Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2009

DIGITALT: Nu har det tagits fram en strategi för användandet av Twitter bland tjänstemän och regeringsdepartement i Storbritannien.

Medan ett Twitter-inlägg skall hålla sig till 140 tecken innehåller denna guide på 20 sidor hela 36215 tecken fördelade på 5382 ord. Detta motsvarar 259 separata ”tweets”.

Screen-grab för Gordon Brown och Downing Street

Förutom premiärminister Gordon Brown (eller snarare hans medarbetare) på Downing Street används Twitter redan av Utrikesdepartementet och Communities and Local Government department.

Vid en genomläsning av riktlinjerna konsaterar The Guardian följande;

[I]t is perhaps the ”tone of voice” that is most troubling about the idea of Whitehall twitter stream. ”Though the account will be anonymous (ie, no named official will be running it) it is helpful to define a hypothetical ‘voice’ so that tweets from multiple sources are presented in a consistent tone (…)”.

”The department’s Twitter voice will be that of the digital media team, positioning the channel as an extension of the main department website – effectively an ‘outpost’ where new digital content is signposted throughout the day. This will be implicit, unless directly asked about by our followers,” it advises.

Annonser

Read Full Post »

kristdemokraternaKAMPANJ: Riksdagsledamot Eva Johnsson (KD) har i en krönika poängterat att goda lösningar ibland avfärdas av rent partitaktiska skäl.

Johnsson tar som exempel frågan om könsneutrala äktenskap;

Birgitta Olsson (fp) visade prov på överraskande ärlighet, när hon konstaterade att ”visserligen hade Kristdemokraterna det mest hållbara och genomtänkta förslaget, men det var inte möjligt för oss att stödja det” (eftersom det var konstruerat av Kd). Klokskap och goda förslag måste alltså avfärdas – om de är formulerade av fel person eller parti.

Under förutsättning att citatet från Olsson är korrekt kan man konstatera följande;

1. Att allt inte är frid och fröjd mellan partierna i regeringen.

Regeringsbeslut föregås ofta av – får man anta – långa och hårda interna förhandlingar. Frågan är om utfallet av dessa strider är ”jämt” fördelat mellan partierna. Högst sannolikt inte.

2. Citatet från Birgitta Olsson förstärker snarare bilden av Kristdemokraterna som det parti som har fått minst ut av regeringssamarbetet.

Partiet har haft en tendens under mandatperioden att lämna walk-over i många ideologiska frågor. Ofta överger man dessutom sina ståndpunkter utan att ens ha levererat någon synlig strid vare sig i eller utanför regeringen. 

Det räcker inte med att bara ro hem frågor av allmänborgerlig karaktär när man sitter i en regering. Det måste också finnas tydliga ideologiska segrar att visa upp för väljarna om man skall få röster i kommande val.

3. Men innehållet i Eva Johnssons krönika visar också att Kristdemokraterna troligtvis är det mest naiva partiet idag.

Att partier inte alltid fattar beslut efter att ha studerat och analyserat fakta på ett objektivt sätt borde inte komma som någon nyhet för någon som innehaft politiska uppdrag en längre tid.

Men det är också bra naivt att tro att man kan vinna ideologiska strider utan att planera långsiktiga kampanjer i både massmedia och bland allmänhet. Det kommer aldrig att räcka bara med interna regeringsförhandlingar. Det måste också finnas ett externt tryck som sätter press på alla partierna i en regeringskoalition.

Ett sådant externt tryck via media och allmänhet uppstår sällan av sig själv utan måste organiseras. På så sätt skapar man möjlighet för andra partier att gå exempelvis Kristdemokraterna till mötes.

Och här kommer en viktig läxa för Kristdemokraterna. Det är upp till partiet att kommunicera att man är beredd att ta strider inom Alliansen. Man måste visa att man inte tänker låta sig köras över. Och om detta ändå sker måste det vara till ett mycket högt politiskt pris för de övriga regeringspartierna.

Än så länge kan man inte se någon sådan strategi från Kristdemokraterna vilket borde göra de övriga regeringspartierna nöjda.

Read Full Post »

Margot WallströmEUROPA: Idéinstitutet Timbros kritik att EU bedriver propaganda för skattebetalarnas pengar har nu tvingat Margot Wallström att gå i svaromål.

Som kommissionär med ansvar för kommunikationsstrategi poängterar Wallström att ”i en demokrati måste kommunikation vara synonymt med dialog”.

”Medborgarna står i centrum och vi använder oss nu också av de medieformer som medborgarna föredrar: tv, radio, internet, bloggar, Facebook och lokaltidningar. Vi har skapat en tvåvägskommunikation. I stället för monolog för vi idag en dialog med medborgarna bland annat på Debate Europe, diskussionsforum på internet, och medborgarråd på nationell och europeisk nivå. Det handlar om att lyssna, inte om att propagera”.

Så långt låter det bra. Även om det låter som om EU i sin demokratiska dialog befinner sig på en nivå som kanske skulle motsvara var exempelvis Malmö idag befinner sig med sitt eDemokrati-projekt. Vem kan vara emot en sådan dialog?

Mitt mål är att göra EU-kommissionen mer öppen och mottaglig för synpunkter och åsikter från allmänheten. Inte att få folk att älska EU.

Frågan är om det är någon som tror att en sådan tung institution som EU överhuvudtaget har möjlighet att vara ”mottaglig för synpunkter och åsikter” mer än i en rent passiv kapacitet? Inte ens en riksdag eller regering i ett litet land som Sverige har möjlighet att mer än i en mycket begränsad omfattning ta till sig åsikter från allmänheten och låta dessa påverka de löpande besluten.

Det är naturligtvis av denna anledning som vi har demokratiska val. Det är bara vid val som väljarna kommer att ha en riktigt rejäl möjlighet att påverka på ett sätt som kan få direkta politiska konsekvenser.

Vår uppgift är inte heller att enbart informera. Det är att lyssna på människors tankar och åsikter om EU, att så nära medborgarna som möjligt förklara vad vi gör. Men också att stimulera till debatt och diskussion om olika EU frågor som berör oss alla. Det är inte propaganda. Det är att stärka demokratin.

Det är kanske här som Margot Wallström förvirrar sig.

Vad EU sysslar med är kanske inte propaganda som Timbro påstår. Men det är inte heller ”dialog” på ett djupare plan som Wallström gärna vill tro.

EU:s demokratiska underskott, överdrivet hemlighetsmakeri, korruption och avsaknad av en gedigen offentlighetsprincip gör att medborgarena för överskådlig tid kommer att fortsätta att uppfatta olika ”kommunikationsstrategier” som ”reklam” – i bästa fall – eller som ren propaganda i värsta fall.

Och häri ligger Wallströms dilemma. Framgångsrika kommunikationskampanjer kommer alltid att ha ett drag av påverkan kring sig. Detta medan passiv information (som medborgarna har enklare att acceptera) aldrig kommer att vara tillräckligt för att tillfredsställa beslutsfattarna i Bryssel.

Det enda som kan råda bot på detta är ett mer demokratiskt EU som gör beslutsprocesserna tydligare för medborgarna.

Så Margot Wallström: Varför inte föreslå att eurpéerna får välja en egen EU-president? Det skulle kanske vara den bästa PR som EU idag kan få? Det skulle åminstone öppna upp för den breda debatt som Wallström säger sig vilja ha.

Read Full Post »

Fredrik Reinfeldt och Göran PerssonVÄGVAL: Hur mycket kan Allianspartierna anpassa sig till det socialdemokratiska samhällsbygget innan partierna helt förlorar sin identitet?

I det liberala samhällsmagasinet Neo (nr 4: 2009) ställer Anders Edwardsson, frilansskribent och författare, frågan om anpassningens konsekvenser. Hans slutsats att historien har visat att anpassning inte är en bra strategi borde få regeringspartierna att ta en extra titt på sin nuvarande strategi.

Även om de borgerliga partierna sällan medger det är det tydligt att anpassningen vänsterut under 1900-talet kom att gå mycket långt. Och att denna strategi gav ett mycket klent utslag vid valurnorna. Studerar man Sveriges politiska 1900-historia från ett annat perspektiv framträder också en helt annorlunda bild som troligen förklarar detta: att svenskarna faktiskt hela tiden velat ha en klart borgerlig politik. Det var de (få) gånger som de borgerliga enades och tog strid mot socialdemokratins värderingar som val vanns.

Som bevis radar Edwardsson upp kampen mot den radikaliserade socialdemokratin i kosackvalet 1928, segrarna i valen 1956 och 1958 i samband med den ideologiska kraftmätningen kring ATP samt maktskiftet 1976 som berodde på den ideologiska striden om löntagarfonderna.

Likaså måste valsegern 1991, som skedde i skuggan av inte bara kommunismens utan också den svenska modellens slutliga sammanbrott, räknas till kategorin ideologiska valsegrar.

Att våga ta ideologiska strider med socialdemokratin och samtidigt hålla sams inbördes är Edwardssons patentlösning för att garantera även framtida borgerliga valsegrar. Det är också förklaringen till varför Edwardsson anser att även valet 2006 – med ett Moderaterna som blivit ”vänster” – inte nödvändigtvis kullkastar denna tes.

Mycket viktigare [för valsegern] verkar vara att de borgerliga enades och tog strid för en djupt borgerlig tanke – att en absolut majoritet av befolkningen för att samhället skall fungera måste jobba, inte leva på bidrag.

Problemet med Edwardssons tes är naturligtvis att det var just moderaternas ”vänstersväng” som fick väljarna att våga lägga sin röst på åt ”höger”. Detta var inte bara ”en mindre del i segern” som Edwardsson uttrycker det utan snarare en högst väsentlig del.

Att Socialdemokraterna dessutom gjorde det strategiska misstaget att försöka ignorera jobbfrågorna spelade Alliansen rakt i händerna. Detta misstag kommer de Rödgröna knappat att göra om.

Edwardsson tar inte heller upp det inneboende problem som ligger och pyr inom Alliansen. Att de mindre partierna håller på att kramas ihjäl av det största partiet Moderaterna.

Kristdemokraterna har näst intill helt förlorat sin ideologiska identitet inom regeringen. Centerpartiet som har gått i nyliberal riktning i sina försök att förvandla sig från landsbygdsparti till storstadsparti har stagnerat i opinionssiffrorna.

Och för Folkpartiet – med en opinionsmässig framgång efter ett lyckat EU-val – är det osäkert om siffrorna kommer att hålla i sig när det nu återigen börjar handla om inrikespolitik.

Med andra ord har de mindre regeringspartierna – om man vill beakta Edwardssons rekommendationer – att välja mellan att offra sitt eget parti för att garantera en ny seger för Alliansen eller försöka profilera sig tydligare och därmed riskera regeringsmakten fö Alliansen.

Ännu har inget av de tre mindre partierna i Alliansen lyckas finna den matematiska formel som kan garantera både fortsatt regeringsinnehav och fler partimandat.

Read Full Post »

Timbro - Den Europeiska unionens börda Information och kommunikation till ett motvilligt folkRAPPORT: I en ny rapport från tankesmedjan Timbro hävdas att EU använder skattemedel för att finansiera informationskampanjer som inte ens eftersträvar objektivitet.

Eller som en av rapportens författare, Philip Thomasson-Lerulf, uttrycker det;

”EU-kommissionen går själv ut och slår fast att den information som förmedlas inte ska vara neutral och balanserad utan vara till EU:s fördel. Det är häpnadsväckande eftersom flera folkomröstningar på senare år tyder på att européerna är tveksamma till att EU får mer makt”.

I en debattartikel på DN Debatt i Dagens Nyheter följer författarna (Philip Thomassson-Lerulf och Hannes Kataja) och Maria Rankka, vd på Timbro upp kritiken;

I Sverige har vi fört en omfattande debatt om att statliga myndigheter och offentligt ägda bolag för fram politiskt färgade budskap. Men om EU:s opinionsbildning är det tyst trots att den är mer långtgående och dessutom drivs av dunklare motiv. Att det dessutom är vår svenska kommissionär Margot Wallström som är huvudansvarig för Europeiska unionens kommunikationsarbete gör tystnaden än mer märklig.

Oavsett vad man tycker om att EU använder medborgarnas skattemedel för att driva olika informationskampanjer – eller propaganda kampanjer för att använda författarnas ordval – kan man konstatera att strategierna har varit förvånansvärt ineffektiva.

Det är svårt att se att kampanjerna har haft någon som helst positiv effekt. Är det någon i Sverige som överhuvudtaget märkt av någon aktivitet från EU – oavsett om det handlar om informationskampanjer eller event –  som har lyckats påverka någons i deras syn på EU? 

Att förtroendet för EU har ökat – och att en majoritet i opinionen nu stödjer ett medlemskap – beror antagligen mer på att svenskarna numer uppfattar medlemskapet som något naturligt och föga dramatiskt. EU-medlemskapet har helt enkelt blivit en del av den politiska vardagen.

Detta förklarar också att Miljöpartiet valde att inte längre driva frågan om att Sverige borde lämna EU. Partiets ledning och medlemmar hade dragit den logiska slutsatsen att svenskarna inte längre såg unionen i sig som ett problem. Problemen uppstår när politiker fattar ”felaktiga” beslut.

Politiska krav från exempelvis Vänsterpartiet om att Sverige borde kräva utträde ur EU börjar därför alltmer likna förslag om att Skåne eller Norrland borde lämna Sverige på grund av ”dåliga” beslut i riksdagen.

Resultat? Vänsterpartiet gjorde ett uruselt val i EU-valet. Detta medan Miljöpartiet och Folkpartiet – partiet med det mest EU positiva budskapet i valrörelsen – uppfattades som valets vinnare.

Read Full Post »

KYRKOVAL 2009: I valet den 20 september ställer fjorton partier upp i valet till kyrkomötet. Frimodig kyrka har i sin valplattform vågat avvika från den samsyn som ofta präglar svensk kyrkopolitik. 

Utslätade budskap, brist på levande debatt och lågt valdeltagande har varit förutsägbara konsekvenser av att partierna inte har vågat distansera sig från varandra. Om detta har varit en medveten strategi eller bara ett exempel på klassisk konflikrädsla inom svensk kyrka är svårt att säga.

Det bådar därför gott för partiet att man har lyckats engagera personligheter som författaren och journalisten Göran Skytte (krönikör Svenska Dagbladet) samt Carin Stenström som idag är krönikör på Skånska Dagbladet och tidigare var chefredaktör på Världen idag.

Frimodig kyrka 2009 2Frimodig kyrka 2009 3

Frimodig kyrka 2009 1

Frimodig kyrka har – förutom valblogg, valplattform, broschyr och profilmaterial – också tagit fram tre valaffischer som till sin layout är riktigt trevliga.

Nu vinner partier inte val på grund av sina valaffischer. Men affischer ger en bra indikation på hur ett parti vill uppfattas. Affischerna visar också om budskapet hänger logiskt samman – ideologiskt och sakpolitiskt – med vad man för övrigt försöker kommunicera till sina väljare.

När det gäller själva affischerna är frågan om dessa är tillräckligt tydliga för att både kunna väcka uppmärksamhet och även locka väljare som inte i vanliga fall följer med i kyrkopolitiken.

Affischerna kommer kanske att kunna synas på mindre orter men frågan är om de inte kommer att drunkna bland alla andra reklambudskap som finns i de större städerna.

Första affischens bild syftar uppenbart på valplattformens text som säger att ”Jesus är själv mycket tydlig med att äktenskapet är till för man och kvinna”.

Andra bilden är den enda affisch som har någon form av text. ”Joh 3:16” syftar på Bibeltexten;

Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.

Tredje affischen – med en bild på hur en sax klipper bort partiernas logotyper – syftar på valplattformens text där man skriver att ”demokratin i Svenska kyrkan fungerar inte tillfredsställande idag”.

Nomineringarna till de kyrkliga valen sköts i stor utsträckning av de politiska partierna. Konsekvenserna av detta är att människor som inte är medlemmar i Svenska kyrkan kan delta i nomineringsarbetet. Det är också obegripligt att de politiska partierna styr i Svenska kyrkan, när det i dagens samhälle så starkt betonas att kyrkan skall vara separerad ifrån staten.

Partiet hoppas uppenbart nå en målgrupp som tilltalas av ett traditionellt kristet budskap. Seriösa troende kyrkobesökare som är intresserade av att bevara och stärka kyrkans budskap och traditioner hoppas man uppenbart skall ge partiet tillräckligt med väljare.

Strategin har stor potential. Dock borde partiet även försöka nå alla de besvikna väljare som har tröttnat på att Svenska kyrkan har avlägsnat sig alltför långt ifrån det kristna buskapet. Även bland dessa väljare finns en längtan efter mening och relevans i religiösa sammanhang.

Här har de mer etablerade partierna ett försprång framför de mindre som har begränsade resurser och avsaknad av riksdagspartiernas valorganisation.

Riksdagspartierna har trots oengagerade budskap – och många gånger ett direkt ointresse för kyrkopolitik när det inte råkar vara kyrkoval – ett försprång eftersom deras resurser gör att man även kan nå ut till de mer ljumma väljarna.

Om Frimodig kyrka har resurser och tid borde man göra ett försök att även nå dessa väljare. Vad som garanterat alltid går hem i en valkampanj är partier som vågar ha tydliga budskap och som vågar kommunicera dessa på ett enkelt och engagerat sätt.

Read Full Post »

TelevisionREKLAM: I senaste Du&CoPostens kundtidning – intervjuas David Lubars som är kreativa chef för reklambyrån BBDO i New York.

Hans tankar som ”kundernas kreativa krigare på mediemarknaden” handlar om marknadsföring och reklam men skulle lika väl kunna handla om de politiska partiernas situation idag.

Enligt Lubars finns det idag ett behov av att marknadsföringen måste sticka ut utan att det för den sakens skull får bli för dyrt eftersom ekonomin är så svag.  

Precis som Barack Obamas kreativa valkampanj visade kommer nya forum för marknadsföringen och kommunikation att ständigt utforskas. Exempelvis har mobiltelefoner fått en allt viktigare roll i marknadsföringen.

Det verkar som att det blir mer och mer digitalt, men å andra sidan ser folk mer på tv igen. Jag tror att det kommer bli mer av en mix, integrerade kampanjer med olika medieformat.

Jag tror ganska starkt på att marknadsföring kommer att smälta samman och innehålla många olika format. Det är så vi måste använda vår kreativitet i fortsättningen.

När det gäller olika medier kan man undra om det här inte finns en paradox.

Ju fler medier som tillkommer (bloggar, twitter osv.) och gör marknaden fragmenterad och svåröverskådlig, ju viktigare kommer de traditionella medierna (tv, tidningar) att bli.

Dessa traditionella medier tappar naturligtvis marknadsandelar (och läsare och tittare) på grund av ökad konkurrans men de kommer ändå att förbli de största och viktigaste för både partier och företag att synas i.  

David Lubars avslutar med att konstatera;

För fem år sedan fanns inte Facebook och knappt Google. Det man dock alltid kan räkna med är att vi kommer bli överraskade av framtiden.

Read Full Post »

Older Posts »