Feeds:
Inlägg
Kommentarer

ORDKRIG | Tidskriften Fokus hann kan knappt spekulera om att decemberöverenskommelsen kommer att spricka innan den gjorde just det.

Fokus 16-22 januari 2015

Claes Lönegård skrev:

Första gången som uppgörelsen på allvar sätts på prov blir när regeringen presenterar sin vårbudget i april. För statsministern Stefan Löfven – som efter budgetnederlaget i december regerar med alliansbudget – är det ett tillfälle för revansch.

Nu blev det en spricka redan i januari. Åtminstone är ordkriget i full gång.

Regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om vinster i välfärden kommer att röstas ner i riksdagen eftersom Alliansen, med Sverigedemokraternas hjälp, inte stödjer att detta ingår i budgeten.

”Om man får fram en lagstiftning för att begränsa vinsterna kan jag inte se hur den kan vara budgetpåverkande och därmed ingå i en budgetproposition”, säger gruppledare Anders W. Jonsson (C).

På detta svarade statsministern i Dagens Nyheter:

Det är fullständigt befängt. Överenskommelsen om vinster i välfärden handlar om att regeringen och Vänsterpartiet är överens om att utreda frågan för att få stopp på utnyttjandet av skattepengar. Utredningen är inte ens påbörjad, säger Stefan Löfven till DN.

Han förstår inte hur diskussionen har tillkommit.

– En av utredningarna ska vara klar 2016. Då kan man inte börja säga ”det där går inte att stoppa in i budgeten”, vi har inte ens tänkt det. Vi måste ju först komma fram till vilka förslag vi ska lägga. Det är en fullständigt idiotisk diskussion faktiskt.

Kanske det mer handlar om Alliansens behov av att visa internt i sina respektive partier att man inte abdikerat helt från oppositionsrollen p.g.a. decemberöverenskommelsen.

Anna Kinberg Batra har definitivt behov av att visa för sina missnöjda partikamrater att uppgörelsen inte var ett strategiskt misstag som bakbinder Moderaterna.

Frågan är hur mycket sådant krypskytte Löfven kan tåla. Alliansen räknar säkert kallt med att han inte kan börja hota med nyval igen.

Tidskriftsomslag: Fokus, 16-22 januari 2015.

BUDGET | När den nya regeringen tog över efter Alliansen basunerade man ut att det ekonomiska läget var allvarligt för Sverige.

pengar

”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar.” Så lät finansminister Magdalena Andersson en vecka efter regeringen tillträtt.

Så lät det då. Hur låter det nu?

I en intervju i Svenska Dagbladet får man en helt annan bild av läget. Och hur regeringen verkligen ser på Alliansens budget. 

Vad är det värsta i Alliansens budget som gäller nu?

– Att de vill slopa gruppmomsen och införa särskild straff­beskattning på lokala sparbanker.

Är det det absolut värsta?

– Som de har? Ja. Och naturligtvis alla våra satsningar som inte är med.

Jaha. Var det inte värre än så?

Detta ger första bilden av en regering som slirat rejält på sanningen.

Uttalandet ger också Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler rätt när han kände sig tvingad att gå ut och tillrättalägga finansministerns ord.

”Nej, det är inte tomt i ladorna. Det är sant att vi under en det sista året har haft ett utflöde ur ladorna som kanske är något större än vad konjunkturen motiverar. Men det är inte tomt”, var Hasslers lägestolkning

För det andra visar detta indirekt att Sverigedemokraterna har en poäng att de är det enda oppositionspartiet idag.

Sverigedemokraterna kan nu med visst fog hävda att de är det enda riktiga oppositionspartiet. Skillnaderna mellan den rödgröna regeringen och Alliansen mest är ett spel för galleriet.

Samma möjligheter har rimligtvis även Vänsterpartiet. Men deras strategi verkar för närvarande mest gå ut på att signalera att man är ett seriöst stödparti till regeringen. Om man får fortsätta påverka regeringens politik på marginalen nöjer man sig säkert med det.

Båda blocken behöver varandra. Alla behöver tydliga skillnader. Finns det inga skillnader får man hitta på dessa.

Alla partier behöver en ”fiende” att fokusera på. Regeringen och Alliansen kommer därför fortsätta hävda att motståndarnas politik är till fördärv för landet.

Den stora vinnaren blir kanske trotts allt Sverigedemokraterna. Trots att man inte fick sitt efterlängtade nyval.

ANALYS | Så fick Moderaterna sin nya partiledare. Valet blev precis så tråkigt och förutsägbart som alla förväntade sig.

Fokus 19-25 september 2014

Så vad händer nu? Olle Lönnaeus i Sydsvenskan skrev följande i sin analys den 9 januari:

Förts måste Kinberg Batra nu övertyga gräsrötterna om att Stefan Löfven inte lurat skjortan av henne – utan att decemberuppgörelsen bäddar för att en framtida alliansregering ska kunna styra utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.

Det samma kan sägas om andra partier i Alliansen. Det är mer än Moderaterna som nu kommer att ha lite problem med partimedlemmarna efter decemberöverenskommelsen.

Men det är inte bara Moderaterna som borde ägna sig åt lite självrannsakan framöver.

Så här skrev t.ex. Fokus om Centerpartiet när man i september 2014 placerade Löfven på ovanstående omslag med rubriken ”Förhandlaren”.

Per Ankersjö, ordföranden för Stockholmscentern, formulerade partilinjen i en tweet på tisdagen:

»Den enda regering c borde förhandla om nu är den med Annie Lööf som statsminister. Till dess kan Löfven hålla på med sitt ›käbbel‹.«

Man måste ju ge dem det, centerpartisterna, att de är rätt underhållande.

Det tyckte emellertid inte det särintresse som de nuförtiden ägnar en stor del av sitt partiprogram åt att tillfredsställa. Näringslivet tyckte att det var dags för ansvar. Redan på måndagen hade Börje Ekholm, vd för Investor, krävt blocköverskridande samarbete. I hans spår följde resten av näringslivet. Och samtliga fackliga centralorganisationer.

Trycket mot centerpartiet hårdnade.

Trots all kaxighet blev det Alliansen som till sist drog det kortaste strået när Löfven satta allt på ett kort och utlyste nyval. Plötsligt var alla mer än villiga att gå Socialdemokraterna till mötes.

Och Löfven visade sig vara precis så skicklig förhandlare (och strateg) som alla först utgått ifrån när han tillträdde som partiledare.

Löfvens hot om att avgå och alla märkliga utspel kring den egna regeringsbudgeten förvandlades plötslig bara till oviktiga parenteser i det stora hela.

Trots detta kommer säkert Moderaternas medlemmar hålla sig i skinnet den närmaste tiden. Även om missnöjet med uppgörelsen är äkta.

Man kommer säkert att ge Anna Kinberg Batra tillräckligt med svängrum så att hon hinner bli varm i partiledarkläderna. Åtminstone så länge som opinionssiffrorna inte störtdyker.

Och i övriga Allianspartierna drar man säkert mer en lättnadens suck att de slipper försöka mobilisera sina trötta trupper för ännu ett val.

Det är ingen tillfällighet att Göran Hägglund var den som av Socialdemokraterna ansåg vara mest intresserad av en uppgörelse. Kristdemokraterna är nämligen det parti inom Alliansen som skulle ha haft svårast att klara ett extraval.

Det går inte att komma ifrån att Alliansen har gått ifrån att vara agendasättare till att nu befinna sig på defensiven i svensk politik.

Alla fyra partierna har en hemläxa att jobba med. För deras eget bästa är det bra om denna läxa är klar i god tid innan nästa val.

Tidskriftsomslag: Fokus, 19-25 september 2014.

ANALYS | Det är mycket självrannsakan och ångest inom den socialdemokratiska rörelsen. Ingen verkar nöjd med partiets utveckling.

Tiden nr 3 2014

Rörelsen lider av ett permanent tillstånd av mindervärdeskomplex. Och det finns inte mycket som tyder på att valsegern kommer att ändra på detta. Inte ens om partiet sluppit turerna kring budget och extraval.

Den av Hjalmar Branting grundade socialdemokratisk idé- och debattidskriften Tiden tog förra året tempen på Socialdemokraterna.

Bland annat tittade Felix Antman Debels, tidskriftens redaktör, lite närmare på partigrannarna i Danmark och Norge.

Utvecklingen i Norge framstår som lite av en karbonkopia av hur situationen har utvecklat sig i Sverige. Vilket knappast kommer att minska oron här hemma.

I Norge tog Arbeiderpartiet steget in i en koalitionsregering redan för nio år sedan då partiet efter valet 2005 bildade en koalitionsregering med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Steget mot en koalitionsregering började efter att Arbeiderpartiet förlorat valet 2001 med råge efter att mellan 2000 och 2001 lett en svag minoritetsregering under Jens Stoltenbergs ledning. Enligt den norska professorn i statsvetenskap Bernt Aardal ledde valförlusten till att Arbeiderpartiet, under stor inflytande från norska LO inledde en process av självrannsakan.

[…]

Men anledningarna till att Arbeiderpartiet valde att gå in i en koalitionsregering måste enligt Bernt Aardal sökas tidigare än perioden efter 2001. Samma slutsats har statsvetaren Knut Heidar. Han menar att den största förklaringen till att en majoritetskoalition bildades var erfarenheterna från det norska 1990-talet. Då hade det norska stortinget ett stort inflytande över regeringens politik, en period som i efterhand fått namnet ”Stortingsstyret”. Efter det fanns helt enkelt en uttalad efterfrågan på en majoritetsregering som mer kraftfullt skulle kunna styra landet.

– Paradoxalt nog finns i dag dock den omvända diskussionen då flera menar att majoritetsregeringarna i stället har inneburit ett demokratiskt underskott, fortsätter Knut Heidar. För norsk socialdemokrati var steget in i en koalition alltså av nöden tvunget, liksom nu för den svenska socialdemokratin. Men hur har detta skifte påverkat norsk politik? Bernt Aardal menar att höger-vänsterdimensionen har blivit mer påtaglig och att det politiska systemet har polariserats:

– I Norge har vi fått en situation där vi nästan har tre och en halvt partier. Ett högerparti som agerar tillsammans med Fremskrittspartiet, ett vänsterparti i Socialdemokraterna och ett antal små centerpartier som ligger och skvalpar precis på spärren, menar Bernt Aardal.

Slutsatsen att höger-vänsterskalan stärkts i norsk politik delar Knut Heidar men han menar att det mer har att göra med att eu-frågan, som under lång tid skar rakt genom blocken, nu inte längre finns på dagordningen. Oberoende av vilket så har den tydligare blockpolitiken inneburit att partierna i centrum kraftigt försvagats.

Hur har då Arbeiderpartiet påverkats? Delvis har partiets processer blivit öppnare. Statsvetaren Ovind Bratberg menar att Arbeiderpartiet blev mer ödmjukt och samarbetsorienterat. En stor förändring för de norska Socialdemokraterna:

– Bara tanken på att koordinera politik var en stor omställning för Arbeiderpartiet, menar Bratberg.

Det är inte längre så att man kan komma med ett färdigt program och sedan genomföra det. Regeringspolitiken behövde koordineras och förhandlas fram. Vilket också har fått som konsekvens att Arbeiderapartiet blivit mer toppstyrt. Öppenhet mot andra partier har växt men med konsekvensen att politiken utvecklas bakom lyckta dörrar. Koalitionsregerandet har också fått konsekvenser för socialdemokratins innovationskraft:

– Den rödgröna majoritetsregeringen förde mycket gott med sig. Men det fanns självklart också problem. Både vad gällde att tänka nytt men också för gräsrotsengagemanget och partidemokratin, säger Bratberg.

Tänka nytt och samtidigt få med sig kärnväljarna är den stora frågan för alla partier. Ingen tycks ha hittat den magiska formeln. Se bara på hur nära Centerpartiet var att utplåna sig själva med sitt förslag till ideologiskt idéprogram.

Hur socialdemokraterna kommer att reagera över att partiet nu under fyra månader tvingas regera med Alliansens budget lär vi snart få se.

Stefan Löfven kommer kanske själv att se det som en blessing in disguise. Han kommer säkert att mjölka situationen maximalt till sin egen fördel.

Allt som under 2015-2016 inte går regeringens väg kommer han han nu skylla på att han har varit tvungen att förhålla sig till en budget han inte bett om.

Han kan också se det som en möjlighet att rusta inför sin egen vårbudget i april. Detta även om ingen gick på Magdalena Anderssons tal om att ”ladan är helt tom”. Löfven kommer säkert att hävda att Alliansbudgeten var en sparbudget och att det nu finns större möjligheter att satsa rejält framöver.

Men detta kommer knappast göra rörelsen bättre till mods.

En rörelse med dåligt självförtroende kommer att fortsätta att våndas över att samhällets förändrats, att partiet inte når samma siffror som förr och att man fått konkurrens från både Allianspartierna och Sverigedemokraterna om väljarna.

Tidskriftsomslag: Tiden nummer 3, 2014.

VAL 2014 | Det gick inte så bra i valet för Socialdemokraterna i Grönköping. Som alltid tenderar valresultatet i kommunen följa resultatet i riksdagsvalet.

Bild Stockholm stad--Valarbete i Stockholm 1924

Grönköpings Veckoblad (opartiskt liberal) var där när hr stadsrådet Joel Erikssons hangångne man, tillika svärson, informationssekreteraren V. Helmersson presenterade valanalysen vid en presskonferens i kommunhuset.

- Det huvudsakliga skälet till att S icke gick framåt i valurnorna som önskat, d.v.s. till normala 50 procent av rösterna, sade hr H. inledningsvis, var at icke tillräckligt många väljare röstade på S. Detta i sin tur synes bero på att detsamma (väljarna) i st. lade sin röst på andra partier, i den mån som de icke helt enkelt stannade hemma å soffan.

[…]

– Tvivelsutan finns det för många partier att rösta på (icke mindre än åtta stycken, plus tillfälliga partibildningar som Knisslinges väl eller Stoppa framfarten), vilket gör väljarna så förvirrade, att de inte i vallokalen tager rätt valsedel (d.v.s. S).

– Inför nästa val bör man därför förminska antalet tävlande partier, eller åtminstone förhindra, att alltför många olika valsedlar utlägges. Skulle väljarna ex.vis blott ha S och Knisslinges väl att välja mellan, torde utgången vara given.

– En alternativ väg, fortfor hr info.sekr H., är att s.a.s. höja tröskeln för representation i kommunalfullmäktige. Det finns knappast någon anledning till att partier som får så litet som 6-7 procent av rösterna blir invalda; här rör det ju sig om uppenbara särintressen. Lämpligen kan den s.k. ribban läggas vi det röstetal som S faktiskt uppnår i valet.

Källa: Grönköpings Veckoblad, december 2014 (högaktuell till mitten av januari).

Bild: Valarbete utanför en vallokal i Stockholm inför riksdagsvalet 1924. Stockholm stad. 

KRIG | I vår sporadiskt återkommande serie om ”Tidskriftsomslag vi gillar” är det dags att ta en titt på tre nummer av Pennan & Svärdet. 

Pennan & Svärdet 3b 2013

Först en affisch från 1942 med karikatyrer av Nikolai Dolgorukov och Boris Efimov (född Boris Friedland). På originalet finns också ett modifierat ryskt ordspråk: ”De startade leende och lämnade gråtande”.

Pennan & Svärdet nr 12 2013

Här ser vi en sovjetisk affisch från 1945. I sin helhet har affischen också devisen ”Ära åt den segerrika soldaten!” Konstnären är Viktor Klimashin.

Pennan & Svärdet vår 2014

Slutligen en fransk propagandaaffisch från första världskriget. Det är en detalj från Maurice Neumonts ”Journée du Poilu” från 1915. Poilu är smeknamnet på den franska infanterisoldaten.

Förutom de intressanta motiven är detta tre bra exempel på att en tidskrift inte behöver förfula sina framsidor med onödig mycket text.

Övrigt: Pennan & Svärdet är medlemstidskrift för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Numren är nr 3B, 2013; nr 12, 2013 och vår 2014.

STIL | Camilla Thulin, stylist och rådgivare till politiker och folk i karriären, gav för ett par år sedan ett råd till politiker i modetidningen Femina.

Picture Herbert Dombrowski 1957

Inte för att jag är moralist på något sätt, men skippa för djupa urringningar och för korta kjolar på jobbet. Jag har ofrivilligt sett strumpbyxgrenen på ett antal stadsråd i tv – bara för att de försöker vara moderna. Spara den looken till den privata sfären.

Det måste vara första gången orden ”stadsråd” och ”strumpbyxgren” använts i samma mening.

I artikeln, som publicerades i tidningens majnummer 2012, stod det att före detta partiledaren Lars Leijonborg fortfarande är Thulins kund.

Och vidare att ”Maria Wetterstrand, tidigare språkrör för Miljöpartiet, klädde hon i svart lyxsecondhand till Nobelfesten 2009 och senast var det Centerpartiledaren Annie Lööf som fick festhjälp.”

Leijonborg är kanske lite av ett hopplöst fall men skall man utgå ifrån Wetterstrand på Nobelfesten och Annie Lööf, som idag är en av de mest välklädda politikerna i Sverige, vet Thulin vad hon talar om.

Bild: Herbert Dombrowski, 1957.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.