Feeds:
Inlägg
Kommentarer

POLITIK | Den finns stora skillnader mellan den politiska kulturen i USA och Storbritannien. Och det gäller även inom den politiska journalistiken.

Matt Frei Only in America -- Harper Perennial 2009

Matt Frei, som varit BBC:s korrespondent i Washington, har i sin underhållande och informativa bok Only in America tagit pulsen på det politiska livet i huvudstaden.

I ett avsnitt i boken jämför han hur journalister i USA respektive Storbritannien förhåller sig till sina respektive toppolitiker.

Den brittiska pressen visar inte samma respekt för en premiärminister som amerikanerna för sin president.

Å andra sidan är det också ett tuffare debattklimat mellan politiska motståndare i parlamentet än vad det är bland politikerna i kongressen.

Så här skriver Frei:

Matt Frei Only in America p.91

Matt Frei Only in America p. 92-Matt Frei Only in America p. -92Matt Frei Only in America p. 93

När det gäller den svenska journalistkåren ligger den antagligen betydligt närmare sina amerikanska kollegor än britterna vad gäller attityd.

Med några få undantag är den politiska journalistiken, om inte vördnadsfull, så i alla fall mer slätkammad vid intervjuer och rapportering.

I Sverige är det ofta ledarsidorna som står för den hårdslående politiska analysen. Och den är naturligtvis inte objektiv utan politiskt vinklad av sin natur.

Bild: Only in America av Matt Frei. I pocketupplagan från Harper Perennial (2009) finns ett extra kapitel som också tar upp presidentvalet 2008.

VAL 2014 En av de mer enerverande aspekterna av en svensk valrörelse är alla komiker och halvkomiker som vill göra sin röst hörd.

Metro Weekend 14 mars 2014

Skall man tro Metro – som ägnar en och halv sida (!) åt fenomenet – kommer fler representanter från skrået än vanligt invadera årets val.

Detta skulle man möjligtvis kunna stå ut med om det inte var för att udden i det som framförs oftast är fruktansvärt förutsägbart. Ungefär som i politisk teater.

Serietecknaren, bloggaren och satirikern Nanna Johansson menar t.o.m. att den politiska humorn är på uppgång. Men av detta följer inte med automatik att kvalitén höjs.

Just nu går det nästan inflation i den [politiska humorn]. Men vi kommer nog se betydligt mindre satir efter september. Det spelar ingen större roll, för mängden bra satir verkar vara rätt konstant. Det görs väldigt mycket slafsig politisk humor, och det säger jag inte för att snobba mig, för jag själv har bidragit med min beskärda del av uselhet. Problemet är att det är svårt att få satir rolig på riktigt. Man lyckas kanske en gång av tio, och det om man är skicklig.

Johansson förklarar dock inte varför den är så ”slafsig”. Svaret ligger antagligen i själva upplägget och i humorns förutsättningar.

Det gäller helt enkelt att tillfredsställa publikens önskningar.  För att lyckas med detta måste komikerna helt enkelt dra de skämt som går hem. Och för att lyckas med detta måste skämten ha rätt politisk vinkling.

Eftersom både publiken och komikerna delar varandras politiska åsikter blir också skämten därefter. Den komiker som går emot åhörarnas politiska uppfattning blir inte långvarig.

Detta blir en form av självuppfyllande profetia. Skratt och applåder blir en bekräftelse på att man också har rätt politiska åsikter.

Att komikerna (och publiken) sedan tror att satiren är cutting edge och politiskt utmanande är säkert bra för allas självförtroende men gör knappast skämten roligare.

Och skulle någon komiker mot förmodan försöka sig på ett skämt med annan politisk vinkling kommer detta mötas med pinsam tystnad.

Detta blir en indirekt bekräftelse på att de andra som uppskattar den typen av vinkling även har fel politiskt. Det blir lite av satirens motsvarighet till ett cirkelresonemang.

Och slutligen: komikerna är alla en del av kultur- och medieetablissemanget och här älskar man att skriva och tycka till om varandra.

Hur urusel ens satir än är kan man alltid lita på att man får uppmuntrande ord från sina (politiska) vänner inom etablissemanget.

Risken är därför att vi kommer att överösas av än fler komiker i nästkommande val. O.M.G!

Läs mer: För den som vill ta pulsen på den svenska politiska humorn kan ta en titt på ”satirtidningen” Dagens svenskbladet.  Bild: Metro Weekend 14 mars 2014.

RETORIK | Som direktör i Spandau fick Eugene K. Bird en unik möjlighet att dokumentera sina samtal med livstidsfången Rudolf Hess.

Heinrich Hoffman 1927--Adolf Hitler

Innan han tillfångatogs, efter att ha landat ett plan i Skottland 1940, hade Hess varit Adolf Hitlers ställföreträdare.

I Storbritannien hoppades han kunna förhandla fram en separat fred med Winston Churchill.

I kort passus i slutet av sin bok Fången i Spandau – Historien om Rudolf Hess (Norstedts, 1975) skriver Bird helt kort om hur Hess såg på Adolf Hitlers retoriska förmåga.

”Där [i författarna Roger Manvell och Heinrich Fraenkels biografi om Hess] står att ni hjälpte Hitler att öva in sina tal. Gick han alltid igenom dem i förväg?”

”Ja visst. Führern var mycket noga med det. Var gång han skulle tala – och varje gång var lika viktig för honom – ägnade han timmar åt att gå igenom betoningen av poänger och de gester han skull göra. Han var en hypnotisk talare. Han behärskade sin åhörare, hade dem helt i sin hand. Jag kan inte säga detsamma om hans förmåga att skriva, men när det var fråga om att tala fanns det ingen som kunde förtrolla sina åhörare så som Adolf Hitler.”

Idag framstår Hitlers (och Benito Mussolinis) framträdanden i mer grotesk dager. Men tillräckligt många har vittnat om hans förmåga att trollbinda för att man skall ta Hess på allvar.

Det är inte osannolikt att en av hemligheterna bakom hans publikframgångar var just hans villighet att öva inför sina tal.

Heinrich Hoffman, Hitlers personlige fotograf, tog 1927 en rad foton där Hitler testade en rad gester för att se vilka som såg spontana ut och kunde fungera i offentliga sammanhang.

Övningen utfördes medan ett tal av Hitler snurrade på grammofonen, troligtvis samma grammofon som man kan se i bakgrunden på fotot ovan.

Hitler bad Hoffman förstöra alla bildbevisen eftersom han ansåg dem vara ”under hans värdighet”.

Troligtvis ville han undvika att bilderna underminerade myten om honom som den ”naturlige” ledargestalten för ett framtida nazistiskt Tyskland.  (I sina memoarer publicerade Hoffman även en bild där Hitler bar glasögon.)

STRATEGI | Kärnkraftsmotståndarna har vunnit. Så varför så dystra? Kanske för att man ännu inte insett att striden primärt förs på andra fronter idag.

Edouard Detaille -- Vive L'Empereu

Man skulle kunna travestera militärteoretikern Carl von Clausewitz och säga att politik är krig fast med fredliga medel.

Och ett krig vinner man oftast inte bara för att man står som segrare i ett slag. Det gäller att ha kapacitet att kunna slås på flera (politiska) arenor samtidigt.

Om det verkar stå stilla på kärnkraftsfronten så beror detta bara på att miljövännerna flyttat fram sina positioner på alla andra fronter.

Idag är klimat- och miljöfrågorna ständigt på den politiska agendan. Och det är miljövännerna som har överhanden när det gäller att både ställa frågorna och komma med svaren.

Idag har vi t.o.m. ett politiskt parti, Miljöpartiet, som av media mer eller mindre har utnämnts till experter på klimat- och miljöfrågor. Inget annat parti har med sina hjärtefrågor blivit tilldelade motsvarande expertstatus.

Alla partier försöker hamna på rätt sida om diskussionen om t.ex. kollektivtrafik, vindkraftverk, miljömärkta produkter, närodlad mat m.m. Inget parti vågar gå emot konsensus och straffa ut sig i miljödebatten.

Detta är en klar fördel om man vill bedriva klimat- och miljöpolitik i eller utanför ett politiskt parti. Miljöorganisationerna är några av de mest framgångsrika påtryckar- och lobbyorganisationerna i landet.

Kärnkraftsmotståndet var den första riktiga miljöstriden i modern svensk politik. Kärnkraftsstriden framstår därför också som lite föråldrad.

Det hela påminner lite om första världskrigets skyttegravsstrider. Ingen tycks avancera och frontlinjen förblir oförändrad.

Men i realiteten är detta ett utnötningskrig som kärnkraftsanhängarna inte kan vinna. Det byggs nämligen inga nya kärnkraftsverk. Frågan är bara om de befintliga kommer att stängas nu eller senare.

Med anledning av Åsa Mobergs bok Ett extremt dyrt och farligt sätt att värma vatten har Ida Ölmedal intervjuat författaren för tidskriften Fokus:

Nyligen lyfte Hans Blix fram klimathotet som en större säkerhetsfara än kärnkraften. Är det verkligen en bra idé att byta ut kärnkraften mot fossila bränslen?

– Alla bränslen innebär någon fara, men det finns inget som utgör ett så akut hot som kärnkraft. Dessutom är kärnkraften också resurs­krävande. Den hjälper inte mot klimathotet.

Men varför hör vi då inte fler kärnkraftsmotståndare i dag?

– Motståndet växer vid olyckor som i Harrisburg och Fukushima, men det stora svenska motståndet uppstod i mitten av 1970-talet, när utbyggnaden pågick. Jag blev själv engagerad när jag var en av många kampanjtalare för linje 3. I dag byggs det ju inga kärnkraftverk i Sverige.

Så anledningen till att vi inte ser fler kärnkraftsmotståndare idag beror helt enkelt på att de inte behövs. Man har redan förflyttat trupperna till andra politiska arenor där striderna ännu inte är avgjorda.

På kärnkraftsfronten räcker det med att man håller ställningarna så kommer man för eller senare ha nött ner motståndet.

Bild: ”Vive L’Empereur” av Edouard Detaille.

ANNONS | Country Life har tittat på hur första världskriget speglades i reklamen för de produkter som marknadsfördes i veckotidningen under krigsåren.

Sunlight Soap ADVERTISING-1915-11-20

Tanken från reklammakarna var säkert att föröka omge deras varumärken med en aura av patriotism. På så sätt kunde man visa att produkterna var en nödvändig del av landets krigsinsats. 

Thermos flasks in 1915 ADVERTISING-1915-12-04

Reklamen blev därmed en del av den officiella propagandan. Idag skulle man kalla det för obetald annonsplats för regeringens budskap om krigsinsatsen.

Det behövs inga PR-rådgivare om företagen väljer att frivilligt göra jobbet åt regeringen.

VAL 2014 | Moderaternas stora tapp i opinionen har blivit hett förstasidesstoff. Man har nu rekordlåga siffror hos YouGov.

Metro 10 mars 2014

Partiet tappar 1,3 procent och hamnar på 23,7 procent. Det är det lägsta stödet sedan opinionsinstitutet började med månatliga mätningar för Metro i mars 2011.

Och det är Sverigedemokraterna som lyckas plocka upp flest missnöjda moderatväljare. Partiet vinner 13,5 procent av dessa medan Socialdemokraterna, det näst mest attraktiva partiet för flyende moderater, tar hem 5,5 procent.

Tittar man på siffrorna för de enskilda partierna så ser det inte bättre ut för vare sig Moderaterna eller Alliansen. De rödgröna börjar närma sig egen majoritet.

De rödgröna 49,9 % och Alliansen 37,4 %

Socialdemokraterna 33,0b% (32,3 %), Miljöpartiet 8,6 % (8,0 %) och Vänsterpartiet 8,3 % (9,3 %)

Moderaterna 23,7 % (25,0 %), Folkpartiet 5,2 % (6,0 %), Centerpartiet 4,6 % (4,4 %) och Kristdemokraterna 3,9 % (3,5 %)

Sverigedemokraterna 11,5 % (10,3 %)

Dessa siffror bekräftas av Förtroendebarometern 2014 där Moderaterna och regeringen är de stora förlorarna. Regeringen går från 50 till 41 procent.

De rödgröna partierna får däremot alla ökat förtroende jämfört med förra årets mätning.

En lite märklig uppryckning står Centerpartiet för. Som enda parti inom Alliansen har man lyckats bättra på sina siffror sedan 2013.

Med tanke på sina ständigt låga siffror i de flesta opinionsundersökningar, ofta under fyraprocentspärren,  är man säkert ganska nöjda med att avancera från 10 till 12 procent.

Socialdemokraterna 36 % (34 %), Miljöpartiet 32 % (29 %) och Vänsterpartiet 22 % (17 %)

Moderaterna 33 % (42 %), Folkpartiet 19 % (20 %), Centerpartiet 12 % (10 %) och Kristdemokraterna 12 % (15 %)

Sverigedemokraterna 11 % (9 %)

Siffrorna tas fram av TNF Sifo för Medieakademin.

Bild: Förstasidan av Metro (Skåneupplagan) den 10 mars 2014.

1914 | I år uppmärksammas första världskriget runt om i Europa. Country Life, en mer exklusiv veckotidning, har dykt ner i sina arkiv för att fånga tidsandan.

Country Life january 22 2014

Country Life den 22 januari 2014

”Published weekly since 1897, the magazine was still young when Britain declared war on August 4, 1914. It had largely ignored the Boer War, but the scale of the looming conflict made the subject impossible to escape.  Although Country Life never attempted to compete with the daily reportage of newspapers, its own character as a highly produced weekly magazine of catholic tastes made it ideal for providing context for the news and illustrating what papers could only describe. Professional photographs of topical places were regularly published in articles ostensibly concerned with history or culture.”

Country Life 3 juni 1916

Country Life den 3 juni 1916

”The Frontispieces of the magazine were regularly used for propaganda purposes. As well as society women, there appeared photographs of the Royal Family and the crowned heads of our allies. Here, for the French number of 1916, the Frontispiece evokes Delacriox’s celebrated painting Liberty leading the people, although La Marseillaise has her breasts decently covered, unlike her model.”

Country Life, 1 januari 1916

Country Life, 1 januari 1916

”The Frontispieces of the magazine remained relatively unchanged throughout the war, although they included a number of portraits of the Royal Family and allied heads of states and their consorts. There were images, too, of soldiers and some striking pictures of society women: The Duchess of Westminster stands out in startling contrast to her predecessors. Rather than appearing in fashionable dress, she is shown in a nurse’s uniform and – implicitly – as an active participant in the war.”

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.