Arkivet: När Frans Ferdinand blev mördad!

HISTORIA | Den 29 juni rapporterade världens media om mordet i Sarajevo på tronföljaren ärkehertigen Frans Ferdinand av Österrike-Ungern.

Officiellt utbröt första världskriget en månad senare, den 28 juli, när Österrike-Ungern förklarade Serbien krig.

På bloggen Försvunna Malmö skriver Martin Andersson på Sydsvenskan om tidningens rapportering av händelsen.

Rubrik och underrubrik löd: ”Österrikiske tronföljarens och hans gemål mördades i går. Undgingo först ett bombattentat, men träffades sedan af en annan attentators pistolskott.”

Lägg märke till att tidningen redan på eftermiddagen, samma dag som mordet, nåddes av nyheten via ett telegram. Redan nästa dag fanns nyheten i tidningen.

Sydsvenska Dagbladet Snällposten nåddes på eftermiddagen den 28 juni av ett telegram som meddelade att ”då tronföljaren ärkehertigen Franz Ferdinand och hans gemål, hertiginnan af Hohenberg i dag åkte genom gatorna aflossade en person i deras omedelbara närhet flera pistolskott mot dem. Bägge blefo dödligt sårade och afledo efter några minuter”.

På kvällen vajade det österrikiska-ungerska konsulatets flagga på halv stång i Malmö och i SDS dagen därpå analyserades den politiska konsekvensen:

”Den habsburgska monarkiens bestånd är en hufvudbetingelse för Europas fred; med Österrike-Ungerns splittring skulle hela vår världsdel stå i lågor; allt arbete, hela näringslifvet vara bragt ur jämvikten; hundratals millioner människor stå inför rubbningar, hvilkets omfång ingen dristar beräkna”.

Skribenten drar paralleller till folkets jubel och hyllningsrop då kronprinsessan Margareta under gårdagen delade ut priser till Riksskyttetävlingens segrare på Baltiska utställningen. ” Inför den hemska händelsen, som samtidigt utspelades i Serajevo, är denna manifestation af tillgifvenhet och kärlek dubbelt dyrbar”.

Bild. Ett urklipp från Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 28 juni 1914.

Se mer: Samma händelse från engelska Manchester Evening News och amerikanska The Washington Post.

Read Full Post »

Strategi: (SD) har professionaliserats!

KAMPANJ | Sverigedemokraterna går in i valrörelsen med den fjärde största kampanjkassan bland riksdagspartierna.

Med 47 miljoner kronor i krigskassan är det bara Socialdemokraterna och Centerpartiet (70 miljoner kr. vardera) och Moderaterna (66 miljoner kr.) som är större.

Att partiet har professionaliserats är tydligt när Max Byström i Svenska Dagbladet väljer att intervjua partiets kommunikationsstrateg.

Joakim Wallerstein har en bakgrund på pr-byrån Strandberg Haage och i företaget Acne. Att partiet satsar på proffs visar att partiet har nått en ny nivå i sitt sätt att organisera partiet.

Att medlemstalen ökar på orter där man tidigare varit svaga visar att arbetet börjar ge effekt.

På EU-valskampanjen brände Sverigedemokraterna ungefär 14 miljoner kronor, vilket är 4 miljoner mer än Moderaternas EU-valsbudget.

I valet lade partiet extra krut på Stockholmsväljare, främst genom kampanjen mot ”organiserade tiggare” i Stockholms tunnelbana. Partiets medlemmar i Storstockholm har ökat kraftigt på fyra år, från ungefär 600 stycken till 1900 stycken.

Budskapet i kampanjen ifrågasattes brett, och partiet kunde aldrig styrka att tiggeriet var ”organiserat”. Men SD menar att det var den valsatsning, vid sidan av Åkessons valturné, som gav bäst resultat i valet.

– Våra kärnfrågor har tidigare inte appellerat till väljare i Stockholms innerstad, säger Joakim Wallerstein, partiets kommunikationsstrateg, som ligger bakom kampanjen.

[…]

Stockholmarna är en grupp som sällan delar partiets syn på invandring, menar han.

– När det kommer till vad som händer i våra förorter så läser folk kanske om det i tidningen. Men om de bor på Nytorget (på Södermalm i Stockholms innerstad, red anm.) så har de inga problem med det, säger han.

– Det de märker av och reagerar på är att det kommer fram fler och fler tiggare när de sitter på uteserveringarna.

Tiggarna blev alltså den fråga som skulle få med huvudstadsborna.

[…]

I riksdagsvalet år 2010 skrev partiledare Jimmie Åkesson en debattartikel där invandringen av muslimer kallades för ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Partiet gjorde också en kontroversiell reklamfilm där kvinnor i burka ställdes mot pensionärer.

Under Almedalsveckan ska Joakim Wallerstein och SD avtäcka det här valets kampanj.

Kommer ni att lägga samma fokus på islam och muslimer som förra gången?

– Jag tror inte det, nej. Väljarna vet redan vad vi tycker i den frågan, säger Wallerstein.

Därmed följer man trenden även från partier som t.ex. UK Independence Party i Storbritannien.

I UKIP har man dragit slutsatsen att det inte räcker med att bara kritisera invandrar- och integrationspolitiken. Man måste finna nya frågor om man vill växa framöver.

Bild: Framsidan av Svenska Dagbladet den 25 Juni 2014.

Read Full Post »

Politik: Att stå ut med Almedalsveckan!

VAL 2014 | Då var det dags för Almedalsveckan igen. Antagligen större och mer bevakad än någonsin. Men alla är inte lika imponerade.

Emma Fagerberg, på den nystartade pockettidskriften Horisont – Gotlands Nyhetsmagasin, har intervjuat några vars uppgift det är att bevaka Almedalen under politikerveckan.

Först Göran Eriksson, politisk analytiker på Svenska Dagbladet:

– Det är inte så att det politiska evenemanget blivit bättre eller förändrats, det är samma sak som det alltid varit. De håller ett tal och har ett seminarium. Där finns liksom ingen förklaring., den verksamheten är ganska oförändrad. En förklaring tror jag är politikens professionalisering. Förr var politik mer en verksamhet för idealister. Man tänkte inte i första hand på kommunikation och media. Med professionalisering menar man hur partierna hela tiden tänker på hur de framstår, allt de säger är processat och beslutat och utrett mellan kommunikationskonsulter. Så var det inte alls för 20 år sedan i samma utsträckning som idag. Och i den processen ingår massor av folk som är PR-människor och kommunikationsmänniskor och allt vad de kallas för. I hög grad är förklaringen till den stora tillväxten pr-branschen som drar dit sina kunder och alla intresseorganisationer och lobbyister runt omkring. Skulle man skala bort dem skulle det vara som 1998 igen. I min verksamhet är det bara det som intresserar mig, säger Göran Eriksson.

En som är ännu mindre imponerad är Lena Mellin på Aftonbladet.

– Partiledarna åker dit när det är deras dag att hålla tal och åker därifrån morgonen efter talen. De går på väl utvalda grejer och håller sitt tal. Jag tror inte att veckan har någon politisk betydelse, säger hon.

– Jag tycker inte om den. Det är på låtsas alltihop. De åker till Almedalen, hittar på ett utspel de inte skulle ha hittat på annars och sedan faller det i glömska. Jag har en direkt negativ inställning, den stör min sommar och ingenting händer.

Vad hoppas du ska hända i år?

– Jag hoppas på ingenting. Jag står bara ut.

Tidskriftsomslag: Horisont – Gotlands Nyhetsmagasin nr 4, 2014.

Read Full Post »

Citat: Maurice Saatchi om valaffischer!

Posters are to politics what poetry is to literature: the only possible words in the only possible order. They should instantly convey the core message in a memorable way. This requires a handful of words, each of which is perfectly chosen, married to an image which reinforces them. When this happens posters can be the single defining medium of a campaign.

                                                                                                                                                                     – Maurice Saatchi

Foto: Robert Wilson

Read Full Post »

Politik: (S) står naket inför (FI)!

VAL 2014 |  Hur tänker Socialdemokraterna möta utmaningen från Feministiskt initiativ? Inte alls om man skall tro Stefan Löfven.

Lyssnar man på Löfven får man lätt känslan att partiet redan gett upp. Det är svårt att se att partiet har mycket nytt att komma med.

Jens Kärrman intervjuade Löfven för Dagens Nyheter: 

På 1970-talet drev Socialdemokraterna fram förskoleutbyggnaden och föräldraförsäkringen. Ni var först med varannan damernas i regeringen och varvade riksdagslistor. Med tanke på er historia, är det ett misslyckande att det 2014 finns utrymme för ett parti som Feministiskt initiativ?

– Nej, det tycker jag inte. Vi har fortfarande brister med jämställdheten. Det finns fortfarande det som kallas könsnormer och den typen av strukturer. Det är bra att det kommer upp till ytan. Jag hävdar fortfarande att vi är det parti som har det breda jämställdhetsprogrammet, det pragmatiska som täcker det som det ska täcka.

Stefan Löfven nämner här frågor som att årliga lönekartläggningar ska införas och att rätt till heltid ska bli norm i den offentligt finansierade välfärden. Han menar också att äldreomsorgen är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna.

– Nu har vi en äldreomsorg som inte fungerar. Det innebär att över 100 000 människor minskar sin arbetstid eller slutar att arbeta för att äldreomsorgen inte fungerar. Barnomsorgen fungerar inte heller tillräckligt bra. Vilka är det som blir lidande av det? Jo, kvinnorna. Det är en väldigt tydlig jämställdhetsfråga.

Vad är det som hindrar dig att förorda en tredje pappamånad?

– Under kommande mandatperiod ska vi ha ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen, det ska synas en tydlig skillnad och vi utesluter inte att vi viker ytterligare en månad till den ena föräldern.

– Familjer tycker själva att det är deras beslut att fatta. Jag kan förstå den inställningen. För en hel del barnfamiljer är det faktiskt så att de lever på marginalen. Vems inkomst ska man då sänka? Det är därför jag vill fundera på den här stimulansen. Men jag accepterar inte att vi har en reform som bidrar till ett icke jämställt arbetsliv, så någonting måste göras åt den.

Även om Feministiskt initiativ väljer att inte tydliggöra hur man tänker finansiera alla sina förslag (och därmed öppnar upp sig för kritik) är det svårt att se att Socialdemokraterna skulle kunna locka över deras väljare.

Man kommer åtminstone inte lyckas bara genom att hänvisa till sitt jämställdhetsprogram.

Gudrun Schymans väljare lockas inte så mycket av seriösa reformer som av den romantiska bilden av att man tar kampen på barrikaderna. För dessa ”revolutionärer” framstår Löfvens politik som alltför lite, alltför för sent.

Bild: Framsidan av Dagens Nyheter den 24 juni 2014.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Alla skall med även i år!

VAL 2014 | Enligt Stefan Löfven skall Socialdemokraterna nå alla väljare med sitt valbudskap. Alla skall tydligen med även i år.

Frågan är bara om det går. Troligtvis är det där med att ”inkludera alla” bara något man säger i intervjuer.

Ingen partistrateg skulle rekommendera att partiet i en valkampanj lägger ner alltför mycket tid på att försöka nå de väljare man identifierat som antingen säkra eller helt omöjliga.

Men visst låter det bra. I en intervju berättar Stefan Löfven för Jonas Helling i ABF:s tidskrift Fönstret om partiet strategi inför valet.

Hur fult är det politiska spelet? Kan man vinna som en ärlig idealist?

– Både och. Det är klart att i botten är det ett ärligt spel, alla partier drivs av värderingar de tror på om hur samhället ska fungera. Men man ska också vinna så många röster som möjligt. Och då måste man beskriva kontrasterna, vara tydlig med varför ens egen politik är bra och de andras mindre bra. Det behöver absolut inte handla om fult spel, men definitivt om taktik.

[…]

Vilka måste ni bara nå?

– Vi inkluderar alla. Oavsett om man är industriarbetare eller läkare så är det socialdemokratiska Sverige till för alla. Man ska ta ansvar för alla.

Vilkas kärlek struntar ni i då? Ni vill väl höja skatten för några?

– Jag tjänar 119 000 kronor i månaden, Fredrik Reinfeldt 150 000. Jag tycker att ingen av oss behöver det senaste jobbskatteavdraget som Alliansen drog igenom. Om man struntar i det får man istället utrymme till att sänka skatten på pensioner.

Vad är det mest felaktiga du läst om dig själv?

– Om mig som person kan jag inte komma på något. Det kanske kommer ju tuffare valrörelsen blir?

Om din politik?

– Jag tycker att det ofta blir fel när vår inställning till vinster i välfärden beskrivs. Det skrivs att vi är för vinster i välfärden. Men det handlar liksom inte om att tillåta eller förbjuda. Man måste orka problematisera frågan mer än så. Vi har i dag 4 000 skolor och förskolor som inte är offentligt ägda. Vi vill inte förbjuda dem. Men kvaliteten ska vara på topp. Det är inte okej att sänka bemanningen. Eller att servera knäckebröd till barn som inte fått tänder än.

Vilket är ditt andraparti?

– Det går inte att svara på!

Men du har varit med i Centern?

– Nej.

Det har jag läst någonstans att du var.

– Jo! (skratt) Det var när jag var runt 13 och man var tvungen att gå med i Centerns ungdomsförbund för att komma in och dansa i Ådalen. Men jag gick ur snabbt när jag förstod att jag kunde bilda en SSU-klubb och ordna egna danser!

Tidskriftsomslag: Fönstret nr 2, 2014

Read Full Post »

Politik: (S) lovar mer byråkrati vid valseger!

VAL 2014 | Magdalena Andersson (S) kan lova att det blir mer byråkrati för både företag och i det offentliga om Socialdemokraterna vinner valet.

Eva Brandsma intervjuade Socialdemokraternas tilltänkta finansminister i Chefstidningen:

Chefer inom äldreomsorg och skolor menar redan nu att den mesta tiden går år till administration och kontrollsystem av olika slag. Det kommer alltså att bli ännu mer om du får bestämma?

– Ja, det är helt nödvändigt för vi kan inte ha det som vi har det. Men man måste också se vad man kan skala bort. Vi kräver ju också att lärarna och läkare ska administrera mindre för att ge mer tid till att ägna sig åt verksamheterna.

Det var ett tydligt svar.

Även om det där med att det samtidigt skall bli mindre administration mest verkar vara ett sätt att försöka dölja att det totalt sett bli mer arbete vid skrivbordet än ute i de olika verksamheterna.

Anderson är dock medveten om att skillnaden mellan regeringen och Socialdemokraterna inte alltid framstår som glasklar för väljarna.

Många drar paralleller mellan henne och finansminister Anders Borg. Båda nationalekonomer, framtoning som lite torra kamrerer, tjänstemannabakgrund och smarta. När vi ser dem debattera kan det vara svårt att hänga med i modeller och siffror. Hon säger sig vara medveten om det, att människor blir osäkra av nationalekonomiska resonemang.

– Ja jag kan uppleva det i debatter att det inte blir för tittarna utan mer för en själv. Att vinna en debatt är ju inte att vinna över Anders Borg utan att vinna förtroendet av några hos dem som tittar. Att argumenten man ger sjunker in hos tittarna.

En utmaning lär bli att få väljarna att känna att de förstår och håller med, och inte stängs ute. Det handlar inte alls bara om plånboken.

Nationalekonomin har till en del ändrat inriktning. Man talar mer om beteendeekonomi idag. Människor är inte robotar som alltid handlar efter ett givet mönster, och passar in i de uppsatta modellerna. Man talar mer om nyttan. Det förklarar varför exempelvis konsumenter köper ekologiska varor trots ett högre pris. Nyttan att man känner sig bra är större än nyttan att handla billigt. Den här beteendeekonomin gör att de gamla bergfasta nationalekonomiska sanningarna har fått sig en törn – människor är mer komplexa än vad man ansåg på 80–talet. Idag talar företag om ansvar, det gjorde man inte då.

[…]

Om du skulle vara finansminister hur skulle verkligheten ändra sig för de privata aktörer vi har inom skattefinansierad välfärdssektor?

– De kommer att vara tvungna att öppna upp sina böcker, det kommer att vara meddelarfrihet för alla som arbetar inom de här bolagen, vi kommer att höja kvalitetskraven, t ex samma bemanning som kommunalt ägd verksamhet. Möjligheterna att tjäna pengar snabbt genom att sänka kvaliteten kommer att minska. Riskkapitalsbolagen kommer inte kunna vara ägare.

Men möjligheten att tjäna pengar i sitt företag kommer inte att försvinna?

– Nej, men de måste samtidigt leverera hög kvalitet.

Vi får se om den ekvationen kommer att övertyga väljarna. Om det finns ett hot mot en socialdemokratisk seger så är det just att partiet verkar vilja allt åt alla.

Eftersom valet ser ut att komma att handla om olika ideologiska visioner riskerar partier utan tydlig politik straffas.

Tidskriftsomslag: Chefstidningen nr 2, 2014.

Read Full Post »

Opinion: SCB och ”kommunalarna” inom LO!

ANALYS | SCB har undersökt opinionsläget för partierna bland kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar.

Undersökningen, som tagits fram på uppdrag av Kommunalarbetaren, fackföreningen Kommunals tidning, uppvisar en rad underliga siffror jämfört med tidigare underökning av målgruppen.

Men först några siffror som inte överraskar.

Moderaterna minskar från 9,8 % till 8,2 %. Vänsterpartiet går fram från 10,9 % till 12,3 % medan Miljöpartiet ökar från 3,3 % till 4,7 %.

Den stora överraskningen är dock att Sverigedemokraterna går fram rejält bland ”kommunalarna”. De ökar från 3,8 % till 5,9 %.

Märkligheterna i undersökningen består i att Centerpartiet ökar från 2,7 % till 4,1 % medan Kristdemokraterna går från 1,1 % till 2,3 %.

Varför dessa två partier går fram medan Folkpartiet minskar från 2,7 % till 2,3 % är svårt att förklara.

Vad har de två partierna gjort under undersökningsperioden för att de skall få ökat förtroendet från kommun- och landstingsanställda? Det finns knappast någon logisk, politisk förklaring.

Intressant är dock att Socialdemokraterna tappar rejält. Partiet går från 64,1 % till 57,3 %.

Detta är antagligen en effekt av att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver fler av de frågor som LO prioriterar.

En annan rimlig förklaring är att Socialdemokraterna har varit försiktiga i sina utspel och mer än luddiga när det gäller inställningen till vinster i välfärdssektorn.

Men den de stora svängningarna bland de små partierna beror nog mer på att underlaget är så litet.

Mats Gustafsson Hedenström på Kommunalarbetaren skriver:

Urvalet i undersökningen är LO-medlemmar som jobbar i kommuner och landsting. Den gruppen har blivit allt mindre i SCB:s undersökning och har minskat ytterligare den här gången. Man ska därför vara försiktig med allt för långtgående slutsatser. Felmarginalen är betydligt större i den här gruppen än i totalundersökningen.

Dessutom är inga av förändringarna i opinionsundersökningen statistiskt säkerställda. Och det gäller samtliga förändringar för samtliga partier i mätningen.

Mer: SCB i maj. Bild: Kommunalarbetaren.

Read Full Post »

Politik: Stefan Löfvens freudianska misstag!

STRATEGI | Att tala är silver, tiga är guld. Stefan Löfven verkar ha låtit det gamla ordspråket forma Socialdemokraternas valstrategi.

Partiet vill uppenbart inte öppna upp sig för blottor som kan utnyttjas av motståndarna. Därför säger man bara så mycket man behöver.

Strategin har än så länge varit lika effektiv som den är tråkig.

Och så länge som Alliansens opinionssiffror inte pekar uppåt behöver Löfven inte göra mycket mer än sitta stilla och undvika misstag. Och låta bli att säga något som riskerar flytta fokus bort ifrån partiets egna frågor.

Löfven vill inte prata om vem han skall regera med och inte heller vad han skall göra vid en eventuell valseger. Det gäller att hålla sig strikt till redan uppgjorda ”talking points” om jobb, jobb och åter jobb.

Men det är nästan omöjligt för en politiker att inte vilja prata politik. Kanske är det därför som Löfven på senaste tiden har drabbats av både en freudiansk felsägning och en freudiansk felskrivning.

Ibland säger man det man menar men inte får lov att säga.

I en intervju lät det så här:

Stefan Löfven poängterar att ”det var länge sedan vi var feministiskt”. Längre in i samtalet rättar han sig:

– Vi har varit feministiskt länge.

I en annan intervju – där han bl.a. meddelade att han gärna blivit lärare om det inte varit för det fackliga och politiska intresset  – lät det så här när det gäller koalitionspartners:

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven är nära att ”förskriva” sig, när han möter Metro. I rollen som lärare börjar han skriva på vita tavlan: ”S +”, men hejdar sig sedan snabbt.

– Nej, haha. Mer än så ska jag inte skriva nu.

Det är inte lätt att låta bli att säga det man verkligen menar.

Read Full Post »

Strategi: Att besegra en fiende!

KAMPANJ | Liberal Democrats var partiet som inför förra valet kunde suga upp väljare som var trötta på de två huvudmotståndarna.

Inför valet 2015 kan det vara UK Independence Party som blir alternativet för missnöjda väljare.

Risken är den samma för både Conservative Party och Labour; att man tappar så pass många väljare till UKIP att man inte kan bilda en egen majoritetsregering.

Både Tories och Labour slipar därför på strategier för hur man skall kunna underminera förtroendet för UKIP. Men inget parti vill vara allt för tydliga med sina attacker eftersom riskerar irritera de av ”sina” egna väljare som uppfattar UKIP som ett alternativ.

Rafael Behr, på tidskriften New Statesman, skriver om partiernas våndor inför utmanaren Nigel Farage och hans UKIP.

Downing Street is becoming more aware of the limitations of “Vote Farage; get Miliband” as a message. One No 10 source tells me: “It will have to be more sophisticated than that.” The general election campaign will stress economic dependability. Cameron will be sold as the only candidate who can be relied upon not to poison the recovery with snake-oil policy prescriptions, whether bottled as Farage’s fearmongering nationalism or as Miliband’s wealth-destroying retro-socialism.

[…]

On the Tory side there is growing confidence that Ukip support can only decline as the party acquires a disreputable air. The source of many press reports that embarrass Farage is Conservative Campaign HQ, where researchers scour pamphlets and social media for unsavoury remarks by Ukip candidates. Tory strategists recognise that undermining Farage is a job best undertaken at arm’s length. Too many direct attacks by Cameron would lend Ukip the status of equal adversary and risk reminding Tory dissenters of the times they have felt insulted by their own leader. “We need the racist thing to seep into public consciousness,” says an ally of the Prime Minister. “But it can’t be us saying it.”

[…]

Labour has been slow in waking up to that dynamic. At first, the opposition tended to view Farage’s strength as a helpful disruption of Tory support – a family feud on the right that eased Miliband’s path to Downing Street. Then it became clear that Ukip was attracting support from older, working-class voters who felt neglected by Labour in government, especially over immigration policy, but remained culturally immune to voting Tory. At that point, Miliband’s allies conceded that there was a potential hazard down the line but insisted it was not big enough to cost Labour seats in the 2015 general election. Only in recent weeks have aides started voicing concern that Ukip is dragging the whole political debate on to terrain that the Labour leader finds inhospitable.

[…]

Ukip’s reach may be limited by its status as a vehicle for protest votes but that gives it power to define the terms of protest in ways that harm the constitutionally recognised main opposition party. Labour’s priority is to look like a government-in-waiting but part of that image requires also looking like the main destination for people who don’t like the incumbents.

[…]

Instead the party is lumped in with the Tories and Lib Dems as part of a shabby establishment stitch-up, with the added baggage of a reputation for economic mismanagement.

It is an old opposition conundrum: how to fashion a message that is dramatic enough to represent a credible alternative to the status quo, yet responsible enough to withstand scrutiny as a potential programme for government. Ukip isn’t bothering with the second part of the equation (which will be its undoing next year), but Farage is hogging the rhetoric of change and upheaval. His incendiary nationalism burns up the oxygen of publicity that Miliband needs to illuminate his milder offer of soft-left populism. That all suits Cameron to the extent that he is in the business of promising security through continuity.

While Labour and Tories have opposing reasons for wanting to see Farage thwarted, the basis for their arguments is the same. Downing Street aides and Miliband advisers both speak of the need to impress upon voters how high the stakes will be in 2015; how the ultimate question is whether Cameron is allowed to continue as Prime Minister – with one side warning that another term of Conservatism would finish off hope of fair rewards for all and the other warning that Labour would guarantee national bankruptcy. What they want, above all, is for the public to view the general election as a two-party race, with the Lib Dems and Ukip as sirens, luring in wasted votes and thereby abetting the real enemy.

[…]

The threat that situation poses to Cameron lies in the electoral arithmetic – Ukip can cost him seats. For Miliband, it is a problem of momentum – Ukip has stolen his insurgent thunder. The Tories spent too long chasing Ukip’s agenda; Labour spent too long ignoring it. Farage’s bubble will not suddenly burst. More likely, the air will seep out slowly over the coming year, by which time both Cameron’s and Miliband’s prospects of winning a majority may already be blown away.

Tidskriftsomslag: New Statesman den 23-29 maj 2014.

Read Full Post »