Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

IDEOLOGI | Vad har Annie Lööf, Paul Ryan och Barack Obama gemensamt? Alla har läst filosofen Ayn Rand (men bara två har henne som idol).

Ayn Rand

Men det finns en annan likhet mellan Lööf och republikanernas vicepresidentkandidat i valet 2012.

Båda har nämligen backat från sina positiva uttalanden om Rands filosofi när hennes libertarianska idéer började granskas lite närmare.

I USA tog t.o.m. katolska kyrkan avstånd från Rands idéer just för deras socialdarwinistiska konsekvenser.

[Y]our budget [d.v.s. Ryans budgetförslag] appears to reflect the values of your favorite philosopher, Ayn Rand, rather than the Gospel of Jesus Christ. Her call to selfishness and her antagonism toward religion are antithetical to the Gospel values of compassion and love.

Cuts to anti-hunger programs have devastating consequences. Last year, one in six Americans lived below the official poverty level and over 46 million Americans – almost half of them children – used food stamps for basic nutrition. We also know how cuts in Pell Grants will make it difficult for low-income students to pursue their educations at colleges across the nation, including Georgetown. At a time when charities are strained to the breaking point and local governments have a hard time paying for essential services, the federal government must not walk away from the most vulnerable.

While you often appeal to Catholic teaching on “subsidiarity” as a rationale for gutting government programs, you are profoundly misreading Church teaching. Subsidiarity is not a free pass to dismantle government programs and abandon the poor to their own devices. This often misused Catholic principle cuts both ways. It calls for solutions to be enacted as close to the level of local communities as possible. But it also demands that higher levels of government provide help — “subsidium”– when communities and local governments face problems beyond their means to address such as economic crises, high unemployment, endemic poverty and hunger.

Detta var naturligtvis lite pinsamt för katoliken Paul Ryan. Han skyndade sig att istället lyfta fram texter av både påven och kyrkans egen Thomas av Aquino som viktiga inspirationskällor för sin politik.

Något liknande hände när Lööf framhävde Margaret Thatcher. Det dröjde inte länge efter att hon blivit partiledare förrän hon också började framhäva, inte bara Karin Söder, utan även Gudrun Schyman (!). (Se t.ex. Sunt Förnuft nr 1: 2012)

På så sätt kunde hon med lite spinn få det att låta som om det nu mer handlade om en beundran för starka kvinnor i allmänhet.

I en kulturartikel 2010 skrev Jens Liljestrand, författare och doktor i litteraturvetenskap, om Rand.

Författaren och filosofen Ayn Rand (1905-1982) och hennes verk är idag för nyliberaler vad Valerie Solanas och SCUM-manifestet är för feminister: för några få fundamentalister ett rättesnöre som ska läsas bokstavligt, för långt fler en förgrundsgestalt, någon som man i tv-soffan tycker ”ska tas med en nypa salt” men hemma med lådvinet erkänner att man ”håller ju med, egentligen”.

Inga jämförelser i övrigt, ska jag snabbt tillägga, innan Randianerna i Sverige kastar sig över tangentborden och lovar att pissa på min grav eller liknande, vilket de har för vana (jag skojar inte).

[…]

Kedjerökande och amfetaminmissbrukande satt hon i sin New York-lägenhet omgiven av en sektliknande beundrarskara som med tiden blev en ironisk variant på just den jagsvaga kollektivism hon ville bekämpa. Hennes filosofi, som gavs namnet objektivism, sågs som ett färdigt system, en matematisk formel där ett felaktigt kommatecken raserar hela bygget. Med tiden integrerades också psykologiska teorier i modellen, och den som utmanade Rands geni uteslöts obönhörligt efter en psykoterapisession/skådeprocess i författarens eget vardagsrum.

Kulten kring henne rämnade mot slutet av 60-talet när det avslöjades att hon under många år haft en sexuell relation med en tjugofem år yngre lärjunge, som hon under dramatiska former slängde ut ur gruppen efter att han dumpat henne. Eftersom det privata var politiskt var avfärdandet av hennes kropp synonymt med ett svek mot idealen.

Långt ifrån fiktionens prydlighet var hennes egen värld med andra ord bisarr och märklig. Särskilt Rands make, den stilige och godhjärtade men på något sätt ihålige Frank O’Connor, förblir en gåta. Därmed ger böckerna [om Rand av Anne Heller och Jennifer Burns] indirekt en förklaring till varför de flesta ändå mognar bort från Rand: det finns paradoxer i det mänskliga psyket som vår rationalitet aldrig helt kan besvärja. Hennes utopi om en värld rensad från tvivel och självmotsägelser, av ett heroiskt liv av lyckomaximering genom prestationer, motbevisas av det sätt på vilket hennes eget strandade i ynklighet och självbedrägeri.

Det lustiga med denna artikel är att Liljestrand drar ungefär samma slutsatser som president Barack Obama senare skulle göra i en intervju strax innan valet 2012.

Obama, som också kallade Ryans republikanska budgetförslag för ”social Darwinism”, framhäver i Rolling Stone att Rands idéer kan kännas tilltalande när man är ”17 eller 18 år och känner sig missförstådd”.

Have you ever read Ayn Rand?

Sure.

What do you think Paul Ryan’s obsession with her work would mean if he were vice president?

Well, you’d have to ask Paul Ryan what that means to him. Ayn Rand is one of those things that a lot of us, when we were 17 or 18 and feeling misunderstood, we’d pick up. Then, as we get older, we realize that a world in which we’re only thinking about ourselves and not thinking about anybody else, in which we’re considering the entire project of developing ourselves as more important than our relationships to other people and making sure that everybody else has opportunity – that that’s a pretty narrow vision. It’s not one that, I think, describes what’s best in America. Unfortunately, it does seem as if sometimes that vision of a ”you’re on your own” society has consumed a big chunk of the Republican Party.

Att bli vuxen innebär med andra ord att man inser att det bästa för en själv, de närmaste och för samhället kanske inte är att alla bara springer runt och tänker på sig själva.

Så när riksdagsledamoten Kerstin Lundgren (C) varnade för de socialdarwinistiska tendenserna i partiets förslag till idéprogram träffade hon mitt i prick.

Nyliberalismen är i grunden en revolutionär rörelse som med fredliga medel vill förändra hela samhället.

Ideologin har inte mycket gemensamt med samhällsbevarande strömmningar inom vare sig liberalismen eller konservatismen (eller för den delen inom socialdemokratin).

När nyliberaler sammarbetar med andra liberala eller konservativa partier är det inte för att man har speciellt mycket gemensamt utan bara för att man har hittat en (tillfällig) gemensam fiende.

Frågan är naturligtvis vem som skulle vilja leva i ett nyliberalt samhälle. När inte ens de som förespråkar idealet vågar stå upp för sina idéer när de granskas är det kanske inte konstigt att folk blir skeptiska.

Läs mer: ”Vem är Ayn Rand?” av Aron Lund. ”Lööfs kovändningar” på bloggen Badlands Hyena har också länkar och citat.

Annonser

Read Full Post »

FILOSOFI | Ayn Rand, den libertarianske filosofen och författaren, fortsätter efter sin död att locka fram ett kultliknande beteende hos sina anhängare.

Så här skriver t.ex. Annie Lööf på sin blogg i juli 2006:

Jag har precis läst färdigt tegelstenen Atlas Shrugged, skriven av Ayn Rand och jag är oerhört imponerad, både av gestalterna i boken men också filosofen Rand som på ett fantastiskt sätt beskrivit sin övertygelse i skönlitterär form.Atlas Shrugged av Ayn Rand

[…]

Atlas Shrugged slår alla mina tidigare böcker med hästlängder. Aldrig tidigare har en bok gjort mig förbannad, galen, hoppfull och tårögd på samma gång.

Sedan lägger Lööf till ett citat av Rand:

”Jag svär vid mitt liv och vid min kärlek till livet att jag aldrig ska leva för någon annan människas skull och aldrig begära att någon annan människa ska leva för min”

Och följande inlägg i november samma år:

Var igår på en magisk kväll. I somras läste jag Ayn Rands AtlasShrugged och blev helt betagen. Boken är den absolut i särklass bästa bok jag har läst. Den ryckte med mig, den berörde och den fick tanken att växa. Igår kväll hade Timbro releaseparty på den svenska pocketutgåvan av boken som egentligen är före Atlas Shrugged: The Fountainhead, Urkällan.

Mattias Svensson, Fellow på Timbro och ansvarig för Ayn Rand-utgivningen introducerade boken och därefter reflekterade några gäster, däribland Johan Hedin kring varsin passage i boken och vad den betytt för dem.

Till jul ska jag läsa boken och jag ser verkligen fram emot det.

Gosh!

För alla som inte har samma intima förhållande till Rands ”objektivisism” och dyrkan av det rationella egenintresset kommer här ett utdrag från tegelstenen Atlas Shrugged (1957):

Money is the material shape of the principle that men who wish to deal with one another must deal by trade and give value for value. Money is not the tool of the moochers, who claim your product by tears, or of the looters, who take it from you by force. Money is made possible only by the men who produce. Is this what you consider evil?

[…]

But you say that money is made by the strong at the expense of the weak? What strength do you mean? It is not the strength of guns or muscles. Wealth is the product of man’s capacity to think. Then is money made by the man who invents a motor at the expense of those who did not invent it? Is money made by the intelligent at the expense of the fools? By the able at the expense of the incompetent? By the ambitious at the expense of the lazy? Money is made–before it can be looted or mooched–made by the effort of every honest man, each to the extent of his ability. An honest man is one who knows that he can’t consume more than he has produced.

[…]

Or did you say it’s the love of money that’s the root of all evil? To love a thing is to know and love its nature. To love money is to know and love the fact that money is the creation of the best power within you, and your passkey to trade your effort for the effort of the best among men. It’s the person who would sell his soul for a nickel, who is loudest in proclaiming his hatred of money–and he has good reason to hate it. The lovers of money are willing to work for it. They know they are able to deserve it.

Let me give you a tip on a clue to men’s characters: the man who damns money has obtained it dishonorably; the man who respects it has earned it.

 […]

Watch money. Money is the barometer of a society’s virtue. When you see that trading is done, not by consent, but by compulsion–when you see that in order to produce, you need to obtain permission from men who produce nothing–when you see that money is flowing to those who deal, not in goods, but in favors–when you see that men get richer by graft and by pull than by work, and your laws don’t protect you against them, but protect them against you–when you see corruption being rewarded and honesty becoming a self-sacrifice–you may know that your society is doomed. Money is so noble a medium that is does not compete with guns and it does not make terms with brutality. It will not permit a country to survive as half-property, half-loot.

[…]

When you have made evil the means of survival, do not expect men to remain good. Do not expect them to stay moral and lose their lives for the purpose of becoming the fodder of the immoral. Do not expect them to produce, when production is punished and looting rewarded. Do not ask, “Who is destroying the world?” You are.

[…]

To the glory of mankind, there was, for the first and only time in history, a country of money–and I have no higher, more reverent tribute to pay to America, for this means: a country of reason, justice, freedom, production, achievement. For the first time, man’s mind and money were set free, and there were no fortunes-by-conquest, but only fortunes-by-work, and instead of swordsmen and slaves, there appeared the real maker of wealth, the greatest worker, the highest type of human being–the self-made man–the American industrialist.

If you ask me to name the proudest distinction of Americans, I would choose–because it contains all the others–the fact that they were the people who created the phrase “to make money.” […] The words “to make money” hold the essence of human morality.

Read Full Post »

TAL | Många har vittnat om att Barack Obama tycker om att skriva sina egna viktiga tal. Och han skriver när alla andra har gått och lagt sig.

Nobelpriset - Barack Obama i Oslo den

Inte konstigt om hans stab då får spurta för att få allt på plats inför viktiga tillkännagivanden.

President Barack Obama hann knappt bli vald innan han 2009 tilldelades Nobels fredspris.  

En vecka efter att Obama meddelat att tänkte förstärka de amerikanska truppernas närvaro i Afghanistan flög han till Norge för att hålla det traditionella talet vid prisceremonin.

Eftersom han ännu inte gjort något konkret för att förtjäna ett fredspris bestämde man sig i Vita huset för att talet skulle fokusera på vad som utmärker rättfärdiga krig.

The New York Times Magazine har låtit samla in muntliga minnesbilder från en rad nyckelpersoner i och omkring Obamas fyra första år i Vita huset.  

Här är hur Jon Favreau, Vita husets director of speechwriting (2009-), minns de hektiska förberedelserna inför talet i Oslo.

The morning we leave for Oslo, he comes to us with an entirely new draft that is not finished yet, that he stayed up until 3 in the morning doing. He gives it to us and says: “This is kind of rough, but this is the general idea of what I want.” Everyone goes to bed on the plane and the only people up are Ben [Rhodes, a deputy national security adviser] and the president and myself and Samantha [Power, a national security aide], and we’re just still working on this thing. It was so last-minute that as the president was taking the elevator down from his room to go to the speech, he handed us the last page of edits, and we put those into the prompter as he was walking up to the stage to give the speech.

Läs mer: Barack Obmas tal den 10 december 2009 i Oslo.

Bild: Reuters Pictures. (Lägg märke till telepromptern.)

Read Full Post »

IDEOLOGI | Om Barack Obamas reformer skall bli av bestående värde måste han redan nu lägga grunden för nästa demokratiska presidentkandidat.  

Ronald Reagan (AP Photo)

Dessutom är det valår 2014. Och då står inte Obama själv på någon valsedel.

Skall demokraterna ha en chans i valet till representanthuset och senaten måste Obama hjälpa partiet mobilisera i minst samma omfattning som man gjorde 2008. Det blir inte lätt.

Gör man det kan presidenten och hans allierades liberala agenda komma att prägla hela det amerikanska samhället på samma sätt som Ronald Reagan lyckades göra med sina konservativa idéer på 1980-talet.    

Men misslyckas man, och republikanerna håller ställningarna eller t.o.m. avancerar, riskerar Obama få tillbringa sina sista två år i politisk overksamhet.

Michael Tomasky skriver i The Daily Beast om skillander och likheter mellan Obama och Reagan.

First, by Reagan’s time, lots of middle-of-the-road Americans were pretty sick of liberalism. Liberalism had governed the country for decades. Conservatism did not, and so people aren’t sick of conservatism in the same way. People think conservatism is loony. But they haven’t come to resent conservatism in the way that many average Americans of 1980 resented really high tax rates (yes, even I think they were high), inaction in the face of ever-rising crime, and so on.

 […]

Reagan’s appeal to his coalition was emotional, and it played upon their anger. Obama’s appeal is intellectual, and it has to count on their reason.

[…]

That requires a lot of public education, led by the president but fed by a movement of other politicians and grassroots organizations and nonprofit groups and others. It’s enormously hard to get all those stars aligned.

Second, Reagan’s coalition understood itself to exist not just for the sake of Reagan the man, but in order to change the country in fundamental ways. Obama’s coalition, I must say, doesn’t understand that yet.

[…]

This requires leadership from the party and voting organizations first and foremost. It also requires that liberals think differently about politics and not interpret every Obama shortcoming as some kind of sellout. When Reagan raised taxes, generally speaking, the right wingers didn’t curse him that much. They cursed the evil Democrats who made him raise taxes. That keeps the rank and file’s rage focused on the right target. Democrats and liberals today could learn from this.

It’s harder to do liberalism than to do conservatism. A lot harder. Conservatism is leave me alone. Liberalism is no, here’s why we’re better together.

Bild: Ronald Reagan 1989 (AP Photo).

Read Full Post »

PR | Daniel J. Edelman, grundare av PR-firman Edelman, avled den 15 januari i år. Mannen och hans livsverk beskriv i en ny bok av Franz Wisner.

The Economist (som varit en av Edelmans klienter) skriver:

He had always considered PR a superior, more honest and nuanced business than advertising, and feared that acquisition by an advertising-dominated group such as WPP or Publicis would crush its spirit—the fate, as he saw it, of its old rivals when they were bought by Madison Avenue’s Mad Men.

Nowadays, although public relations is hardly without its critics, Mr Edelman’s view of the merits of PR relative to advertising is much more widely shared, though never as enthusiastically as four decades ago, when Charlie Lubin, the founder of Sara Lee, said that thanks to Mr Edelman, his PR budget was worth 1,000 times more than his advertising budget. Those were the days.

Övrigt: Mer om firmans historia och Wisners bok Edelman and the Rise of Public Relations finns på Edelmans hemsida.

Read Full Post »

POLITIK | David Cameron måste ta tag i en lång rad problem om han vill att Conservative Party återigen skall bli ett majoritetsparti.

New Statesman 11-17 januari 2013

Ett av de riktigt stora problemen är att man är näst intill utplånade i Skottland. Ävven i norra Englands städer har man stora problem.

Ett exempel är Liverpool. Här hamnade partiets kandidat först på sjunde (!) plats i förra årets borgmästarval.

Förutom Labour och Liberal Democrats gick det även bättre för de grönas kandidat, och för en som definierade sig som ”Trade Unionist and Socialist” samt en liberal och en ”independent”.

David Skelton, deputy director på idéinstitutet Policy Exchange, en think tank till höger, skriver i New Statesman vad förnyarna måste ta itu med om man vill stävja ”dinosaurierna” inom partiet.

Last year, Policy Exchange and YouGov carried out a major polling exercise about what voters want, and there are lessons from it for all the main parties. For the Conservatives, it highlights four (overlapping) ways in which the party needs to do better.

First, they need to do better outside their southern heartland. In the south and the east of England the Tories have nine out of every ten seats. In the Midlands they have about half, and in the north less than a third. In Scotland they hold a single seat.

Second, they need to do better in urban areas. The Tory problem in the north and Midlands is a specifically urban one. There are 80 rural seats in the north and the Midlands. The Conservatives hold 57 of them (or 71 per cent). But there are 124 urban parliamentary seats in cities in the north and Midlands, of which the Conservatives hold just 20 – or 16 per cent.

[…]

Third, the Conservatives do badly among ethnic minorities. Fewer than one in eight voters of Pakistani origin voted Tory, while nearly six out of ten voted Labour. Among black voters, fewer than one in ten voted Tory and eight out of ten voted Labour. Brit – ain’s ethnic-minority voters are usually concentrated in urban areas.

Finally, the Conservatives need to do better among ordinary working people. Polls show two-thirds of voters agree that “the Conservative Party looks after the interests of the rich, not ordinary people”. Even among Conservative voters, more than a quarter agree. They are voting for the party despite this problem. (And no, that isn’t because these people think they are rich and that they will benefit.)

Although class differences in voting patterns have declined, there are still large numbers of people who think that the party is “not for people like them”. This is a problem for the party everywhere, but particularly outside the south-east. People in the north are more likely to perceive themselves as working class than people doing the same jobs in the south.

So was Tory modernisation off target? What was the first phase of Tory modernisation? Ask a Westminster journalist and he would talk about hugging huskies, promoting greenery and not wearing shoes.

That’s a misleading stereotype. In reality, efforts to reassure voters about the National Health Service and economic competence were much more important. That first phase of modernisation succeeded far enough to make David Cameron Prime Minister, but not to get him a majority. That is because the most important part of the modernisers’ agenda isn’t done yet.

[…]

The modernisers “get” the problem, but efforts to address it have been uneven and too limited. The deficit makes it tougher.

Läs mer: Ledaren ”The Tory modernisers cannot allow the dinosaurs to win”.

Bild: Tidskriftsomslaget är New Statesman den 11-17 januari 2012 (Lägg märke till dinosauriens monokel. Nice touch!)

Read Full Post »

KURIOSA | Inom tidningsvärlden har det alltid funnits färgrika personligheter. Undrar om de finns kvar nu när redaktioner skall slimmas till max?

Skrivmaskin

Om man skall tro Andrew Romeros underhållande samtal med en rad veteraner från Newsweek har tidskriften haft fler än genomsnittet.

Här är t.ex. Ed Kosner, skibent och redaktör (1963-1978):

Newsweek had a full cast of characters whose escapades were invariably more entertaining than the copy they wrote or edited. One back-of-the-book senior editor had a phobia about having his shirts laundered. So he simply bought new ones when he ran short and kept the dirty ones in smelly bags piled high in his office. Another insisted on keeping his office pitch black, with only a single lamp creating a small circle of light on his desk, at which writers had to sit waiting for him to eviscerate their pieces. The sports editor walked out of his office one morning and was never seen again. A back-of-the-book writer quit without telling anyone, leaving a sheet of paper in his typewriter with the lament, “I can’t write this story.” The science editor couldn’t put out his section one week because he’d fallen out of a tree and broken his right arm. Another time, in a drunken fit, he tried to take a swing at his boss, missed, and fell to the floor, unconscious. Early arrivals often found one of the magazine’s most brilliant writers curled up in a clothing closet, blissfully sleeping off last night’s toot.

Läs mer: “The First Rough Draft of History”.

Read Full Post »

Older Posts »