Strategi: Årets politiska missbedömning!

ÅRET 2015 | Kristdemokraterna får antagligen stå för årets antiklimax när man sammanfattar politiken under 2015.

Partiledningens ovilja att ställa misstroendevotum mot regeringen – efter att först ha tagit initiativet att dödförklara decemberöverenskommelsen mellan oppositionen och regeringen – fick partiet att framstå som, för att citera Macbeth, ”en stackars skådespelare, som struttar in och kråmar sig på scenen för en timma och se’n ej mer hörs av”.

Hade man vågat gå hela vägen hade man tagit på sig ledartröjan inom Alliansen, vunnit frustrerade borgerliga väljares sympatier och samtidigt minimerat bilden av Sverigedemokraterna som ”det enda oppositionspartiet”.

Om regeringen fallit hade partiet stått väl rustat i en eventuell extra valrörelse. Alternativt hade man tvingat Socialdemokraterna ta större hänsyn till Allianspartiernas politik. Detta hade tydligt visat på splittringen på vänsterkanten.

Oavsett vilket hade Stefan Löfven tvingats visa upp hur svag hans regering är. Vilket i sin tur gett speciellt Kristdemokraterna, men också övriga Allianspartier, en välbehövlig injektion av självförtroende.

Om övriga Allianspartier istället röstat mot eller lagt ner sina röster hade Kristdemokraterna framstått som ett parti som vågar stå på egna ben medan övriga Allianspartier framstått som räddhågsna.

Ebba Busch Thor verkar själv ha insett vilket potential det fanns i ett misstroendevotum mot regeringen. ”Jag tycker det är anmärkningsvärt att så många pratar om kaos. För det är det inte. Vi har en tydlig och ordnad politisk process i Sverige”, säger partiledaren när hon intervjuades i tidskriften Sydsvenskt Näringsliv.

Partiets inkonsekvens förvandlade en potentiell vin-vin-situation till ett politiskt antiklimax.

Som en konsekvens av detta ligger Kristdemokraternas siffror kvar under fyraprocentspärren, regeringen regerar vidare och Alliansen ser ut att vara än mer splittrad samtidigt som Sverigedemokraterna av alltfler upfattas som det tydligaste oppositionspartiet i svensk politik

Tidskriftsomslag: Sydsvenskt Näringsliv, nr 4: 2015.

Read Full Post »

Politik: Väljare reagerar lika i Sverige och Danmark!

OPINION | Många i Sverige kan inte förstå hur ett parti som Dansk Folkeparti har kunnat bli ett etablerat politiskt parti i Danmark.

Med anledning av senaste valet i Danmark hade en ledare här följande rubrik: ”Dansk politik präglas av spännande mångfald och frispråkighet”.

Ett skäl till att det råder en större mångfald i Danmark är att riksdagsspärren ligger på 2 procent till skillnad från Sveriges 4 procent. Det uppmuntrar fler att prova lyckan.

Sedan går det heller inte att bortse från kulturskillnaden mellan våra länder. Danmark har en frispråkig tradition som säkert bidrar till mångfalden, medan vi i Sverige har en konsensuskultur där vi håller tyst tills vi vet vad som är okej att säga.

Men om så är fallet borde Sverigedemokraterna inte kunna växa här i Sverige.

Paradoxalt nog kan de kulturella skillnaderna i Sverige och Danmark leda till exakt samma resultat.

Det danska debattklimatet gör det möjligt för väljarna att upptäcka nya politisk partier. Tröskeln är låg för att våga rösta på ett annat parti än de redan etablerade.

I Sverige, där både vänster och höger åtminstone kan enas om att man är emot alla partier som inte sitter i riksdagen, får väljarna snart en känsla av att vissa perspektiv saknas i debatten.

Detta skapar grogrund för nya partier när de andra partierna alltför ofta uppfattas tycka alltför lika om alltför mycket.

Om de etablerade partierna alltid tycker samma sak i viktiga frågor finns det ingen anledning att tro att något kommer att förändras.

Resultatet blir att politiska uppstickare, om än med större möda än i Danmark, kan börja ta över ”marknadsandelar” från de etablerade partierna.

Detta är vad som hände när både Miljöpartiet och Kristdemokraterna tog plats på den politiska arenan. Och samma sak håller nu på att hända med Sverigedemokraterna.

Vad skulle då vara en framgångsrik strategi för de traditionella partierna om man vill undvika att bli utmanade av politiska uppstickare?

Det behövs större ideologisk spännvid i den politiska debatten.

Det kräver också att partierna är försiktigare i balansgången mellan tradition och förändring när man utvecklar sin politik. Alltför snabba kast när det gäller att utveckla sina partier skapar en hemlöshet hos kärnväljarna.

Problemet idag är att inget av de traditionella partierna vågar ta några ideologiska strider. Och detta beror naturligtvis på att man inte riktigt litar på att deras visioner imponerar på väljarna. Man är rädd att ideologisk tydlighet skall avskräcka.

Partierna föredrar därför att tala i så vaga termer som möjligt om vad man vill i en rad av sakfrågor.

Istället satsar man allt krut på sin egen lilla hjärtefråga som man vet att många väljare sympatiserar med. Detta i förhoppning om att avskräcka så få väljare som möjligt. (Tänk Folkpartiet och skolan eller Moderaterna och jobbskatteavdragen.)

Resultat? Status quo. Och en möjlighet för uppstickare som Sverigedemokraterna.

Kanske är det bara en tidsfråga innan dagens tråkiga och förutsägbara debattklimat leder till att ännu ett politiskt parti dyker upp?

Read Full Post »

Analys: Opinionsmätningarnas olidliga lätthet!

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget. 

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

Analys: Vem vinner? Och vem förlorar på nyval?

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Valfilmerna 2014!

REKLAM | Årets valfilmer håller bra kvalitet  även om de inte är jättebra. Av dessa är Sverigedemokraternas ”På riktigt” intressantast.

Till skillnad från övriga partier försöker partiet inte framställa sin partiledare ”som en av folket”. Istället är Jimmie Åkesson statsmannen som tänker stora tankar medan bilen körs av en chaufför. Onekligen originellt.

I Folkpartiets film sammanfattar Jan Björklund på ett sympatiskt sätt den betydelse hans lärarinna fick för honom som barn. ”Hon öppnade nya dörrar för oss textilarbetarungar.”

På tredje plats kommer Socialdemokraternas första valfilm som handlar om välfärden. Med tanke på den oro som finns hos breda väljargrupper går den säkert hem även hos borgerliga väljare. Mer kan man inte begära av en valfilm.

Moderaternas filmer har ”första dagen på jobbet” som tema. Av dessa är ”Hissen” bäst.

Centerpartiet har en helt okey film. Filmen ”Nära dig” övertygar knappast någon osäker väljare men har en småtrevlig framtoning. Låten av Fredrik Kempe skulle kunna bli en riktig landsplåga om den spelades i radion i något musikprogram.

Föga förvånande har Kristdemokraterna familjen som tema. Man vill ”familjeförsäkra” politiken. Vad det betyder går dock inte att avläsa av denna film.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Valets tråkigaste valaffischer!

VAL 2014 | De partier som inte har lyckats förnya sig från senaste valen har också de tråkigaste valaffischerna. Av dessa har Centerpartiets de minst trista.

 Moderaterna

Socialdemokraterna

Centerpartiet

Folkpartiet

Kristdemokraterna

Mer: Fler valaffischer från Moderaterna. Och fler från alla övriga hos Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen.

Read Full Post »

Opinion: SCB och ”kommunalarna” inom LO!

ANALYS | SCB har undersökt opinionsläget för partierna bland kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar.

Undersökningen, som tagits fram på uppdrag av Kommunalarbetaren, fackföreningen Kommunals tidning, uppvisar en rad underliga siffror jämfört med tidigare underökning av målgruppen.

Men först några siffror som inte överraskar.

Moderaterna minskar från 9,8 % till 8,2 %. Vänsterpartiet går fram från 10,9 % till 12,3 % medan Miljöpartiet ökar från 3,3 % till 4,7 %.

Den stora överraskningen är dock att Sverigedemokraterna går fram rejält bland ”kommunalarna”. De ökar från 3,8 % till 5,9 %.

Märkligheterna i undersökningen består i att Centerpartiet ökar från 2,7 % till 4,1 % medan Kristdemokraterna går från 1,1 % till 2,3 %.

Varför dessa två partier går fram medan Folkpartiet minskar från 2,7 % till 2,3 % är svårt att förklara.

Vad har de två partierna gjort under undersökningsperioden för att de skall få ökat förtroendet från kommun- och landstingsanställda? Det finns knappast någon logisk, politisk förklaring.

Intressant är dock att Socialdemokraterna tappar rejält. Partiet går från 64,1 % till 57,3 %.

Detta är antagligen en effekt av att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver fler av de frågor som LO prioriterar.

En annan rimlig förklaring är att Socialdemokraterna har varit försiktiga i sina utspel och mer än luddiga när det gäller inställningen till vinster i välfärdssektorn.

Men den de stora svängningarna bland de små partierna beror nog mer på att underlaget är så litet.

Mats Gustafsson Hedenström på Kommunalarbetaren skriver:

Urvalet i undersökningen är LO-medlemmar som jobbar i kommuner och landsting. Den gruppen har blivit allt mindre i SCB:s undersökning och har minskat ytterligare den här gången. Man ska därför vara försiktig med allt för långtgående slutsatser. Felmarginalen är betydligt större i den här gruppen än i totalundersökningen.

Dessutom är inga av förändringarna i opinionsundersökningen statistiskt säkerställda. Och det gäller samtliga förändringar för samtliga partier i mätningen.

Mer: SCB i maj. Bild: Kommunalarbetaren.

Read Full Post »

Opinion: Vänstervind i SCB-mätning!

VAL 2014 | SCB:s stora opinionsundersökning bekräftar att den kraftiga vänstervinden i EU-valet inte var en tillfällighet.

I Europaparlamentsvalet kunde Socialdemokraterna hålla sina siffror från förra valet samtidigt som Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick fram.

Och inte nog med detta. Även Feministiskt initiativ, som inte kan kallas något annat än ett vänsterparti, lyckades ta sig in i parlamentet.

En vänstervind kan inte bli tydligare än så.

På den borgerliga planhalvan var det bara Centerpartiet och Kristdemokraterna som gick fram i EU-valet. Troligtvis på bekostnad av Moderaterna och Folkpartiet.

I SCB:s undersökning går alla Allianspartierna tillbaka jämfört med i valet 2010. Och jämfört med förra mätningen i november är det bara Centerpartiet som, högst marginellt, lyckas bättra på sitt resultat.

De rödgröna partierna har alla statistiskt säkerställda ökningar jämfört med riksdagsvalet 2010.  (Miljöpartiet har dock, till skillnad från de två andra partierna, en statistiskt säkerställd nedgång jämfört med novembermätningen.)

Sammanfattar man detta blir det en tydlig ledning för de rödgröna partierna. De får t.o.m. egen majoritet.

Socialdemokraterna skulle därmed inte behöva söka ett blocköverskridande samarbete med något borgerligt parti. Det skulle kanske t.o.m. underlätta för Socialdemokraterna att bilda en minoritetsregering med bara Miljöpartiet.

Vänstervinden visar sig också i att Vänsterpartiet, den stora vinnaren i mätningen, nu är lika stora som Miljöpartiet.

Finns det någon överraskning hos de rödgröna så är det just detta; att Miljöpartiet inte är större.

På borgerliga kanten tappar Moderaterna hela 2,8 procent samtidigt som Kristdemokraterna fortsätter ligga strax under fyraprocentspärren.

Det enda partiet i Alliansen som går fram är Centerpartiet. Men det är med ynkliga 0,2 procent.

De rödgröna 51,3 %

Alliansen 32,9 % (exkl. Kristdemokraterna)

Socialdemokraterna 35,3 % (+1,0), Miljöpartiet 8,0 % (-0,8) och Vänsterpartiet 8,0 % (+1,3)

Moderaterna 22,7 % (-2,8), Folkpartiet 5,3 % (-0,1), Centerpartiet 4,9 % (+0,2) och Kristdemokraterna 3,9 % (-0,2)

Sverigedemokraterna 8,1 % (-1,2)

Read Full Post »

Val: (MP), (SD) och (FI) de stora vinnarna!

VAL 2014 |  De stora segrarna i EU-valet blev Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ.

Den stora skrällen var att Miljöpartiet gick förbi Moderaterna och blev det nästa största partiet.

Troligtvis passade många moderata väljare på att straffa partiet i ett val som man inte uppfattar som lika viktigt som de kommande nationella valen.

Frågan är nu vilka lärdomar moderaterna drar av detta. Och om de hinner åtgärda problemen innan nästa val i september.

Medan Feministiskt initiativ fick 5,3 %, och kan nu ta plats i Europaparlamentet, tvingas Piratpartiet åka hem.

Feministiskt initiativ kunde i lugn och ro genomföra sin valkampanj utan överhuvudtaget behövt utså någon granskning i media.

Trots att deras politik var fullt synlig för både media och politiska motståndare kunde man bedriva sin valkampanjen i lugn och ro.

Men även två andra partier kunde dra en suck av lättnad när valresultatet blev klart. Kristdemokraterna och Centerpartiet gjorde betydligt bättre ifrån sig än vad opinionsundersökningarna har visat.

Detta beror säkert på att mindre partier kan dra nytta av att valdeltagandet alltid är lägre i EU-valet än in de nationella valen. Mindre partier som lyckas mobilisera kan göra ett bra val.

Både Kristdemokraterna och Centerpartiet har säkert lyckats locka missnöjda moderater. Men dessa partier kan inte lita på att dessa nyförvärvade väljare förblir lojala även i september.

De stora förlorarna blev Moderaterna, Folkpartiet och Piratpartiet. Moderaterna (13,5 %) tappade rejält jämfört med resultatet för 2009 (18,8). Medan Folkpartiet landade på 9,9 % utplånades Piratpartiet.

Socialdemokraternas högst marginella framgång skulle kunna vara en indikation på att valet i september blir en rysare för partiet. Partiet kan knappast förlita sig på att Moderaterna fortsätter leverera oinspirerade valkampanjer.

Socialdemokraterna hoppas säkert att valresultatet bara bekräftar att deras väljare inte prioriterar EU-valet i samma utsträcknings som riksdags-, landstings- och kommunalval.

Moderaterna 13,5 % (18,8)

Folkpartiet 9,9 % (13,6)

Centerpartiet 6,6 % (5,5)

Kristdemokraterna 6,0 % (4,7)

Socialdemokraterna 24,5 % (24,4)

Miljöpartiet 15,2 % (11,0)

Vänsterpartiet 6,3 % (5,7)

Sverigedemokraterna 9,8 % (3,3)

Piratpartiet 2,2 % (7,1)

Feministiskt initiativ 5,3 % (2,2)

Mer: Slutgiltiga siffror på val.se.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Valets mest meningslösa valaffisch!

VAL 2014 | Kristdemokraterna får priset för att ha tagit fram den mest innehållslösa valaffischen av alla i årets EU-val.

”Rätt agenda i Bryssel”. Men vilken agenda? Denna slogan säger inget överhuvudtaget om det politiska innehållet. Vilken politik innehåller denna agenda?

Affischen är patriotiskt blågul. Kanske hoppas man att vi skall läsa detta som att Kristdemokraterna kommer att sätta Sveriges intressen främst. Eller så har man inte tänkt alls.

Troligtvis vill man att väljarna skall associera ”agenda” med SVT: s program Agenda där toppkandidaten Lars Adaktusson en gång var programledare. Frågan är bara hur många som minns detta idag.

”Skicka en envis journalist till Bryssel”. Även denna affisch saknar ett riktigt politiskt budskap som kan ge väljaren vägledning.

Men den ger åtminstone en känsla av att partiet vill ha en representant i Bryssel som vågar snoka upp och avslöja allt skumt som måste förekomma inom EU:s byråkrati.

Mer: Kristdemokraternas valaffischer i Europaparlamentsvalet. 

Read Full Post »