Jack Ohman

Bild: Teckning av Jack Ohman. Fler finns på GoComics.

VAL 2016 | Fotografen Lotta Härdelin på Dagens Nyheter lyckades ta en bild av Donald Trumps talking points från ett av hans kampanjmöten.

Dagens Nyheter 17 January 2016

”Från den sämsta positionen i lokalen, pressområdet på Trumps event, ser jag Donald Trump röra sig yvigt på scenen. Han harklar sig, spänner ögonen i publiken och trevar efter något i sin vänstra kavajficka. Min kamera ser det jag inte själv kan uppfatta med blotta ögat.”

Bilden upptar större delen av söndagens framsida. Artikelförfattaren Björn af Kleen skriver:

Trump talar utan teleprompter. Ur kavajens innerficka halar han några A4 med stödord i svart tusch.

I Windham får DN:s fotograf Lotta Härdelin korn på kråkfötterna. Redan som fjärde manuspunkt: ISLAM IS VIOLENCE (islam är våld) eller om det står ISLAM IS VICIOUS (islam är ondska).

Överst på bilden kan man även se vad som ser ut att vara ”Beat the Caucus”, ”1 %” och ”show your suport for me”.  Längre ner står det ”Time Magazine” och vad som möjligtvis är ”Cripple America”.

Under raderna om islam kan man tyda ”Chanclor Merkel” (vilket möjligtvis skall vara ”chancellor”), ”Cologne” (d.v.s. Köln i Tyskland) samt ”Peru”.

Bild: Dagens Nyheter den 17 januari 2016.

USAElizabeth Warren är presidentkandidaten som demokraterna aldrig fick. Om hon kandiderat hade hon utgjort ett rejält hot mot Hillary Clinton.

Bloomberg Markets June 2015.

Till skillnad från Barack Obama har hon lyckats samarbeta med republikaner. Detta trots att hon uppfattas ligga på sitt partis vänsterkant.

Om inte attityden hos republikanerna förändras kommer alla demokrater, inklusive Hillary Clinton, att få en svår tid i Vita huset.

Och om Bernie Sanders mot förmodan skulle vinna kommer han att få det än svårare med en republikansk majoritet i kongressen.

Warren har blivit den mest kända politikern när det gäller att kritisera banker som är så stora och inflytelserika att ingen vågar låta dem gå omkull.

Hon har till och med , enligt Katrina Brooker i Bloomberg Markets, hänvisat till Teddy Roosevelt, “her favorite trust-busting president, who took on the big corporations of his day”.

När man läser Brookers artikel om Warren i Bloomberg Markets från förra året så förstår man varför hon inte är populär på Wall Street.

Barney Frank, the former congressman from Massachusetts and co-author of the Dodd-Frank legislation, says Warren has protected the act. “She can raise hell and make clear to people they will pay a political price if they try to attack it,” says Frank. In particular, he says, Warren has helped make modifying Dodd-Frank politically untenable for Democrats, without some of whom Republicans can’t hope to roll back the law. “I think it is safe until 2016,” Frank says.

“A Republican Senate would not take up Wall Street deregulation now,” says Dennis Kelleher, president and CEO of Better Markets, a watchdog organization that monitors Wall Street’s influence in Washington. “Nobody wants to be seen as siding with the big Wall Street banks.”


For Warren, the fight is definitely not over. In April, in a speech titled “The Unfinished Business of Financial Reform,” she laid out how she hopes to move her agenda forward. Among other things, she called for the breakup of the big banks; they are still too big to fail, she said, and bailing them out of the next crisis would cost billions. And she wants jail time for managers who violate the law. “It’s time to stop recidivism in financial crimes and to end the ‘slap on the wrist’ culture that exists at the Justice Department and the SEC,” Warren said.

An important part of her legislative agenda is the 21st Century Glass-Steagall Act, which she and three co-sponsors introduced in 2013. The bill is a modern version of the 1933 law that split commercial and investment banks. (The original Glass-Steagall was effectively repealed in 1999.) So far, 21st Century Glass-Steagall hasn’t gained traction on Capitol Hill, but for Wall Street, this will be one to watch.

“There are only two things I’m looking for from the biggest financial institutions in this country,” Warren says one cool spring night in New York. She’s standing before a packed crowd on the fourth floor of a Barnes & Noble bookstore on 17th Street. She’s come here, while the Senate is in recess, to promote the paperback version of her autobiography, A Fighting Chance.


Those two things she wants from the banks: “No. 1, I don’t think they ought to be able to cheat people,” Warren says. “Second thing, I don’t think they ought to be able to risk destroying this economy. Too big to fail has got to end.” The room erupts.


Warren isn’t the only politician tapping into the public’s frustration and anger at the financial system. Other lawmakers have been vocal supporters of tighter regulation. David Vitter, a Republican senator from Louisiana, sided with Warren and other Democrats in December in their fight against Citi. “I know it surprised a lot of people,” he says, explaining that he also fears the risks posed by large institutions. “Too big to fail is alive and well.” In late April, Bloomberg reported that Vitter and Warren were working together on another piece of legislation, this one designed to curb the authority of the Fed to bail out banks in a crisis. John McCain, the senator from Arizona and former Republican presidential candidate, is a co-sponsor of the 21st Century Glass-Steagall Act, along with Democrat Maria Cantwell and independent Angus King.

Last fall, Clinton tried to mimic Warren’s populism, declaring in a speech, “Don’t let anybody tell you that it’s corporations and businesses that create jobs.” This was way off the mark Warren hit when she famously argued during her Senate campaign in 2011 that businesses owe some part of their success to citizens and to the government. (Obama echoed Warren’s rhetoric in his 2012 “you didn’t build that” speech.)

The Warren version is worth examining. It gives, in plain language, her view of American capitalism: “You built a factory out there? Good for you. But I want to be clear: You moved your goods to market on the roads the rest of us paid for; you hired workers the rest of us paid to educate; you were safe in your factory because of police forces and fire forces that the rest of us paid for. You didn’t have to worry that marauding bands would come and seize everything at your factory, and hire someone to protect against this, because of the work the rest of us did.”

Tidskriftsomslag: Bloomberg Markets, juni 2015.

Matt The Telegraph

Bid: Matt. Fler teckningar av honom i The Telegraph.

VAL 2016 | Republikanska väljare har ett dilemma när de nu skall nominera presidentkandidat inför kommande presidentval.

hjärta hjärna

Antingen rösta mot sitt samvete för att öka sannolikheten att vinna presidentvalet. Eller rösta enligt samvetet och i slutänden riskera förlora mot Hillary Clinton.

Donald Trump, den sannolika segraren hos republikanerna, ser idag inte ut att kunna vinna mot Clinton enligt opinionsundersökningarna.

Rent logiskt borde det därför vara bättre för republikaner att lägga sin röst på en kandidat som har så stora chanser som möjligt att vinna presidentvalet. Detta speciellt när kandidaterna, åtminstone för en utomstående, inte skilja sig allt för mycket åt ideologiskt och politiskt.

Men kärnväljare röstar sällan taktiskt i interna val. Ofta är det hjärtat som styr. Detta speciellt när det handlar om att välja vem man vill skall företräda en i val.

Här skiljer sig inte amerikanska partianhängare  från partimedlemmar i Sverige som skall utse t.ex. en ny partiledare.

Få medlemmar lägger sin röst på sitt andra eller tredjehandsval bara för att öka sannolikheten att partiet skall göra bättre ifrån sig i riksdagsval eller i konkurrens med andra partiers partiledare. Det finns en viss tendens till önsketänkande när man röstar med hjärtat.

Och med tanke på att den republikanska presidentkandidaten sannolikt kommer att möta Hillary Clinton i presidentvalet borde republikanska väljare kanske vara mer intresserade av matcha fram den som har störst chans mot henne. Men icke.

En ledare i The Telegraph har tittat på republikanernas dilemma:

On Nov 8, American voters will choose his new opposite number in the White House. If the polls are to be believed, Donald Trump is poised to seize the Republican nomination. Yet the “political prediction market” – a new index that factors in the polls and other survey data – is not so sure. At present, this measure gives the populist billionaire a 34 per cent chance of winning the nomination, only a whisker ahead of Senators Ted Cruz (31 per cent) and Marco Rubio (30 per cent).

Hillary Clinton, on the other hand, seems preordained to seize the Democratic crown. As for who might have the best chance of thwarting her ambition to be America’s first female president, the polls deliver an emphatic answer: almost anyone except Mr Trump. One recent survey placed Mrs Clinton 11 points clear of Mr Trump; in December her lead over the property mogul averaged 5 per cent.

Put Mrs Clinton up against Mr Cruz, however, and her advantage plummets to 0.6 per cent. Confront her with Mr Rubio and the tables are turned completely: the young Senator has an average lead of 1.6 per cent. The message for the Republicans should be clear: if you want to win, then don’t choose Mr Trump. But the party base appears in no mood to listen, so Mrs Clinton must be the favourite to enter the White House.

Trumps kampanj hoppas däremot att deras väljarpotential är betydligt större än vad som antyds i opinionsundersökningar.

Det finns undersökningar som anger att den positiva effekten för Trump kan bli liknande den som Sverigedemokraterna upplevt här. Fer röstar på partiet än vad som anges i olika väljarundersökningar. Skamfaktorn är stor även för Trump.

Valaffisch CDU 1949 Tyskland

Här en valaffisch från kristdemokratiska CDU. Det lite strikta svartvita fotot av Konrad Adenauer signaler stabilitet och statsmannaskap.

”Med Adenauer för fred, frihet och Tysklands enhet. Därför CDU” användes 1949 i det första valet till Västtysklands Bundestag.

CDU kampanjade på att Tyskland skulle alliera sig med övriga västländer, inklusive USA, och att Tyskland skulle bli medlem i Nato.

CDU vann och Adenauer blev förbundskansler.

Henry Payne

Bild: Henry Payne. Fler teckningar på GoComics.


Få meddelanden om nya inlägg via e-post.