Strategi: Årets politiska missbedömning!

ÅRET 2015 | Kristdemokraterna får antagligen stå för årets antiklimax när man sammanfattar politiken under 2015.

Partiledningens ovilja att ställa misstroendevotum mot regeringen – efter att först ha tagit initiativet att dödförklara decemberöverenskommelsen mellan oppositionen och regeringen – fick partiet att framstå som, för att citera Macbeth, ”en stackars skådespelare, som struttar in och kråmar sig på scenen för en timma och se’n ej mer hörs av”.

Hade man vågat gå hela vägen hade man tagit på sig ledartröjan inom Alliansen, vunnit frustrerade borgerliga väljares sympatier och samtidigt minimerat bilden av Sverigedemokraterna som ”det enda oppositionspartiet”.

Om regeringen fallit hade partiet stått väl rustat i en eventuell extra valrörelse. Alternativt hade man tvingat Socialdemokraterna ta större hänsyn till Allianspartiernas politik. Detta hade tydligt visat på splittringen på vänsterkanten.

Oavsett vilket hade Stefan Löfven tvingats visa upp hur svag hans regering är. Vilket i sin tur gett speciellt Kristdemokraterna, men också övriga Allianspartier, en välbehövlig injektion av självförtroende.

Om övriga Allianspartier istället röstat mot eller lagt ner sina röster hade Kristdemokraterna framstått som ett parti som vågar stå på egna ben medan övriga Allianspartier framstått som räddhågsna.

Ebba Busch Thor verkar själv ha insett vilket potential det fanns i ett misstroendevotum mot regeringen. ”Jag tycker det är anmärkningsvärt att så många pratar om kaos. För det är det inte. Vi har en tydlig och ordnad politisk process i Sverige”, säger partiledaren när hon intervjuades i tidskriften Sydsvenskt Näringsliv.

Partiets inkonsekvens förvandlade en potentiell vin-vin-situation till ett politiskt antiklimax.

Som en konsekvens av detta ligger Kristdemokraternas siffror kvar under fyraprocentspärren, regeringen regerar vidare och Alliansen ser ut att vara än mer splittrad samtidigt som Sverigedemokraterna av alltfler upfattas som det tydligaste oppositionspartiet i svensk politik

Tidskriftsomslag: Sydsvenskt Näringsliv, nr 4: 2015.

Read Full Post »

Strategi: Bli aldrig kompis med en politiker!

VÄLJARE | Att framhäva politikernas personlighet och privatliv är något både media och politiker inte tycks kunna få nog av.

Det personliga säljer och politiker vill gärna få väljarna att tro att han eller hon är din kompis.

Det är därför Fredrik Reinfeldt gärna talade om att han tyckte om att städa och Stefan Löfven inte har något emot att berätta om sin arbetarbakgrund. Och det är därför Annie Lööf inte så sällan talar om att hon är uppvuxen i glesbygd.

Dessa berättelser är till för att väcka sympatier hos väljarna, få dem att identifiera sig med politikerna och öka förtroendet för politiken.

Om politikerna kan berätta en sympatisk historia om sitt liv hoppas man att detta skall öka sympatierna för deras politik. Och locka över tveksamma väljare.

Om väljarna kan fås att tro att politikern är ”som människor är mest” kan man minimera risken för att väljarna röstar på någon annan p.g.a. politiska förslag som inte är till förmån för väljaren. För inte skulle väl ”min kompis” fatta beslut som skulle skada mig som väljare?!

Resultatet blir att vi allt för ofta ser politiker som prioriterar deltagande i caféprogram och morgonsoffor istället för att möta hårdslående journalister.

En som var mästare på att säga ingenting var förra hälso- och landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt (M).

Den som lyckas hitta en intervju där hon verkligen får stå till svars för sin politik är bara att gratulera. Istället hittar man desto fler lättviktiga reportage och personporträtt som innehåller noll av värde för den politiskt intresserade.

En som tycker att det hela har gått för långt är författaren R. Jay Magill, Jr. som skriver om faran av politisk närhet mellan väljare och politiker (och media som så gärna bidrar till detta).

As the American presidential primary season gears up in earnest, prudent men and women would do well to steel themselves against the coming onslaught of mawkish promotionals bound to head in our general direction.

[…]

Hillary Clinton’s 2016 campaign message, too, is sculpted around intimate details of her life, including her upbringing by her long-suffering mother Dorothy Rodham and her rule-obsessed father Hugh Rodham. The script cries out, “I, like you, have been a victim”, a message crafted to resonate with Democratic constituencies. The New York Times eagerly assists in the effort; note the cover story of the July 19 New York Times Magazine by Mark Leibovich, “The Once and Future Hillary”, followed on Tuesday, July 21, by Amy Chozick’s front-page story, “Clinton Father’s Brusque Style, Mostly Unspoken but Powerful.”

Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.

[…]

Some of what has happened to American political culture in recent decades is common to Western democracies generally, and some is not. On the one hand, there is evidence of a general personalization of politics in Western democracies over the past three decades. In Britain, France, Italy, Germany, Denmark, and the Netherlands there has been a increasing focus on the personality of a political figure: his personal preferences, consumer choices, how he looks, behavioral tics, psychological and emotional makeup, personal histories or private family affairs.

[…]

Though certainly there is civic good that comes of knowing that an elected official is laundering money, lying to the citizenry about matters of the public interest, or defrauding taxpayers, it is unclear if knowing about politicians’ private affairs actually matters in their conduct of affairs of state. Europeans tend to think it does not; politicians are not asked to share the intimate details of their private or emotional lives because those details are deemed irrelevant to politics. But Americans tend to think it does.

[…]

Whether one prefers European or American sensibilities in such matters, political leaders are not just ordinary beings like you and me. They have willfully entered public life and, in a representative democracy, agreed to accept the responsibility of adopting a representative public role within it. They have agreed, in effect, to perform for us. They are therefore charged not with disclosing their personal feelings about certain subjects but with achieving what their constituents want them to achieve. This is why politicians in democracies are also known as “public servants”, an arrangement we too often forget, or from which we have been distracted by the culture of political celebrity.

After all, democracy involves giving up some things you want and begrudgingly accepting some things you don’t. And since getting things done is what we expect of our politicians, we ought to focus less on how “sincerely” a politician holds a given belief and more on how effective he is on achieving the ends with which he has been tasked. Indeed, “sincere” beliefs can beget opposing ideological rigidities so powerful as to make pragmatic compromise all but impossible.

[…]

We would be wise to remember that a performing self only becomes “fake” when the standards and qualities set for the private self are substituted into the template for the public political self. It would be better, and it would, by extension, generate less fakeness in the end, if we simply removed the expectation of wanting some of the positive qualities we set for the private self—authenticity, genuineness, sincerity—from the category of the public, political self altogether. We should instead demand other qualities from the political self that have nothing to do with private subjectivity: a strong work ethic, clarity of expression, sound judgment, and even objectivity. Rebuilding the wall between the two kinds of selves and understanding that this demarcation holds is not only morally advisable but would help reinvigorate public life. It would also free politicians from the tyranny of the sense that they must attempt to be intimate with strangers—even if they are voters.

Tidskriftsomslag: The American Interest, September-oktober 2015 (Vol. XI, nr. 1)

Read Full Post »

Analys: Opinionsmätningarnas olidliga lätthet!

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget. 

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

Politik: (MP) det extremaste partiet idag!

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

Krishantering: Löfvens och Romsons imageproblem!

POLITIK | Stefan Löfven är den ”den valhänta” och Åsa Romson ”den envisa”. Det hela sammanfattar Fokus i rubriken ”Ledarskap i kris”.

Det är en ganska samstämd bild av Romson och Löfven som tonar fram i Maggie Strömberg och Lena Hennels reportage i Fokus om Romson respektive Löfven.

Vad som slår en efter en genomläsning av de två artiklarna är att statsministern och vice statsministern verkar lida av exakt samma problem.

Båda är ganska dåliga politiker. Båda saknar förmåga till flexibilitet. Och båda har fastnat i sina egna principer.

Löfven är en ”övertygelseetiker” som surrar fast sig i masten för att slippa kompromissa. Andra måste anpassa sig eftersom han aldrig kan vara flexibel.

Resultatet blir det samma för Romson eftersom hennes juridiska bakgrund och fixering vid regler skapar en rigiditet som inte lämpar sig i en koalitionsregering.

Maria Wetterstrand var inte heller särskilt bra till en början. Så säger de. Hon var språkrör i sex år innan hon blev populär. Säger de. Hon kunde inte le, tyckte folk. Hon pratade omständligt. Hon var för arg, för smart, för mycket kvinna, för lite kvinna.

Allt det här och lite till rabblar folk på olika nivåer i partiet när man frågar om språkröret och vice statsministern som fick Expressen att mynta rubrikordet trippelhaveri efter partiledardebatten där hon kallat flyktingkatastroferna i Medelhavet »det nya Auschwitz« och efteråt använde ordet »zigenare« i sin otydliga ursäkt.

De tycker att det är orättvist att jämföra Åsa Romson med hur Maria Wetterstrand var på slutet. Man måste ju få en chans att utvecklas och hitta rollen.

Men, trippelhaveriet lades till ett år av politiska misstag. Ett utskällt Almedalstal om vita miljöförstörande män, en fritidsbåt med oljepanna och giftig bottenfärg och en skakig första regeringstid där hon offentligt gick emot landsbygdsministern.

[…]

Tiden på universitetet säger en del om hur Åsa Romson är som politiker. Vid sidan av sin doktorsexamen i juridik har hon en fil kand i svenska. Hon fascinerades av hur grammatikens regler kunde förklara hela språkets uppbyggnad. Samma sak gillade hon med juridiken. Reglerna. De klara ramarna. Rätt och fel. Struktur.

Men politiken kräver snarare flexibilitet, smidighet, anpassning till en ständigt föränderlig omvärld. De som jobbar med henne beskiver ett starkt behov av att rättfärdiga politiska omsvängningar. Tvingas partiet ändra uppfattning i en fråga måste hon resonera sig fram till att det är rätt och riktigt. Hon har svårt att säga: vi gör den här ändringen för vi måste, politiskt.

Det är en problematik egenskap i en regering där man kan komma att behöva försvara vapenexport till diktaturer och Vattenfalls kolkraft.

De regelälskande juristdragen är också grunden till Åsa Romsons kommunikativa problem. I debatten vill hon förklara och resonera så mycket att tillfället har flugit förbi när hon är mitt uppe i meningens fjärde invecklade bisats.

Det är kanske också ur det perspektivet man ska förstå språkrörets reaktion när Expressen kom på henne med att ha målat sin träbåt med förbjuden bottenfärg. När tidningen konfronterade henne med bilder tagna från hennes blogg svarade hon:

– Det är copyright på de bilderna. Det vet du eller?

På så sätt lyckades hon reta upp inte bara dem som tycker att en miljöminister ska ha bättre koll på bottenfärger utan också dem som tycker att politiker ska vara öppna för granskning och ett gäng piratpartister som inte gillade hur hon skyddade sig med upphovsrätten.

Det var juristen, snarare än politikern, son hanterade saken.

Kanske det. Men det finns också en annan möjlig förklaring.

Kanske har Miljöpartiet allt för länge surfat fram på en räkmacka i media. Granskningen av partiet och deras politik har alltför länge varit näst intill obefintlig.

Denna brist på granskning har gjort dem självgoda. Det har resulterat i att man tagit för mycket för givet.

Dessutom är det inte speciellt svårt för politiker att falla in i känslan av att man alltid har rätt. Det är snarare en del av alla politikers DNA.

Kanske trodde Romson och partiet att denna välvilliga inställning till dem skulle fortsätta även i regeringsställning.

Tidskriftsomslaget. Fokus den 22-28 maj 2015.

Read Full Post »

Politik: Striden kring decemberöverenskommelsen!

ORDKRIG | Tidskriften Fokus hann kan knappt spekulera om att decemberöverenskommelsen kommer att spricka innan den gjorde just det.

Claes Lönegård skrev:

Första gången som uppgörelsen på allvar sätts på prov blir när regeringen presenterar sin vårbudget i april. För statsministern Stefan Löfven – som efter budgetnederlaget i december regerar med alliansbudget – är det ett tillfälle för revansch.

Nu blev det en spricka redan i januari. Åtminstone är ordkriget i full gång.

Regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om vinster i välfärden kommer att röstas ner i riksdagen eftersom Alliansen, med Sverigedemokraternas hjälp, inte stödjer att detta ingår i budgeten.

”Om man får fram en lagstiftning för att begränsa vinsterna kan jag inte se hur den kan vara budgetpåverkande och därmed ingå i en budgetproposition”, säger gruppledare Anders W. Jonsson (C).

På detta svarade statsministern i Dagens Nyheter:

Det är fullständigt befängt. Överenskommelsen om vinster i välfärden handlar om att regeringen och Vänsterpartiet är överens om att utreda frågan för att få stopp på utnyttjandet av skattepengar. Utredningen är inte ens påbörjad, säger Stefan Löfven till DN.

Han förstår inte hur diskussionen har tillkommit.

– En av utredningarna ska vara klar 2016. Då kan man inte börja säga ”det där går inte att stoppa in i budgeten”, vi har inte ens tänkt det. Vi måste ju först komma fram till vilka förslag vi ska lägga. Det är en fullständigt idiotisk diskussion faktiskt.

Kanske det mer handlar om Alliansens behov av att visa internt i sina respektive partier att man inte abdikerat helt från oppositionsrollen p.g.a. decemberöverenskommelsen.

Anna Kinberg Batra har definitivt behov av att visa för sina missnöjda partikamrater att uppgörelsen inte var ett strategiskt misstag som bakbinder Moderaterna.

Frågan är hur mycket sådant krypskytte Löfven kan tåla. Alliansen räknar säkert kallt med att han inte kan börja hota med nyval igen.

Tidskriftsomslag: Fokus, 16-22 januari 2015.

Read Full Post »

Politik: Alliansens osköna reträtt!

ANALYS | Så fick Moderaterna sin nya partiledare. Valet blev precis så tråkigt och förutsägbart som alla förväntade sig.

Så vad händer nu? Olle Lönnaeus i Sydsvenskan skrev följande i sin analys den 9 januari:

Förts måste Kinberg Batra nu övertyga gräsrötterna om att Stefan Löfven inte lurat skjortan av henne – utan att decemberuppgörelsen bäddar för att en framtida alliansregering ska kunna styra utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.

Det samma kan sägas om andra partier i Alliansen. Det är mer än Moderaterna som nu kommer att ha lite problem med partimedlemmarna efter decemberöverenskommelsen.

Men det är inte bara Moderaterna som borde ägna sig åt lite självrannsakan framöver.

Så här skrev t.ex. Fokus om Centerpartiet när man i september 2014 placerade Löfven på ovanstående omslag med rubriken ”Förhandlaren”.

Per Ankersjö, ordföranden för Stockholmscentern, formulerade partilinjen i en tweet på tisdagen:

»Den enda regering c borde förhandla om nu är den med Annie Lööf som statsminister. Till dess kan Löfven hålla på med sitt ›käbbel‹.«

Man måste ju ge dem det, centerpartisterna, att de är rätt underhållande.

Det tyckte emellertid inte det särintresse som de nuförtiden ägnar en stor del av sitt partiprogram åt att tillfredsställa. Näringslivet tyckte att det var dags för ansvar. Redan på måndagen hade Börje Ekholm, vd för Investor, krävt blocköverskridande samarbete. I hans spår följde resten av näringslivet. Och samtliga fackliga centralorganisationer.

Trycket mot centerpartiet hårdnade.

Trots all kaxighet blev det Alliansen som till sist drog det kortaste strået när Löfven satta allt på ett kort och utlyste nyval. Plötsligt var alla mer än villiga att gå Socialdemokraterna till mötes.

Och Löfven visade sig vara precis så skicklig förhandlare (och strateg) som alla först utgått ifrån när han tillträdde som partiledare.

Löfvens hot om att avgå och alla märkliga utspel kring den egna regeringsbudgeten förvandlades plötslig bara till oviktiga parenteser i det stora hela.

Trots detta kommer säkert Moderaternas medlemmar hålla sig i skinnet den närmaste tiden. Även om missnöjet med uppgörelsen är äkta.

Man kommer säkert att ge Anna Kinberg Batra tillräckligt med svängrum så att hon hinner bli varm i partiledarkläderna. Åtminstone så länge som opinionssiffrorna inte störtdyker.

Och i övriga Allianspartierna drar man säkert mer en lättnadens suck att de slipper försöka mobilisera sina trötta trupper för ännu ett val.

Det är ingen tillfällighet att Göran Hägglund var den som av Socialdemokraterna ansåg vara mest intresserad av en uppgörelse. Kristdemokraterna är nämligen det parti inom Alliansen som skulle ha haft svårast att klara ett extraval.

Det går inte att komma ifrån att Alliansen har gått ifrån att vara agendasättare till att nu befinna sig på defensiven i svensk politik.

Alla fyra partierna har en hemläxa att jobba med. För deras eget bästa är det bra om denna läxa är klar i god tid innan nästa val.

Tidskriftsomslag: Fokus, 19-25 september 2014.

Read Full Post »

Image: En (S)-rörelse med dåligt självförtroende!

ANALYS | Det är mycket självrannsakan och ångest inom den socialdemokratiska rörelsen. Ingen verkar nöjd med partiets utveckling.

Rörelsen lider av ett permanent tillstånd av mindervärdeskomplex. Och det finns inte mycket som tyder på att valsegern kommer att ändra på detta. Inte ens om partiet sluppit turerna kring budget och extraval.

Den av Hjalmar Branting grundade socialdemokratisk idé- och debattidskriften Tiden tog förra året tempen på Socialdemokraterna.

Bland annat tittade Felix Antman Debels, tidskriftens redaktör, lite närmare på partigrannarna i Danmark och Norge.

Utvecklingen i Norge framstår som lite av en karbonkopia av hur situationen har utvecklat sig i Sverige. Vilket knappast kommer att minska oron här hemma.

I Norge tog Arbeiderpartiet steget in i en koalitionsregering redan för nio år sedan då partiet efter valet 2005 bildade en koalitionsregering med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Steget mot en koalitionsregering började efter att Arbeiderpartiet förlorat valet 2001 med råge efter att mellan 2000 och 2001 lett en svag minoritetsregering under Jens Stoltenbergs ledning. Enligt den norska professorn i statsvetenskap Bernt Aardal ledde valförlusten till att Arbeiderpartiet, under stor inflytande från norska LO inledde en process av självrannsakan.

[…]

Men anledningarna till att Arbeiderpartiet valde att gå in i en koalitionsregering måste enligt Bernt Aardal sökas tidigare än perioden efter 2001. Samma slutsats har statsvetaren Knut Heidar. Han menar att den största förklaringen till att en majoritetskoalition bildades var erfarenheterna från det norska 1990-talet. Då hade det norska stortinget ett stort inflytande över regeringens politik, en period som i efterhand fått namnet ”Stortingsstyret”. Efter det fanns helt enkelt en uttalad efterfrågan på en majoritetsregering som mer kraftfullt skulle kunna styra landet.

– Paradoxalt nog finns i dag dock den omvända diskussionen då flera menar att majoritetsregeringarna i stället har inneburit ett demokratiskt underskott, fortsätter Knut Heidar. För norsk socialdemokrati var steget in i en koalition alltså av nöden tvunget, liksom nu för den svenska socialdemokratin. Men hur har detta skifte påverkat norsk politik? Bernt Aardal menar att höger-vänsterdimensionen har blivit mer påtaglig och att det politiska systemet har polariserats:

– I Norge har vi fått en situation där vi nästan har tre och en halvt partier. Ett högerparti som agerar tillsammans med Fremskrittspartiet, ett vänsterparti i Socialdemokraterna och ett antal små centerpartier som ligger och skvalpar precis på spärren, menar Bernt Aardal.

Slutsatsen att höger-vänsterskalan stärkts i norsk politik delar Knut Heidar men han menar att det mer har att göra med att eu-frågan, som under lång tid skar rakt genom blocken, nu inte längre finns på dagordningen. Oberoende av vilket så har den tydligare blockpolitiken inneburit att partierna i centrum kraftigt försvagats.

Hur har då Arbeiderpartiet påverkats? Delvis har partiets processer blivit öppnare. Statsvetaren Ovind Bratberg menar att Arbeiderpartiet blev mer ödmjukt och samarbetsorienterat. En stor förändring för de norska Socialdemokraterna:

– Bara tanken på att koordinera politik var en stor omställning för Arbeiderpartiet, menar Bratberg.

Det är inte längre så att man kan komma med ett färdigt program och sedan genomföra det. Regeringspolitiken behövde koordineras och förhandlas fram. Vilket också har fått som konsekvens att Arbeiderapartiet blivit mer toppstyrt. Öppenhet mot andra partier har växt men med konsekvensen att politiken utvecklas bakom lyckta dörrar. Koalitionsregerandet har också fått konsekvenser för socialdemokratins innovationskraft:

– Den rödgröna majoritetsregeringen förde mycket gott med sig. Men det fanns självklart också problem. Både vad gällde att tänka nytt men också för gräsrotsengagemanget och partidemokratin, säger Bratberg.

Tänka nytt och samtidigt få med sig kärnväljarna är den stora frågan för alla partier. Ingen tycks ha hittat den magiska formeln. Se bara på hur nära Centerpartiet var att utplåna sig själva med sitt förslag till ideologiskt idéprogram.

Hur socialdemokraterna kommer att reagera över att partiet nu under fyra månader tvingas regera med Alliansens budget lär vi snart få se.

Stefan Löfven kommer kanske själv att se det som en blessing in disguise. Han kommer säkert att mjölka situationen maximalt till sin egen fördel.

Allt som under 2015-2016 inte går regeringens väg kommer han han nu skylla på att han har varit tvungen att förhålla sig till en budget han inte bett om.

Han kan också se det som en möjlighet att rusta inför sin egen vårbudget i april. Detta även om ingen gick på Magdalena Anderssons tal om att ”ladan är helt tom”. Löfven kommer säkert att hävda att Alliansbudgeten var en sparbudget och att det nu finns större möjligheter att satsa rejält framöver.

Men detta kommer knappast göra rörelsen bättre till mods.

En rörelse med dåligt självförtroende kommer att fortsätta att våndas över att samhällets förändrats, att partiet inte når samma siffror som förr och att man fått konkurrens från både Allianspartierna och Sverigedemokraterna om väljarna.

Tidskriftsomslag: Tiden nummer 3, 2014.

Read Full Post »

Image: Stefan Löfven vann politiskt ”chicken race”!

POLITIK | Man kunde ana en attitydförändring hos Stefan Löfven redan innan decemberuppgörelsen med Alliansen var klar.

Istället för att straffa Socialdemokraterna för att man inte lyckades förhandla fram en budget med Alliansen belönade väljarna istället Löfven enligt de opinionsundersökningar som gjordes redan innan decemberuppgörelsen.

Tydligen gick det hem hos väljarna att statsministern flaggade upp för extraval och slutade flörta med Alliansen.

Löfven började t.o.m. låta konfrontativ i tonen gentemot Alliansen. Hans nya ”no more mr Nice Guy”-stil gick tydligen hem hos väljarna.

Detta kan uppfattas som lite överraskande med tanke på Löfvens något förvirrande syn på den egna rödgröna budgeten i efterdyningarna av voteringen i riksdagen.

”Nu har vi den här budgeten och det är den vi går till val på”, hette det i början av december. Några dagar senare var samma rödgröna budget ”överspelad”. Men sedan tillkännagavs att det var just den budgeten man tänkte gå till val på tillsammans med Miljöpartiet.

Trots detta skedde en framryckning för Socialdemokraterna i opinionsmätningarna. Löfven fick t.o.m. de högsta förtroendesiffrorna bland väljarna.

Mycket tyder på att Alliansen inte gick med på decemberuppgörelsen av altruistiska motiv p.g.a. det parlamentariska läget eller ens för att man ville stoppa Sverigedemokraternas dominans.

Snarare verkar det som om Alliansen tappat tron på sin egen förmåga att driva en framgångsrik valrörelse som skulle kunna leda till valseger.

Många – inte minst småpartierna – ville slippa ett extraval de knappast hade råd, ork eller vilja att genomföra.

Och med inte alltför imponerande opinionssiffror för Moderaterna var intresset för en uppgörelse säkert ganska brett inom Alliansen.

I detta chicken race kring nyvalet vann Löfven en övertygande seger över Alliansen. Oppositionen slapp nyval men kommer att börja 2015 som klart försvagade i väljarnas ögon.

Read Full Post »

Analys: Vem vinner? Och vem förlorar på nyval?

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »