PR: Nya trick för att nå väljarna!

GIMMICK | Alliansen och de rödgröna körde de två senaste valrörelserna slut på PR-tricket med att åka runt i landet och ”lyssna in” väljarnas åsikter.

Det är svårt att tro att någon längre tror att politiker tar intryck av vad väljarna säger till dem under dessa rundresor.

Om inte väljarna råkar framföra just de åsikter politikerna redan har, vill säga.

Inför nästa valrörelse måste partierna därför tänka nytt. PR-strategerna behöver en ny gimmick som partiledarna kan ägna sig åt under valturnéerna.

Lösningen finns kanske i Argentina. Här tar man tydligen alla chanser att få dansa. Till och med politikerna. Allt för att framstå som lite folkligare än vad de i verkligheten är.

I en krönika i Sydsvenskan skriver Kinga Sandén om fenomenet:

”Ingen dansar nykter”, sa den romerske tänkaren Cicero, som uppenbarligen inte hade besökt Argentina, det fanns ju inte ens då.

Hade han gjort det så hade han sett att folk dansar i precis vilket skick som helst, när som helst, var som helst och hur som helst.

[…]

När högerpartiet PRO vann Buenos Aires stad i primärvalen den 26 april gjorde avgående borgmästaren och presidentkandidaten Mauricio Macri, 56, det självklara: gled ut i havet av smådansande medarbetare, barn och ballonger, körde några tveksamma arm-moves och försökte en moonwalk innan han övergick till att hoppa jämfota i otakt med musiken.

Än så länge ligger han i lä för president Cristina Fernandez de Kirchner, 62, som inte missar några chanser att skaka rumpa. Vid de flesta av de många politiska evenemang där center-vänsterregeringens framgångar firas – jubileer, nya skolor eller lagar – ger hon allt, omgiven av unga dansande och applåderande supportrar. Till skillnad från Macri har hon både kroppskontroll och taktkänsla, så pinsamheten som trots allt hänger i luften beror inte på oförmåga, utan på det knasiga i att politiker plötsligt dansar.

Det var Cristina Fernandez som började – eller snarare ungdomsförbundet La Campora, en sorts politiska stödtrupper åt henne och hennes avlidne make, expresidenten Néstor Kirchner. Unga, engagerade människor som har dragit med sig läktar- och karnevalskultur in i politiken.

”Ingen dansar nykter såvida han inte är vansinnig” lydde Ciceros citat i sin helhet. Men politikerna är snarare smarta.

Dans signalerar festligt och folkligt. Lite dans tar inte bort det faktum att politikerna lever lyxliv och åker helikopter till jobbet, men ändrar bilden av vilka de är. När de dansar, halvdant men gärna, är de precis som vem som helst. Som vi.

Med tanke på ”Let’s dance” så kanske man t.o.m. kan uppfattas som lite ”inne”.

Så vad sägs Stefan och Anna? Vem av er blir först med att dra en repa i parketten med en väljare?

Read Full Post »

Politik: Alliansens osköna reträtt!

ANALYS | Så fick Moderaterna sin nya partiledare. Valet blev precis så tråkigt och förutsägbart som alla förväntade sig.

Så vad händer nu? Olle Lönnaeus i Sydsvenskan skrev följande i sin analys den 9 januari:

Förts måste Kinberg Batra nu övertyga gräsrötterna om att Stefan Löfven inte lurat skjortan av henne – utan att decemberuppgörelsen bäddar för att en framtida alliansregering ska kunna styra utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.

Det samma kan sägas om andra partier i Alliansen. Det är mer än Moderaterna som nu kommer att ha lite problem med partimedlemmarna efter decemberöverenskommelsen.

Men det är inte bara Moderaterna som borde ägna sig åt lite självrannsakan framöver.

Så här skrev t.ex. Fokus om Centerpartiet när man i september 2014 placerade Löfven på ovanstående omslag med rubriken ”Förhandlaren”.

Per Ankersjö, ordföranden för Stockholmscentern, formulerade partilinjen i en tweet på tisdagen:

»Den enda regering c borde förhandla om nu är den med Annie Lööf som statsminister. Till dess kan Löfven hålla på med sitt ›käbbel‹.«

Man måste ju ge dem det, centerpartisterna, att de är rätt underhållande.

Det tyckte emellertid inte det särintresse som de nuförtiden ägnar en stor del av sitt partiprogram åt att tillfredsställa. Näringslivet tyckte att det var dags för ansvar. Redan på måndagen hade Börje Ekholm, vd för Investor, krävt blocköverskridande samarbete. I hans spår följde resten av näringslivet. Och samtliga fackliga centralorganisationer.

Trycket mot centerpartiet hårdnade.

Trots all kaxighet blev det Alliansen som till sist drog det kortaste strået när Löfven satta allt på ett kort och utlyste nyval. Plötsligt var alla mer än villiga att gå Socialdemokraterna till mötes.

Och Löfven visade sig vara precis så skicklig förhandlare (och strateg) som alla först utgått ifrån när han tillträdde som partiledare.

Löfvens hot om att avgå och alla märkliga utspel kring den egna regeringsbudgeten förvandlades plötslig bara till oviktiga parenteser i det stora hela.

Trots detta kommer säkert Moderaternas medlemmar hålla sig i skinnet den närmaste tiden. Även om missnöjet med uppgörelsen är äkta.

Man kommer säkert att ge Anna Kinberg Batra tillräckligt med svängrum så att hon hinner bli varm i partiledarkläderna. Åtminstone så länge som opinionssiffrorna inte störtdyker.

Och i övriga Allianspartierna drar man säkert mer en lättnadens suck att de slipper försöka mobilisera sina trötta trupper för ännu ett val.

Det är ingen tillfällighet att Göran Hägglund var den som av Socialdemokraterna ansåg vara mest intresserad av en uppgörelse. Kristdemokraterna är nämligen det parti inom Alliansen som skulle ha haft svårast att klara ett extraval.

Det går inte att komma ifrån att Alliansen har gått ifrån att vara agendasättare till att nu befinna sig på defensiven i svensk politik.

Alla fyra partierna har en hemläxa att jobba med. För deras eget bästa är det bra om denna läxa är klar i god tid innan nästa val.

Tidskriftsomslag: Fokus, 19-25 september 2014.

Read Full Post »

Front Page: (S) och (SD) valets vinnare!

MEDIA | Rubrikerna i våra morgontidningar fokuserar på valets två vinnare och de problem som väntar Stefan Löfven när han nu skall bilda sin regering.

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Göteborgs-Posten

Sydsvenskan

 

Read Full Post »

Mediekritik: Dags att sätta (FI) på plats!

VAL 2014 | Feministiskt initiativ har fått mycket positiv uppmärksamhet i media utan att samtidigt behöva drabbas av någon alltför kritisk granskning.

Men nu finns det tecken på att t.o.m. media har tröttnat. En viss antydan till seriös bevakning kan skönjas.

Här är ett exempel från Olle Lönnaeus i Sydsvenskan:

Inför politikerveckan i Almedalen i juli lovade Gudrun Schyman att redovisa en ordentlig finansiering. Men på pressträffen i Visby dök hon upp med en sjuttonsidig rapport om ”Feministisk ekonomi”. Den innehöll en tabell över möjliga intäktskällor, men knappast något som kan kallas en ordentlig budget.

Nu säger hon:

– Man måste förstå att ett litet parti som Fi inte har utredningsresurser att göra en riktig skuggbudget. Men vi redovisar vår grundläggande syn på ekonomi. Den ska tjäna våra politiska mål, inte tvärtom. Människan är större än ekonomin.

Av Fi-rapporten framgår att partiet vill höja krogmomsen och arbetsgivaravgiften för unga, precis som S och V.

Alliansens jobbskatteavdrag ska fasas ut. Rut- och rotavdrag tas bort. Och skatter höjas överlag.

Dessutom räknar Fi med att dra in 14–18 miljarder kronor till statskassan på ”EU:s transaktionsskatt”.

– Vi vill att Sverige ska ansluta sig till skatten på handel med värdepapper som finns i EU. Då får vi in en hel del pengar, säger Schyman.

Men den skatten finns ju inte, det är bara en diskussion?

– Jo, det är elva länder som är med där. Så jag kan inte förstå varför inte Sverige skulle kunna vara med.

Fakta är att EU-kommissionen lagt fram ett förslag till transaktionsskatt, som de flesta länder förkastat, men som elva länder sagt att de vill fundera vidare på. Ingen vet om den blir av.

Bild: Valaffisch. Fler finns på Feministiskt initiativs hemsida.

Read Full Post »

Arkivet: När Frans Ferdinand blev mördad!

HISTORIA | Den 29 juni rapporterade världens media om mordet i Sarajevo på tronföljaren ärkehertigen Frans Ferdinand av Österrike-Ungern.

Officiellt utbröt första världskriget en månad senare, den 28 juli, när Österrike-Ungern förklarade Serbien krig.

På bloggen Försvunna Malmö skriver Martin Andersson på Sydsvenskan om tidningens rapportering av händelsen.

Rubrik och underrubrik löd: ”Österrikiske tronföljarens och hans gemål mördades i går. Undgingo först ett bombattentat, men träffades sedan af en annan attentators pistolskott.”

Lägg märke till att tidningen redan på eftermiddagen, samma dag som mordet, nåddes av nyheten via ett telegram. Redan nästa dag fanns nyheten i tidningen.

Sydsvenska Dagbladet Snällposten nåddes på eftermiddagen den 28 juni av ett telegram som meddelade att ”då tronföljaren ärkehertigen Franz Ferdinand och hans gemål, hertiginnan af Hohenberg i dag åkte genom gatorna aflossade en person i deras omedelbara närhet flera pistolskott mot dem. Bägge blefo dödligt sårade och afledo efter några minuter”.

På kvällen vajade det österrikiska-ungerska konsulatets flagga på halv stång i Malmö och i SDS dagen därpå analyserades den politiska konsekvensen:

”Den habsburgska monarkiens bestånd är en hufvudbetingelse för Europas fred; med Österrike-Ungerns splittring skulle hela vår världsdel stå i lågor; allt arbete, hela näringslifvet vara bragt ur jämvikten; hundratals millioner människor stå inför rubbningar, hvilkets omfång ingen dristar beräkna”.

Skribenten drar paralleller till folkets jubel och hyllningsrop då kronprinsessan Margareta under gårdagen delade ut priser till Riksskyttetävlingens segrare på Baltiska utställningen. ” Inför den hemska händelsen, som samtidigt utspelades i Serajevo, är denna manifestation af tillgifvenhet och kärlek dubbelt dyrbar”.

Bild. Ett urklipp från Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 28 juni 1914.

Se mer: Samma händelse från engelska Manchester Evening News och amerikanska The Washington Post.

Read Full Post »

Information: Hur reklam vann valet i Chile 1988!

FILM | I ”No” berättar regissören Pablo Larraín hur chilenska Mad Men hjälpte oppositionen vinna valet mot general Augusto Pinochet.

Mattias Oscarsson beskriver bakgrunden i en recension i Sydsvenskan:

1988 anordnades en folkomröstning i Chile där befolkningen fick rösta ”ja” eller ”nej” till diktatorn Augusto Pinochet, som hade tagit makten vid en blodig, USA-stödd, kupp 1973. Ganska storstilat för en diktator, kan man tycka – men valet var mest en formsak för att legitimera regimen, inte minst i omvärldens ögon. Att Pinochet skulle förlora fanns inte på kartan: landets ekonomi var urstark, hans anhängare i klar majoritet.

Också som en formsak, för att tillfredsställa världsopinionen, tilläts nej-sidan sända tv-reklam varje dag under en månad. Det var första gången som den mörbultade socialistiska oppositionen fick göra sin röst hörd och kunde ge sin bild av Pinochets skräckvälde. Vilken chans! Äntligen kunde de visa chilenarna dokumentära filmbilder på övergrepp och dödskjutningar. Bombardera tittarna med hårda fakta om hur många som hade dödats, fängslats, torterats och flytt ur landet.

”Det säljer inte” fnyser nej-sidans inhyrde reklamman René Saavedra (Gael García Bernal) i ”No”. Han tänker tvärtom: ge folket ett positivt budskap. Kräng demokratin som vore den Coca-Cola – med leenden, popmusik, dansande ungdomar, humor och en klatschig regnbåge som kampanjsymbol. Han får igenom sina förslag. Den buttre Pinochet har inte en chans mot glädjechocken.

Läs mer: “Try Freedom: Less Filling! Tastes Great!” av Manohla Dargis i The New York Times.

Read Full Post »

Analys: Den ideologiska kampen inom (S) tilltar!

STRATEGI | Det är inte bara Centerpartiet som har ideologiska problem. Även Socialdemokraterna har en djup klyfta som måste överbryggas innan valet.

Därför tar Stefan Löfvens skuggfinansminister Magdalena Andersson nu upp striden mot vänstern och deras krav på vinstförbud inom välfärdssektorn.

Det finns mer än hundra förslag från nästan lika många arbetarkommuner om att aktiebolag inte ska få finnas i välfärden. Vad är risken med ett sådant förbud?

– I så fall skulle en massa skolor stängas. Det ser jag ingen poäng med. Varför ska vi stänga verksamheter som fungerar? Däremot tycker jag att vi ska reglera verksamheten bättre. Vi har varit naiva när vi öppnat upp välfärden för vinstgivande bolag.

Lunds arbetarekommun föreslår att vinster i vård- och omsorgssektorn bör förbjudas. Vad är det för fel på det?

– Att en del av de företag som driver den här verksamheten idag i så fall inte längre vill fortsätta med det. Vi har många verksamheter som drivs av aktiebolag. Vi har väldigt många brukare som är nöjda. Det måste vi respektera.

Enligt Malmö arbetarekommun bör välfärdsverksamhet inte få drivas med avkastning som medel eller mål. Vad är felet med ett sådant förslag?

– Det är inte genom sådana förbud vi uppnår det vi vill uppnå. Vi får kanske helt andra effekter som vi inte vill ha, kanske att verksamheter som finns idag och som brukarna är nöjda med inte finns i framtiden. Det vore olyckligt. Det finns ju många barn som går på skolor som drivs av privata företag, som gör vinst, och som både barn och föräldrar är väldigt nöjda med.

Ingen skulle bli lyckligare än Alliansen om partiet skulle ta beslut om vinstförbud på partikongressen.

Inget har nämligen mobiliserat borgerligheten som när LO-ekonomen Rudolf Meidner 1970 lade fram sitt förslag om löntagarfonder.

Tanken var att löntagarnas organisationer skulle få aktiemajoriteten i företag med över etthundra anställda. Förslagen om vinstförbud har samma politiska sprängkraft som fonderna.

Lägger sig Socialdemokraterna nu på vänsterkanten om vinster i välfärden ger man Alliansen en möjlighet att mobilisera väljarna på ett sätt som deras egen politik inte ser ut att klara av idag.

Det är därför avgörande för Socialdemokraternas valstrategi att denna bomb desarmeras inför kongressen.

Men även vänstern inom den socialdemokratiska sfären har insett betydelsen att argumentera i valtermer.

Det nybildade fackliga idéinstitutet Katalys talar om att vinstförbud och vinstbegränsningar som ett vinnarkoncept i valet.

Daniel Suhonen, chef för Katalys, och nationalekonomen Dany Kessel skriver på debattplats i Dagens Nyheter:

För den rödgröna oppositionen är detta en stor möjlighet att mobilisera de egna väljarna och göra inbrytningar ibland borgerliga väljare. Många människor uppger sig vara beredda att byta parti om det egna partiet inte har en tillräckligt bra linje i fråga om vinstbegränsning.

Sex procent av valmanskåren består i dag av alliansväljare som är så kritiska till vinst att de potentiellt skulle kunna vinnas över till de rödgröna om de presenterar ett effektivt förslag för att stoppa eller reglera vinstläckaget ur välfärden. 22 procent av valmanskåren består av rödgröna vinstkritiska väljare som tycker frågan är så viktig att de är beredda att byta parti på frågan.

”Vår undersökning visar att om Stefan Löfven slutar flörta med medelklassväljarna och formulerar ett effektivt vinstförbud så finns potentiellt ett helt Folkparti att hämta över blockgränsen”, säger Suhonen vidare.

Uppenbart kommer vänstern inte att ge sig utan strid.

När Magdalena Andersson intervjuades lyste även partiets strategi gentemot Moderaterna igenom.

Att detta framfördes i Sydsvenskan, som har täckningsområde inom det röda Skåne, var nog ingen tillfällighet.

Att försöka dra ner förtroendet för hur Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg sköter landets ekonomi är grundläggande om Socialdemokraterna skall kunna vinna valet.

– Det är mitt jobb att vara ute efter Anders Borgs jobb, säger hon.

I det arbetet riktar hon hård kritik mot områden som ofta beskrivs Borgs som starka sidor. Hon säger sig ha en hel del kritik mot ”hantverket” – mot det som annars brukar kallas ledarskap eller regeringsduglighet.

– Det finns många exempel på att Reinfeldt och Borg inte skött hantverket på det sätt som man kan förvänta sig av en regering, säger hon.

Enligt Magdalena Andersson är Fredrik Reinfeldts hittills största misslyckande att han inte fått ner arbetslösheten, som ju statsministern själv beskrivit som regeringens övergripande prioritering.

Hon anser att Anders Borg är på farlig väg att missköta Sveriges statsfinanser i och med att han i höstas lade fram en allt för expansiv statsbudget.

Det räcker att Centerpartiet och Kristdemokraterna tar sig över fyraprocentspärren för att det skall väga jämt mellan de rödgröna och regeringspartierna.

Och har man begränsande möjligheter att vinna nya väljare gäller det att avskräcka väljarna från att gå över till motståndarna.

Det är också i det perspektivet man skall se partiets intensiva kritik av Nuon-affären. En affär som knappast intresserar speciellt många väljare.

Vad man däremot kan uppnå är att man lyckas ifrågasätta bilden av en regering som är bra på att hantera landets och skattebetalarnas pengar.

Bild: Urklipp från Sydsvenskan den 24 februari 2013. Erik Magnusson gjorde intervjun med Magdalena Andersson.

Read Full Post »

Varumärke: Politik, image och hästkött!

MAT | Köttskandalerna blir allt fler. Men trots omfattningen har skandalerna inte genererat speciellt många politiska krav på åtgärder.

Det borde idag vara guldläge för Miljöpartiet och politiker som vill framstå som både gröna och miljömedvetna.

Men ex-språkröret Maria Wetterstrand lyckades t.o.m. skriva en hel krönika häromdagen om behovet av ökade miljökrav på olika affärsverksamheter utan att en enda gång nämna livsmedelsindustrin.

Det är inte direkt ovanligt att industrin klagar på skärpta miljölagar, hårdare miljökrav eller höjda miljöskatter.

Det har klagats på konsumentkrav på icke klorblekt papper, på koldioxidskatter, på utsläppshandel och på förbud av freoner. Det klagades högljutt när EU införde nya regler för utsläppskrav på bilar. Och inte minst har det senaste åren klagats på EU:s svaveldirektiv som syftar till att sänka utsläppen av svaveldioxider från sjöfarten.

En sak som förenar klagomålen är att det brukar visa sig både enklare och mer lönsamt att klara miljökraven än vad som sagts från början.

Kanske handlar ointresset om att konsumenterna inte verkar bry sig. Konsumenterna har kanske redan accepterat att billig snabbmat och halvfabrikat knappast kan vara av hög kvalité.

När skandalen då ”bara” handlar om att man ersatt det påstådda innehållet med hästkött uppfattar man det inte ens som allvarligt. 

Hästkött har dessutom börjat få positiv press. Snart börjar kanske livsmedelsföretagen öppet göra reklam för att man använder hästkött.

Vi får se om den senaste skandalen där två barn smittades av ehec skapar tillräckligt med oro för att politikerna skall börja profilera sig i frågan.

Men som det ser ut idag kommer kanske inte ens de berörda företagen att drabbas nämvärt av felmärkningen. Det blir underleverantörerna som får ta storsmällen.

Men varumärkesstrategerna är av en annan åsikt.

Sara Håkansson har gjort en miniintervju med Mats Urde som är biträdande professor i varumärkesstrategi vid Ekonomihögskolan i Lund.

Hur påverkas märket Findus?

– Varumärket påverkas dels av sin image, hur det uppfattas här och nu, och dels av sitt rykte, alltså den sammantagna bild som har skapats under lång tid.

[…]

Hur allvalig är krisen?

– Kriser som kommer inifrån är de mest allvarliga. Här verkar krisen komma utifrån, en underleverantör har varit oärlig. Samtidigt kan man hävda att den delvis kommer inifrån eftersom Findus ansvarar för produkten.

[…]

– Tack vare det grundmurade rykte Findus har så finns det ett förtroendekapital som hjälper dem nu. Samtidigt är det en allvarlig knäck för Findus, livsmedelsindustrin och andra inblandade.

Övrigt: Intervjun med Urde finns i pappersutgåvan av Sydsvenskan den 22 februari 2013. Bild: Reklam från American Meat Institute (1940).

Read Full Post »

Spin: (C) försöker få tillbaka tandkrämen i tuben!

POLITIK | Anhängarna till Centerpartiets nyliberala förslag till idéprogram verkar redan insett att man förlorat debatten.

Nu handlar det mer om att minimera skadan genom en ordnad reträtt.   

En av de ansvariga för programförslaget är f.d. jordbruksministern och EU-kommissionären Karl Erik Olsson. Erik Magnusson på Sydsvenskan har talat med honom:

– Jag är trots allt en gammal radikal centerpartist. Jag köper det här som idé. Det är bra att ta ut svängarna när man skriver program, säger Olsson, som tycker att en hel del av kritiken gäller förslag som inte finns med i det nya partiprogrammet.

– Programförslaget talar om fri invandring i ett längre perspektiv, inte om fri flyktinginvandring. Inte heller månggifte ingår. Det står bara att man ska få gifta sig med hur många man vill, säger Karl Erik Olsson.

Här kan man invända att det blir bra svårt att begränsa flyktinginvandringen om man säger ja till fri invandring. Det ena följer automatiskt på det andra. Hur skall man kunna stoppa flyktingar om man har fri invandring?

Och att hävda att själva ordet ”månggifte” inte omnämns i programförslaget är bara ett sätt att förvilla bort korten.

Redan idag är det tillåtet att gifta sig så många gånger man vill om man bara skiljer sig mellan sina äktenskap. Om man däremot inte skiljer sig kallas det månggifte.

Uppenbart har programgruppens medlemmar behov av att lägga ut dimridåer för att mildra kritiken.

Och en annan sak: Man skall vara uppmärksam på politiker som känner behov av att tala om hur bra det är med ”öppen debatt” och att det bara handlar om att ”ta ut svängarna”.

En sådan politiker vill egentligen bara flytta fokus bort från pinsamheterna så snabbt som möjligt.

Read Full Post »

Image: Ständigt denna Wallström!

GÅTA | ”Vem är den halaste ålen i svensk politik? Många skulle säga Carl Bildt. Margot Wallström är inget dåligt alternativ.”

Ovanstående citat är taget från ett reportage om Wallström. Och visst låter det träffande.

Wallström säger ofta att hon är ointresserad av politiska uppdrag. Trots detta sänder hon ständigt dubbla signaler om vad hon vill.

Intervjuad i SVT:s Agenda i juni sade hon t.ex. följande:

-Jag har ju i grund och botten ett starkt politiskt engagemang och intresse och det finns ju kvar. Men det är inte så att jag gått och tänkt att jag ska komma hem och ha ett uppdrag för partiet, men finns det något sätt som jag kan bidra på så gör jag gärna det.

Bilden man får av Wallström är att hon visst är intresserad av uppdrag. Men inte ett tungt politiskt uppdrag som innebära omfattande mediegranskning och en ständigt närvarande politiska motståndare som kan kritisera och granska.

Till Andreas Ekström i Sydsvenskan låter det så här:

– Vi får se. Jag ska inte sitta hemma och vara någon sorts konsult i alla fall. Kanske kan jag hjälpa på något sätt, unga kvinnliga politiker till exempel. Och så oroar jag mig för att vi har ett så apolitiskt klimat just nu. Det är ingen som drar politiska slutsatser av vad de ser i världen. Pendeln slår så väldigt. Nu är det individen som gäller, du ska satsa på dig själv, man säger ”det behövs inte längre någon gemensam kamp för jämställdhet, nu är det gjort, nu är det upp till dig”. Det är säkert ett historiskt fenomen, att sådant går i vågor. Men det är lite sorgligt ändå. Hållbarhetspolitiken kräver insatser. Du kan inte lita på att individer eller marknadskrafter ska ta hand om det.

Några saker är Margot Wallström säker på att hon inte vill syssla med.

– Till exempel tycker jag att jag har gjort mitt med torgmöten. Alltså, jag känner inget förakt för torgmöten, men… tältsemestrar gör jag inte heller längre. Jag har haft blåskatarr för många gånger i tält. Man kan välja bort saker, det är en fördel med att bli äldre.

Att bli partiledare och statsminister är en sådan sak. Frågan slutar aldrig att komma, men hon är säkrare än någonsin på sitt eget beslut: hon vet vad det skulle kräva av hängivenhet och plikttrogenhet.

Men skulle hon verkligen tacka nej till utrikesministerposten? Eller att bli Sveriges FN-ambassadör? Kanske, kanske inte.

Hennes två senaste politiska uppdrag utmärktes av att de var prestigefyllda jobb med hög lön men med ribban satt väldigt lågt för framgång.

I realiteten förväntar sig ingen något speciellt av en EU-kommissionär med ansvar för institutionella relationer och kommunikation eller av FN:s särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikter.

Uppdragen var nog så viktiga men ingen förväntade sig några större framgångar.

Att ”kommunicera Europa” med medborgarna är något alla i EU är officiellt positiva till. Men ingen förväntar sig några gigantiska steg mot ökad öppenhet av den byråkratisk bromsklossen Bryssel. (Trots detta talade The Economist om Wallström i EU som ”a Swede whose ‘kum-bay-yah’ approach grated with colleagues”.)

Samma sak gäller frågor om sexuellt våld i konflikter. Att försöka få psykopatiska diktatorer och gerillaledare i tredje världen att avstå ifrån att våldta kvinnor och barn är näst intill hopplöst om det inte finns sanktioner att ta till.

Om någon lyckas åstadkomma något på dessa poster kommer alla att applådera. Om det inte blir något gjort kommer knappast någon att bli speciellt förvånad.

Bild: Sydsvenskan den 31 augusti 2012.

Read Full Post »