Feeds:
Inlägg
Kommentarer

USA | ”Speak softly and carry a big stick” är ett uttryck som brukar tillskrivas Theodore Roosevelt.

Time August 31 2015

Donald Trumps strategi verkar vara den diametralt motsatta. Han talar tufft men har en pragmatisk inställning i många frågor enligt Michael Scherer i Time.

Strategin verkar fungera. Trump leder över sina republikanska rivaler i många opinionsmätningar.

“I don’t think the people running for office are real,” säger Trump. “They have to throw a lot of consultants away and be themselves. I think it is one of the things that has helped me.”

Scherer har studerat Trumps kampanjstil.

If you want to understand what is happening in the country right now, to get at its shifting id, its calcifying frustrations, its guttural demand for change, you need only listen to that message of disgust, for the political system, its falsehoods and failures, which has taken Trump to the top of the Republican polls.

[…]

“It’s a belief that the country is fundamentally broken and nobody is fixing it,” explains Republican pollster Frank Luntz. “It’s a sense that all the elites are in it for themselves and everybody else is suffering.” It is also a reminder that performance matters. On the two dimensions of your television screen, in the 20-­second sound bite of an often bankrupt process, what H.L. Mencken termed “a carnival of buncombe,” a true showman can beat out rank even on his worst days.

[…]

When he says he will beat China, steal Iraq’s oil and stick it to Iran, he is selling an unlikely dream. But that, after all, is what campaigns are about. “I’m just as disappointed with the Republicans as I am the Democrats,” Trump says. “It’s just so false and so phony and they can’t move—it’s moribund. They become weak and ineffective, except with one thing, getting themselves re-elected. That’s the one thing they’re good at.” Preach.

“There are two things going on,” explains Roger Stone, Trump’s on-again, off-again political consultant, who left his campaign orbit most recently on Aug. 8. “One is the total revulsion of American voters with politicians and the entire political system. And secondarily, just the belief that he can’t be bought.

[…]

Less than 32% of the country has a favorable view of the Republican Party, including just 68% of people who call themselves Republicans. And the numbers are falling. “Every time somebody says I made a mistake, they do the polls and my numbers go up,” Trump says. “So I guess I haven’t made a mistake.”

[…]

Most of his rivals have been cowed by the onslaughts, unable to beat the more popular bully at his game. “At this point we just have to ride it out, wherever he takes us,” says a strategist for another GOP contender. “What else can we do?”

The bigger question is whether Trump can paste some broader credibility to his winning posture before his rivals gang up on him to push him from the field. It means a lot to have 25% of the vote when 17 candidates are running, but there are signs in the polls that many of those who don’t support him now will never vote for him. A recent CNN poll found that 58% of Republican-­primary voters thought Trump on the ticket would decrease the odds that the party wins the White House. More than half the country still finds him unqualified for the presidency.

His response has been a focus on policy, releasing a written plan for immigration that is both bold and indecipherable. He would build the wall, confiscate the earnings of undocumented immigrants if Mexico did not pay for it, seek an end to birthright citizenship and rejigger the way immigrants who enter the country legally get visas. As for the estimated 11 million now in the country without papers, including about 10% of California’s workforce, “they have to go,” though he won’t say how he plans to make them leave, and he promises to return the “good ones” quickly. Whether those lucky winners will get an eventual path to citizenship—he won’t say just yet.

[…]

Most of his rivals can’t even find a clear answer to the question of whether they agree with Trump’s threadbare immigration white paper, while Clinton has become a master of boldly committing to policies that poll well for her coalition while attempting to dodge any pressing question that might complicate her coronation. Yet it would be a mistake to think Trump is incapable of moderation or nuance. At heart he is a pragmatist, not an ideologue. He would not rip up Obama’s nuclear deal with Iran, because contracts matter, but he would “enforce that deal like they never saw.” He boldly defends Planned Parenthood for the women’s health care it provides, not the abortions. And while his rivals quietly plot deep cuts in costly senior entitlement programs, he promises to treat Social Security and Medicare as sacrosanct.

Tidskriftsomslag: Time den 31 augusti 2015

Cartoon by Heath - The Spectator 15 August 2015

Bild: Teckning av Heath. Från The Spectator den 15 augusti 2015.

OPINION | När YouGov presenterade siffror som visade att Sveriges största parti nu heter Sverigedemokraterna fick övriga partier skrämselhicka.

Metro den 20 augusti 2016

Inte illa för ett parti som har en partiledare som gått in i väggen och som ingen vill samarbeta med.

Övriga partier har ett uppenbart problem. Även om alla de övriga partierna nu springer benen av sig för att ta initiativ inom invandrings- och migrationspolitiken ger det ingen utdelning opinionsmässigt.

Medan övriga partier har närmat sig Sverigedemokraterna har verkligheten snarare närmat sig Sverigedemokraterna. Därför uppfattar väljarna att avståndet är lika stort som tidigare mellan Sverigedemokraterna och övriga riksdagspartier.

För väljarna framstår dessa partier bara som bleka copycats – för lite och för sent.

Det är bara att titta på opinionsinstitutens siffror.

Även om Sverigedemokraterna inte är störst i någon annan opinionsundersökning fortsätter man öka. I senaste mätningen från Novus får partiet t.ex. en toppnotering på 19,4 %.

Detta bekräftar en tydlig trend. Sifos senaste siffror visar dessutom att partiet är störst bland arbetare. Hos denna väljargrupp får partiet 29,9 %. Socialdemokraterna landar på 26,9 %.

Och så här skriver man hos Novus:

Stödet ökar främst bland LO-medlemmar och bland boende i Norrland och i den yngsta åldersgruppen 18-29 år. Partiet ökar också något bland kvinnor, bland arbetare och bland boende i Stockholm och Mellansverige. Sverigedemokraterna är nu största parti bland män, bland arbetare och i Sydsverige. Partiet tar främst väljare från Moderaterna men även flödet från soffan och Socialdemokraterna fortsätter att öka. Sverigedemokraterna har nu ett stöd som ligger 6,5 procentenheter över valresultatet 2014.

Det politiska etablissemanget, både det politiska och i media, har slagit knut på sig själv efter nyheten i Metro.

När det gäller YouGov lyfte flera nyhetsförmedlare att deras mätmetod inte anses lika pålitlig som övriga opinionsinstituts. Det är i och för sig riktigt men missar själva poängen.

Detta inte minst med tanke på att Sifo – och andra mätningar – nästan konstant har underskattat stödet för Sverigedemokraterna.

Frågan är naturligtvis vad övriga partier måste göra. Statsvetarna Anders Widfeldt, University of Aberdeen och Maria Demker, beskrev deras dilemma på följande sätt i Dagens Nyheter:

– Det fungerar inte att ta tillbaka agendan från Sverigedemokraterna nu. Det uppfattas bara som att man legitimerar partiet. Man kan inte heller ta över deras positioner helt och hållet. Det skulle inte uppfattas som seriöst, säger han.

Partierna har ett dilemma: Om de är tysta, går väljare till SD. Om de börjar prata migration och integration går väljarna också till SD.

Statsvetaren Marie Demker tycker att partierna borde ägna mindre tid åt SD och mer kraft åt seriösa debatter om migration och integration utifrån höger och vänster.

– Jag kan till exempel se en linje i grundideologin i Moderaterna när man ställer krav på försörjning av anhöriginvandrare. Då ska de andra partierna inte moralisera utan bemöta det, säger hon.

Men allt tyder snarare på att ingen ännu lärt sig något. Partier och fack verkar fortsätta med för-lite-för-sent.

Margot Wallström (S) twittrade t.ex. ett tack till polisen som skulle visa att hon tar människors oro för kopplingen mellan kriminaliteten och ”utländska stöldligor” på allvar.

”TACK polis och åklagare som bekämpar utländska stöldligor som förstör trygghet och livskvalité i små byar. Resultat: rädsla och raseri.”

Knappast speciellt imponerande. Och varför det är utrikesministern (istället för inrikesministern eller statsministern) som skriver är lite svårt att förstå.

Även LO, Socialdemokraternas stödtrupper, har försökt bidra med förslag hur deras parti skall kunna återta initiativet. Men resultatet så här långt har mest blivit motsägelsefullt.

Medan LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson vill ha en rejäl ideologisk debatt mellan höger och vänster säger deras vice ordförande, Tobias Baudin, att han vill se en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om migrationspolitiken.

Snacka om förvirrande signaler. Dessutom skulle en uppgörelse mycket väl kunna stärka Sverigedemokraterna position än mer.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, säger så här om Socialdemokraternas dilemma:

– Det krävs större visioner och större åtgärder, och det är ingen lätt match. SD har lyckats med det, de har en vision av ett invandringsfritt Sverige och kommer med förslag för det. De vill se ett slags äldre folkhem, och säger att det ska finansieras genom att strypa invandringen. Om det stämmer eller inte är en annan diskussion, men de kan peka på hur de ska finansiera sina reformer och har tydliga förslag.

Övriga riksdagspartier lyckas inte formulera några förslag, och är inte tydliga i vilken riktning de vill ta Sverige, menar Jonas Hinnfors. För i synnerhet Socialdemokraterna, säger han, kan detta förklara en långsiktig urholkning.

Det skall bli intressant och se om partierna lyckas formulera någon framgångsrik strategi gentemot Sverigedemokraterna under hösten. Troligtvis får vi vänta lite längre än så.

Bild: Förstasidan Metro den 20 augusti 2015.

USA | Enligt The Economist uppskattar många Donald Trumps valkampanj för dess ”skunk-at-the-picnic” karaktär.

Newsweek 14 aug 2015

Trumps sätt att tala och agera uppskattas av en viss typ av väljare som är ilskna på det politiska etablissemanget i Washington. Många tycker att politikerna från båda partierna bara lovar runt och håller tunt.

Men för de väljare som är mindre imponerade framstår Trump mer som sinnebilden av republikanernas ständigt återkommande freakshow när det nu återigen är dags att nominera en presidentkandidat.

Många oroar sig för att Trump skapar ett så pass negativt intryck av republikanerna att det kommer att spilla över på övriga kandidater.

Bill Powell följde Trump en tid under den pågående valrörelsen för tidskriften Newsweek. Powell är ingen politisk reporter men har bevakat Trumps affärsverksamhet under trettio års tid.

För att försöka förstå de opinionsmässiga framgångarna för The Donald har han också talat med Trumps politiska rådgivare Roger Stone. Stone har till och från varit Trumps rådgivare och lobbyist under tjugo års tid.

To try to understand it, I turned to one of the most fabled political operatives of the last 40 years: the famous (or, depending on your politics, infamous) Roger Stone. As a young man, Stone worked for Richard Nixon when he was in the White House, after being hired by Jeb Magruder, who went to jail for his involvement in the Watergate scandal. Stone was part of the so-called dirty tricks team, which did clever/evil things like make donations to political opponents in the name of nonexistent organizations, such as the “Young Socialist Alliance.”

[…]

His core tenet as a campaign adviser has always been, “Attack, attack, attack—never defend,” and Trump is a more than willing pupil. You don’t grow up in the New York real estate business and not know how to fight. His instinct is to fight. Trump tells me that he hasn’t initiated the campaign fire this round—“Not once, Bill!”—but he returns it, always with a heavy bit of topspin, in his inimitable and endlessly entertaining style. He’s gone after not only Bush but also Lindsey Graham (“Every time I see him on TV, he wants to bomb somebody!”), Rick Perry (“He bought a pair of glasses so he could look smart!”) and Walker (the Wisconsin governor who Trump, as of late July, trailed in Iowa). “Wisconsin,” he snarled the other day, “is in turmoil!” Hell, these days, Trump even goes after the pundits who have the temerity to criticize him. “George Will,” he declared on the radio, “is a dope!”

[…]

Stone is more than happy to fill in my blanks. He starts with the point everyone makes: A significant percentage of the American public is really angry, and they hate the political class, whom they see as phonies who don’t “do what they say they’re going to do,” as Stone puts it. “I’ve never seen the voters this sour in my life, and they are responding to someone they see as authentic. Who’s a billionaire, says what he thinks, doesn’t need the Koch brothers’ or anyone else’s money, and yet still comes across as a regular guy. Compare that with, say, Mitt Romney.

“And the thing of it is, that’s what Donald is. He is a regular guy. He’s the opposite of a phony. He is what he is, and he has always been this way.”

[…]

For one thing, Stone tells me—and political reporters I respect, like Robert Costa of The Washington Post, have reported—that the Trump campaign has hired very credible operatives in the key early states. That suggests this is not just a lark, a clever way for Donald Trump to extend his brand even further.

And there’s more. Listen, again, to Stone, and what I’ll call his The Apprentice theory of politics. For 15 seasons, The Apprentice was a popular TV show. “Millions of people watched it,” Stone says, and what did all those people see on The Apprentice? “They saw a guy in a blue suit in a red tie, a guy who looks presidential, sitting in a high-backed chair. They see a guy in control. A guy making decisions. He appears thoughtful. He mulls things for a few seconds” before deciding whether he should tell someone, “You’re fired!”

The Apprentice, Stone says, “transformed Donald’s image for good.”

I’m reeling a bit as he lays this out. “Wait a second,” I say. “Because he’s shown mulling things ‘for a few seconds,’ a lot of people think he can be president?”

“Yes.”

[…]

But then comes this: “You know,” Stone says, “I worked for a guy they used to say the same thing about. That he didn’t know enough.’’

Oh no, I’m thinking. Please don’t do it, Roger! Please don’t compare Trump with…

“That he was just an actor.”

Oh God.

“And he turned out to be the most consequential president of our lifetime.”

Yes, folks, Donald Trump is the new Ronald Reagan. You read it here first.

Tidskriftsomslag: Newsweek den 14 augusti 2015.

Cartoon - Matt in The Telegraph

Mer: Läs ”Busted” och ”Lord Coke: Top peer’s drug binges with £200 prostitutes i The Sun. Fler teckningar av Matt i The Telegraph.

RETORIK I A Journey skriver Tony Blair om hur han underminerade förtroendet för de konservativa partiledarna.

Tony Blair - A Journey

Det är ingen mening med att försöka ta ära och redlighet från en politisk motståndaren. Det är aldrig trovärdigt. Bättre att då vara lite mer subtil i sin politiska kommunikation.

Genom att plantera ett frö hos väljarna att motståndaren inte har det som krävs för jobbet som premiärminister kan man, enligt Blair, långsiktigt underminera förtroendet för motståndaren.

With each successive Tory leader, I would develop a line of attack, but I only did so after a lot of thought. Usually I did it based on close observation at PMQs. I never made it overly harsh. I always tried to make it telling. The aim was to get the non-politician nodding. I would wonder not what appealed to a Labour Party Conference in full throttle, but what would appeal to my old mates at the Bar, who wanted a reasonable case to be made; and who, if it were made, would rally.

So I defined Major as weak; Hague as better at jokes than judgment; Howard as an opportunist; Cameron as a flip-flop, not knowing where he wanted to go.  (The Tories did my work for me in undermining Iain Duncan Smith.) Expressed like that, these attacks seem flat, rather mundane almost, and not exactly inspiring—but that’s their appeal. Any one of those charges, if it comes to be believed, is actually fatal. Yes, it’s not like calling your opponent a liar, or a fraud, or a villain or a hypocrite, but the middle-ground floating voter kind of shrugs their shoulders at those claims. They don’t chime. They’re too over the top, too heavy, and they represent an insult, not an argument. Whereas the lesser charge, because it’s more accurate and precisely because it’s more low-key, can stick. And if it does, that’s that. Because in each case, it means they’re not a good leader. So game over.

Bild: Pocketupplagan av A Journey av Tony Blair (Arrow Books, 2011)

USA | Vem hade kunnat tro att expresidenterna Bill Clinton och Geroge W. Bush, och deras respektive familjer, är goda vänner?

G9510.20.indd

Många av demokraternas och republikanernas kärnväljare satte säkert kaffet i halsen när Time gjorde ett reportage om de två inför valet.

Men sanningen är att deras vänskap inte är någon större hemlighet. Det är mest deras tajming, när det nu börjar hetta till i valrörelsen, som överraskade.

Kommande valkampanj kan fortfarande komma att handla om Hillary Clinton och Jeb Bush. Men inom båda partiernas etablissemang har man börjat oro sig över kärnväljarnas vilja att röra om i grytan. Mest märks detta bland republikanerna.

Demokraterna har börjat oroa sig över att Hillary verkar sakna politiska övertygelser och kanske är för komprometterad efter alla år inom politiken. Detta samtidigt som Jeb, bland republikanerna, inte direkt inspirerar gräsrötterna till stordåd.

Men när Nancy Gibbs och Michale Duffy intervjuade expresidenterna kom man naturligtvis in på kommande presidentvalskampanj.

“Look, this is highly complicated,” Clinton says of the political environment. “People don’t like negative, divisive environments. But they frequently reward them in elections.”

[…]

“I can’t tell you who is going to win, but I can tell you what’s going to happen,” Bush says and Clinton nods in agreement. “There’s kind of a general pattern. And there will be flash in the pans, there will be this crisis, there will be the funding thing. There will be all these things that happen, but eventually the person who can best lead their party will be nominated.”

[…]

Earlier this year at a private fundraiser, George W. reportedly called Hillary formidable but beatable, and you get the sense that his opinion hasn’t changed. “You know, I’m pulling for Jeb as hard as I can pull for him,” Bush says. His brother is “plenty smart and plenty capable, and if he needs my help, he’ll call me,” he said. “Otherwise I’m on the sidelines, and happily so.”

[…]

The 2016 race, Clinton says, is going to be about the economy and how to make it bigger and broader. But just as he starts to get going on the topic with his old intensity, you can him hitting the brakes, as if he were saying to himself, “It’s not your turn.” Says Clinton: “I think the debate could become fresh for Americans if it’s really about…how do you create broadly shared prosperity all over the world? I think it’s going to be interesting.” But now he, he says, “I think most of my role will be giving advice if I’m asked for it. And I try not to even offer it at home unless I’m asked. But she’s been pretty good about asking every now and then.”

Tidskriftsomslag: Time den 3 augusti 2015.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.