VAL 2014 | ”LO har de senaste fem åren gett över 70 miljoner kronor i stöd till Socialdemokraterna”, skriver Svenska Dagbladet.
Även i år kommer man använda både personella och ekonomiska resurser för att hjälpa partiet till en valseger.
Den ”strategiska valplanen” visar att LO satsar nästan 28,5 miljoner kronor på sin kampanj. Det är 7 miljoner kronor mer än vad som tillsammans satsades på EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010.
I år har LO och de fjorton LO-förbunden dessutom för första gången tagit fram en gemensam politisk plattform där man presenterar sina viktigaste prioriteringar inför de kommande åren.
Målet är en regering ledd av Socialdemokraterna. Eller som man skriver i plattformen:
LO vill i valet 2014 byta riktning på politiken genom att arbeta för ökad jämlikhet, full sysselsättning och Socialdemokratiska valsegrar.
Det grundläggande problemet är inte att LO tagit beslut om att stödja ett visst politiskt parti. Varje organisation har rätt att stödja vilket parti man vill så länge som beslutet har tagits i god demokratisk ordning av valda ombud.
Problemet är snarare att man som fackförening förväntas sätta sina egna medlemmars önskningar i främsta rummet och inte bara anpassa sig till ett partis agenda.
Det är inte ens säkert att partiet får så stor draghjälp när man är så nära förknippat med ett speciellt partiets politiska agenda.
När LO nu i valrörelsen skall tala om riskerna med en Alliansregering riskerar budskapet mer uppfattas som en socialdemokratisk partsinlaga än ett budskap som är förankrat i de djupa medlemsleden.
Detta okritiska förhållningssätt har lett fram till att LO idag brottas med en lång rad moraliska dilemman som riskerar underminera deras möjligheter att t.o.m. vara en effektiv allierad till partiet.
1. Socialdemokraterna är inte det parti som främst driver LO:s frågor
Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver idag fler av LO:s prioriterade frågor än vad Socialdemokraterna gör.
Av tretton LO-krav vill Vänsterpartiet driva på i tolv. Miljöpartiet ställer upp på nio medan Socialdemokraterna kommer in först på tredje plats med åtta av de tretton.
Trots detta allierar sig LO bara med Socialdemokraterna.
2. LO kräver inte att Vänsterpartiet skall ingå i en regering
Trots att det främst är Vänsterpartiet och Miljöpartiet som driver LO:s viktigaste politiska krav väljer man i år att inte kräva att Vänsterpartiet och Miljöpartiet skall ingå i en eventuell socialdemokratiskt regering.
När Mona Sahlin valde att endast prioritera Miljöpartiet som regeringspartner inför förra valrörelsen fick hon hård kritik från bl.a. fackligt håll. Sahlin gav efter för trycket och lät Vänsterpartiet ingå i den rödgröna alliansen.
Trots att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter med i Socialdemokraternas verkställande utskott – och därmed har unika påverkansmöjligheter – väljer man i år att inte ställa några sådana krav.
Detta trots att en rödgrön trepartikoalition skulle gynna LO eftersom Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans skulle kunna trycka på Socialdemokraterna för att fler av fackets krav blev regeringspolitik.
Det är svårt att tolka detta som något annat än en anpassning till Socialdemokraterna som endast pekat ut Miljöpartiet som en möjlig regeringspartner. Tydligen är Socialdemokraternas behov viktigare än medlemmarnas krav.
3. Nästan 50 procent av LO-medlemmarna röstar på något annat parti än Socialdemokraterna
Bland LO-medlemmarna var det 67 procent som stödde det rödgröna blocket i valet 2010. Socialdemokraternas andel var 51 procent. Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick nio respektive sju procent.
Detta är Socialdemokraterna mycket väl medvetna om. Det var en viktig del av den eftervalsanalys som partiets Kriskommission presenterade 2010.
Exempelvis ökade Moderaterna sin röstandel bland LO-medlemmarna med 4,6 procent till 15,7 procent jämfört med 2006.
Sverigedemokraterna fick 5,5 procent av rösterna. Vilket var en fördubbling jämfört med valet 2006.
4. Kritik även från facket
Det finns till och med fackförbund som idag är kritiska till att man bara rakt av skall skicka pengar till Socialdemokraterna.
Både Handels och Seko talade så sent som i början av februari om att hålla inne med sina pengar till partiet.
Vice ordförande Susanna Gideonsson i Handels uttryckte det så här:
Vi är inget politiskt parti. Vi har ett gäng medlemmar som har olika åsikter om hur samhället ska fungera. Vi har ett kongressbeslut från 2011 som säger att vi ska påverka samhällsutvecklingen utifrån våra medlemmars bästa.
Kritiken är inte ens ny. Redan 2006 uttryckte t.ex. en f.d. ombudsman i LO följande i Dagens Arbete:
Risken är att de som inte röstar på socialdemokraterna går ur facket på grund av samarbetet. Att samarbetet faktiskt försvagar facket på sikt.
5. Toppar i Socialdemokraterna vill regera med Vänsterpartiet
Fyra av tio av Socialdemokraternas tyngsta företrädare i 186 kommuner vill att partiet regerar tillsammans med Vänsterpartiet enligt en enkät från Aftonbladet.
Fyrtio procent är ingen liten siffra. Den indikerar att det bara är taktik när Stefan Löfven bara pekar ut Miljöpartiet som möjlig koalitionspartner.
Partitoppen vill antagligen bara se till att undvika att man hamnar i samma dilemma som Mona Sahlin. Hon gjorde misstaget att ta med Vänsterpartiet efter påtryckningar från bl.a. facken.
Dessutom vill Socialdemokraterna säkert undvika att Alliansen får möjlighet att skrämma väljarna med vänsterspöket.
Men inget av detta kommer att hjälpa Alliansen mer än högst marginellt i valrörelsen.
Oavsett vad de fackliga medlemmarna själva tycker kommer LO och Socialdemokraterna inte ändra på sin strategi. Speciellt inte under ett valår.
Ledningen i LO drar den logiska slutsatsen att man får igenom fler av sina krav med en socialdemokratisk regering än med en fortsatt borgerlig.
Och även om det inte ser så ut idag är både LO och partiet medvetna om att en valrörelse kan bli väldigt jämn. En valseger kan hänga på om man håller ihop eller inte. Man vill definitivt inte öppna upp för att Alliansen skall kunna slå in några kilar mellan LO och partiet.
Det gör att man ganska lätt kan stilla sina samveten med att ändamålet helgar medlen. Alla eventuella etiska dilemman lägger man åt sidan till efter valet. Om ens då.
Flertalet av de icke-socialdemokratiska LO-medlemmarna är dessutom ofta bara med som passiva medlemmar. De är med därför att de inser att de behöver facket om det skulle bli en stor konflikt med arbetsgivaren. Den tiden är förbi när medlemsavgiften även var en politisk lojalitetsmarkering.
Dessa medlemmar är inte dummare än att de inser att ledningen i LO är socialdemokrater. De betalar sin medlemsavgift väl medvetna om att ledningen inte tänker ta någon hänsyn till att många inte röstar på Socialdemokraterna.
Många medlemmar tycke kanske inte om kopplingen till Socialdemokraterna men de förväntar sig å andra sidan ingen snabb förändring av relationen.
Risken för LO är snarare att allt färre kommer att engagera sig fackligt när ledningen så uppenbart struntar i att nästan femtio procent av medlemmarna inte är socialdemokrater.
Och varför skulle någon vilja engagera sig (och än mindre kampanja för Socialdemokraterna) när organisationen så tydligt ställer de egna politiska prioriteringarna åt sidan bara för att det råkar vara valår?
Dessutom finns det risk för att väljarna börjar uppfatta LO som mindre intressant om man bara är Socialdemokraternas lydiga verktyg.
Detta i sin tur kan påverka LO:s förmåga att bedriv ett effektivt opinionsarbete. Om väljarna slutar uppfatta LO som en självständig organisation kommer man också sluta lyssna på dem.
I förlängningen kan detta indirekt drabba Socialdemokraterna. Tappar man i auktoritet i medborgarnas ögon riskerar LO bli ett mindre effektivt verktyg.
Så Allianspartierna gör vad man alltid har gjort inför en valrörelse, man försöker misskreditera samarbetet så mycket det bara går.
Har man tur, och valrörelsen blir jämn, kan en och annan valsedel från en missnöjd LO-medlem tippa över vågskålen till Alliansens fördel.
Bild: Omslaget till LO:s politiska plattform 2014.
Read Full Post »
the Campaign Dossier 