Feeds:
Inlägg
Kommentarer

IMAGE | Miljöpartiet krishanterar. Både inom och utanför Miljöpartiet har man sökt svaret på frågan vad som hänt med partiet.

Fokus 22-28 april 2016

Ett svar har varit valet av politisk strategi. ”De dubbla budskapen har varit en genomtänkt del av miljöpartiets strategi”, konstaterar t.ex. Maggie Strömberg i Fokus.

Partiet har konsekvent kritiserat den politik man själva är med om att ta beslut om i regeringen. Strömberg tycker sig se att strategin fungerar bra på lokalplanet men inte inom rikspolitiken.

På riksnivå är dubbelstrategin svårare. Miljöpartiet har hela tiden vetat att regerandet skulle innebära svåra kompromisser. Små partier i koalitionsregering straffas nästan alltid av väljarna. Tanken var att miljöpartiet skulle undvika det genom att ministrarna skulle stå upp för regeringens linje medan partisekreterare, riksdagsledamöter och andra i stället skulle framföra vad partiet egentligen ville. Om man samtidigt satsade på mer politikutveckling skulle väljarna förstå vad man egentligen var. Tillsammans med legitimiteten från att ha regerat skulle det göra att partiet växte och om man var större rent procentuellt i nästa regering skulle man inte behöva kompromissa lika mycket.

Moderaterna hade en likande strategi på 70-talet, då de gått in som minsta parti i en borgerlig trepartiregering. Moderaterna lät sin partisekreterare kritisera regeringen samtidigt som partiledaren försvarade den. Partiet växte.

Skillnaden mot nu var att moderaterna vill i samma riktning som mittenpartierna, men ännu längre, till exempel i frågor om att sänka skatten. Miljöpartiet drivs i stället i motsatt ritning än dit man vill, bland annat i migrationsfrågan. Läget skulle vara mer jämförbart om regeringen tvärtom hade liberaliserat flyktingpolitiken, och miljöpartiet hade velat gå ännu längre i den riktningen.

Skillnaden har skapat ett avgrundsstort glapp mellan ideal och realpolitik.

Problemet med miljöpartiets strategi i regeringen är att man nu bara framstår som ett parti som skyller ifrån sig. Inte partiet som vill någonting mer. Ju mer partiet betonar sin egen ståndpunkt, desto mindre regeringsdugligt ser det ut.

Men inom partiet är man nöjd med vad man uppnått inom regeringen. Någon kritik mot själva strategin har inte funnits. Den kritik som framförts har mer handlat om hur man kommunicerat sin politik. Och kommunikationen är bara en del av den övergripande strategin.

Men att kritisera den egna kommunikationsförmåga är något ett parti ofta tar till när opinionssiffrorna dalar. (Hur många gånger har man inte hört Annie Lööf säga att väljarnas bristande entusiasm för Centerpartiet bara beror på att man inte nått ut med sin politik?)

Kritiken inom Miljöpartiet verkar under lång tid mest gått ut på att media blåser upp vad man själva uppfattar som småsaker. Inom partiet har man överlag varit nöjda med både språkrören och vad partiet uppnått i regeringen.

Åsa Romsons debattartikel i Dagens Nyheter inför språkrörsvalet är ett tecken på detta. ”Åtta av tio punkter i MP:s valmanifest på väg infrias”, löd rubriken. Hela artikel hade karaktären av en påminnelse. För partianhängarna var det mesta välkänt.

Inte ens partiets nedgång i opinionen i efterdyningarna av skandalerna verkar få partiet att ta itu med problemet. Även de nyvalda språkrören hoppas på att miljöfrågorna och bättre kommunikation skall vända trenden.

”Vi ska ha större fokus på att se till att miljöfrågorna kommer upp på dagordningen. Vi ska visa hur de diskussioner som förs i Sverige är kopplade till miljö- och resursutmaningen”, säger Gustav Fridolin.

”Det viktigaste är att vi för ut vår politik och det vi gör. Utan oss i regeringen hade inte Sverige spelat en viktig roll i klimatavtalet, till exempel”, säger i sin tur Isabella Lövin.

Någon självrannsakan i efterdyningarna av affärerna Mehmet Kaplan och Yasri Khan har inte skett. Det finns inget tryck inom partiet att driva på för att situationen inte skall kunna upprepas.

Anledningen måste naturligtvis bero på att man inte tycker att de gjort sig skyldiga till några större fel. Tanken tycks vara att om det inte varit för elak media och den egna bristfälliga kommunikationsförmågan hade Kaplan säkerligen suttit kvar i regeringen.

Den distansering som man tvingats till har mest haft karaktären av att ske under galgen. När det gäller Yasri Khan-affären talar t.ex. Isabella Lövin lite vagt om att partiets problem mest handlat om lite ”svajighet”.

Till och med Sverigedemokraterna har ägnat mer tid åt självrannsakan än miljöpartiet. Miljöpartisterna verkar mer se sig som offer. Och är man ett offer för omständigheterna behöver man inte syna sig själva allt för mycket i sömmarna.

Tidskriftsomslag: Fokus, 22-28 april 2016.

VAL 2016 | Hur vinner man mot en person som Donald Trump? Denna fråga har satt myror i huvudet på både republikaner och demokrater.

Neera Tanden

Neera Tanden, på den liberala tankesmedjan Center for American Progress, tror sig ha svaret.

På 90-talet arbetade Tanden för Bill Clinton i Vita huset. Här hade hon även rollen som ”senior policy adviser” till First Lady Clinton.

Senare var Tanden ”deputy campaign manager” åt Clintons senatskampanj i New York 2000 samt ”policy director” i hennes presidentvalskampanj 2008.

Henne svar på problemet Trump är hämtat från valrörelsen i New York när Clinton drev med republikanen Rudy Giuliani.

Det bästa sättet är att helt enkelt att skämta om honom. Och inte ta honom på för mycket allvar. Ett bra skämt är bättre än äkta (eller låtsad) upprördhet.

Mark Binelli intervjuade Tanden i Rolling Stone.

”I was not at all surprised by the success of Sanders,” says Tanden, who is now an outside adviser to Clinton’s campaign. ”The oddity of the race is how much Democratic voters also strongly support President Obama. They like what he’s done, but they want more. On both sides, because of the Great Recession, the Republican assault on government and the virtual standstill in Washington, people have lost faith in traditional answers. Political rollouts and solutions don’t have the power they had in previous cycles. People are interested in more disruptive change.”

Still, Tanden, who has also worked in the Obama White House on crafting the Affordable Care Act, finds it a ”great irony” that Clinton is now considered suspect by parts of the progressive left. ”As someone who worked for her in the Nineties, I can tell you that everyone on Bill Clinton’s White House staff, and everyone on the outside, thought of Hillary as the liberal champion,” Tanden says. ”Liberal activists went to her to lobby. And the president’s more centrist staff was scared of her.” Tanden pauses for a moment, then continues, ”I have to say, I think some of this is weirdly sexist. We assume she has the same views as Bill Clinton when it hurts her, and we assume she has different views when that hurts her.”

[…]

The political class, after months of writing off Trump and being proved wrong again and again, has developed an almost superstitious fear of the man, as if he must have a shriveled monkey’s paw secreted in one of his pockets that’s giving him special powers. But Tanden thinks that ”the best analogy to this race is one that Hillary has actually already run”: her 2000 Senate campaign against another brash New Yorker beloved by his supporters for going off-script, Rudy Giuliani. ”He and Trump are similar, and the way to deal with him was to make clear what he was doing. Our campaign got to a place where we were mocking him, and it really worked.”

Giuliani eventually dropped out of the race after his marriage fell apart and he received a diagnosis of prostate cancer (and Clinton went on to easily dispatch his replacement, Rick Lazio). Before that, according to The New York Times, Clinton ”had found her way to handle the gibes thrown at her by the confrontational mayor. Rather than engage him, Mrs. Clinton became the foot-tapping, arms-folded sighing mother of a forever misbehaving teenager, a strategy intended as much to infantilize Mr. Giuliani as to provoke him.

”‘I can’t be responding every time the mayor gets angry,’ Mrs. Clinton said, smiling as she campaigned in upstate New York a few days before Christmas 1999. ‘Because that’s all I would do.'”

Till detta kan läggas att man skall ta politiks motståndare på allvar om de kommer med seriösa policyförslag.

Gör man inte det riskerar man få även sina anhängare emot sig eftersom väljarna inte köper hela paket från en kandidat (eller ett parti). Även demokratiska väljare kan tilltalas av visa delar av Trumps förslag.

Att bara avfärda allt han säger kan uppfattas som nonchalant och förstärka bilden av Clinton som en av politikeretablissemanget i Washington.

Bild: Från Real Time With Bill Maher Blog.

Henry Payne

Teckning: Henry Payne på GoComics. (Se när Donald Trump ger råd på The Apprentice.)

VAL 2016 | Bernie Sanders har lovat jaga Hillary Clinton hela vägen till demokraternas eget partikonvent.

Rolling Stone USA - March 24, 2016

”We’re in it for the long haul. We’ll win some states, we’ll lose some states. We’re going to the convention.” Detta var Sanders löfte när han nästan lyckades slå Hillary i Iowa.

Hans kampvilja har tvingat Clintons lite småtråkiga kampanj at bli lite mer snabbfotad. Han har fått Team Clinton att inse att man inte kan ta något för givet i denna valrörelse.

Och man kan definitivt inte ta något för givet med Donald Trump som motståndare. Han har varit undervärderad under hela sin valrörelse.

Mark Binelli har i Rolling Stone studerat dynamiken i demokraternas valrörelse.

The morning after Super Tuesday, as many pundits were writing Sanders’ obituary, his campaign held a press briefing in Burlington. ”We had a fantastic night,” campaign manager Jeff Weaver insisted, acknowledging that ”we shot for five [states] and got 4.9.” Sanders had won Vermont, Colorado, Oklahoma and Minnesota and lost Massachusetts by the thinnest of margins. ”We did not target 11 states yesterday,” Tad Devine, a senior adviser to the campaign, explained, describing Super Tuesday as ”the single best day” for Clinton on the campaign calendar in terms of geography and demographics.

”These arguments about the delegate math, I have to say, as someone who spent a lot of time in the Eighties working on this topic, I view the analysis as being, frankly, shallow, and representing not a real understanding about how the modern nominating process works,” Devine said. ”I know there’s a lot of number crunchers who think they know how this process works and conclude the race is over. I would suggest understanding the dynamics of a modern presidential campaign requires more skills than arithmetic.”

Devine went on to sketch out a Sanders path to victory, pointing out how the geographic diversity of the senator’s Super Tuesday wins proved they could rack up a string of wins as the primary season moved out of the South and into friendlier territory. At one point, he even suggested that pledged delegates – that is, the delegates won at the voting booth – might switch to Sanders if Clinton stumbled badly, an oddly undemocratic pitch from a campaign focused on the rights of the little guy.

[…]

Added the Republican pollster Frank Luntz, who attended a half-dozen Sanders events in Iowa and New Hampshire, ”I’ve been doing this for 20 years now, and there’s something special about the Sanders voter. You can see it in their eyes: They believe they’re onto something, and that the rest of America will discover it in time. This is not Don Quixote to them. They think they can change the political process.”

Even before Super Tuesday, Luntz considered Clinton the likely nominee. But he also told me about a recent poll he’d conducted with Snapchat, in which, among 18-to-26-year-olds, Sanders was more popular than Barack Obama. ”He has really taken that generation by storm,” Luntz says. ”He is everything they have been waiting for. He’s not political, he’s more focused on policy. Whereas Clinton plays politics the way it was played 20 years ago when her husband was president.”

[…]

In the view of the Democratic pollster Peter Hart, Clinton’s biggest challenge is that ”voters think she’s competent, but they’re less convinced on compassion, and they’re downright skeptical when it comes to integrity.”

[…]

That said, the incredible stakes manifested by the spectre of a President Trump have started making even Clinton’s platitudes (”I know it sometimes seems a little odd for someone running for president, these days, in this time, to say we need more love and kindness in America. But I’m telling you, from the bottom of my heart, we do”) sound like necessary truths.

The primary fight with Sanders has also certainly transformed Clinton into a much stronger candidate: She’s more relaxed, and there’s a deeper focus and urgency in her message. According to a story in The New York Times, Team Clinton has been preparing to bloody Trump with the help of ”two prominent surrogates”: the Big Dog himself, Bill Clinton, who ”would not hold back on the stump” in order to blunt Trump’s ”ability to sway the news cycle,” and President Obama, ”who has told allies he would gleefully portray Mr. Trump as incapable of handling the duties of the Oval Office.”

Will that be enough, in these days of revolt? ”The key is, how does she handle Phase Two and Phase Three of this campaign?” Hart, the Democratic pollster, says. He isn’t as worried about the schism that’s been playing out in the primary. ”It’s different from other years, where there would be irreparable damage for a long time,” he says. ”I’m not of the belief that everyone who voted for Bernie looks at Hillary and says, ‘There’s the enemy.’ This is a situation where I think, by the time the Democrats go to the polls, the differences will be joined.”

Tidskriftsomslag: Rolling Stone, 24 mars (nr. 1257), 2016.

HISTORIA | Här fokuserar man på Churchill i första världskrigets skyttegravar, som militärstrateg i andra och som opinionsbildande f.d. premiärminister.

.Military History

”Churchill Rejoins the Ranks” av Bradley P. Tolppanen

”In 1915-16 Winston Churchill sought political rehabilitation on the Western Front and found a strenght of character that would serve him in greater war.” (Military History)

Strategy & Tactics

”Churchill’s Balkan Gambit” av Brian Train

”During World War II, the Allies devised a series of deception planes and operatiions. These deception campaigns were instrumental in the success of real Allied operations against Axis forces.” (Strategy & Tactics)

Populär Historia nr 3 2016

”Churchill 1946: ’En järnridå har sänkts ned’” av Klas-Göran Karlsson

”Kalla krigets startpunkt sätts ofta till den 5 mars 1946. Detta datum för i dagarna 70 år sedan höll Winston Churchill sitt berömda Fultontal. Inför en andäktigt lyssnande amerikansk publik varnade han för sovjetiseringen av Östeuropa och den ”järnridå” som han menade var på väg att separera öst från väst.” (Populär Historia)

Tidskriftsomslag: Military History, november 2015, Strategy & Tactics, Maj-Juni 2016, Populär Historia, nr 3 2016.

Ronald Reagan Marlboro shirt

for Easter – shirt elegance with ease

Flex Roll LOUNGER*

*Patents Pending

an exclusive

Marlboro SHIRT

as worn by RONALD REAGAN starring in JOHN LOVES MARY a Warner Bros. Production

The collar stays ”rolled” without stays . . . actually improves with laundering! Five unique collar styles . . . with, white-on-with and pastel fabrics

MARLBORO SHIRT CO., INC., BALTIMORE 1, MD.

VAL 2016 | Säg den glädje som varar. När Labour valde Jeremy Corbyn till partiledare var det många konservativa som tackade högre makter.

New Statesman 8-14 April 2016

Inom partiet var näst intill säker på att regeringsmakten var näst intill säkrad för lång tid framöver när det största oppositionspartiet valt en partiledare långt ut på vänsterkanten.

Detta naturligtvis under förutsättning att man inte förflyttade partiet för långt ut åt höger. Detta var också premiärminister David Camerons strategi efter partiets överraskande valseger. Man ville säkra sin position i mitten.

Men det var innan de interna partistriderna inför folkomröstningen om medlemskapet i EU. Nu befinner sig Conservatives i ett inbördeskrig mellan ”Leavers” och ”Remain”.

Skiljelinjerna mellan anhängarna till Brexit respektive Bremain går rakt igenom regeringen. Sex ministrar har t.ex. valt att stödja ett utträde.

Och detta är bara de som öppet har tagit ställning för ett utträde. Hur stort mörkertalet är i realiteten är det ingen som vet.

Simon Heffer, kolumnist i The Daily Telegraph och The Sunday Telegraph, har skrivit i New Statesman om stridigheterna och David Camerons krishantering.

The Conservative Party is approaching not only a historic referendum, but a historic moment of crisis. It is deeply divided over whether or not to stay in the European Union, and the divisions are unequal. At the top, most want to stay in: not out of conviction, but because most ministers have found it politic to agree with David Cameron, even if they cannot support his view that he got a great deal from other EU countries after his supposed “renegotiations” with them. Among MPs generally the mood is far more hostile; and at the party’s grass roots it is predominantly in favour of leaving. Where this ranks in the history of Tory party crises is not easy to say.

[…]

The current division is open and is breeding hostility, luxuries afforded by one of the Tories’ few unifying beliefs: that Labour poses no threat at the moment, and they can have a quarrel that may even verge on civil war without fearing electoral consequences. Whatever the outcome, the present quarrel allows the opportunity for a major realignment of the party without it having to go out of office. A minister who is (just, and after much soul-searching) committed to our staying in the European Union told me frankly last week that the Tory party was “a mess” and that, whatever happened on 23 June, the referendum would be the beginning and not the end of a painful process for the Conservatives.

[…]

There is an idea on both sides that scores will have to be settled after 23 June, and, the way things are going with party discipline and out-of-control aides in Downing Street, such an outcome is inevitable. Should Remain prevail, a wise prime minister would understand that this was a time to heal wounds and not deepen them. It remains a matter of conjecture how wise Cameron, whose vindictive streak is more often than not on the surface rather than beneath it, is prepared to be.

Those who work for his party at the grass roots, and on whom MPs depend to get the vote out at elections, will be unimpressed by a purge of those who have not backed him over Europe. There isn’t much of a voluntary party left, and there will be even less of one if he acts rashly in victory. If it is a narrow victory – and it is, at this stage, hard to envisage any other sort – his party could become unmanageable unless he acts with restraint and decency.

[…]

Conservatives worried about the stability of their party believe that only Labour under a new, more effective and less factional leader could present the serious electoral challenge to them that would shake them out of these unprecedentedly acrimonious and self-indulgent divisions. We can only imagine how differently the In campaign would be conducted if Labour had a nationally popular and an obviously electable leader.

As it is, many more dogs are likely to be unleashed. Things promise to become far nastier, dirtier and ever more internecine for the Tories, not just before 23 June but for a long time afterwards: and with the party in power for at least four more years, one can only guess what that means for the governance of Britain.

Tidskriftsomslag: New Statesman, 8-14 april 2016.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.