Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ideologi’

VAL 2016 | De har gjorts otaliga försök att jämföra Donald Trump med Mussolini och Hitler. Mest verkar detta handla om önsketänkande från motståndare.

Nam Y. Huh - AP

Poängen tycks vara att försöka få jämförelserna att fästa så att det skall bli lättare att mobilisera väljarna mot honom inför presidentvalet. Om alla ser honom som en blivande diktator kommer ingen att vilja rösta på honom.

Men Matthew Copper har tidigare i t.ex. Newsweek visat att denna oro – äkta eller låtsad – inte har mycket med verkligheten att göra. Detta även om Trump själv skulle ha tankar på att göra sig till USA:s diktator.

Det amerikanska systemet är uppbyggt just för att hindra att något parti eller politiker tillskansar sig någon diktatorisk makt.

Om Barack Obama har haft svårt att få igenom sin politik under snart åtta år finns det knappast någon anledning att tro att en president Trump skulle få det lättare.

Om något så har det politiska systemet under Obama snarare anklagats för att vara trögt och oförmöget att kunna hantera de problem som landet står inför. Kongressen har mer eller mindre effektivt lyckats hindra och obstruera för att minimera presidentens beslut.

Just p.g.a. att den dömande, lagstiftande och beslutande makten är skilda åt är risken för att beslut som utmanar konstitutionen skall gå igenom liten i USA.

Och varför skulle kongressens politiker välja att lägga sig platt på marken p.g.a. Trump? Är det någon som tror att politiker frivilligt skulle lämna över makt och inflytande till Trump bara för han säger det? I vilken demokrati brukar det ske?

Men det betyder inte att man inte kan dra vissa lärdomar av den personlighetskult som skapats kring Trump.

Hans förmåga att locka människor till massmöten är t.ex. intressant när man tittar på personer som just Hitler och Mussolini. (Men när det gäller massmöten påminner han kanske mer om Barack Obama än någon av dagens populister på högerkanten eller gårdaganes diktatorer.)

Emily Cadei har för Newsweek talat med en rad forskare och akademiker om deras syn på Trumps valkampanj:

The lesson from this race: A strong cult of personality can trump ideology. And that’s been proved by generations of demagogues. The support behind Italy’s Benito Mussolini was “more about the leader than…about the party or the ideology,” bypassing or even upending the traditional party structures, says Arfon Rees, a specialist in Soviet and Russian history at the U.K.’s University of Birmingham.

There are other parallels, says Joseph Sassoon, an associate professor at Georgetown University’s School of Foreign Service. When Trump says he’s his own best adviser and has no speechwriters, “this is really a prototype of Saddam or Qaddafi or Nasser…the wanting to control the language of their speeches,” says Sassoon, referencing former leaders of Iraq, Libya and Egypt. “An essential component of the cult of personality is it cannot be shared with anyone.”

German philosopher Max Weber coined the term  charismatic authority to describe leaders whose power is built on their “exceptional sanctity, heroism or exemplary character,” as opposed to the rule of law or simply brute force. Many may not regard Trump the candidate in an admirable light, but to his followers, his business success and his personal wealth — which freed him from the unseemly campaign fundraising dance of his primary rivals — make him inviolable. American politicians are “all bought and paid for by somebody,” 62-year-old Trump supporter Nick Glaub said outside the suburban Cincinnati Trump rally. “The only person that isn’t is that man right there,” said Glaub, gesturing to the community center where the real estate mogul had just spoken.

Trump’s charismatic authority stems from this belief that he is above politics-as-usual, says Roger Eatwell, a politics professor at Britain’s University of Bath. And it goes beyond his reality-TV fame. “Celebrity…tends to be a fairly passing phenomenon, and it doesn’t tend to be a very emotional phenomenon,” Eatwell explains. But Trump’s campaign offers something deeper: “a sense of identification.”

[…]

Trump frequently points out that he is bringing into the political process people who rarely vote—those who have been, in one way or another, marginalized. A  Quinnipiac University poll released April 5 shows the depths of alienation of Trump supporters: While 62 percent of all U.S. voters agree that their “beliefs and values are under attack,” that number soars to 91 percent among Trump backers. And 90 percent of Trump supporters agreed that “public officials don’t care much what people like me think.”

[…]

A common way populist leaders burnish their anti-elite bona fides is through a lowbrow speaking style. Trump’s  third- or fourth-grade language level has made him a media punch line, but he’s hardly the first politician to use little words to gain mass appeal. Many of the most successful populists “talk in everyday speech to their target audience,” says Eatwell. Eschewing upper-middle-class academic sentence construction for short, declarative “common” phrasing “helps say they’re not part of the system,” he explains. This is a fundamental element of Trump’s appeal.

And it’s not just the speaking style that is simplified. Rees says a common theme of the right-wing regimes he studies is their simplification of the entire political discourse, “reducing it to basic binary opposites, of black and white,” and, of course, of us vs. them. Psychological theory holds that targeting the “other” helps a group construct its own identity: “You say…what you are not,” as Eatwell puts it. For Trump, the “other” is immigrants—Mexican and Muslim, in particular. In Nazi Germany, it was the Jews.

Rees sums up the mindset as: “We don’t really need complexity. We know what the problem is. We know what the solution is. All we need is the will to do it.”

Bild: Nam Y. Huh/AP. Trump vid ett valmöte på Wexford County Civic Center den 4 mars i Cadillac, Michigan. ”Even the experience of a Trump rally feels different from normal campaign event, something more akin to a rock concert or a mega-church prayer session than a political event.” 

Read Full Post »

VAL 2016 | Vad är skillnaden mellan Donald Trump och Ted Cruz? En sak som sticker ut är deras förhållande till religion.

The New Yorker Febuary 1 2016

Trump framstår inte bara som ointresserad av religion utan också direkt obekväm i religiösa situationer.

I The New Yorker ger Ryan Lizza ett exempel när Trump hänvisade till ett avsnitt från ”Two Corinthians” snarare än från ”Second Corinthians”

Cruz däremot kan inte få nog av religion. Han framhäver ständigt religionens betydelse för hans kampanj.

En cyniker skulle säga att detta bara beror på att han är ute efter de väljare som brukar kallas socialkonservativa (d.v.s. troende, konservativa och med ett intresse för sociala frågor).

Men detta ger inte hela bilden av olikheterna mellan de två.

Lizza konstaterar att många av dessa socialkonservativa även verkar tilltalas av Trumps budskap. Och ofta av samma anledning som andra republikaner med mindre intresse för trosfrågor.

De anser ofta att Trump är en person som vågar säga obekväma sanningar.

Han är inte rädd att gå emot partihöjdarnas taktiserande och önskan att alla presidentkandidater bör följa partietablissemangets definition av vad som anses lämpligt för att vinna ett presidentval. Många av de frågor som republikanska politiker brukar driva har inte alltid gynnat deras väljarbas.

Trumps ekonomiska oberoende gör att han dessutom framstår som betydligt hederligare eftersom han inte är beroende av inflytelserika lobbyisters donationer.

Lizza skriver om hur Trump och Cruz förhåller sig till de fyra väljargrupper som utgör Republikanska partiets väljarbas enligt Dante J. Scala och Henry Olsens ”The Four Faces of the Republican Party”.

In “The Party Decides,” published in 2008, the political scientist Hans Noel and three co-authors showed that, since 1980, the best predictor of the Democratic and Republican nominee has been endorsements by elected officials.

Trump—a media-created populist who has no such endorsements and is despised by Party insiders—defies that theory. “If Trump wins, he’d be forcing himself on the Party,” Noel told me. Cruz, too, represents the kind of hostile takeover that Polsby warned about. He is the consummate political insider—a U.S. Senator from Texas with a long history of activism in the G.O.P.—but he is hated by Republican élites, and none of his Senate colleagues are backing him. The two candidates offer visions for the future of the Republican Party that are starkly different from one another and from what the Party seems to envisage for itself.

Pundits have taken to endlessly discussing the different “lanes” the candidates occupy, an idea best articulated in a new book, “The Four Faces of the Republican Party,” by Dante J. Scala and Henry Olsen. They describe a Republican primary electorate that, since the nineteen-eighties, has been divided into four well-defined groups: moderate and liberal voters, who make up twenty-five to thirty per cent of the electorate; somewhat conservative voters (thirty-five to forty per cent); very conservative evangelical voters (about twenty per cent); and very conservative secular voters (five to ten per cent). A successful candidate starts off by appealing to one of the lanes and then absorbs voters from one or more of the others as opponents drop out and their supporters look for someone else. Cruz is assiduously following this road map by presenting himself as the champion of the two “very conservative” voting blocs. He obeys every traffic sign and rarely veers left, hoping that later in the primary season he can expand into the other lanes.

[…]

Trump, though, has effectively ignored the conventional wisdom about Republican lanes. He’s like a snowplow barrelling across the highway. State and national polls consistently show that he draws strongly from all four ideological segments of the party. His strongest supporters are less educated and less well off; his fiercest opponents are Republicans with advanced degrees and high incomes. Trump has turned what is traditionally an ideological fight into a class war.

“The biggest thing to understand about Trump is that he is effectively redefining the G.O.P. by asking a different question than the one the Party has been answering for fifty years,” Henry Olsen told me. Since at least the Goldwater nomination of 1964, he said, every nomination battle has aimed to answer the question “To what extent should the G.O.P. be the vehicle for the conservative movement?” In addressing it, the Republican primary electorate has always sorted along a spectrum based on ideology: moderates and liberals oppose the idea; very conservative voters, the kind that Cruz is courting, champion it; and somewhat conservative ones split the difference. Trump draws from all four factions because he’s uninterested in how conservative the G.O.P. should or shouldn’t be. “He is not trying to answer this question at all,” Olsen said. “Instead, he is posing a new question: to what extent should the G.O.P. be the advocates for those struggling in the modern economy?”

[…]

In the unlikely event that Cruz wins the nomination, he will find it difficult to gain the loyalty of other elected officials and Party leaders, and he will make a poor opponent for Hillary Clinton. His nomination will be akin to Barry Goldwater’s victory in 1964, or, on the Democratic side, McGovern’s victory in 1972. Both Senators were too far outside the mainstream to win in a general election. Cruz would likely lose, but he wouldn’t necessarily destroy the G.O.P. in the process. However much his colleagues dislike him, he’s still one of them.

Trump is not. Some prominent Republicans fear that a Trump nomination would fundamentally alter the identity of the Republican Party, even if he goes on to lose the general election, which seems likely. The Party would become more downscale, a potential asset if it meant drawing in disaffected Democrats, but also more alienating to non-whites, who represent the largest source of potential growth in the electorate. It would be defined by ethno-nationalism at home and an anti-interventionist retreat from America’s obligations abroad. The last major figure in Republican politics who came close to Trump’s brand of nationalism was Pat Buchanan, the former Nixon aide who ran for the Republican Presidential nomination in 1992 and 1996. Buchanan was driven from the Republican Party by mainstream conservatives, who called him an isolationist and an anti-Semite; in 2000, he captured the nomination of the Reform Party. If Trump wins the nomination, it will be his opponents who are driven from the Party.

Tidskriftsomslag: The New Yorker den 1 februari 2016.

Read Full Post »

STRATEGI | Fabian Lindes analys av den politiska ideologin bakom Vladimir Putins utrikespolitik är nog det bästa som skrivits på svenska.

Internationella Studier nr 2 2014

Artikeln ”I huvudet på Vladimir Putin” borde vara obligatorisk läsning för alla som vill förstå Rysslands politik gentemot sina grannar.

Linde, som är forskare vid Uppsala Centrum för Rysslandsstudier, skriver i Internationella Studier att Putins ideologi brukar av forskare kallas ”civilisationsnationalism”.

Ideologin är ett hopkok där man kombinerar ”ett slags endemisk mångkulturalism, med ett värnande om ryskhetens centrala ställning.” I denna ideologi är den ryska staten allt.

Linde skriver:

Internationella studier nr 2 2014 1

Internationella studier nr 2 2014 2Internationella studier nr 2 2014 3

Om detta är sant är det inte bara Ukraina som ligger illa till. Alla länder – inklusive de tre baltiska länderna – har anledning att frukta Putins nästa steg.

Tidskriftsomslag: Utrikespolitiska institutets tidskrift Internationella Studier nr 2, 2014.

Read Full Post »

IDEOLOGI Rysslands agerande i Ukraina har fått omvärlden att fundera över vad som ideologiskt driver Vladimir Putin.

Standpoint April 2014

Father of Russia’s conservatism” av Lesley Chamberlain, Standpoint

There’s nothing new about the Russian conservatism Putin stands for, and it is something worth understanding, even if it makes us weep with frustration at the heavy-handed seizing of Crimea and the evident will of most Ukrainians not to be subject to Russian rule.

Just as many liberal Western democracies trace their histories of tolerance and a sharp separation of church and state back to the Enlightenment, so Russia still seems to be fighting the French Revolution, the political climax of that period. Russian conservativism has its roots in resistance to the modern momentum of individualistic liberation. There was never a Russian Edmund Burke to make a sophisticated plea for the powers of tradition and community over rationality as a guide to how to live. But there was always the Orthodox Church to bluntly dismiss reason as anathema. And for three and half centuries there was a tsar to rule by divine authority.

Whenever I try to understand the authoritarian Russian way anew I have to think of a man who 50 years before Lenin and 150 before Putin spelt out the classic Russian formula: Orthodoxy, autocracy, nationality. Count Sergei Uvarov’s tripartite slogan of 1833 was conservative Russia’s answer to liberté, egalité, fraternité. It meant, in something closer to today’s terms, autocracy, religious authority and managed democracy. Many Russians seem to find that acceptable.

Standpoint March 2014

The Russian Enigma: Is The Bear Turning East?” av Walter Laqueur, Standpoint

”An elite without an ideology is a threat.” This is the central point in an article by Aleksei Podberezkin in the first issue of 2014 of the Moscow weekly Zavtra. This is the organ of the Russian far-Right, Podberezkin being a leading figure in these circles. He is a strong believer in Russian nationalism and therefore critical of the present state of affairs in Russia in which politicians are preoccupied with ”technical” issues such as macroeconomics, but he also wants to preserve much of Soviet Communism. As a politician he was not very successful: competing in the elections for the presidency of Russia he scored 0.1 per cent of the vote. But he still is a respected figure in these circles as a political thinker. Whether the absence of an ideology is really a threat is not at all clear; Russia has  suffered from many disasters in its history but they were more often caused by a surfeit of ideology rather than the absence.

But it is certainly true that the recent period in Russian history has been marked by the absence of an ideology (or doctrine or strategy) comparable to the past. This has been noted by many authoritative interpreters of the Russian political scene irrespective of their political orientation. To give but one example, Dmitri Trenin, head of the Carnegie Moscow Centre, wrote ten years ago that in Russia at present ideas hardly mattered and interests reigned supreme. The world view of Russian elites centred on financial interests.

Russia has had a national idea ever since the days of Filotel, a 16th-century monk in the city of Pskov who claimed that Moscow was the third Rome and that a fourth Rome would never be. The leaders and the political elites were always preoccupied with Russia’s destiny.

Tidskriftsomslag: Standpoint mars respektive april 2014. 

Read Full Post »

BOK I Bruna pennor har Bibi Jonsson studerat nazistiska motiv i romaner som är skrivna av svenska kvinnliga författare under främst 1930-talet.

Jonsson, som är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, intervjuades förra året i Forskning & Framsteg av Henrik Höjer.

En intressant paradox dök upp under intervjun:

Hur ser motiven ut?

– Det starkaste är rasismen – frågan om judar och romer. Samtidigt ska man veta att även icke-nazister kunde beröra dessa frågor. Eftersom det är kvinnliga författare så är kvinnorollen ofta i fokus. Det handlar ofta om att kvinnan ska vara hemmafru och föda ariska barn. Annie_Åkerhielm_1959

Var de i första hand författare eller nazister?

– De var författare. Men de var alla mer eller mindre aktiva i olika föreningar med en nazistisk agenda. Och flera av dem var mycket etablerade, Annie Åkerhielm var exempelvis utgiven på Albert Bonniers förlag och sålde mycket bra.

Vad förenar dessa kvinnor, förutom nazismen?

– Flera hade överklassbakgrund, ett par av dem var gifta med tyska eller österrikiska män. Andra kom från radikala vänstergrupperingar. Så de kom från den yttersta högern eller den yttersta vänstern. Men de var alla lite äldre. Nazismen hyllade ungdom och manlighet, så som äldre kvinnor var de egentligen helt fel ute. De engagerade sig politiskt för att kvinnor inte skulle engagera sig politiskt – de skulle vara hemma och föda barn. Men själva arbetade de för fullt med sina romaner och flera av dem fick inga barn!

Men vad som framstår som paradoxalt är kanske inte det vid en närmare granskning.

Det tycks alltid vara så med företrädare som ser sig som uttolkare av totalitära ideologier som nazism och kommunism. De kan alltid motivera varför just de själva skall få lov att avvika från de ideologiska dogmerna.

Anser man sig tillhöra eliten behöver man inte följa spelreglerna. Regler är till för ”de andra” som inte vet sitt eget bästa.

Adolf Hitler var t.ex. aldrig urtypen för den blonda ariske mannen. Och behövde inte heller vara det. Han var ju ett geni och ett geni är inte som vi andra.

Det samma kan sägas om Vladimir Lenin, Mao Zedong och Fidel Castro. Det ledande skiktet i de styrande kommunistiska partierna var alltid lite förmer än arbetarna man sade sig tala för.

De behövde aldrig köa till butikerna för att köpa toalettpapper. Att vara förtrupp och leda arbetarklassen och folket mot seger och socialismen är ju ett tufft jobb. För dem fanns alltid specialbutiker med lyxprodukter.

Läs mer: ”Ur nazistiska kvinnors synvinkel” av Johan Östling, Svenska Dagbladet.

Bild: Annie Åkerhielm (1869-1956).

Read Full Post »

IDEOLOGI | Hur konstigt det än låter vill Vladimir Putin förvandla Ryssland, inte bara till en ekonomisk och militär stormakt, utan även till en moralisk.

The Spectator 22 February 2014

I en artikel som publicerades i The Spectator innan situationen eskalerade i Ukraina skrev Owen Matthews följande:

It’s been a generation or so since Russians were in the business of shaping the destiny of the world, and most of us have forgotten how good they used to be at it. For much of the last century Moscow fuelled — and often won — the West’s ideological and culture wars. In the 1930s, brilliant operatives like Willi Muenzenberg convinced ‘useful idiots’ to join anti-fascist organisations that were in reality fronts for the Soviet-backed Communist International. Even in the twilight years of the Soviet Union the KGB was highly successful at orchestrating nuclear disarmament movements and trade unionism across the West.

Now, after two decades in the economic basket, Russia is decisively back as an ideological force in the world — this time as a champion of conservative values. In his annual state of the nation speech to Russia’s parliament in December, Vladimir Putin assured conservatives around the world that Russia was ready and willing to stand up for ‘family values’ against a tide of liberal, western, pro-gay propaganda ‘that asks us to accept without question the equality of good and evil’. Russia, he promised, will ‘defend traditional values that have made up the spiritual and moral foundation of civilisation in every nation for thousands of years’. Crucially, Putin made it clear that his message was directed not only at Russians — who have already been protected from ‘promotion of non-traditional relationships’ by recent legislation — but for ‘more and more people across the world who support our position’.

[…]

A recent report by the Centre for Strategic Communications, a Kremlin-connected think tank, neatly summarised Putin’s ambition: it’s entitled ‘Putin: World Conservatism’s New Leader’. The report argues that large, silent majorities around the world favour traditional family values over feminism and gay rights — and that Putin is their natural leader. ‘The Kremlin apparently believes it has found the ultimate wedge issue to unite its supporters and divide its opponents, both in Russia and the West, and garner support in the developing world,’ says Radio Free Europe’s Brian Whitmore. ‘They seem to believe they have found the ideology that will return Russia to its rightful place as a great power with a messianic mission and the ability to win hearts and minds globally.’

[…]

The scheme has feet of clay, of course, as does Putin’s rule itself, insofar as it is founded on sky-high energy prices which are already beginning to tumble under the assaults of cheap shale gas and alternative energy. But for the time being at least, Putin has the means and now the plan to project Russian power, both hard and soft, beyond Russia’s borders for the first time since the Soviet invasion of Afghanistan.

Tidskriftsomslag: The Spectator, 22 februari 2014.

Read Full Post »

IDEOLOGI “The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing.”

Niccolò Machiavelli

Edmund Burke (1729-1797), konservatismens fader, brukar traditionellt få stå som upphovsman till citatet ovan.

Liberalismens egen förgrundsfigur, John Stuart Mill (1806-1873), uttryckte liknande tankar 1867: ”Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing.”

Enligt Andreas Hellerstedt, idéhistoriker vid Lunds universitet, funderade Niccolò Machiavelli (1469-1527) redan på sin tid i liknande banor.

”Machiavelli beklagade sig över att kristendomen fått goda män att intressera sig mer för livet efter detta än för politiken, vilket gjort att de onda fått härja fritt och samhället förfallit.”

I sin artikel i tidskriften Respons skriver Hellerstedt vidare:

I Machiavellis värld är det välordnade samhället alltid en skör konstruktion. Rikedom och framgång utgör riskfaktorer, eftersom de kan korrumpera hederliga medborgare, vilket i sin tur kan få hela samhället att förfalla. Detta innebär att man måste gå hårt fram. Machiavelli menade bland annat att ”välordnade republiker ska hålla statskassan välfylld och medborgarna fattiga”. Säkert skulle han ha hyst stor sympati för Rousseaus berömda uttalande att man måste tvinga människor att vara fria.

Dessa tankar hänger samman med Machiavellis ställningstagande för ”folket”. Machiavelli menade att en republik måste ha ett visst mått av jämlikhet, och att envälden inte fungerar i jämlika samhällen. Han använde kategorier som i grunden är hämtade från den antika stadsstaten, och de fungerade hjälpligt även i renässansens Florens. Den viktiga skiljelinjen gick mellan folket, alltså majoriteten av de fria medborgarna, och aristokratin, en liten grupp förmögna adelsätter. De flesta av hans samtida menade att staten borde anförtros den lilla eliten, eftersom de var republikens främsta skydd. Enligt Machiavelli var det tvärtom. Aristokraterna är mer benägna att förmera sin egen makt än att försvara friheten, menade han. Deras makt stod helt enkelt i konflikt med friheten; de hoppades på makt för egen del eftersom de redan var små furstar. Folket å andra sidan har ingen personlig maktposition att bygga och var därför mest intresserade av att hålla tillbaka dem som hotade friheten. Av dessa skäl är det också tydligt att Machiavelli menade att samhället präglas av en tydlig intressekonflikt mellan folket och aristokratin som en följd av deras positioner i samhället. Hans slutsats, som han menade att den romerska republiken var ett tydligt bevis på, var att statens lagar och institutioner måste garantera dessa olika intressen möjligheter till öppet inflytande. Genom reglerade konflikter skulle staten bli starkare, inte svagare, som de flesta i hans samtid trodde. Denna idé har av sentida forskare ofta lyfts fram som en föregångare till Montesquieus lära om maktdelning. Machiavelli talar dock mer om en form av balans mellan maktintressen, medan Montesquieu talar om balans mellan funktioner i staten. I ett historiskt perspektiv var det snarare ställningstagandet för folket som utmärkte Machiavelli och i det avseendet var hans efterföljare snarare Spinoza och Rousseau, som båda låtit sig inspireras av Republiken.

[…]

Politik har väl alltid och kommer sannolikt alltid att innebära en balansgång mellan realism och idealism, mellan vad som är önskvärt och vad som är möjligt att genomföra. En närmare läsning av Machiavelli visar att även han var upptagen av denna problematik. Det är också en missuppfattning att Machiavellis ”realism” skulle innebära att han förespråkade en moral för de styrande som var separat från de underlydandes. Machiavelli ville förvisso se en ny moral ersätta den som var gängse i hans samtid. Men läser vi Republiken står det klart att denna virtù är en egenskap för alla medborgare. Med modernt språkbruk kunde man kanske säga att våra problem i dag inte bara handlar om att politikerna inte lever upp till de höga ideal vi alla omhuldar. Vi medborgare lever inte heller upp till de högt ställda krav på ett aktivt deltagande i det politiska livet som vårt medborgarbegrepp inneburit alltsedan den klassiska antiken. Att vi måste kämpa för att demokratin ska fungera är ett faktum som bör kännas relevant för alla, socialister såväl som liberaler och konservativa.

Bild: Niccolò Machiavelli, detalj av staty i Florens.

Read Full Post »

Older Posts »