Kampanj: Mitt Romney officiellt nominerad!

KONVENT | Mitt Romney har nu officiellt acceperat sitt partis presidentnominering. Här nedan hur några dagstidningar slog upp nyheten under fredagen.

Newsday, New York, USA

The New York Times, New York, USA (detalj)

The Washington Post, Washington DC, USA (detalj)

The Salt Lake Tribune, Salt Lake City, USA

Chicago Tribune, Chicago, USA (detalj)

The Virginian-Pilot, Norfolk, USA

Read Full Post »

Reklam: Trist rip-off i DN Reklamcupen!

TÄVLING | Att låna idéer är OK inom både konst och reklam. Men att mer eller mindre fullständigt kopiera bild, text och koncept? Knappast.

När Dagens Nyheter presenterade vinnare och deltagare i tävlingen DN Reklamcupen i en stor annons i söndagstidningen var det ett bidrag som stack ut.

Le Bureaus ”Think again” för bilfirman Hyundai var mer eller mindre en exakt kopia av den gamla Volkswagen-klassikern ”Think small” från reklambyrån DDB.

Man kan undra varför juryn överhuvudtaget tillät bidraget vara med och tävla. Denna rip-off borde ha gallrats ut redan innan startfältet presenterades.

Läs mer: ”Alltför få annonser som sticker ut” i Göteborgs-Posten.

Read Full Post »

Opinion: Väljarna imponeras inte längre av (S)!

ANALYS | Sifo uppvisar för augusti ett ras för Socialdemokraterna på 4,5 %. Tydligen har väljarna tröttnat på att partiet aldrig leverera några tydliga besked.

Vinnare blir istället Miljöpartiet och Vänsterpartiet som sammanlagt lyfter med 3,1 %.

Toivo Sjörén, chef för Sifos opinionsundersökningar, kommenterar:

De har haft en väldigt kraftig uppgång och stort fokus på sig, men nu vill väljarna veta mer innan de eventuellt stannar kvar. Man avvaktar och väntar på besked om vilken väg Socialdemokraterna tänker ta inför framtiden.

Men frågan är om Socialdemokraterna ens behöver ge några besked.

Den mest sannolika regeringskonstellationen på vänsterkanten är fortfarande de tre rödgröna partierna. Och här leder man stort: de rödgröna får 50,4 % jämfört med Alliansens 39,3 %.

På borgliga sidan ser vi bara marginella förändringar.

Alliansens problembarn – Kristdemokraterna – ligger fortfarande under fyraprocentspärren och skulle idag inte ens klara riksdagens fyraprocentspärr.

Även Centerpartiet – riksdagens näst minsta parti – minskar marginellt med -0,2 % och får 4,6 %.

Socialdemokraterna 34,3 % (-4,5), Miljöpartiet 9,9 % (+1,3) och Vänsterpartiet 6,2 % (+1,8)

Moderaterna 28,5 % (+0,9), Folkpartiet 6,2 % (+0,6), Centerpartiet 4,6 % (-0,2) och Kristdemokraterna 3,4 % (-0,5)

Sverigedemokraterna 6,2 % (+0,8)

De Rödgröna 50,4 % och Alliansen 39,3 % (Alliansens siffra exklusive Kristdemokraterna.)

Read Full Post »

Varumärke: Är politiska färger farliga?

IMAGE | Har politiska färger någon djupare ideologisk innebörd? Feministiskt initiativ verkar tro att så är fallet.

På senare år har det skrivits en hel del om färg, form, kläder och politik.

Göran Greider och Barbro Hedvall kom 2008 med sin bok Stil och politik. Kekke Stadins Maktens män bär rött: historiska studier av manlighet, manligt framträdande och kläder dök upp2010. Och i år var det dags igen för Hedvall att fylla på bokhyllan med Maktens signaler: från plym till naket huvud.

Sannolikt var det med den på kultursidorna omskriva Rosa: den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson (2011) som det blev intressant för Sydsvenskan att också titta på Feministiskt initiativ.

Anders Hovne intervjuade förra året Annica Ericsson och Zandra Bergman som båda är aktiva inom partiet.

Vad står rosa för, för er?

ZB: – Rosa står för många saker, det finns flera anledningar till att vi har just rosa som vår färg. Men för mig är nog den viktigaste anledningen att visa att vi har en ambition om att utmana bilden av det jämställda Sverige. Där symboliserar rosa den feministiska omvärderingen av traditionellt kvinnliga värden och symboler.

[…]

ZB: – Vi vill skriva upp värdet på det kvinnliga som i dag är kodat som mindre värt. Det rosa står för döttrar, passivitet och att man ska vara behagfull och det vill vi ändra på. Rosa är en stark färg som vi vill återta och förskjuta betydelsen av.

AE: – Ja, reclaima. När Fi dök upp som ett nytt parti trodde nog många att vi bara skulle prata jämställdhet. Men vi är ett parti som vill utmana de gängse strukturerna på många områden. Vi är varken blåa eller röda.

[…]

Kan du uppleva att laddningen i rosa har förändrats?

AE: [N]är Fi kom kändes rosa helt rätt. Det är en färg som sticker ut och syns. Den står för en feministisk analys av alla frågor.

ZB: – Den visar att vi har en annan ideologisk utgångspunkt än andra partier och det blir viktigt att markera det genom en färg. Det ger oss uppmärksamhet.

AE: – Folk förknippar oss med färgen, den sticker ut. Dessutom är den vacker och lyser upp.

ZB: – Visst, det är ju en väldigt glad färg. Den rosa färgen kan också symbolisera att vi verkar normkritiskt. De andra partierna är kopplade till andra färger som samhället kanske ser som mer neutrala. Den rosa färgen är väldigt kodad till något kvinnligt, barnsligt och vulgärt. Det är en väldigt komplex färg.

[…]

Kan den rosa färgen skrämma bort människor från ert budskap?

AE: – Jag tror inte själva färgen har den effekten. Det är nog snarare så att man inte håller med oss i våra åsikter, men jag tror inte färgen skrämmer folk.

ZB: – Men det är klart att den väcker uppmärksamhet. Många människor blir väldigt provocerade av vår politik och då tror jag att den rosa färgen, inte i sig men i kombination med budskapet, blir kraftfull. Det blir väldigt feminint och det kan nog sticka i ögonen på folk.

– Det är nog lite det som är syftet också. Det är när man gör folk irriterade som man är och skrapar på något. Blir folk irriterade på oss så har vi halva inne på något sätt. Dit skulle det vara svårare att nå med en annan färg.

Frågan är naturligtvis om så många fler än partiaktiva (samt en och annan kulturredaktör och akademiker) lägger in lika mycket symbolik i färgen rosa? Antagligen inte.

Till och med de intervjuade verkar inse att det är politiken och inte färgen som människor reagerar på.

Och alla som har varit på t.ex. ett torgmöte vet att det kan bli väldigt känsloladdade diskussioner mellan aktiva och väljare oavsett vilket parti som håller låda. Detta är inget unikt för Feministiskt initiativ.

Vad som däremot ofta utmärker nya partier är deras överdrivna tro på sin egen betydelse. Hela poängen med ett nytt parti är ju att man tror sig fylla ett politiskt tomrum.

Dessutom är Feministiskt initiativ ett parti som ofta uppfattas som dogmatiskt. Man verkar sakna förmåga att inse att även andra partier kan vilja väl.

Partiet påminner väldigt mycket om gamla kommunistpartier i sitt sätt.

Där såg sig partiledningen som en ideologisk elit som skulle upplysa den stora, okunniga massan om vad man skulle tänka och tycka.

Och alla som inte höll med var därför, per definition, farliga individer som stod i vägen för det lyckorike som partieliten skulle etablera efter revolutionen.

Lite av den attityden finns hos Feministiskt initiativ.

Byt ut klasskampen mot det könskampen så har vi mycket av samma attityder. Byt ut imperialismen, klassfiender och bourgeoisien mot ”normer” ”genus” eller ”patriarkala strukturer” så har vi här en uppdaterad variant för 2000-talet.

Precis som kommunistpartierna vet Feministiskt initiativ vad som är det rätta. För man har ju redan gjort den korrekta historiska och ideologiska analysen.

Och skulle någon inte hålla med så beror det bara på att den personen inte vet sitt eget bästa. Han eller hon är helt enkelt indoktrinerad.

En annan likhet med de gamla kommunistpartierna är att dogmatiska partier ofta hamnar i blodiga interna strider därför att obetydliga småsaker fylls med ideologisk betydelse.

Att ladda färgen rosa med så mycket betydelse och symbolik är därför ännu ett tecken på att partiet har lite fel fokus.

Vanliga väljare skulle kanske inte använda begrepp som varumärkesbyggande och marknadsföringsstrategi om färgen, men de känner instinktivt att det är just vad det handlar om.

Read Full Post »

Analys: Är det partivänner som pressar Göran Hägglund?

MISSTANKE | Var det medvetet som en av Göran Hägglunds ”närmaste medarbetare” antydde att partiets gett med sig och accepterat att det inte skulle bli någon sänkt pensionärsskatt i höstbudgeten?

Lite väl konspiratoriskt? Kanske. Men konstigare saker har hänt inom politiken.

Vad vi vet är följande:

De ledande kristdemokraterna har inte varit de bästa på att värna partiets varumärke i regeringsställning.

Antingen har man medvetet låtit bli att ta upp känsliga frågor inom Alliansen eller så har man helt enkelt förlorat när det blivit dags för förhandlingar.

Resultat? Låga opinionssiffror och missnöje inom partiet.

Som en konsekvens utmanades Hägglund om partiledarposten av Mats Odell. Odell och hans allierade förlorade striden men lyckades se till att partiet fokuserar mer på traditionella frågor.

Så oavsett om den ”nära medarbetaren” av misttag eller medvetet antydde att Hägglund vikt ner sig fick det en given effekt.

Plötsligt hade Hägglund målats in i ett hörn. Nu kunde han inte ge efter – även om han skulle vilja – utan att det skulle se ut som ännu ett gigantiskt nederlag.  

När presschefen Johan Ingerö (KD) tvingades dementera ryktena ”å det bestämdaste” förstärkte han bilden av en trängd Göran Hägglund.

Vad talar mot denna lilla konspirationsteori?

Well, partiets politiker – oavsett om de är ”vänster” eller ”höger” – har aldrig varit direkt kända för att spela hardball.

Kanske är det helt enkelt så att de som vill se en tydligare partiprofilering har blivit serverade en gratis chans?

Read Full Post »

Kampanj: Slagfält Stockholm!

VALPLANER | Om Socialdemokraterna vill vinna valet 2014 måste man se till att vinna också i storstadsregionerna. I Stockholm har man en bra bit kvar.

Marijana Dragic, Dagens Nyheter, intervjuade Stefan Löfven (S) om partiets utsikter i Stockholm.

I valet 2010 fick Socialdemokraterna bara en dryg femtedel av stockholmarnas röster – en betydligt lägre siffra än riksgenomsnittet.

Vet Socialdemokraterna vad stockholmare vill ha?

– Ja. Stockholm är naturligtvis annorlunda än Örnsköldsvik eller Hagfors. Men stockholmare vill också ha arbete. De vill också att barnen får en bra skola, ha tillgång till bra barnomsorg och äldreomsorg, att man kan ta sig till och från jobbet. De grundläggande behoven skiljer sig inte. Sedan är förutsättningarna annorlunda i Stockholm. Men vi är ett parti både för stockholmare och Hagforsbor, om jag utrycker mig på det sättet, säger Löfven.

Nyligen sa nya kommunikationschefen för S i Stockholm, Lisa Hedin, att partiet lokalt befinner sig i en ”lyssnande period för att lära känna stockholmarnas vardag”.

Borde ni inte ha kommit längre med tanke på att halva mandatperioden har gått?

– Utifrån valanalysen vet vi till exempel att färre människor som är i arbete röstade på S. Det är ett tecken på att det var för få som såg oss som ett parti för den som är i arbete. Det vet vi. Men om du som kommunpolitiker ska ta fram lokala frågor att gå till val på är det klart att du vill komma ännu djupare. Det motiverar naturligtvis att man vill ha i gång en dialog med väljarna. Däremot är vi som parti, både lokalt och centralt, medvetna om vilka frågor det handlar om: jobben, bostäderna, kommunikationen. Kommunikationerna i Stockholm har alldeles för stora brister.

I ditt ”Sommar”-program pratade du om vikten att som förtroendevald vara nära människorna som gett en förtroendet. I Stockholm är det 15 procent som vet vem Karin Wanngård, Socialdemokraternas gruppledare i Stadshuset, är. Motsvarande siffra för finansborgarrådet Sten Nordin (M) är 50 procent. Är det ett problem?

– Klart att det lättare om du är igenkänd. Sedan måste du också leverera bra politik. Kan du inte leverera – som i Sten Nordins fall – så duger det inte med att vara igenkänd. Vi måste som parti se till att vi blir kända för stockholmarna och då framför allt för en politik som stockholmarna känner är framtiden.

Bild: Bilagan DN.STHLM i Dagens Nyheter den 21 augusto 2012.

Read Full Post »

Media: Obamas ”berättelse” kontra Paul Ryans ”plan”!

KAMPANJ | Det var bara en tidsfråga innan Newsweek också skulle ge sig på Barack Obama med ett kontroversiellt reportage.

För ett par veckor sedan var det Michael Tomasky som skrev om Mittt Romney och ”The Wimp Factor”. Denna gång var det presidentens tur.

”Obama’s Gotta Go” är professorn, och tidigare rådgivaren till John McCain, Niall Fergusons analys av de senaste fyra åren.

In an unguarded moment earlier this year, the president commented that the private sector of the economy was “doing fine.” Certainly, the stock market is well up (by 74 percent) relative to the close on Inauguration Day 2009. But the total number of private-sector jobs is still 4.3 million below the January 2008 peak. Meanwhile, since 2008, a staggering 3.6 million Americans have been added to Social Security’s disability insurance program. This is one of many ways unemployment is being concealed.

[…]

It is a sign of just how completely Barack Obama has “lost his narrative” since getting elected that the best case he has yet made for reelection is that Mitt Romney should not be president. In his notorious “you didn’t build that” speech, Obama listed what he considers the greatest achievements of big government: the Internet, the GI Bill, the Golden Gate Bridge, the Hoover Dam, the Apollo moon landing, and even (bizarrely) the creation of the middle class. Sadly, he couldn’t mention anything comparable that his administration has achieved.

Now Obama is going head-to-head with his nemesis: a politician who believes more in content than in form, more in reform than in rhetoric. In the past days much has been written about Wisconsin Congressman Paul Ryan, Mitt Romney’s choice of running mate. I know, like, and admire Paul Ryan. For me, the point about him is simple. He is one of only a handful of politicians in Washington who is truly sincere about addressing this country’s fiscal crisis.

[…]

But one thing is clear. Ryan psychs Obama out. This has been apparent ever since the White House went on the offensive against Ryan in the spring of last year. And the reason he psychs him out is that, unlike Obama, Ryan has a plan—as opposed to a narrative—for this country.

Till skillnad från Tomaskys reportage om Romney har Fergusons fått ett kritiskt mottagande p.g.a. sina påstådda sakfel.

Paul Krugman gick i taket och avböt sin semester för att kunna skriva svaret ”Unetthical Commentary”. Vilket naturligtvis genererade ett svar från Ferguson.

Och sedan har det bara rullat på i media. The Daily Beast har samlat en rad kommentarer från olika debattörer på sin hemsida.

 Bild: Tidskriftsomslaget är från den 27 augusti 2012.

Read Full Post »

Analys: Därför sköt Hägglund ner Reinfeldts idéplattform!

IDEOLOGI | Fredrik Reinfeldts förslag om en gemensam ”idéplattform” för Alliansen sköts ner illa kvickt av Göran Hägglund.

I en debattartikel i Dagens Nyheter lade Reinfeldt fram fyra konkreta förslag på hur han vill att Alliansen skall utvecklas framöver.

I ett öppet brev i dag till Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund lägger jag fram min syn på hur vi bör vidareutveckla alliansen fram till valet 2014. Jag föreslår bland annat:

• Gemensamma arbetsgrupper för att utveckla alliansens politik inför valet 2014 och mandatperioden 2014–2018.

• Ett gemensamt valmanifest som presenterar alliansens vallöften och ambitioner inför mandatperioden 2014–2018.

• En idéplattform med allianspartiernas gemensamma bärande värderingar, som diskuteras och antas vid ett idékonvent.

• En valkommitté med ansvar för alliansens gemensamma valkampanj.

På ytan kan det framstå som ganska harmlösa förslag. Partierna har ju trots allt bestämt sig för att gå fram som ett samlat regeringsalternativ inför nästa val.

Men förslagen innehåller sprängstoff.

Reinfeldts strategi går ut på att knyta Allianspartierna allt närmare varandra. Vilket naturligtvis skulle gynna Moderaterna mest av allt.

Alla fyra partierna har i realiteten redan surrat fast sig vid den gemensamma Alliansmasten. Och på Alliansskutan heter kaptenen Reinfeldt.

Inget parti vågar – eller vill – idag bryta upp ifrån Alliansen. Men vad som tidigare såg ut som ett givet framgångsrecept för alla fyra partierna är idag källan till mycket oro bland de mindre partierna.

Gemensamma arbetsgrupper och någon form av gemensam valcentral – eller War Room – blir nödvändigt om man skall kunna koordinera gemensamma utspel och framträdanden.

Men därefter blir det lite mer känsligt. Inte ens ett gemensamt valmanifest är idag helt oproblematiskt.

Småpartierna är tvingade att profilera sig om man vill bli mer än bara stödpartier till Moderaterna. Ökat inflytande kräver fler röster. Och fler röster får man bara om man lyckas bli ett tydligt alternativ.

Med ett gemensamt valmanifest riskerar småpartierna att inte tas på allvar av väljarna. Har man inte fått med sina förslag i det gemensamma valmanifestet finns det ingen anledning att tro att man kommer att lyckas så mycket bättre efter valet.

Och skulle partierna dessutom signera ett gemensamt idémanifest kommer deras handlingsutrymmet att inskränkas än mer. Och värst blir det för Kristdemokraterna.

Kristdemokraterna är det parti vars partiprofil har blivit otydligare och otydligare för varje år som gått sedan Alliansen bildades.

Minsta gemensamma nämnare i ett sådant idéprogram skulle därför med nödvändighet bli ”liberalism” i alla des former.

Och vad Hägglund definitivt inte behöver är att i valrörelsen behöva stå och försvara ett liberalt idépolitiskt ”partiprogram” som tydligt visar hur långt ifrån det egna partiprogrammet man har kommit efter åtta års Allianspolitik.

Inte konstigt att Göran Hägglund så snabbt sköt ner förslaget.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Märkligt defensiv Reinfeldt!

STYRNING | Med tanke på den senaste tidens avslöjanden om vidlyftiga representationskonton på myndigheter och stiftelser borde Fredrik Reinfeldt vara mer på offensiven.

Men när Mats J. Larsson från Dagens Nyheter ställde tio frågor till honom var det tydligt att han inte anser det nödvändigt med något skärpta regelverk.

Istället verkar han vara mer intresserad av att signalera att allt är bra och att regeringen redan har gjort tillräckligt.

Varför ser det ut så här på svenska myndigheter?

– Om vi håller oss till de exempel som varit i Dagens Nyheter är det väl så att det finns exempel på när man inte följer riktlinjer, och då får man rätta till det. Jag tycker att det är viktigt att påpeka att det är några enstaka fall.

Det hade varit betydligt smartare att bara säga att mycket redan är gjort men att det med tanke på senaste tidens avslöjanden finns anledning att se över regelverken en extra gång.

Därmed hade saken varit klar.

Vilken trovärdighet har regeringen när ni samtidigt talar om ordning och reda i statsfinanserna?

– Fast det har vi god grund för att säga att vi har, och till och med nu kan vi presentera satsningar som vi hoppas kunna ta fram under nästa års budget.

Behöver ni skärpa tillsynen över de statliga stiftelserna?

– Vi såg den där uppgiften att ni skrev så. Vi uppfattar nog att vi redan gjort den ändringen och att den gjordes, faktiskt, efter kritik från Riksrevisionen, redan för några år sedan. Tillsynen av stiftelser är nu utlagd på sju länsstyrelser och ingen är undantagen.

Varför har ni struntat i Riksrevisionens råd om bättre kontroll över statliga stiftelser?

– Jag tror att vi med de ändringar som gjordes har kommit fram till det som tidigare var kritiken om att vissa stiftelser var undantagna.

Skulle det nu komma fler avslöjanden kommer han att framstå som antingen okunnig eller – i värsta fall – som om han saknar intresse att styra verksamheten.

Read Full Post »

Kampanj: 10 skäl som talar för Barack Obama!

USA | Republikanska gräsrötter har fått en kick av att Mitt Romney valde Paul Ryan till sin vicepresidentkandidat.

Men även demokraterna ser Ryans som en gåva. De anser att Ryan förstärker deras huvudbudskap.

Ryan gör det nämligen möjligt för dem att definiera båda som avskärmade från vanliga amerikaners vardag.

Men det finns även andra skäl till varför det ser ljusare ut för Barack Obama idag. Mark Halperin, Time, har radat upp tio sådana skäl.

1) Som president har Obama lättare att kontrollera nyhetsflödet. Allt han gör blir i realiteten nyheter.

2) Obamakampanjens ”research shop” i högkvarter i Chicago kan sina saker. Troligtvis sitter man på information rörande Mitt Romney och Paul Ryan som man släpper när det kan göra som mest skada för Romney.

3) Romney planerar att offentligöra dokument om sin skattedeklaration för 2011. Detta kommer att generera än mer uppmärksamhet på skillnaden mellan hans förmögenhet – och eventuella märkliga investeringar – och genomsnittsamerikanens ekonomiska situation.

4) Visa delar av USA:s ekonomi börjar nu se lite positivare ut för Obama.

5) Om situationen i Europa och Iran inte försämras innan valet borde Obama kunna visa på fler plus än minus på administrationens utrikespolitiska konto.

6) Demokraternas nomineringskonvent ligger senare än Romneys. Detta borde kunna ge en mer bestående uppgång i opinionen. Med lite tur håller detta hela vägen fram till valet.

7) Och populära Michelle Obama förväntas hålla ett inspirerande tal på konventet.

8) Den 11 september borde ge presidenten goda möjligheter att påminna väljarna om att det var han som gav ordern som eliminerade Osama bin Laden.

9) Obamakampanjen har fortfarande ett försprång när det gäller intern koordinering och kommunikation.

10) Och eftersom man kunde dra igång sin valkampanj långt innan Romney – och är mer teknologiskt avancerade – har man också fått ett försprång när det gäller att identifiera potentiella väljare.

Read Full Post »