS byråkratins parti. Men eftersom man inte kan slås på alla fronter samtidigt har Cameron valt att i sitt första Queen´s Speech inrikta sig på en skol- och välfärdsreform.

För att inte utmana ödet har David Cameron beslutat att offentligt inte framstå som alltför självsäker trots de goda opinionssiffrorna. Mantrat är därför ”Radicalism in private, reassurance in public”.

Read Full Post »

När Tony Blair tog över som ledare för Labour blev Alastair Campbell hans pressekreterare. Campbell avancerade till officiell talesperson för att slutligen kröna sin karriär på 10 Downing Street som ”director of communication and strategy”.

Förra året kom ett första utdrag på över 760 sidor från de dagböcker som Campbell har skrivit sedan 1994. Nu har denna tegelsten kommit som pocketbok med ett nytt förord av författaren.

Nedan följer en recention av ”The Blair Years: Extracts from The Alastair Campbell Diaries” som ursprungligen publicerades i Världen idag den 9 januari 2007.

Alastair Campbell – mannen bakom Tony Blair

 

Efter förlustvalet 1992 – det fjärde i rad – blev det uppenbart att det krävdes drastiska åtgärder om Labour skulle överleva som politisk kraft i Storbritannien.

 

De politiska och ideologiska förändringar som genomfördes – och som visualiserades vid namnbytet till New Labour – fick sin politiska bekräftelse när Tony Blair blev premiärminister 1997.

 

Redan från första stund fanns Alastair Campbell vid Tony Blairs sida. Campbell, en journalist som aldrig dolde sina politiska sympatier, blev en av Blairs närmaste vänner och hans mest betrodda rådgivare.

 

Under tiden på Downing Street förde Campbell noggranna dagboksanteckningar. En sammanfattning på 700 sidor, en sjättedel av den totala mängden anteckningar, har nu publicerats. I sinom tid kommer dagboken – fyra ytterligare volymer – att ges ut i sin helhet.

 

Under sin tid som respektive pressekreterare, premiärministerns officiella talesman och ansvarig för strategi och kommunikation tilldelades Campbell ett unikt inflytande över både regeringen och tjänstemännen i den statliga förvaltningen. 

 

I Storbritannien har Alastair Campbell fått personifiera problemet att förtroendet mellan politiker och journalister har urholkats under Blairs tid som premiärminister.  

 

Campbells styrka var att han insåg att kommunikation är ett strategiskt verktyg som måste integreras i det politiska arbetet om man vill förbli framgångsrik och vinna kommande val.

 

Men arbetet gjorde också Campbell till en symbol för en politik som har blivit alltmer fixerad vid mediemanipulering som ersättning för en mer direkt dialog med medborgarna.

 

Campbells gjorde tidigt bedömningen att medias trivialisering och kampanjjournalistik skulle tvinga regeringen att jobba förebyggande om man ville vinna kampen om utrymmet i media. 

 

Inom media är man intresserad av konflikter och spännande berättelser. Detta kräver att politikerna tar tillvara på chanserna att ”paketera” sin version av sanningen för att media skall finna det aptitligt.  

 

Idag räcker det inte att bara passivt informera och hoppas att media utan egna vinklingar återrapporterar till allmänheten. Istället har media blivit en best som ständigt måste matas med nyheter. Risken är annars att odjuret vända sig mot en själv.

 

Denna erfarenhet är något som också präglar dagboksanteckningarna. Även om Campbell radar upp de framgångar han anser att vi har Blair att tacka för – nära nog full sysselsättning, minimumlön, nyinvesteringar i skolor och sjukhus, fler studenter från bl.a. fattigare områden, en fördubblad satsning på varje skolelev, tredubblade investeringar på hälsoområdet, den största satsningen någonsin på sjukhusbyggande, en självständig Bank of England, framgångar i Nordirland konflikten osv. – finns det en känsla i dagboken att arvet från Blair inte går att sammanfatta riktigt så enkelt.  

 

Dagböcker är alltid partsinlagor och kan därför inte förväntas leverera en objektiv bild av politiska händelseförlopp. Trots detta finns det förvånansvärt lite av sakpolitiska resonemang i boken.

 

Man får ingen uppfattning om vad som drev Tony Blair under alla dessa år. Essensen av New Labours ”Third Way” – en politik mellan Torypartiets konservatism och gamla Labours socialism – är och förblir flyktig.

 

”Projektet” New Labour – och Campbells dagbok – andas en oro över att politiken flyter på utan vare sig mål eller riktning samtidigt som dagarna avlöser varandra i ett rasande tempo. Reformer presenteras men hinner aldrig bli riktigt implementerade innan nya idéer skall lanseras.

 

Politikens kärna blir istället att vara i ständig rörelse, att alltid ”modernisera”. Förändringar får ett egenvärde när ideologierna har spelat ut sin roll och medierna kräver ständig uppmärksamhet.

 

Utmaningen för en regering blir då att försöka förstå förändringsbehoven i samhället så att man kan utveckla visionerna och sedan genomföra förändringarna.

 

För att lyckas med detta var Blair och Campbell tvungna att forma och vinna debatten kring sakfrågorna samtidigt som media fortsätter att kritisera och granska regeringens subjektiva bild av verkligheten och det man uppfattar som manipulering av fakta.

 

I ett sådant klimat blir ”presentation” inte bara ett verktyg i kampen om dagens rubriker, det blir de facto dess kärna.

 

Ingemar Hansson

PR- och kommunikationsstrateg

Read Full Post »

ETT AV DE ARGUMENT som har gett anti-FRA kampanjen legitimitet är när man har framfört att regeringen inte har tillräckligt kunskap och kontroll över hur svenska medborgares personliga integritet skulle kränkas av lagen.

Men nu har de sex folkpartisternas (Birgitta Ohlsson, Agneta Berliner, Maria Lundqvist-Brömster, Cecilia Wickström, Solveig Hellquist, Camilla Lindberg) förslag  att brottsmisstanke måste föreligga innan FRA får spana visat på både okunnighet och förvirring bland FRA-motståndarna.

Detta gör det möjligt för regeringen att för första gången ta initiativet i debatten. Försvarsminister Sten Tolgfors – som inte har varit den bäste ”säljaren” av FRA-lagen – lyckades ganska väl fånga paradoxen i folkpartisternas förslag på SVT text;

Det bygger på en sammanblandning av polisens arbete för att utreda brott i efterhand och underrättelseverksamhet för att kartlägga hot mot Sverige.

Och vidare;

Förslaget om brottsmisstanke är speciellt därför att det inte går att ha brottsmisstanke när det handlar om andra länders agerande eller internationella terrororganisationer.

Här handlar det om att skydda Sverige mot hot och vi vill aldrig att de ska uppkomma, de ska aldrig förverkligas. Så just den delen tror jag är svårt just när det gäller brottsmisstanken.

Att de sex folkpartisterna tror att hemlig underrättelseverksamhet – som är till för att förebygga attacker mot Sveriges försvar och säkerhet – skulle kunna likställas med polisens arbete mot vanliga brottslingar förvånar.

Detta inte minst med tanke på att folkpartisterna är riksdagsledamöter som har varit aktiva i FRA-debatten – en debatt som har varit den mest omfattande under denna mandatperiod. Dessutom har man tillgång till riksdagens alla resurser för att kunna hålla sig maximalt informerade om frågans komplexitet. 

Agent- och spionverksamhet är till sin natur någonting som pågår i en gråzon och där måltavlorna är terrorister, diktaturer och andra staters sanktionerade, icke-lagliga aktioner mot demokratiska länder och institutioner.

När man kokar ner debatten till sina väsentligheter så handlar det om man vill att Sverige skall ha kapacitet att bedriva spionage eller inte.

Svarar man ja på denna fråga har man också i realiteten sagt ja till att svensk underrättelseverksamhet skall få lov att röra sig i denna hemliga gråzon. Man har också sagt ja till att Sverige skall få lov att spana, spionera och lyssna på medborgare i andra länder därför att detta kan vara bra för Sveriges säkerhet.

Om man inte vill göra FRA helt tandlös så kan man fråga sig varför en liberal FRA-motståndare tycker att det är OK att ”kränka” andra länders medborgares personliga integritet. Skall det även finnas brottsmisstanke mot andra länders medborgare innan FRA skall få lov att spana?

En annan aspekt som är lite underligt när det gäller de liberala motståndarna är varför man inte engagerar sig mer för den kartläggning av medborgarna som sker dagligen via exempelvis företag.

Jan Eric Larsson, professor i informationsteknologi vid Lunds Tekniska Högskola, påpekar att all trafik på internet idag är utsatt för övervakning av hackers, företag med vinstintressen, främmande makt, kriminella ligor och datakunniga tonåringar.

Det verkar som om de liberala FRA-motståndarna litar mindre på det FRA som nu är mer kontrollerat än någonsin tidigare än exempelvis de företag som tjänar pengar på penetrera och kartlägga privatpersoners görande och låtande på internet. Varför det? 

Eller som Jan Eric Larsson uttrycker det;

FRA, som i motsats till företag, hackarligor och grannens barn faktiskt står under myndighetsbevakning, utgör ett försumbart litet extra hot mot min personliga integritet.

Som framförts här tidigare finns det tydligen en borgerlig dödslängtan som gör att frågan om FRA nu tycks rulla på som borgerlighetens alldeles egna Shakespeare tragedi.

Read Full Post »

SYNDIKALISTERNA I MALMÖ har drivit igång en kampanj som man kallar Malmö 26. Detta syftar på 26 strejkvakter som åtalades efter en blockad mot en restaurang.

Denna stödkampanj är i sin tur en del av Handel- Restaurang- & Servicesyndikatet som är en del av Malmö Lokal Samorganisation av SAC Syndikalisterna. (Finns det en naturlag som säger att vänsterorganisationer alltid skall ha så långa namn?). 

Organisationens aktiva verkar vara aningen paranoida och våldsfixerade om man skall utgå från deras hemsida

Alla invändningar mot deras metoder verkar alltid ha ondskefulla avsikter. Medan man själva alltid agerar korrekt så är polis och företagare alltid mer eller mindre våldsama. All information om deras agerande uppfattar man som direkt lögnaktig.

Även deras syn på intern demokrati har en något originell vinkling. I broschyren som informerar om kampanjen Malmö 26 presenteras SAC Syndikalisterna i Malmö på följande sätt;

Fackföreningen Malmö LS av SAC Syndikalisterna är en lokal avdelning av SAC Syndikalisterna. Vi organiserar alla arbetare som delar vårt mål, oavsett bakgrund och yrken.

 So far, so good. Inget originellt här. Vidare;

Även studerande, pensionärer och naturligtvis arbetslösa är välkomna.

Okey, okey. Vi förstår. Ni är öppna för i stort sätt alla som vill vara med. Och…?;

Vi är oberoende och välkomnar arbetare oavsett vilken politisk, filosofisk eller religiös inriktning de har, så länge de håller den inriktningen utanför organisationen och så länge den inriktningen inte står i motsättning till vårt mål.

Med andra ord; Det är OK att ha egna åsikter så länge som man inte ger uttryck för dessa eller låter sig influeras av dessa för att i demokratisk ordning påverka  Syndikalisternas arbete och politik i en riktning som inte redan är fastställd av det upplysta ledarskiktet.

Lenins nyttiga idioter välkomnas, men nomenklaturan styr. Var vad det nu vi hörde detta senast?

Read Full Post »

EN NY OPINIONSUNDERSÖKNING visar att vänsterpartierna inte bara leder utan nu också drar ifrån allianspartierna.

Denna gång är det SKOP som har tillfrågat 1100 personer mellan den 16 juni och 12 juli vilket parti man tycker bäst om. Perioden präglades av stor politisk aktivitet. Bland annat pågick Almedalsveckan och FRA-debatten.

Opinionsundersökningen kan sammanfattas med att Moderaterna och Vänsterpartiet backar, Socialdemokraterna ökar och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Övriga partier oförändrat eller marginell förändring.

Allianspartierna: 42,9 % (maj 45,7 %) = -2,8 %

Vänsterpartierna: 51,7 % (maj 50,8 %) = +0,9 %

Skillnaden mellan blocken: 8,8 % (maj 5,1 %)

Vänsterpartierna har ökat avståndet till allianspartierna med +3,7 % sedan SKOPs majmätning.

Moderaterna: 23 % (maj 26,2) = -3,2 %

Folkpartiet: 7,5 % (maj 7,5) = +-0 %

Kristdemokraterna: 5,5 % (maj 5,5 %) = +-0 %

Centerpartiet: 6,9 % (maj 6,5 %) = +0,4 %

Socialdemokraterna: 38,9 % (maj 36,8 %) = +2,1 %

Miljöpartiet: 7,2 % (maj 7,2 %) = +-0 %

Vänsterpartiet: 5,6 & (maj 6,8 %) = -1,2 %

Sverigedemokraterna: 4,0 % (maj 2,5 %) = +1,5 %

Read Full Post »

Older Posts »