PR: ”Storytelling” som politisk kommunikation!

KAMPANJ | Alla gör det. Fredrik Reinfeldt gjorde det. Och nu är det dags för Stefan Löfven och Hillary Clinton att göra samma sak.

Alla politiker använder sig av en form av politisk storytelling för att få ut budskapet om sig själva som ”vanlig människor” som vill göra skillnad.

Och vägen till att bli accepterad som ”vanlig människa” går ofta via andra människor som verkligen lever vanliga liv.

Som så mycket annat har politiken anammat idén om storytelling från näringslivets PR-kampanjer.

Konstnären, filmaren och skribenten Sonia Hedstrand har tittat på fenomenet. Hon har tagit som utgångspunkt Hillary Clintons lansering av sin kampanj för att bli USA:s nästa president.

Hedstrand skrev om ”Härliga härskarhistorier” i Ordfront magasin:

I intervjuer har Hillary sagt att hon förlorade mot Barack Obama 2008 för att hennes kampanj inte varit tillräckligt övertänkt. Den här gången är den det. I videon Getting ready, filmad med handkamera för den rätta dokumentära känslan, skriver denna Yale-utbildade advokat, miljardär, president-fru och utrikesminister effektivt in sig själv som tillhörande »verklighetens folk«.

PR-tricket bakom detta skådespel, »based on a true story«, eller snarare flera små anekdoter ur verkliga liv är att ge tittaren, förlåt väljaren, en känsla av autenticitet, äkthet. Performing realness är ett begrepp som används i Paris is burning, en kultdokumentär som skildrar ballroom-kulturen i en queer afrikansk-amerikansk och latino-miljö på Manhattan i slutet av 80-talet. En viktig aspekt av framträdandet under en ball är realness. Det handlar om att kunna passera, upplevas som äkta. Amerikanska presidenter har varit mästare på att framföra realness, verklighet, i kategorin Everyday American, som i Hillarys version 2015 även inkluderar amerikaner med skilda bakgrunder, åldrar och sexualiteter.

[…]

I sin bok Storytelling – Bewitching the modern mind från 2007 reder den franske litteraturforskaren Christian Salmon ut historien bakom den så kallade narrativa vändningen på 00-talet, och hur berättande blev en metod för att skapa lojalitet bland anställda inom ett företag. Salmon beskriver hur de nya dotcom-företagen stötte på problem runt millennieskiftet då den gamla ordningen där arbetaren förväntades tiga och lyda inte längre fungerade när affärsidén nu var kommunikation. Den disciplinära fabriken baserad på militärförläggningens modell var passé, och 60-tals-ungdomens revolutionära lek inkorporerades i det kapitalistiska systemet när de anställdas kreativitet och lust blev råmaterial i produktionen av upplevelser och mjukvara. Arbetarens tystnad identifierades som ett resursslöseri. Utan samtal ingen konfliktlösning, konflikter kan leda till energiförlust i företaget, som i värsta fall går i konkurs. Den nya tidens management-gurus uppmanade anställda att sluta tiga och börja berätta sina historier. Skvallret vid kaffeautomaten eller i lunchrummet var i själva verket en resurs som kunde exploateras och kontrolleras till företagets fördel. Storytelling management, STM, var fött.

[…]

Vad Hillary Clinton ska göra om hon blir vald? Det framgår inte av lanseringen. Bara att hon gör sig redo att kämpa för att bli president. Både intern och extern corporate storytelling, såväl i kommersiellt som i politiskt syfte, består alltså av insamlandet av korta historier ur »verkligheten«, som sedan ska spridas vidare för att skapa en känsla av gemenskap, lojalitet och allmänt välbefinnande kopplat till ett visst varumärke. Reklamen är ute, word of mouth, mun till mun-metoden, är inne. Så kallade ambassadörer sprider de goda historierna om företag vidare helt gratis och frivilligt till vänner och bekanta, potentiellt nya konsumenter.

Tidskriftsomslag: Ordfront magasin, nummer 3, 2015.

Read Full Post »

PR: Nya trick för att nå väljarna!

GIMMICK | Alliansen och de rödgröna körde de två senaste valrörelserna slut på PR-tricket med att åka runt i landet och ”lyssna in” väljarnas åsikter.

Det är svårt att tro att någon längre tror att politiker tar intryck av vad väljarna säger till dem under dessa rundresor.

Om inte väljarna råkar framföra just de åsikter politikerna redan har, vill säga.

Inför nästa valrörelse måste partierna därför tänka nytt. PR-strategerna behöver en ny gimmick som partiledarna kan ägna sig åt under valturnéerna.

Lösningen finns kanske i Argentina. Här tar man tydligen alla chanser att få dansa. Till och med politikerna. Allt för att framstå som lite folkligare än vad de i verkligheten är.

I en krönika i Sydsvenskan skriver Kinga Sandén om fenomenet:

”Ingen dansar nykter”, sa den romerske tänkaren Cicero, som uppenbarligen inte hade besökt Argentina, det fanns ju inte ens då.

Hade han gjort det så hade han sett att folk dansar i precis vilket skick som helst, när som helst, var som helst och hur som helst.

[…]

När högerpartiet PRO vann Buenos Aires stad i primärvalen den 26 april gjorde avgående borgmästaren och presidentkandidaten Mauricio Macri, 56, det självklara: gled ut i havet av smådansande medarbetare, barn och ballonger, körde några tveksamma arm-moves och försökte en moonwalk innan han övergick till att hoppa jämfota i otakt med musiken.

Än så länge ligger han i lä för president Cristina Fernandez de Kirchner, 62, som inte missar några chanser att skaka rumpa. Vid de flesta av de många politiska evenemang där center-vänsterregeringens framgångar firas – jubileer, nya skolor eller lagar – ger hon allt, omgiven av unga dansande och applåderande supportrar. Till skillnad från Macri har hon både kroppskontroll och taktkänsla, så pinsamheten som trots allt hänger i luften beror inte på oförmåga, utan på det knasiga i att politiker plötsligt dansar.

Det var Cristina Fernandez som började – eller snarare ungdomsförbundet La Campora, en sorts politiska stödtrupper åt henne och hennes avlidne make, expresidenten Néstor Kirchner. Unga, engagerade människor som har dragit med sig läktar- och karnevalskultur in i politiken.

”Ingen dansar nykter såvida han inte är vansinnig” lydde Ciceros citat i sin helhet. Men politikerna är snarare smarta.

Dans signalerar festligt och folkligt. Lite dans tar inte bort det faktum att politikerna lever lyxliv och åker helikopter till jobbet, men ändrar bilden av vilka de är. När de dansar, halvdant men gärna, är de precis som vem som helst. Som vi.

Med tanke på ”Let’s dance” så kanske man t.o.m. kan uppfattas som lite ”inne”.

Så vad sägs Stefan och Anna? Vem av er blir först med att dra en repa i parketten med en väljare?

Read Full Post »

PR: Hillary Clinton och hennes imageskapare!

ARKIV | Tidigare i år offentliggjordes tusentals dokument från Bill Clintons år i Vita huset. De innehåller bl.a. råd om hur man hanterar massmedia.

Bland annat släpptes tidigare hemliga promemorior som visar hur Hillary Clintons rådgivare försökte hantera och förbättra hennes skamfilade image.

Det krävdes mycket arbete för att kunna förändra bilden av henne som ansvarig för president Clintons misslyckade sjukvårdspolitik.

Idag är Clinton en av de mer populära och igenkända politikerna hos den breda allmänheten. Clintons PR rådgivare och imagemakare har uppenbart lyckats ganska väl.

Det är svårt att se att någon annan demokrat har större möjligheter att bli partiets nästa presidentkandidat.

När Hillary Rodham Clinton 1999 lanserade sin kampanj för att bli New York senator hade detta föregåtts av detaljerade strategiska planer för att förändra henne från politikerhustru till självständig politiker.

Hennes rådgivare Mandy Grunwald hade bl.a. skrivit ner “a few style pointers.” “The press is obviously watching to see if they can make you uncomfortable or testy”, skrev Grunwald. “Even on the annoying questions, give relaxed answers.”

Grunwald poängterade att Clinton skulle koncentrera sig på det budskap hon ville förmedla. “You have a tendency to answer just the question asked,” skrev Grunwald. “That’s good manners, but bad politics.”

Tonen, enligt Grunwald, bör vara “chatty, intimate, informal.” Clinton bör använda humor om det går. Hon bör också undvika att gå i försvarsställning eller höja rösten.

Clinton fick även rådet att undvika att referera till president Clinton. Att luta sig mot sin make (eller maka) när man söker väljarnas stöd är inte att rekommendera för någon.

Philip Rucker, Washington Post, skriver om dokumenten som nu har offentliggjorts:

The Grunwald memo […] describe attempts to cultivate influential journalists who could become “fans” or “Clinton surrogates.” They also detail a push to leverage the first lady’s official travel and agenda to generate positive news media coverage, softening her image in the run-up to Bill Clinton’s 1996 reelection campaign.

[…]

In 1995, for example, Clinton’s press secretary, Lisa Caputo, wrote that the Clintons’ 20th wedding anniversary that year provided “a wonderful opportunity for Hillary” to bolster her political standing. She suggested throwing “a big party” and releasing a photo spread of the occasion for People magazine, which could later be used as part of “a nice mail piece” for voters.

[…]

In August 1995, Caputo wrote a six-page memo to Maggie Williams, the first lady’s chief of staff, with 16 suggestions to rehabilitate their boss’s image.

[…]

One idea was for Clinton to appear in an episode of “Home Improvement,” ABC’s hit family sitcom featuring Tim Allen. “Although I have some concerns that it diminishes the role of First Lady by going on a tv sitcom, it is probably worth weighing it against what we believe we might be able to gain by such an appearance politically and image-wise,” Caputo wrote.

Caputo also said that Clinton should harness the Internet — then in its infancy as a widespread medium and referenced by Caputo as only “Internet,” without “the.”

Caputo detailed plans to feature Clinton in historical contexts to help soften her image, including by celebrating the birthday of Eleanor Roosevelt, whom Clinton considered a personal hero. This strategy, Caputo wrote, could make Clinton “seem less extreme.”

Clinton has long had an aversion to the Washington press corps, and her advisers developed strategies to overcome that. One idea was for Clinton to meet monthly with the editors of women’s magazines, which could “turn the editors into Clinton surrogates.”

Caputo suggested that senior aides take White House correspondents to lunch or dinner and share “wonderful Hillary anecdotes” and disabuse them of the notion of “Hillary being in a bunker mentality.” For example, Caputo wrote, adviser Lissa Muscatine liked telling reporters that Clinton loves when Muscatine’s twin children visit the office.

Caputo endorsed a proposal from another adviser, Sidney Blumenthal, for Clinton to host off-the-record dinners with “opinion makers” who are not part of the “mainstream New York media” but rather are “people whom the New York Times respects intellectually.” The objective was to “help inoculate or diffuse any negatives that may arise in the mainstream press.”

Clinton’s advisers also looked for ways to use the first lady’s official travels for political gain. In preparation for a 1995 women’s conference in Beijing, Caputo briefed Clinton on the journalists traveling with the first lady, describing which ones she considered “fans,” “fair” or “aggressive.” Caputo also wrote that the event would give Clinton “good political mileage”; to this day, Clinton regularly refers to the address she gave at the historic conference.

Detta är lika goda råd i dag som när de gavs för femton år sedan.

Och de kan inte ha varit helt bortkastade med tanke på att Hillary Cllinton med tiden blev utrikesminister i Barack Obamas administration.

Bild: Detalj av ett memorandum från Lisa Caputo till Maggie Williams. Daterat den 31 augusti 1995. 

Read Full Post »

Reklam: Tvål som patriotisk propaganda!

ANNONS | Country Life har tittat på hur första världskriget speglades i reklamen för de produkter som marknadsfördes i veckotidningen under krigsåren.

Tanken från reklammakarna var säkert att föröka omge deras varumärken med en aura av patriotism. På så sätt kunde man visa att produkterna var en nödvändig del av landets krigsinsats. 

Reklamen blev därmed en del av den officiella propagandan. Idag skulle man kalla det för obetald annonsplats för regeringens budskap om krigsinsatsen.

Det behövs inga PR-rådgivare om företagen väljer att frivilligt göra jobbet åt regeringen.

Read Full Post »

Politik: Finns det hopp för republikanerna i USA?

USA | Republikanska partiet ägnar sig åt ett ständigt navelskåderi. Och ännu finns ingen lösning som kan överbygga sprickan mellan partiets olika falanger.

Hade partiet varit ett företag skulle man säga att varumärket har tagit kraftigt skada. Det behövs genomgående förändringar av både politik och framtoning för att man skall komma på rätt köl igen. Detta löser man inte med PR.

Debattörer inom partiet kan delas in i två läger. Det ena lägret säger att partiet måste hålla fast vid strikt konservativa värderingar.

”Konservativ” innebär här en mer eller mindre nyliberal ekonomisk politik i kombination med konservativa idéer på andra samhällsområden.

Enligt dessa ideologer är den största faran att partiet börjar anpassa sig till samhällsandan, oavsett hur populär den må vara för närvarande.

Tanken är att en längre tids ökenvandring är priset man måste betala för att väljarna ännu inte förstått hur skadlig demokraternas och president Barack Obamas politik är.

Det andra republikanska lägret – de ”moderata” – menar att det är dags för partiet att börja förändras. Republikanerna måste nå kvinnor, minoriteter och ungdomar om man överhuvudtaget skall ha en chans att överleva.

Men partiet är idag inte närmare en lösning på dilemmat än för åtta år sedan. Ingen republikan ser idag ut att kunna matcha t.ex. Hillary Clinton i ett presidentval.

Tv-personligheten Joe Scarborough har nu gett sig in i debatten med boken The Right Path: From Ike to Reagan, How Republicans Once Mastered Politics-and Can Again där han försöker staka ut en väg för republikanerna.

Garry Wills, professor i historia, har skrivit en kritisk recension i The New York Review of Books.

Men poängen är inte att den är kritisk. Wills är trots allt själv en flitig liberal debattör.

Poängen är snarare att den ganska väl belyser de interna motsägelser och paradoxer republikanerna, oavsett om de är ”moderata” eller ”konservativa”, måste hantera om de överhuvudtaget skall lyckas vända den negativa trenden.

The current Thing to Say about Republicans is that they are caught in a civil war—the Tea Party against the Establishment, “wacko birds” against “the adults,” fringe against mainstream. One of the most clamorous bearers of this message, on his TV show and in various other media, is Joe Scarborough. He has denounced Republicans for putting up outré candidates (like Todd Akin, Richard Mourdock, Christine O’Donnell, and Sharron Angle) to indulge their resentments, not to win elections. He has, in turn, been called a RINO (Republican in Name Only) by the objects of his criticism. He protests that he is the true Republican, principled and pragmatic like the heroes of his new book.

[…]

Scarborough, along with every second pundit in Washington, claims that Republicans will get a national majority when they trim back their extremist positions. Others say that demographic trends among blacks and Latinos, women and young people make it dangerous for them to court majorities.

[…]

A majority of votes cast for members of the House in 2012 went to Democrats, but—thanks to gerrymandering after an off-year election with low turnout and fierce Republican focus—the Republicans won by a disparity mimicking the income gap. In Pennsylvania, for instance, Republicans won only 47 percent of the votes but walked away with 72 percent of the seats.

The House still has the power that Scarborough credits Gingrich with gaining for them in 1994. But the situation is more like the reverse of the one Scarborough thinks he is describing. In fact, the things he opposes—the New Deal, Obamacare, “Yalta”—are the mainstream, and Republicans only have the obstructive power their extremists give them. Republican power is minority power, seen in their record-breaking resort to filibusters to block majority votes in the Senate, and in their plans to stock the Senate with majority-thwarters by rescinding the Seventeenth Amendment: they want to take away the people’s power to elect senators and give the power to appoint them back to state legislators, who are already limiting voting times and qualifications.

On issue after issue—reasonable gun control, women’s rights to contraceptives or elective abortion, marriage equality, easier voter access—a majority of Americans disagree with Republicans, who cannot admit this without losing their fanatical core. They claim they have no war on women, but they cannot change positions on abortion without losing their religious base. They cannot admit any gun restrictions without bringing down the wrath of the NRA. They cannot loosen immigration laws without infuriating the nativists among them. They cannot loosen their voting restrictions or votes on welfare without alienating their Confederate avengers. Yet in all of this they are protected by their untouchable backers, the rich who can never, never, ever pay more taxes. Scarborough’s silly picture of American politics leaves out most of the things that matter—including (but not restricted to) race, religion, and money. And the greatest of these is money.

Tidskriftsomslag: The New York review of Books, 9 januari-5  februari 2014. 

Read Full Post »

Analys: Myten om politiskt neutral kommunikation!

POLITIK | I Malmö stad har man tagit fram en checklista för ”diskrimineringsfri kommunikation”.

Och varför inte? Vad kan vara mer trendigt och inne än just detta? Dessutom måste även kommunikatörer göra skäl för sin lön.

Men det behöver inte vara så oskyldigt som det låter.

Kommunikatörer i en stad arbetar alltid ytterst för den politiska majoriteten. Beslut i en stad eller i ett landsting är därför aldrig helt opolitiska. Det finns alltid en politisk agenda i botten.

Peter Herkel har för gratistidningen City (Malmöutgåvan) intervjuat Katja Ligneman som är den kommunikatör som tagit fram checklistan i staden.

Ni har som exempel att man hellre bör skriva att ”män tjänar 25 procent mer än kvinnor” istället för ”kvinnor tjänar 80 procent av vad män tjänar”. Vad är skillnaden?

– Det handlar inte om rätt eller fel utan om att skifta perspektiv, eftersom det oftast fokuseras på kvinnans lägre lön. Det signalerar att kvinnor är i underläge, och de hamnar i en offersituation. Vänder man på det till att mäns löner är högre väcker det frågan varför det är så.

Visst ger det ett annat perspektiv. Men det garanterar inte att fler kommer att ställa sig frågan varför män har högre lön.

Kvinnor blir inte mindre ”offer” för att man talar om att ”män tjänar 25 procent mer än kvinnor”.  Det är dessutom fullt möjligt att det ger motsatt effekt. Tjugofem procent låter ju trots allt mindre än 80 procent!

Och varför skulle det vara mer välkommet att kvinnor inte ses som ”offer” med tanke på att kvinnor faktiskt tjänar mindre än män?

Om man ser kvinnor som ”offer” skulle detta mycket väl kunna – ur ett kommunikativt perspektiv – underlätta för den som vill argumentera för att kvinnor bör få högre lön.

Kommer politiker och företag bli mer angelägna att höja kvinnors löner om kvinnor inte ses som lönemässigt diskriminerade?

Och inte att förglömma: Politiker kan ju faktiskt besluta om att höja lönerna för de kvinnodominerade jobben i den egna kommunen eller landstinget!

Om kommunikationen lyckas p.g.a. av att man ”skiftat perspektiv” slipper kommunen en pinsam debatt om varför man inte lever upp till det man säger sig förespråka, d.v.s. högre lön för kvinnodominerade yrken. (I Malmö styr t.ex. tre partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – som alla ansluter sig till feminismen.)

Ni tar även upp termen ”invandrartäta områden”. Varför är den problematisk?

– Jag säger inte att den behöver vara problematisk, men man bör fundera på vad olika begrepp signalerar, om de slår fast saker i samhället som inte är sanna – och hur de tas emot. Man kan ju vända på det och fundera på om vi skulle skriva ”svensktäta områden” för kvarter där etniska svenskar är i majoritet.

Visst kan det vara så.

Men det är inte helt okontroversiellt att en politiskt styrd verksamhet som Malmö stad (precis som alla andra kommuner och landsting) försöker flytta fokus bort ifrån de politiska problem som finns i dessa områden.

Anledningen till att man talar om ”invandrartäta områden” beror på att dessa områdena ofta har fler sociala och ekonomiska problem än andra områden i storstaden. Den gemensamma nämnaren är inte så sällan att de är just invandrartäta. 

Det är inte helt osannolikt att ständigt negativt fokus på en stads problemområden i media kan leda till färre företagsetableringar och att privatpersoner med god ekonomi väljer att bosätta sig på annan ort. 

Detta leder i sin tur till att staden går miste om nödvändiga skatteintäkter.

Politiskt styrd kommunikation handlar alltid om att välja perspektiv. Varför skulle en kommun då inte också föredra positiv PR framför negativ?

Det finns ingen neutralt, opolitiskt sätt att kommunicera en stads image. All kommunikation i en politisk styrd offentlig verksamhet är per definition politisk. Oavsett om man vill det eller ej.

Read Full Post »

Image: När Margaret Thatcher spelade sig själv!

PR | Premiärminister Margaret Thatchers favoriter på TV lär ha varit de politiska satirserierna ”Yes, Minister” och ”Yes, Prime Minister”.

Thatcher spelade t.o.m. sig själv i en specialskriven sketch (se ovan) när Jonathan Lynn och Antony Jay, skaparna av BBC:s populära TV-serier, skulle tilldelas ett pris av National Viewers and Listeners Association.

Varför var Thatcher så angelägen om att framföra sketchen? Det var bra PR helt enkelt.

Lynn skrev om händelsen på CNN:s hemsida där han också passar på att förklara varför just politiker är så förtjusta i TV-serierna.

The first time I met Margaret Thatcher, she was already a fan of mine, or so she said. With my co-writer Antony Jay, I had created and written the first seven episodes of ”Yes, Minister,” a BBC TV comedy series about the British government.

[…]

Referring to our show, Mrs. Thatcher was quoted, ”Its closely observed portrayal of what goes on in the corridors of power has given me hours of pure joy.”

[…]

”Yes, Minister” became known as Mrs. Thatcher’s favorite TV show, and this worried me because the program was carefully neutral from a political point of view. I started telling people that Tony Benn, the leader of what was known as ”the loony left,” liked it a lot, too.

My queasy feeling, as one politician after another queued up to praise us, vanished as I realized why: Politicians love to watch anything about themselves on TV, and they are only interested in politics. Also, because our program showed how the Civil Service really runs Britain — our version of checks and balances and the separation of powers — we had unintentionally given politicians an alibi. The public understood for the first time that if politicians didn’t keep their promises, it might be because they were obstructed by the Civil Service.

[…]

A scarcely believable message arrived at the BBC from Number 10, saying that Mrs. T would present the award, that she had written a sketch and wished to perform it with our actors Paul and Nigel. It transpired that the scarcely believable message was not, in fact, to be believed: The sketch was written by her press secretary, Bernard Ingham.

I learned recently that she rehearsed the sketch with Ingham and her private secretary no fewer than 23 times.

Why were they not running the country instead, you might ask? Answer: She was losing popularity and, though not very amusing herself, she knew the power of humor. She was co-opting the show to make people like her more.

Ingham wasn’t a comedy writer, but as a publicist, he knew his stuff.

Läs mer: “Javisst, herr minister” av statsvetaren Mikael Sundström vid Lunds universitet.

Read Full Post »

PR: Varumärket ”JFK” lever vidare!

MYTER | John F. Kennedys popularitet har aldrig riktigt stått i proportion till vad han lyckades åstadkomma inom politiken.

Speciellt märkligt är att han är så omhuldad i liberala politiska kretsar.

Studerar man hans politik på det inrikespolitiska och utrikespolitiska området framstår hans politik som mer konservativ än progressiv.

När det gäller medborgarrättsrörelsen hamnade han på fel sida om historien. Han kan knappast påstås ha varit drivande när det gäller de svartas rättigheter.

Man kan snarare se honom som en bromskloss. Eller en som var rädd att frågorna skulle stjäla tid och fokus från viktigare uppgifter. Inte minst på det utrikespolitiska området.

Tittar man på hans politik när det gäller Kuba, Vietnamn och Sovjetunionen var han mer hök än duva.

Hans övertro på att CIA kunde lösa alla problem som inte diplomatin rådde bot på gör att han idag mer ser ut som en föregångare till Ronald Reagan än, låt säga, Jimmy Carter.

Redan i valrörelsen kritiserade han sin huvudmotståndare, vicepresident Richard Nixon, från höger. Han påstod att Sovjetunionen hade ett farligt övertag när det gällde kärnvapenmissiler som hotade USA:s säkerhet.

Detta är knappas ståndpunkter som idag borde göra honom populär bland liberaler, vare sig i USA eller i Europa.

Så varför denna popularitet? Det är svårt att se det som något annat än en förälskelse i själva ”varumärket” Kennedy.

Steven Stark är inne på samma tankegångar i artikelen “The Cultural Meaning of the Kennedys”.

Artikel skrevs 1994 och förklarar fenomenet som konsekvenserna av amerikansk kändiskultur. I kändisvärlden är det nämligen alltid bättre att vara en Elvis än en FDR.

Oavsett hur många skandaler som avslöjas om Kennedys privata och politiska liv – och de är bra många vid det här laget – kommer JFK alltid att framstå i positiv dager.

Om en Britney Spears eller Charlie Sheen kan överleva mediala härdsmältor så varför inte en Kennedy?

När man väl gått från att vara en vanlig dödlig till att bli ”kändis” överlever man allt. Och är det något familjen Kennedy alltid har varit skickliga på så är det just att vårda sina egna myter.

Steven Stark skriver:

Because of the current cultural obsession with inner life, biography now tends to stray into the personal more than it once did. Still, the Kennedy family isn’t written about the way that Harry Truman, or Ronald Reagan, or Martin Luther King Jr. is. The Kennedys are different from you and me and them, and not simply because they have more money.

To be sure, the Kennedys have had—and continue to have—a political impact on the nation. To many, they have embodied an ideal of public service. But politics hasn’t been this family’s calling card in the mass culture for some time. Even in the aggregate the Kennedys have never had the political impact of Martin Luther King Jr., FDR, or even Reagan. If President Kennedy is still revered today, it’s more because of his glamorous style and because he died young than for any specific accomplishments.

[…]

As a kind of entertainment family the Kennedys were a prime force in blurring the distinctions between Hollywood and Washington—that blur being a condition characteristic of the age. As the critic Richard Schickel has observed in his book Intimate Strangers, they were certainly not the first to court the film industry or to recognize the consequences of the media era.

[…]

But the Kennedys helped complete the revolution. As the biographers tell it, Father Joe ”mingled” with Gloria Swanson and other stars, and his real business interest was in movie production, because he thought that was where the aristocracy of the next generation would be created. Judging from the biographies, much of the next Kennedy generation’s childhood appears to have been one long photo op, culminating in John Kennedy’s marriage to, of all things, an aristocratic photographer. If, in the media planning devised largely by Father Joe, JFK’s 1960 race for the presidency was the first to resemble the packaging of a Hollywood blockbuster—the buildup, the bio, the promos, the publicity shots, the early buzz among influential critics, the reviews, the breakthrough performance (in debates), and, finally, the crowd reaction—that may have been no accident. ”John F. Kennedy treated southern Ohio yesterday as Don Giovanni used to treat Seville,” Murray Kempton wrote one day in a campaign dispatch striking both for its honesty and for the new political phenomenon it was describing. After all this, and an Administration that made the elevation of style over substance into both a zeitgeist and an ideology, not only the hanging out with Sinatra and Marilyn was inevitable; so was the eventual arrival of someone like Ronald Reagan.

Läs mer: Ovanstående artikel finns i förkortad version även i ovanstående tidskriftsnummer. Artiklarna är samlade här. Tidskriftsomslag: The Atlantic: Special Commemorative Issue, 2013.

Read Full Post »

PR: Bilden av paret Michelle och Barack Obama!

IMAGE | Det är lite av en tradition att presidentens fru skall ställa upp för amerikanska modemagasinet Vogue.

Det började på 1920-talet när Lou Henry Hoover, president Herbert Hoovers fru, fotograferades av Edward Steichen.

Bättre PR får man leta efter. Riskerna är minimala. Frågorna är softa. Och bilderna alltid smickrande.

Trots att allt är väldigt orkestrerat får också i bästa fall också en känsla för hur huvudpersonen bakom titlarna.

Och ingen gör så bra PR för presidentparet som presidentparet själva.

En kort tid efter valet intervjuade Jonathan Van Meter med First Lady Michelle Obama och president Barack Obama

When I ask the First Lady if her husband’s mellow nature is what gets interpreted as “aloof,” she says, “Absolutely. I mean, I don’t know what people expect to see in a president. Maybe they want him to yell and scream at somebody at some point. Sometimes I’d like him to do that.” She laughs and looks at him. “But that’s just not how he deals with stress. And I think that’s something we want in our leaders.”

“It is true that I don’t get too high or I don’t get too low, day to day,” the president says. “Partly because I try to bring to the job a longer-term time frame. I’m a history buff, and I know that big changes take time. But I also know that, setting politics aside, usually things are never as good as you think they are or as bad as you think they are. And that has served me well temperamentally.”

[…]

As White House Press Secretary Jay Carney reminded me, the Obamas went from relative anonymity to worldwide superfame—potent symbols of once-unimaginable progress—in the blink of an eye. Most couples take the long road to the White House; the Obamas’ zip-line arrival left them no time to develop the public personas presumed to be essential for surviving a life subject to that level of scrutiny. “There is a distance that naturally happens as you rise up the political ladder,” says Jarrett. “And I think because his rise happened so fast there was no time to create that distance.”

[…]

The president chooses to see their rapid ascent as an advantage. “I think that’s been very helpful . . .” he says. “We were pretty much who we are by the time I hit the national scene. We didn’t grow up or come of age under a spotlight. We were anonymous folks. I was a state senator, but nobody knows who a state senator is. So most of our 30s and 40s were as a typical middle-class family. . . . That really didn’t change until I was 45 years old. And there’s something about having lived a normal life and raised kids.”

[…]

“Now, in fairness,” says the president, “there is one thing that’s changed.” The First Lady looks at him. “What’s that?”

“Which is, I used to only have, like, two suits,” he says.

Now you must have dozens, I say.

“Thank God,” she says. “Now, let me tell you: This is the man who still boasts about, This khaki pair of pants I’ve had since I was 20.” The president throws his head back, laughing. “And I’m like, ‘You don’t want to brag about that.’ ” Jay Carney and the young staffers from the White House press office, who are all sitting on a sofa on the other side of the room, crack up.

“Michelle’s like Beyoncé in that song,” says the president. “ ‘Let me upgrade ya!’ She upgraded me.”

“The girls and I are always rooting when he wears, like, a stripe. They’re like, ‘Dad! Oh, you look so handsome. Oh, stripes! You go!’ ”

Bild: Tidskriftsomslaget är amerikanska Vogue, april 2013. Fotograf var Annie Leibovitz. Detta är inte första gången hon fotograferar en presient.

Read Full Post »

Image: (S) är som vilket annat parti som helst!

LOBBYISM | ”Är inget heligt?” Det utbrister säkert en och annan socialdemokrat. Nu har nämligen även Margot Wallström gått över till näringslivet.  

Om den genomsnittlige partimedlemmen tycker att det är lite skumt med storföretag och banker borde man vara ganska chockad över med vilken lätthet många gamla partitoppar hoppar över till näringslivet.

Och det är inte bara socialdemokrater på högerkanten som gör karriär inom ”storkapitalet”.

Erik Wahlin på Affärsvärlden har tittat på den allt tydligare trenden inom det socialdemokratiska toppskiktet.

Den senaste är Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär och socialminister, dessutom många gånger utpekad som en potentiell partiledare. Hon tog först oväntat tjänst som projektdirektör på Postkodlotteriet och för ett par veckor sedan meddelades att hon går in i styrelsen för Icas börsnoterade ägarbolag Hakon Invest.

[…]

Stefan Svallfors är gästprofessor vid Institutet för social forskning på Stockholms universitet, och driver ett projekt där den svenska lobbyindustrin kartläggs, eller ”policyprofessionella”, som han kallar dem.

– Ett potentiellt problem att folk går in i politiken för att casha in på vad de lär sig och sina kontaktnät. Då kanske man modererar sina ståndpunkter, så att de inte stöter sig med potentiella framtida arbetsgivare. Men om det verkligen är så, är svårt att säga.

Frågan är också om det bör ställas olika krav på vänsterpolitiker och högerpolitiker. Är det mindre iögonfallande att en före detta centerpartistisk minister och partiledare som Maud Olofsson sitter i styrelsen för Sven Hagströmer Creades än att den förra socialdemokratiska justitieministern Laila Freivalds sitter i styrelsen för Mats Qvibergs Öresund?

Det är onekligen också stor skillnad på att, likt gamle näringsministern Anders Sundström, via sitt uppdrag i rörelsebolaget Folksams åtaganden bli ordförande för Swedbank och som den tidigare biträdande partisekreteraren och huvudideologen Stefan Stern ta tjänst i Kreabgrundaren och Wallenbergrådgivaren Peje Emilssons privata bolag Magnora. Åtminstone tycker många socialdemokrater det.

[…]

Socialdemokratin har sedan grundandet haft täta band med arbetarrörelsen och fackförbunden. Partiet har stått på löntagarnas sida, fienden har varit kapitalet. Nu identifierar sig allt fler av de ledande socialdemokraterna med den forna fienden. Vad återstår då – mer än ett vanligt parti?

Läs mer: ”Var tredje byter sida” i Aftonbladet. Dagens Samhälle hade 2012 en lista på ”200 PR-konsulter från politiken”.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden den 2 maj 2013.

Read Full Post »