Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

POLITIK: Vad kommer att bli de bestående minnena av årets valkampanj i Storbritannien?

Sannolikt viktigast är de tre historiska tv sända partiledardebatterna. Men även det som har kommit att kallas ”bigotgate” kommer att stanna kvar på näthinnan långt efter mycket annat har fallit i glömska.

När premiärminister Gordon Brown glömde att ta av sig en mikrofon gick det ut i etern att han kallade en kvinna för bigott.

Händelsen med både bild och ljud har uppmärksammats runt om i världen. The Times rapporterade;

A groan went round Labour’s first-floor war room as footage of Gordon Brown’s volcanic episode began to loop on the rolling news channels. 

Lord Mandelson was in the Victoria Street offices as the story was breaking, standing in front of the television “looking like death”, one witness said. 

“Authentic, at least,” said one long-suffering Brown aide familiar with mood swings from the Prime Minister. “Oh, happy day!” said another, who has endured much worse in private.

Annonser

Read Full Post »

VAL 2010: De Rödgröna drar ifrån Alliansen enligt Synovates aprilmätning.

Alla tre oppositionspartierna går fram medan det bara är Moderaterna som gör det inom Alliansen.

Kristdemokraterna med 3,8 % hamna utanför Riksdagen medan Sverigedemokraterna med 4,0 % kommer in.

De Rödgröna 51,2 % och Alliansen 39,3 % (om man räknar bort Kristdemokraterna). 

Resultat i procent med förändringen sedan mars i procentenheter inom parentes:  

Moderaterna 28,8 % (+1,3), Centerpartiet 4,6 % (-0,5), Folkpartiet 5,9 % (-1,3) och Kristdemokraterna 3,8 % (-0,8).                                       

Socialdemokraterna 35,1 % (+1,4), Vänsterpartiet 5,6 % (+0,4) och Miljöpartiet 10,6 % (+0,4). 

Sverigedemokraterna 4,0 % (+0,4).  

Synovate har telefonintervjuat 2677  personer mellan den 12 och 28 april om deras partisympatier.

Read Full Post »

IMAGE: Maria Wetterstrand (MP) har större inflytande på de rödgrönas politik än Mona Sahlin (S). Frågan är om detta beror mer på Wetterstrand än Sahlin.

Uppenbart är att det går bra för Miljöpartiet. Aftonbladet konstaterar att ”mycket har gått Miljöpartiets väg: Folkomröstning om Förbifart Stockholm, storsatsning på tåg och järnväg, höjd bensinskatt och införd kilometerskatt”.

Detta faller sig inte helt naturligt att kalla detta för typisk socialdemokratisk politik. 

Socialdemokraterna under Mona Sahlin har velat bryta med den gamla bilden av partiet under Göran Persson. Resultatet har dock blivit dels mer ”grönt” (vad som tidigare skulle definierats som vänster) och dels ökad otydlighet när det gäller socialdemokratisk politik och ledarskap på vänsterkanten.

Av nödvändighet håller Mona Sahlin inte med om detta;

Budgeten vi lägger på måndag är inte socialdemokratisk, inte miljöpartistisk och inte vänsterpartistisk. I stället har vi lyckats med det som många var övertygade om att vi inte skulle göra: Att bygga något nytt som är det rödgröna.

Än intressantare är när Maria Wetterstrand förklarar sitt partis framgångar:

Det är en väldigt tydlig signal till många att vi står för en politik som inte är en röd socialistisk utan en grön politik som har lite andra perspektiv. Och det är klart vi tycker det är viktigt att en del av det också får genomslag i det rödgröna.

Denna kaxiga förmåga att ta för sig är något nytt som Socialdemokraterna aldrig tidigare har behövt hantera. Socialdemokraterna har alltid varit vana vid undfallande samarbetspartier.

Att attackeras från höger inom vänsterblocket är en ovanlig känsla för många socialdemokrater. Och det är inte första gången som Miljöpartiet levererar en sådan attack.

Och nu har Mona Sahlin inte längre förmåga att återta initiativet och hantera Miljöpartiets frammarsch. Hennes parti må vara det största men är bara det andra viktigaste i inom den rödgröna alliansen.

Read Full Post »

STRATEGI: Plötsligt handlar allt om choklad. Och Aftonbladet har gått i spinn p.g.a. Alliansens spin doctors.

Denna blogg diskuterade redan i mars och i maj 2009 att Mona Sahlins slarv och skandalen kring Tobleroneaffären kommer att utgöra en del av Alliansens valstrategi. 

Att försöka sätta bilden hos svenska folket att Sahlins alter ego är flickan Slösa i Lyckoslanten låg så pass nära tillhands att det måste till en kraftsansträngning från partistrategerna för att inte använda sig av den.

Man vill få väljarna att dra slutsatsen att en socialdemokratisk valseger kommer att innebära att ekonomin är i fara om Mona Sahlin tar över statsministerposten.

Alliansen har naturligtvis inget emot att väljarna mer eller mindre medvetet drar slutsatsen att (Toblerone) + (Mona Sahlin) = (Ekonomisk risktagande).

Och nu kan vi se att denna strategi är sjösatt. Här kan dock ett par reflektioner komma väl till pass.

Misstag 1) Socialdemokraternas (och de rödgrönas) misstag är att man kritiserar Mats Odell (KD) och Sven Otto Littorin (M) för deras användande av ordet ”Tobleronepolitik”.

Detta gör bara att debatten fortsätter att fokusera på just Mona Sahlin och Tobleroneaffären. Istället borde Socialdemokraterna och de Rödgröna försöka ta fokus bort från debatten till något som borde störa Alliansen istället.

Möt med andra ord negativ kampanjteknik med egna negativa attacker.

Misstag 2) Alliansen misstag är att man fokuserar allt för mycket på att försöka få ner väljarnas förtroende för Mona Sahlins som person. Detta har bara begränsad effekt.

Paradoxen här är att förtroendet för Sahlin redan är så pass lågt att det knappast är detta som kan rädda Alliansens valseger.

Istället borde Alliansen fokusera på att försöka få ner väljarnas förtroende för Socialdemokraterna (och de Rödgröna) på de sakpolitiska områden där väljarna tycker att Alliansen är sämre än de rödgröna.

Minskat förtroende för S och de rödgrönas på deras starka sidor ger Alliansen fler röster. Det finns bara högst marginellt att vinna på att försöka få ner förtroendet ytterligare för Sahlin.

Läs mer: Läsarnas reaktioner på Aftonbladets artiklar (sex sidor i papperstidningen). Och Lena Melins krönika i samma tidning. Samt några experters synpunkter.

Read Full Post »

BIOGRAFI: The Guardian har publicerat delar av David Remnicks nyligen utkomna biografi över president Barack Obama.

Utdraget är på nästan på 5000 ord och väl värt en genomläsning.

Boken – The Bridge: The Life and Rise of Barack Obama – har kommit ut på förlagen Knopf och Picador. Priset på Bokus är 229 respektive 146 kronor.

Här ett litet utdrag från utdraget;

With Dreams from My Father, Barack Obama was working in the oldest, and arguably the richest, genre of African-American writing: the memoir. This tradition begins with the first slave narratives. ”Deprived of access to literacy, the tools of citizenship, denied the rights of selfhood by law, philosophy, and pseudo-science,” wrote the literary scholar Henry Louis Gates, ”and denied as well the possibility, even, of possessing a collective history as a people, black Americans published their individual histories in astonishing numbers, in a larger attempt to narrate the collective history of ‘the race’.” (…)

It is not difficult to understand why politically sympathetic readers were prepared to make extravagant, extra-literary claims for Obama’s book during his presidential campaign. They were reading him not as the civil rights lawyer and law professor he was when the book was published, but as a candidate who hoped to succeed George W Bush, a president who was insistently anti- intellectual, an executive who resisted introspection as a suspect indulgence. (…)

Obama is hardly the first president to exhibit a literary bent before running for office. The most prolific of the literary presidents was Theodore Roosevelt, who wrote 38 books in all. Dreams from My Father ought not to be overvalued as a purely literary text; other writer-politicians such as Václav Havel and André Malraux wrote immensely greater and more mature work before holding office. But few American politicians of consequence before Obama have ventured to describe themselves personally with anything like the force and emotional openness of Dreams from My Father. It was not intended as a campaign biography, but it ended up acting as one. For a politician who was making the personal political and placing his own story and background at the centre of his candidacy, writing Dreams from My Father was the ultimate act of self-creation. Its stories are at the centre of Obama’s thinking, his self-regard, his public rhetoric.

Read Full Post »

KAMPANJ: Nick Clegg, partiledare för Liberal Democrats, har seglat upp som ett hot mot båda partierna Labour och Conservative i årets valrörelse.

Efter att ha gjort mycket bra ifrån sig i de två första tv-debatterna skrev The Sunday Times bland annat följande: Clegg nearly as popular as Churchill

Men media kan svänga snabbt. Plötsligt kom kritiken på bred front. Många spekulerade att denna kritik var orkestrerad. Liberaldemokraterna anklagar själva Torypartiet.

Oliver Burkeman på The Guardian gör dock en annan analys:

To the untrained eye, yesterday’s [d.v.s. 21 april] unprecedented wall-to-wall assault on Nick Clegg in the pages of Britain’s right-wing newspapers might have looked like an orchestrated attack by a Tory media machine – a notion that one seasoned observer, [Labours] Lord Mandelson, spent the day doing his best to promulgate. But the truth, according to those with knowledge of the editors and newspapers involved, was far more visceral and chaotic.

”It’s raw panic, that’s what it is,” was how one former senior Fleet Street executive put it, adding that he had never witnessed anything similar in his entire career. The rise of Clegg has not just thrown into doubt the prospect of a trouble-free election victory for David Cameron. (…)

The Mail’s front-page claim that Clegg had committed a ”Nazi slur on Britain” in a 2002 Guardian column, alongside reporting on his expenses in the Daily Telegraph and a hatchet job in the Sun, triggered a backlash and a day of energetic online activity. On Twitter, critics of the Mail sarcastically blamed Clegg for everything from the Icelandic volcano to the fall of the Roman empire, while the Daily Mail-O-Matic website generated parodic Clegg headlines (”Could Nick Clegg molest house prices?”).

There were signs that the newspapers’ broadsides were causing a fracturing of unity on the right: the Tory blogger Iain Dale called the attacks on Clegg ”a terrible indictment of the British press”, warning that they would backfire and ”only serve to increase his popularity and position in the poll”. (…)

John Lloyd, director of journalism at the Reuters Institute for the Study of Journalism at Oxford University, said: ”Clearly, the newspapers and editors who are ideological Tories are suffering from a howl of rage, now that what had seemed to be a shoo-in has turned into the risk of a hung parliament.” (…)

Read Full Post »

VAL 2010: De första valbroschyrerna har nu börjat landa på dörrmattor runt om i landet.

En av de första är ”Ge drömmen en chans” från Centerpartiet. Frågan är om den engagerar speciellt många i storstäderna. Broschyren – fyra sidor i A4-format – tar upp tre prioriterade områden.

”Ge småföretagen en chans” är ett budskap som kan användas överallt. Ett annat budskap är ”drömmen om det nya matlandet” där jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) bl.a. förklarar att ”Sverige ska skapa nya jobb genom att bli bäst på mat i Europa”.

Detta kan kanske också gå hem i storstäderna när partiet kopplar det till tillväxten och bättre mat inom offentliga sektorn. Frågan är dock om man lyckas när poängen tycks vara att Erlandsson gör reklam för att han besöker ”orter i hela landet för att träffa entreprenörer och landsbygdsutvecklare” för att få tipps på vad han som minister kan hjälpa till med.

Inte heller det tredje budskapet – ”gårdsförsäljning – ny möjlighet för landsbygden” – lär vara en allt för het fråga i storstäderna.

Med tanke på att Centerpartiet har haft svårt att lyckas få flyt i sin storstadsstrategi undrar man varför partiet inte satsar på mer riktade budskap i olika delar av landet. (I Malmö har man exempelvis inte ens något mandat i kommunfullmäktige.)

Partiet har dessutom tillräckligt med pengar i sin krigskassa för kunna vara både strategisk och taktisk. För mindre partiet med mindre pengar tvingas av nödvändighet göra riksomfattande hushållsutskick (med fördel att priset därmed kan pressas). 

Istället slösar man bort pengarna utan att få ut ett tydligt budskap i storstäderna. 

På partiets hemsida möts man av budskapet att Centerpartiet är ”Alliansens gröna röst”. Tydligen är det detta buskap som skall hamras in runt om i landet oavsett om frågorna passar eller inte.

Read Full Post »

Older Posts »