Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

OPINION | Huvudnyheten i Expressen måste vara vad man i Sverigedemokraterna kallar en helt vanlig dag på jobbet.

Skandaler får anses vara en vansklig strategi att bygga framgång på. Trots detta har partiets opinionssiffror ännu inte drabbats negativt. Tvärt om.

I Novus ökar man med 2,1 % och hamnar på 8,6 %. Det är dock viktigt att poängtera att ingen opinionsundersökning i sin helhet ännu har genomförts efter skandalerna. (Novus gjordes t.ex. sin mellan 22 oktober och 25 november. Den 14 november publicerade Expressen sin film.)

Torbjörn Sjöström, vd Novus, skriver så här i Svenska Dagbladet:

De ökade stödet i vår väljarbarometer och avsaknaden av förändring i värderingar kring kärnfrågorna visar att om Expressens avslöjande haft någon påverkan alls så har det stärkt Sverigedemokraterna. Fler anser nu att en röst på Sverigedemokraterna är en protest mot det som händer inom övriga partier.

[…]

Avslöjandet har inte ens gett en tydligare polarisering i våra mätningar. Tittar man på frågan om man anser att Sverigedemokraterna är ett invandrarfientligt parti så anser 77 procent av deras väljare att så inte är fallet. Bland svenska folket i stort är åsikten däremot det rakt motsatta och hela 75 procent anser att Sverigedemokraterna är mycket eller ganska främlingsfientliga. Även dessa siffror är desamma i oktober som i november.

Detta var knappast vad Expressen önskade sig när man kom med sina avslöjanden.

Sverigedemokraternas väljare tycker säkert inte att ett parti som bara fick 5,7 % i riksdagsvalet förtjänar en sådan massiv mediegranskning.

Och bland personer som bara lite vagt håller med om att svensk integrationspolitik inte fungera riskerar bevakningen slå över i direkta sympatier.

Misstänker man att media ägnar sig åt kampanjjournalistik kan partiet mycket väl långsiktigt vinna på en sådan bevakning.

Att Expressen, och andra tidningar, har varit så fokuserade på just det parti som fått igenom minst av sin kärnpolitik i riksdagen riskerar att skapa en känsla av overkill bland väljarna.

Alla avslöjanden kan t.o.m. indirekt hjälpa Jimmie Åkesson och partitoppen införa disciplin och nolltolerans i leden.

Tydligare pedagogiska bevis än dessa ständiga skandaler är svårt att tänka sig.

Front Page: Expressen den 29 november 2012.

Annonser

Read Full Post »

USA | Här är tre favoriter bland omslagen. De sammanfattar ganska väl årets valkampanj.

I ”Defaying Gravety” i National Journal förklarade Beth Reinhard, Major Garrett och Jim Tankersley varför Barack Obamas opinionssiffror såg så bra ut trots en knackig ekonomi.

If voters have so lowered their expectations, how can they also still be hopeful? It’s easiest to explain it this way: Living in the U.S. and working in the sluggish economy over the last two years was like sitting in a lukewarm bath: The water wasn’t hot enough to be relaxing, but it wasn’t getting colder, either. Bathers got used to it. And every once in a while, the faucet dripped out a few scalding splashes that promised more comfort on the way.

[…]

The recovery, however uninspiring, is a recovery. The economy isn’t contracting. Companies aren’t shedding more workers than they hire, and the unemployment rate isn’t rising.

Enda gången det såg ut som om Mitt Romney skulle kunna ta hem segern var efter första presidentvalsdebatten. Mitt Romney vann övertygande.

Redan tidigare hade republikanska anhängare gjort sig lustiga över hur beroende presidenten var av teleprompters när han höll tal.

Philip Rucker på Washington Post skrev så här redan i oktober:

Picking up on a theme that has been rippling through GOP circles for two years, Republican presidential candidates are trying to use President Obama’s reliance on teleprompters to deflate one of his biggest strengths — his oratorical skill.

[N]ow, Obama’s speechmaking is constant fodder for conservative radio, cable news and Internet outlets. On Tuesday, after someone took a truck in Virginia containing some of the most symbolic objects of the presidency, including the lectern and seal, it was the teleprompter that the conservative Web site Drudge Report zeroed in on: “SPEECHLESS: OBAMA’S TELEPROMPTER STOLEN!”

Obamas föga imponerande insats under i debatten spädde på bilden av att kejsaren var naken.

Eller som man lite ironiskt skrev i konservativa National Review: “We don’t know why everyone is being so hard on Obama’s debate performance. He did fine. Carry on, Mr. President!”

Men ingenting hjälpte. Obama vann och omslaget på konservativa The Weekly Standard säger allt om hur republikanerna kände sig på valnatten.

Bild: National Journal den 29 september 2012, National Review den 29 oktober 2012 och The Weekly Standard den 19 november 2012.

Read Full Post »

RADIO | När presidentkandidat Robert F. Kennedy mördades på Ambassador Hotell i Los Angeles fanns den engelske radioprofilen Alistair Cook på plats.

Med anledning av att BBC Radio firar 90 år har man bl.a. samlat ihop alla Cooks Letter from America (1947-2010) och gjort dem tillgängliga för lyssnarna.

Ett samarbete med Boston University, som äger Cookes kvarlämnade papper, gör det också möjligt att läsa hans maskinskrivna manuskript, med redaktionella ändringa och allt.

Avsnittet där Cook berättade om händelserna på Ambassador Hotell sändes den 9 juni, fyra dagar efter mordet på Kennedy.

Kennedy var förhandstippad att bli demokraternas presidentkandidat. I primärvalet i Kalifornien den 4 juni besegrade han Eugene McCarthy.

Efter ett kort segertal strax efter midnatt den 5 på Ambassador Hotel mödades han av Sirhan Sirhan, en palestinier med jordanskt medborgarskap.

Så här skriver Kate Chisholm i The Spectator om denna radioutsändning och hans unika stil:

It takes Alistair Cooke three minutes, or about 450 words, before he finally gets round to declaring ‘I was there’ — on the night that Bobby Kennedy was assassinated in June 1968. Cooke was talking just a few days later on his weekly Letter from America slot on Radio 4. You might think Cooke would not have been able to contain his excitement that after 30 years on the job as a foreign correspondent he had at last actually been there as an eye-witness to this dramatic ‘accidental convulsion of history’. But, no, Cooke, as the ultimate professional, understood that for us, his listeners, the impact of his account would be enhanced 300 per cent if he gave us a preamble, a slow build. So he begins that extraordinary letter by explaining how it’s too often assumed that foreign correspondents are always there on the spot when bad things happen. Life’s not like that, says Cooke, and it was only by ‘one casual chance in a thousand’ that he found himself not just inside the Ambassador Hotel in Los Angeles, which was jam-packed full of Democrat supporters, but also standing in the small serving pantry that Kennedy was just about to walk through when he was shot.

Cooke began delivering his talks from America on 24 March 1946, and never stopped until ill-health forced him to give up, aged 95 (he died three weeks later). Now, as part of BBC Radio’s 90th birthday celebrations, we can Listen Again to many of these letters.

Bild: En kampanjaffisch som bjuder in till segerfesten på Ambassador Hotell i Los Angeles den 4 juni 1968

Read Full Post »

TRAILER | Ikväll är det dags för miniserien ”Political Animals” på kanal 9. Hillary Clinton har stått som modell för huvupersonen Elaine Barrish.

Emily Nussbaum skrev så här om tv-serien i en recension på bloggen Culture Desk (The New Yorker):

Psst, are you in the market for an hour-long cable television drama about Washington politics and the media that covers it? A show with a liberal bent so strong it’s practically scoliosis? Maybe something with a beloved middle-aged star in the lead? Let’s also assume, for the purposes of this blog post, that you’re the type of viewer who prefers your TV somewhat larger than life, less real than surreal—and also that you are a fan of desk-pounding speeches, screwball banter, and strong parallels to current-day politics.

[…]

The concept: What if you made a splashy soap opera starring Hillary Clinton? And what if Hillary had gotten a divorce after she lost the primary? Also, what if she had two sons, one of whom is a gay suicidal cokehead? In “Political Animals,” Sigourney Weaver is introduced as Elaine Barrish, a former First Lady and the wife of Bud Hammond, a once-beloved President whose legacy was soiled by a sex scandal. In the pilot, Elaine loses the Presidential primary to a young upstart, Paul Garcetti, played by Adrian Pasdar (he’s Obama, but he’s Italian: call him Cuobama). After her stirring concession speech, Elaine asks Bud for a divorce. Then she takes the job of Secretary of State for her opponent’s Administration, becoming the world’s heroine after years of harsh press.

That’s a pretty juicy idea for a TV series, even if it verges on offensive. (Hillary Clinton is a real person, after all, currently working as Secretary of State—has there ever been a show that went this far in setting up a parallel to an active politician?)

[…]

There’s a special kind of catharsis in the wish fulfillment of “Political Animals,” in which we get to hear the ex-President admit, “It’s the hard shit I usually get right. It’s the simple shit I screw up.” There’s a perverse satisfaction to watching Elaine confront her compromise-prone boss, President Garcetti, who won the primary with his message of hope, by convincing the voters to choose him over a woman who ran a bad campaign, and who knows that she’s ill-suited to press the flesh, to schmooze, to lie. “Someday, sir,” she tells the President, her eyes flashing with frustration, her shoulders strong as any diva on “Dallas,” “it would be nice to be working for the man who beat me.”

Read Full Post »

EKONOMI | Många av presidentens egna anhängare har blivit djupt besvikna över resultat efter fyra år med Barack Obama i Vita huset.

Under första perioden brukar presidenter bränna mesta av sin energi. Det är då man är som mest innovativ och lanserar sina bästa idéer.

Har man inte lyckats genomföra idéerna under de fyra första åren blir det inte mycket lättare under andra mandatperioden.

Under de sista åren tryter idéerna. Även om man aldrig skulle erkänna det för sig själv har man redan börjat nedräkningen till den dag när man lämnar Vita huset.

Dessutom är många av de närmaste medarbetarna slutkörda. Många söker sig till mer välbetalda jobb med mindre pressande arbetstider och uppgifter.

Allierade i kongressen är dessutom inte längre lika villiga att hjälpa till om de sista åren ser ut att bli en segdragen historia med vikande opinionssiffror.

Många positionerar sig för att kunna bli återvalda. Går det inte bra för presidenten vill man inte gärna binda upp sig allt för nära till en person som snart skall lämna över.

Politiska motståndare har ännu mindre anledning att kompromissa. Man vet att presidenten är på väg ut. Och varför då ge hans partis nästa presidentkandidat möjlighet att rida på föregångarens politiska framgångar?

Och i media har man börjat spekulera om presidenten redan har blivit en ”lame duck”.

”It’s the economy, stupid!” var den maxim som kampanjstrategen James Carville spikade upp på väggen i Bill Clintons ”war room”. Samma sak gäller för Obamas administration.

Presidenten hoppas säkert att republikanerna efter sitt nederlag nu kommer att bli mer kompromissvilliga.

Om inte annat för att väljarna kan komma att straffa dem för vad man ser som ren tjurskallighet.

Om ekonomin förvärras kan det mycket väl vara kongressen som får stå som boven i dramat. Väljarnas förtroende för presidenten har nämligen alltid varit större än för politikerna i kongressen.

Nästa fyra år kommer därför att bli tuffa för Obama. Och problemen har knappast blivit mindre.

I en ledare i New Statesman skriver man följande:

The greatest immediate danger is that Congress will prove incapable of steering the US away from the so-called fiscal cliff, the $607bn worth of tax rises and spending cuts due to come into effect on 1 January 2013. Should the Democrats and the Republicans fail to reach agreement on a less severe austerity programme, the US could suffer a double-dip recession, with grave consequences for the global economy.

The US Congressional Budget Office estimates that the planned fiscal contraction, which, at 4 per cent of gross domestic product […] would cause the US economy to shrink at an annual rate of 1.3 per cent during the first half of 2013. In addition, it would lead to job losses of over five million by 2014. Already, the fiscal cliff is thought to have reduced GDP by 0.6 per cent this year through its chilling effect on investment. Ben Bernanke, the chairman of the Federal Reserve, whose activist monetary policy has done much to keep recession at bay, has warned, “If the fiscal cliff isn’t addressed, I don’t think our tools are strong enough to offset the effects of a major fiscal shock.” The responsibility for averting economic catastrophe lies with the president and Congress.

Mr Obama has proposed maintaining the Bush-era tax cuts for all Americans earning less than $200,000 ($250,000 for married couples), while allowing taxes to rise for those on incomes above this level. He would seek to achieve $4trn in deficit reduction over the next decade by cutting $2.50 in spending for every dollar in revenue, including using half of the money saved from ending the wars in Iraq and Afghanistan for this purpose.

[…]

On the economy, as in other areas, Mr Obama must hope that the Republicans, no longer preoccupied with defeating him, will instead seek to work with him. Should they prove willing to do so, there is potential for the president to make progress in those areas where he disappointed during his first term.

Bild: Tidskriftsomslaget är New Statesman den 9-15 november 2012. Montaget med Obama som Harold Lloyd i den berömda klockscenen i filmen ”Safety Last!” är gjort av Dan Murrell.

Read Full Post »

MINNEN | I USA verkar man vara mer intresserade av att bevara arvet efter sina presidenter än vad vi är här när det gäller våra statsministrar.

Här är det knappast någon som vet var någon statsministrar har haft sitt hem. En förklaring kan nuturligtvis vara att våra regeringschefer tenderar att vara ganska färglösa figurer. Åtminstone jämfört med amerikanska statschefer.

Men man måste ändå fråga sig varför de politiska partierna (eller dess anhängare) inte är intresserade av att bevara några av dessa hem som samlingsplats så att man kan inspirera, utbilda och informera kring sina föregångares ideologi och politik?

Ett exempel från USA är Ronald Reagan och hans ranch i Santa Barbara på amerikanska västkusten.

Under åren 1967 till 1975 var Reagan Kaliforniens guvernör och 1974 köpte familjen ranchen som man döpte om från Tip Top Ranch till Rancho del Cielo. Ranchen i himlen.

Platsen blev Reagans favoritställe. Eller som han själv uttryckte det: ”If it’s not heaven, it’s at least in the same zip code”.

Men när Reagan drabbades av Alzheimers blev hans fru Nancy tvungna att sälja. 1998 köpte Young America’s Foundation, en icke-vinstdrivande stiftelse, stället för att kunna bevara ranchen som ”a living monument to Reagan’s ideas, values, and lasting accomplishments”.

”Young America’s Foundation is committed to preserving and protecting both the Reagan legacy and the ranch itself, which will be maintained just as it was when President Reagan lived there”, säger Ron Robinson som idag leder YAF.

Efter femton år har dottern Patti Davis återvänt till ranchen för att dela med sig av sina minnen till Town & Country.

Här ett par av dessa minnesbilderna:

My father redid the floors of the small adobe house with adhesive tiles meant to look like terra-cotta pavers. He was so enthusiastic about them. “A fraction of what the real ones would cost!” he exclaimed. “And they look so real!” of course, they didn’t. They looked exactly like what they were: vinyl tiles, colored to look like faux-brick, with adhesive on the back. It was kind of charming, though, to witness his enthusiasm, and only when you got around to realizing that he could have afforded the real thing did you touch upon the tender heart of who he was underneath: a young boy who grew up poor in Illinois, often wondering if there would be enough money for food. None of us stray too far from our beginnings, even if you end up becoming the Leader of the Free World.

The same frugality led him to install prefab showers in the two bathrooms, and he was quite excited about them, too – so easy, you don’t have to build a thing! It made him keep the old Jeep that hadn’t exactly been new when I was a teenager. He taught me to drive stick shift on it at our old ranch in Agoura. Somehow he kept it going, seeing no reason to replace the thing if it would still start (which took a few tries). He didn’t hesitate to put Barbara Walters in the passenger seat for an interview, the leather taped and retaped where it had ripped over the years.

[…]

The house has been maintained exactly as it was when my parents owned it, although carpet runners have been placed strategically across the adhesive tile floor. Marilyn Fisher, the curator of the ranch, said she wasn’t sure if they could still find those tiles, should any of them need to be replaced. Apparently other consumers weren’t as smitten with them as my father was, and they’ve been discontinued.

Bild. Tidskriftsomslaget är Town & Country, november 2012. Fotot på Ronald och Nancy Reagan till häst är taget 1983 av Harry Benson.

Read Full Post »

GODA RÅD | Vad skall man göra om man plötsligt vaknar upp en dag och inser att man är liberal? Varför inte fråga A. A. Gill?

I livsstilsmagasinet Esquire (engelska utgåvan) har den kontroversiella skribenten och kritikern Gill en egen krönika.

Under vinjetten ”Uncle Dysfunctional” svarar han på mer eller mindre seriösa frågor från läsarna.

Sir/Madam,

I think I’m a liberal. I’ve always been attracted to proportional representation and closer ties to Europe, but I can’t talk to anyone about it.

My parents are missionary position Labour. My dad says liberals should be shot and my mum thinks they’re just Tories who don’t like being spanked. I know my friends would laugh at me. And what girl’s going to go out with a liberal? So I pretend to be an anarchist. But I feel like a fraud. My heart’s with a caring, devolved society and a fiscally responsible mixed economy, with checks and balances and no nuclear deterrent. What shall I do? I’m marginally desperate. Sam, by email

Sam, there are those who think liberalism is a mental disorder and can be cured. They might suggest you try fox hunting, running a hedge fund and listening to thrash metal.

You could go into treatment, do aversion therapy by spending six weeks in Finland, but personally I don’t hold with that. I think you’re born liberal and I don’t see any reason why you shouldn’t marry or adopt children.

You don’t have to tell everyone straight away, you can have proportional coming out. You might start just by trying to tell the truth and not saying what you think other people want to hear. And stop smiling in that insincere way and do something about your sweaty hands. For more advice, get in touch with my helpline: twofacedscab@torybumboy.yuk

Read Full Post »

Older Posts »