Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2010

Don Wright den 7 januari 2010.

Annonser

Read Full Post »

IMAGE: Newsweek har sammanställt en intressant slideshow som visar hur olika kändisar (Beyoncé, Kate Winslet, Fate Hill, Jessica Alba, Madonna, Demi Moore), har blivit retuscherade i olika sammanhang.

Det är knappast någon hemlighet att man försöker göra förbättringar både innan och efter ett foto har tagits. Detta har alltid gjorts i olika sammanhang. Även i den politiska världen är detta en självklarhet.

Mona Sahlin (S) och Marita Ulvskog (S) fick en rad olika frågor om de foton och affischer man använde sig av i EU-valet och som var uppenbart manipulerade.

Och nu senast har det blivit mycket skriverier om den affischkampanj i Storbritannien som den konservativa partiledaren David Cameron figurerar i.

I den politiska världen blir retuscheringar inte så sällan uppmärksammat av politiska motståndare som vill ta udden av ett budskap och utmåla motståndaren som mindre pålitlig. Om bilden är retuscherad kan man inte heller lita på budskapet är signalen man vill sända till väljarna.

Men visst kan det vara både roligt och upplysande att se hur stor skillnaden blir före och efter en retuschering. Det säger åtminstone något om den kändis och politiker som låter det ske.

Även om man sedan försöker få det att låta som om det har varit reklambyrån som har gjort ändringarna utan politikernas medgivande (Hur nu det skulle ha gått till!?)

Read Full Post »

TERRORISM: Bland fundamentalistiska islamister har kvinnor fått en allt större roll som propagandister.

En av de mest framträdande muslimska propagandisterna för Al-Qaeda säger i en intervju med The New York Times;

It’s not my role to set off bombs — that’s ridiculous. I have a weapon. It’s to write. It’s to speak out. That’s my jihad. You can do many things with words. Writing is also a bomb.

Den amerikanska militären rapporterade 2008 att antalet kvinnliga självmordsbombare hade ökat men att det var just rollen som PR-agenter, lärare och propagandister som dessa kvinnor nu alltmer bidrar i terroriströrelserna.

The authorities have noted an incre ase in suicide bombings carried out by women — the American military reports that 18 women have conducted suicide missions in Iraq so far this year, compared with 8 all of last year — but they say there is also a less violent yet potentially more insidious army of women organizers, proselytizers, teachers, translators and fund-raisers, who either join their husbands in the fight or step into the breach as men are jailed or killed (…)

The changing role of women in the movement is particularly apparent in Western countries, where Muslim women have been educated to demand their rights and Muslim men are more accustomed to treating them as equals.

I Newsweek skriver Christopher Dickey;

It’s worth remembering that the widow of a man who kills himself or is killed in combat often gains status from her late husband’s ”martyrdom.” One famous bride of a member of Al Qaeda’s inner circle, Rabia (formerly Robyn) Hutchinson, is an Australian convert to Islam who’s had so many husbands that one former CIA agent reportedly calls her ”the Elizabeth Taylor of the jihad.” Others, more charitably, call her ”the matriarch of radical Islam.”

Medan männen är ute och sprider död genom terrorism och självmordsbombningar tar kvinnorna på sig rollen som ”folkupplysare” och spridare av lögner och propaganda.

Med andra ord agerar man kvinnliga varianter av Joseph Goebbels som var propagandaminister i Adolf Hitlers Tredje Riket.

Read Full Post »

POLITIK: Samtidigt som Synovate i sin senaste opinionsundersökning visar att klyftan mellan blocken minskar fortsätter Centerpartiet sin kräftgång.

Detta har tydligen gett vissa liberala ledarsidor ångest. Johan Hammarqvist, politisk redaktör på Norra Skåneskriver t.ex. på Newsmill att Maud Olofsson är största vinnaren i Saab-affären.

Och i dagens Sydsvenskan (oberoende liberal) levererar i sin huvudledare – Hon är värd mer än så här – en riktig tycka-synd-om artikel om Maud Olofsson (C).

Centerledaren Maud Olofsson förtjänar ett starkare stöd. Det är beklagligt att hennes parti går kräftgång medan Moderaterna tar ett allt fastare grepp om borgerliga sympatisörer (…)

Sedan Maud Olofsson blev partiledare i mars 2001 har hon försökt ge Centern något som partiet egentligen aldrig haft. En ideologi. Hon säger sig själv sträva mot socialliberalismen.

Olofsson har inte gjort allt rätt, långt ifrån. Men hon har haft mod att till exempel avveckla en fundamentalistisk antikärnkraftslinje och frångå den bisarra regionalpolitik som ledde Sverige fel.

Det är lätt att ironisera om att Olofsson har villat bort sig på Stureplan i sina försök att bredda sin väljarbas. Men hon försöker i alla fall följa en konsekvent liberal linje, som i fråga om statens roll i Saabaffären (…)

En värdemässigt stabil grund däremot, främjar genomtänkta idéer och hållbar politik.

En värdemässigt stabil grund? Socialliberalism? Knappast.

Ett parti som tidigare berömde sig om att inte ha någon ideologi överhuvudtaget har under Maud Olofsson förvandlats till ett nyliberalt parti.

Om Olofsson sedan vill kalla denna nyliberalism för ”socialliberalism” visar detta bara på fortsatt ideologisk förvirring. Samma ideologiska hopkok visade partiet när man tillägnade sig begreppet federalism för några år sedan.

När man granskade deras åsikter lite närmare visade det sig ganska snart att ”federalism” bara var ett försök att klä sina gamla decentraliseringstankar i ny ideologisk skrud. 

Troligtvis är dessa desperata försök till politisk och ideologisk ompositionering en inte oväsentlig anledning till att Centerpartiet har tappat 3,1 procentenheter sedan valet 2006.

Read Full Post »

DEBATT: Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S) möttes i ännu en debatt under onsdagen. Denna gång var det i SR:s Studio Ett.

När frågorna gled in på integration och det franska förslaget om att förbjuda burka på offentliga platser lyckades Mona Sahlin både svara och inte svara på frågan vad hon vill göra åt problemet med burka med tanke på att hon anser användandet som kvinnoförtryck.

Först började Sahlin med att säga;

Sverige skall vara ett land med religionsfrihet och religionsfrihet måste betyda både rätten till religion men också rätten från religion.

Så långt okontroversiellt. Men nästa mening var ett praktexempel på politisk spin.

Och det betyder att jag alltid kommer att slåss för kvinnors rätt att slippa bära burka, men också för kvinnors rätt att bära sjal.

Att säga att kvinnor har ”rätt att slippa bära burka” och ”rätt att bära sjal” säger ingenting överhuvudtaget. Det är icke förpliktigande. Ingen har diskuterat att sjal skulle vara ett problem. Och inget svar ges om vilka åtgärder som skall vidtas mot användandet av burka.

Frågan är hur Mona Sahlin tänker stoppa något hon själv anser vara kvinnoförtryckande. Om något definieras som förtryck kan man inte bara låta bli att agera när man har makt att vidta åtgärder.

Medan Reinfeldt i realiteten erkände att han inte hade en aning om hur han tänker hantera problemet med den kvinnofientliga burkan försökte Sahlins undvika att helt ge besked genom att leverera ett icke-svar.

Sahlin försökte ge sken av principfasthet när hon i realiteten bevisade sig vara principlös och undvikande. 

Reinfeldt försökte göra en dygd av att inte kunna ge besked. Sahlin försökte ge intryck av att ge besked men lovade ingenting överhuvudtaget för att rädda dessa kvinnor mot förtrycket. Patetiskt!

Read Full Post »

ASTROTURF: Tidskriften The Nation har avslöjat att Hamed Wardak, son till Afghanistans försvarsminister, anlitade Patton Boggs LLP för att genomföra en lobbykampanj med målet att plocka fram en kandidat som skulle kunna ersätta president Hamid Karzai.

Aram Roston skriver;

Earlier this year [d.v.s. 2009] Patton Boggs LLP, Washington’s most monied lobbying firm, established a nonprofit front group on Wardak’s behalf to act as the ”face” of a campaign for increased US engagement in Afghanistan, according to confidential legal records (…)

Hamed Wardak is listed as ”one of eight founders” of CUSAP… CUSAP’s chief message was a ten-point plan for Afghanistan, whose recommendations included ”strengthen and equip the Afghan National Army,” which is overseen by Wardak’s father (…)  

[T]the organization’s history reveals it to be a classic Astroturf operation. On January 30, 2009, ten days after Obama’s inauguration, Patton Boggs attorney Nicholas Allard wrote a memo to Wardak, copied to three other lawyers from his firm (…) In the memo Allard laid out a ”comprehensive plan” that would ”assist you in achieving your objective for Afghanistan” while meeting all legal and ethical standards. Patton Boggs would ”collect information about the new Administration’s emerging policy.” It would advocate a ”long-term U.S. strategy in Afghanistan that goes beyond military involvement.” Most controversial, the firm would ”launch a discreet campaign to find an alternative candidate to lead Afghanistan.” (…)

What was the ”first step” in achieving these aims? ”To establish an entity that will act as the ‘face’ of our campaign,” the memo said. ”This organization will be Patton Boggs’s client. We suggest creating an organization such as the ‘Campaign for a United Afghanistan’ or the ‘U.S.-Afghanistan Strategic Partnership.'” (…)

I shared the Patton Boggs language with John Stauber, founder of the Center for Media and Democracy and a critic of the lobbying industry. ”This is an explosive document,” he said, pointing out that such planning memos rarely see the light of day. ”This is classic PR subterfuge,” he said. ”It’s called the third party technique.” (…)

In this case Patton Boggs appears to have presented a lobby front group as a grassroots organization while the firm’s client stands to profit personally from extended US engagement in Afghanistan.

Read Full Post »

TIDNINGSDÖDEN: Alla med intresse för kvalitetstidningar följer noga The New York Times utveckling.

Att The New York Times fortfarande är USA:s – och för all del även världens – absolut bästa morgontidningarna betyder inte att tidning saknar problem. Tvärt om.

Tidningen brottas precis som alla andra kvälls- och morgontidningar med stora ekonomiska problem och den hårda konkurrensen inom tidningsvärlden och Internet. Till detta kommer att NYT har haft sin beskärda del av skandaler som urholkat förtroendet för journalistiken både internt och externt.

En av dessa skandaler beskrivs ingående av Seth Mnookin i boken Hard News: Twenty-One Brutal Months at the New York Times and How They Changed the American Media. Mnookin beskriver hur en av tidningens journalister – Jayson Blair – lyckades få en lång rad fabricerade artiklar publicerade innan någon reagerade på de varningssignaler som trots allt fanns från första början.

Men främst handlar problemen om dålig ekonomi och knivskarp konkurrens. Mark Bowden har beskrivit problemen för Arthur Ochs Sulzberger Jr. som är tidningens fjärde generation publisher och ägare;

For 10 years or more, Arthur’s signature phrase about this seismic change in the news business, the one he repeats to show that he gets it, has been platform agnostic (…) The phrase itself reveals limited understanding. When the motion-picture camera was invented, many early filmmakers simply recorded stage plays ( …)  But the true pioneers realized that the camera was more revolutionary than that. It freed them from the confines of a theater. Audiences could be transported anywhere (…) To be platform agnostic is the equivalent of recording stage plays.

“When I first heard Arthur talk about being platform agnostic, I knew he was trying to suggest that he was not stuck in a newspaper mind-set,” says Tom Rosenstiel, director of the Pew Research Center’s Project for Excellence in Journalism. “But I thought there were two problems with that language. One is, agnostics are people who don’t—who aren’t sure what they believe in. That’s the first problem. And the second problem is, in practice, there is no such thing as being platform agnostic (…) If you really want to move to the Internet in a serious way, you need to change the culture of a news organization and decide that the Internet is the primary new thing. Platform agnostic means that all the online companies are going to zoom past you, because they’re going to exploit that technology while you’re sitting there thinking (…) You need to be, in fact, not platform agnostic but platform orthodox (…)”

Arthur’s argument, or his hope, is that the quality of the Times’s brand will prevail, that quality independent journalism is so obviously valuable that serious readers will continue to seek it out. He has been offering the Times content for free because experience has shown that subscriber-only stories leak—they are copied and e-mailed and rapidly proliferate for free anyway—and because Internet users, accustomed to getting information for free, are loath to pay for it. Do you remove yourself from the global conversation if you wall yourself off? Can you make enough money on subscriptions to survive? The Wall Street Journal has gone in this direction online, while offering some free content. The jury is still out. Arthur has continued to provide Times content for free, but is considering reversing direction. His brand remains the best in the business, but that hasn’t solved his revenue problems. Journalism costs. The revenue from Internet advertising is still only about a tenth of total revenue. Even if those millions of brief hits on nytimes.com continue to swell, the Times itself may be in bankruptcy court long before the Web site generates enough revenue to replace what Arthur has lost.

 In fairness, no one has the answer for newspapers.

Se även: End Times, Michael Hirschorn (The Atlantic, januari/februari 2009); Rupert To Internet: It´s War!, Michael Wolff (Vanity Fair, november 2009) och Slim’s Time, Lawrence Wright (The New Yorker, 1 Juni 2009)

Read Full Post »

Older Posts »