Image: Vad är Folkpartiet utan skolfrågorna?

EXIT | Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) har tröttnat på politiken. Efter valet 2014 drar hon vidare till annat.

Sabuni föddes i exil i Burundi och kom till Sverige med hjälp av Amnesty International efter att familjen hotats till livet under sin tid i Zaire.

Med en sådan bakgrund kunde hon med auktoritet representera Folkpartiets nya ”tough love” image på integrationsområdet. Det blev onekligen lite svårt för oppositionen att anklaga en afrosvensk för rasism.

Som integrationsminister blev hon en av regeringens tydligaste och synligaste ministrar. Orädd och giftig i debatten som få.

En sådan person borde vara en tillgång i alla partier. Men inte i Folkpartiet.

Efter en ommöblering i partiet och regeringen förlorade Sabuni ansvaret för integrationsfrågorna till partikollegan Erik Ullenhag.

Hennes nuvarande ansvarsområden – jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister – ser kanske imponerande ut på ett visitkort men är regerings motsvarighet till en ambassadörspost i Mongoliet.

Med Ullenhag blev det en tydlig återgång till socialliberalismen. Och idag ser vi resultatet.

Partiet har förlorat mycket av sin ”cutting edge” i politiken. Det är i stort sett bara kring skolfrågorna som man idag ser en tydlig folkpartistisk profil.

Men Sabuni är själv är säker på att hon var inne på rätt spår med bl.a. språktest under tiden som integrationsminister. I Chefstidningen skriver Eva Brandsma:

Den liberala ideologin genomsyrar på ett nästan fascinerande vis Nyamkos sätt att tala om människor. Om det så gäller invandrare eller företagare. Alla ska göra sina egna val, alla har sitt eget ansvar, staten ska skapa förutsättningar och i övrigt ha så lite att göra med individen som möjligt.

– Folk i Sverige vill mata oss som kommer hit. Men vi behöver inte matas, bara ges möjlighet att skaffa egen föda.

Hennes förslag på till exempel språkkrav för att få bli svensk medborgare och kortare föräldraledighet för den som invandrar till Sverige med barn har väckt motstånd och debatt.

– Jag uppfattas ofta som kall, gör jag inte? frågar hon.

– Jo, och hård, tror jag, svarar jag.

Hon nickar lite.

– Det är för att jag är tydlig med vad jag vill. Jag vet vad man behöver när man kommer ny till ett land. Chans till att försörja sig, lära sig språket, finna sin plats. Man ska inte låsas in hemma med sina barn, det gynnar inte de kvinnor som kommer.

Bra märkligt att Folkpartiet inte har haft vett nog att ta bättre tillvara på Sabunis kompetens. Men man skall aldrig förvånas över Folkpartiets förmåga att skjuta sig själv i foten.

Övrigt: Intervjun och tidskriftsomslaget ovan är från Chefstidningen nr 1, 2012.

Read Full Post »

Strategi: Småpartiernas vägval i Sverige och Storbritannien!

ALLIANSER | En jämförelse mellan småpartier i olika koalitionsregeringar visar på intressanta strategiska vägval.

Småpartierna inom Alliansen har mer eller mindre accepterat att leva i skuggan av Moderaterna. Man hoppas att respektive ansvarsområde inom regeringen skall räcka för valframgångar.

Medan man i Sverige har anammat denna sitta-stilla-i-båten-strategi har Liberal Democrats i Storbritannien valt det diametralt motsatta.

I den konservativa-liberala koalitionen i London är det liberaldemokraterna som är minst. Och precis som småpartierna i Alliansen har man svårt att imponera på väljarna när allt fokus är på premiärminister David Cameron och Tory partiet.

James Forsyth, politsik redaktör på The Spectator, skriver:

Stoking this ill-feeling is the Liberal Democrats’ public negotiating strategy. Nick Clegg’s office has decided that it is imperative they show the public that they are fighting their corner in government, standing up for what they believe in. But to the Tories this is an immature way to do business. They complain that the Liberal Democrats’ megaphone diplomacy forces everyone to take public positions early and makes compromise impossible, turning coalition into a zero-sum game.

The Liberal Democrats are unapologetic about their new approach. For the first time in ages, they are enjoying themselves. It is as though the more they wind up the Tories, the more fun they have. They boast that they are making all the intellectual running on the Budget with their plans to cut taxes for low-paid workers by raising taxes on affluent savers. One senior Liberal Democrat remarks that this ‘might be the tail wagging the dog. But at least somebody is wagging something’.

This pre-Budget briefing is a particular source of Tory irritation. After all the leaks that surrounded last year’s autumn statement, the Tories secured an agreement to limit the number of people able to attend the most important meetings. This has been adhered to. But the Liberal Democrats are, to Downing Street’s fury, still using those known to be close to Clegg to make their Budget case.

Övrigt: Artikeln och tidskriftsomslaget är från The Spectator den 25 februari 2012.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Magdalena Andersson utmanar Anders Borg!

OPPOSITION | Efter intervjun i SVT:s Aktuellt är det tydligt att utnämningen av Magdalena Andersson till ekonomisk-politisk talesperson var en fullträff.

Alla politiker, även på lokal- och regional nivå, får idag någon form av rudimentär medieträning. Men Andersson framförande kan inte bara förklaras med bra medieträning.

Det var snarare ett exempel på hur självförtroende kommer ur kunskap. Att behärska sitt ämne signalerar en trygghet som inte alltid går att träna in.

(När det gäller Andersson handlar det kanske också om en hälsosam distans till uppdraget. Med sitt omfattande CV kommer Andersson knappast behöva någon nummerlapp på Arbetsförmedlingen om hon skulle floppa som skuggfinansminister.)

Att hon dessutom börjar med att berömma finansminister Anders Borg (M) innan hon kritiserar visar att hon också har känsla för grundläggande politisk kommunikation.

Att berömma Borg för att han har hållit ordning i statens finanser under en turbulent tid visar att hon insett att allmänheten ser detta som något positivt. Kanske t.o.m. som sunt förnuft. Varför kritisera något som alla inser har varit nödvändigt?

Socialdemokraterna har sedan Mona Sahlins tid verkat tro att det räcker med att upprepa ordet ”jobb” för att man också skall uppfattas vara bra på att skapa jobb. Det är helt fel.

Vad Andersson lyckades med var att formulera sig på ett trovärdigt sätt. Hon fick det att låta som om partiet redan har en sammanhängande idé om hur ekonomin och arbetsmarknaden måste fungera för att jobben skall komma.

Inte illa med tanke på att partiet ännu inte har någon politik att visa upp.

Dessutom gjorde hon det på ett sätt som ingav förtroende. Och hon gjorde det med en självklarhet som signalerade att hon – och därmed Socialdemokraterna – inte har något att bevisa.

Vi ser nu kanske en helt ny situation ta form i svensk inrikespolitik.

Plötsligt utmanas det ”nya arbetarpartiet” Moderaterna av arbetaren Stefan Löfven. Och Anders Borg måste mäta sig mot en Magdalena Andersson som är utbildad på Handels, i Wien och vid Harvard.

Har Sverige plötsligt fått en riktig opposition?

Read Full Post »

Grattis till Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel!

 

Information: Se kommunikén från Riksmarskalken på kungahusets hemsida.

Read Full Post »

Opinion: Nu har Stefan Löfven t.o.m. rätt kön!

LEDARSKAP | I två opinionsundersökningar på rad – Sifo och Novus – tar Socialdemokraterna rejäla kliv uppåt i väljaropinionen.

Hos Sifo får partiet 29,2 % (+4,6 %) och i Novus 27,2 % (+4,3 %).

För Stefan Löfven är det naturligtvis en bekräftelse på att han är på rätt väg. Även om Moderaterna är större och siffrorna fortfarande ligger under katastrofresultatet (35,0 %) i valet 2006.

Men när media och opinionsbildare har bestämt sig för att en partiledare är på G finns det ingen hejd på allt som talar till hans eller hennes fördel. Nu är t.o.m. Stefan Löfvens kön, hudfärg och ålder en tillgång för partiet!

”Jag tror att Stefan Löfven har väldigt goda möjligheter att plocka LO-väljare. Det faktum att han är vit medelålders man inger också förtroende på ett traditionellt sätt som väljarna känner igen”, säger statsvetaren Jenny Madestam vid Stockholms universitet.

När hörde man senast att en småfet medelålders vit man med glesnande hårfäste skulle vara en tillgång för ett parti?

Dessa dinosaurier brukar annars lyfts fram som förklaring till alla möjliga och omöjliga problem inom partierna.

Men Madestam är trots allt något på spåret. Även om hon missar själva poängen.

Politik är nämligen i grund och botten en förtroendebransch.

Människor struntar därför fullständigt i om en partiledare är man eller kvinna, ung eller gammal så länge som väljarna kan identifiera sig med personen. Och dessutom vill väljarna kunna lämna över regeringsmakten till någon som uppfattas ha kompetens att hantera ansvaret för landet.

Kontrasten mellan Löfven och Håkan Juholt blir uppenbar.

Juholt var, med Per T. Ohlssons ord i Sydsvenskan, ”en ordförande som knappt kunde öppna munnen utan att subtrahera från det mänskliga vetandet”.

Och så länge Löfven uppfattas bygga vidare på det förtroende han nu har fått kommer han ha goda förutsättningar att lyfta partiet än mer. Om det sedan leder ända fram till regeringsmakten är ännu för tidigt att säga.

Read Full Post »

Media: Filmen om Sarah Palin och presidentvalet 2008!

Filmen är baserad på Game Change av John Heilemann och Mark Halperin. John McCain och Sarah Palin spelas av Ed Harris respektive Julianne Moore.

Read Full Post »

Humor: ”It’s a mad, mad, mad world!”

KAVALKAD |  Vem minns längre 2011? Med ”The Dumbest People, Events and Things 2011” hjälper Mad oss återuppliva några av händelserna i USA.

Satirtidskriften bjuder bl.a. på Barack Obama och kongressens ledamöter som levande döda zombies i skuggan av skuldkrisen. (”The Walking Debt: They Need Braaaaaains!”)

Här är också Arnold Schwarzenegger. Under fjorton år lyckades han dölja det faktum att han fått en son med hushållerskan. (”Arnold Schtups His Housekeeper: The Last Action-on-the-side Hero”).

Här är tre, numera f.d. republikanska presidentkandidater: Donald Trump (”Trump Says Obama Not American: The Born Identity”), Michele Bachmann (”Michele Bachmann Speaks: A Broken Facts Machine”) och Herman Cain (”The Pee-Wee Herman Cain Show”).

Naturligtvis hör också avlyssningsskandalen kring Rupert Murdoch hit (”News Corp Hacks Phones: Getting Away With Murdoch”).

Övrigt: Tidskriftsomslaget och ”The 20 Dumbest …” är hämtat från nr 513, februari 2012. Mad finns på madmag.com.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: (KD) flip-floppar om tvångssterilisering!

INFLYTANDE | Det räcker att lyssna på Ekots lördagsintervju med barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) för att inse att Kristdemokraterna är under hård press.

Larssons svar tydliggjorde hur stora skillnaderna är mellan regeringens politik och partiets ståndpunkter och inflytande i samma regering. Vagheten i många av Larssons svar var direkt plågsamma att lyssna på.

Partier har uppenbara problem att leva upp till bilden av sig själv som familjepartiet inom regeringen.

Exempelvis innebär jobbskatteavdraget att föräldrar straffas med högre skatt när man väljer att vara föräldralediga. Partiet har rakt av accepterat jobbskatteavdraget trots detta. Och barnminister Larsson var uppenbart inte ens medveten om de negativa effekterna för de föräldralediga.

Och i juli förra året var dags igen. Då blev det tydligt att det bara var en tidsfråga innan partiet återigen skulle köras över inom regeringen. Denna gång med anledning av kravet på tvångssterilisering vid könsbyte.

Göran Hägglund ställdes då inför två valmöjligheter.

Antingen hålla fast vid kravet på sterilisering och riskera att bli överkörd av en bred majoritet i riksdagen. Eller byta ståndpunkt och riskera kritik för att flip-floppa i en för partiet ideologiskt laddad fråga.

Det dröjde bara fjorton dagar mellan Maria Larssons intervju i Ekot och en debattartikel Dagens Nyheter för att det skulle bli tydligt att Hägglund valt det senare.

Partiet är nu plötsligt motståndare till tvångssterilisering.

För Hägglund gäller det att försöka undvika att det ser ut som ännu en pinsam reträtt. Det låter naturligtvis bättre om man kan hävda att man tagit ansvar genom att ”noga övervägt frågan” och kommit fram till en ny ståndpunkt.

Men rent kommunikativt är frågan för komplicerad för att Hägglund skall lyckas förklara omsvängningen på ett trovärdigt sätt.

Vad väljarna hör är att Kristdemokraterna nu plötsligt tycker något som man absolut inte tyckte igår.

Read Full Post »

Arkivet: Rick Santorum 2005 och Newt Gingrich 2009!

ESSAY | Politiska nördar kände säkert till Newt Gingrich redan innan starten av republikanernas valkampanj. Samma kan nog inte sägas om Rick Santorum.

Så för alla som gillar att dyka ner i tidningsarkiven kommer här två långa personporträtt publicerade 2005 respektive 2009 i The New York Times Magazine.

Båda håller än idag för en genomläsning. Och när man läst dem får man en betydligt mer nyanserad bild av personerna än om man bara följer dagsnyheterna. (För att inte tala om man följer amerikansk politik via svenska medier.)

Michael Sokolove skrev 2005 i The New York Times Magazine:

Santorum has never entirely shed his image as someone not quite fit for polite political company — he is the senator as hyperactive political pugilist, quick to engage in combat, slow to yield the floor, a little too eager to crush opponents. His instinct runs more toward total victory than to meeting somewhere in the middle. He has become important, a man for the political times, partly because he understands the Senate’s courtly veneer as just that — a fiction. He likes to fight from the extremes and disdains political moderation as wishy-washiness. He respects Democrats like Representative Henry Waxman of California; Senator Russell Feingold of Wisconsin; and the late Senator Paul Wellstone of Minnesota — determined, passionate liberals. ”They’re out there because they really believe this,” he said. ”This is from their core. They’re true believers, God bless them. That’s what political discourse is all about. You bring in your moral code, or worldview, and I bring in mine.”

[…]

Some of Santorum’s supporters, however, say they believe that his faith leads him into terrain that has been abandoned by other social conservatives. David Kuo, the former deputy director of the White House Office of Faith-Based and Community Initiatives, says he has come to believe that, on social issues, the hard right of the Republican party is concerned too much with behavior, primarily abortion and homosexuality, and too little with poverty. He considered Santorum the exception. ”He was a singular voice in Republican leadership fighting for antipoverty legislation,” Kuo said. ”He kept pushing it. I was in meetings when people would start rolling their eyes when he started talking about it. It is very much at odds with the public perception of him. He fought behind the scenes where nobody could see it. His compassion is genuine.”

Om Newt Gingrich skrev Matt Bai i The New York Times (2009) följande:

“He’s a total idea factory,” [Paul] Ryan said. “The man will have 10 ideas in an hour. Six of them will be brilliant, two of them are in the stratosphere and two of them I’ll just flat-out disagree with. And then you’ll get 10 more ideas in the next hour.”

A lot of these e-mail messages are deeply wonkish, written in single-sentence paragraphs without punctuation or capital letters. It’s almost as if you can see Gingrich twittering away at a Starbucks while doing calculations on a wrinkled napkin.

[…]

Gingrich is a historian and a futurist; he’s comfortable looking backward or ahead, but he doesn’t actually do all that well with the present. Possessed of a chaotic mind that moves from one obsession to the next, Gingrich flailed from objective to objective, while his missteps came to dominate the news.

[…]

This has long been the chief criticism of Gingrich among those who share his ideological convictions — that there is a randomness to his brilliance, a lack of prioritization or discipline. Gingrich may be an “idea factory,” as Paul Ryan puts it, but it sometimes seems like a factory working on triple shifts without a floor manager or anyone keeping the books. Even Gingrich’s modestly bulging waistline, which expands and contracts on some kind of lunar schedule to which only fellow Republicans seem especially attuned, is mentioned as evidence that Gingrich can’t focus on any one objective for very long.

Läs mer: Artiklarna och tidskriftsomslagen är från The New York Times Magazine den 22 maj 2005 respektive den 1 mars 2009.

Read Full Post »

Kampanj: (M) älskar alla barnen, även Biffen och Bananen!

BUDSKAP | Man kan undra vem som gav klartecken till Moderaternas smått löjeväckande kampanj ”Vi älskar människor”.

Medias rapportering har pendlat mellan ilsken irritation (Expressen) och ironiska kommentarer (Fokus).

Men det är ingen hemlighet att partierna inte lägger ner alltför mycket tid på den här typen av mini-mini-kampanjer. (”Vi älskar människor” togs fram speciellt för Alla hjärtans dag.)

I bästa fall ser man dem som ett sätt att trimma kampanjorganisationen ute i landet. I värsta fall sker det av ren slentrian.

Centralt tycker man inte det är speciellt sexigt att behöva jobba med dessa mellanvalskampanjer. Och ute i landet är det mest de närmast sörjande som engagerar sig. Få medborgare nås ens av budskapet.

Att man från centralt håll arbetar fram dem beror på att man har ansvar för att hålla samman budskapet och se till att kampanjerna ligger i linje med en långsiktig planering.

Dessutom finns det inte alltid resurser och kunskap på lokalplanet att ta fram egna bra kampanjer. Speciellt inte i mindre partier.

Men Moderaterna är ett stort parti och borde därför vara bättre än så här.

Mantrat ”Vi älskar människor” låter smått desperat. Som om man försöker övertyga sig själva snarare än väljare.

Men tittar man på texten i flygbladen är det ett ganska traditionellt moderat budskap. (Det är fördelen med dessa flygblad. På begränsat utrymme tvingas man förklara sitt politiska budskap.)

Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik. Människan besitter en inre förmåga att utvecklas men behöver frihet för att denna förmåga ska komma till sin rätt. Med friheten kommer också rätten att få vara sig själv, ansvaret för sina egna val och kravet att respektera andra människors sätt att vara.

Våra ambitioner för Sverige är full sysselsättning, sammanhållning och internationell solidaritet. Genom en stark arbetslinje och ordning och reda i ekonomin kan alla människor delta och komma till sin rätt. På så sätt skapar vi tillsammans ett tryggt samhälle med en god välfärd.

Med din hjälp vill vi fortsätta att göra vårt land ännu bättre. Som medlem i Moderaterna bidrar du till ett friare, tryggare och mänskligare Sverige.

”Frihet”, ”sysselsättning”, ”arbetslinjen” och ”ordning och reda i ekonomin”. Roligare än så blir det inte.

Read Full Post »