Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2014

IDEOLOGI | Vad rör sig i huvudet på president Vladimir Putin?  Frågan är speciellt relevant med tanke på vad som händer i dagens Ukraina.

Bloomberg Markets march 2014

Ryssland under Putin har aldrig dragit sig för att blanda sig i sina grannars inre angelägenheter. På den punkten avviker han inte nämnvärt från sina företrädare.

Men när spänningen nu ökar i och omkring Ukraina kan det var idé att studera vad det är för idéer som egentligen format Putin och hans medarbetare.

Irina Reznik, Stephen Bierman och Henry Meyer har för Bloomberg Markets skrivit en längre artikel om Igor Sechin, en av nyckelfigurerna kring presidenten, som är ganska avslöjande för hela Putins styre.

When Igor Sechin was working as President Vladimir Putin’s deputy chief of staff a decade ago, visitors to his Kremlin office noticed an unusual collection on the bookshelves: row after row of bound volumes containing minutes of Communist Party congresses.

The record stretched across the history of the party and its socialist predecessor — from the first meeting in March 1898 to the last one in July 1990, a year and a half before the Soviet Union collapsed, Bloomberg Markets will report in its March issue.

Sechin regularly perused the documents and took notes, says Dmitry Skarga, who at the time was chief executive officer of Russia’s largest shipping company, OAO Sovcomflot.

“He was drinking from this fountain of sacred knowledge so that Russia could restore its superpower status and take its rightful place in the world,” Skarga says.

Sechin’s back-to-the-future fascination with his country’s communist past is something he shares with Putin, who, soon after coming to power in 1999, restored the music (though not the lyrics) of the Soviet-era national anthem and later described the collapse of the USSR as the greatest geopolitical catastrophe of the 20th century.

Sechin himself is an open admirer of socialist icons such as Cuba’s ailing Fidel Castro, the late anti-U.S. Venezuelan leader Hugo Chavez and the executed Argentine Marxist Che Guevara, says Victor Mashendzhinov, who studied with Sechin at college. As a young man, Sechin served alongside Cuban fighters in the Cold War hot spots of Angola and Mozambique.

State Control

Sechin, 53, has put his careful study of communist-era documents into practice at state-run OAO Rosneft, the world’s largest publicly traded oil company by output and reserves. During a decade at Rosneft, Sechin has turned it into something resembling in size the gargantuan Soviet Union ministry that was once in charge of oil production, mainly by swallowing up rivals.

[…]

‘Firm’ Believer

Sechin is the leading exponent of Putin’s stated determination to restore the state’s role in the Russian economy. Putin used Rosneft, through its acquisitions, to return Russian oil to state control. The company, 69.5 percent government owned, controls about 40 percent of Russia’s crude output.

[…]

Sechin declined requests to be interviewed or to answer written questions. In a telephone interview on Jan. 20, Putin spokesman Dmitry Peskov said of Sechin: “Sechin is a believer in the role of the state in his economic philosophy while at the same time not excluding a free-market approach. And he is firm in pursuing his viewpoint.”

[…]

Though politically stricken by economic stagnation, Putin is likely to stand for re-election in 2018, says Andrew Monaghan, a senior research fellow at Chatham House, a London-based research center.

“Putin’s leadership currently looks steady and sturdy enough to last until the next election,” he says.

Sechin looks well set, too. He now has his eyes on a post-communist breakthrough: In a Jan. 9 research note, Sberbank said Russian oil output will probably approach the Soviet-era peak of 11.4 million barrels a day by 2016 or 2017.

“It would be a very big psychological milestone for Russia to get back to the Soviet-era peak production,” says Julian Lee, a senior analyst at the London-based Centre for Global Energy Studies.

Tidskriftsomslag: Bloomberg Markets, mars 2014.

Annonser

Read Full Post »

VAL 2014 | Videon ”Reinfeldts Sverige” från LO är valrörelsens första riktiga attackvideo. Den blev snabbt kritiserad för att använda fakta selektivt.

Man kan fråga sig om LO, precis som under förra valrörelsen, kommer att bli Socialdemokraternas attack dog även i år.

För Socialdemokraterna kan det vara lämpligt om det är LO och inte partiet som tar ut svängarna.

På så sätt kan Stefan Löfven fortsätta vara statsmannamässig medan LO står som avsändare för attacker som kan vara mer eller mindre på gränsen till negative campaigning.

Valfilmen är grovt uppdelad i två delar. Första halvan handlar om regeringens skattesänkningar och andra halvan fokuserar på tre LO-medlemmars tankar och erfarenheter kring Fredrik Reinfeldts Sverige.

Även inifrån LO-kollektivet har det kommit kritik, om än av annat slag.

Från Kommunal har man påpekat att filmen ger en omodern bild av Sverige. Dessutom saknar videon representanter från ”välfärdsarbetarna”.

Catarina Berglund, från tidningen Kommunalarbetaren, intervjuade Tomas Baudin från LO.

Helt enkelt – var är kommunalarna?

– Vi visar tre medlemmar från olika förbund och en av dem utbildar sig till förskollärare. Vi måste göra begränsningar och kunde därför inte lyfta fram medlemmar från varje förbund, säger Tobias Baudin, andre vice ordförande i LO.

Filmen visar verkligheten från industrigolvet, men inga kommunalare, ingen från handeln eller hotell- och restaurangsektorn, ingen utan ett svenskklingande förnamn.

Var finns det moderna Sverige, nutidens Sverige?

– Industrin är nutidens Sverige, framtidens Sverige. Industrin är också viktig för att finansiera välfärden.

Skaparna säger till Berglund att man hämtat inspiration till filmen från Barack Obama och den amerikanska valrörelsen.

Read Full Post »

VAL 2014 | ”LO har de senaste fem åren gett över 70 miljoner kronor i stöd till Socialdemokraterna”, skriver Svenska Dagbladet.

LOs politiska plattform inför valet 2014

Även i år kommer man använda både personella och ekonomiska resurser för att hjälpa partiet till en valseger.

Den ”strategiska valplanen” visar att LO satsar nästan 28,5 miljoner kronor på sin kampanj. Det är 7 miljoner kronor mer än vad som tillsammans satsades på EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010.

I år har LO och de fjorton LO-förbunden dessutom för första gången tagit fram en gemensam politisk plattform där man presenterar sina viktigaste prioriteringar inför de kommande åren.

Målet är en regering ledd av Socialdemokraterna. Eller som man skriver i plattformen:

LO vill i valet 2014 byta riktning på politiken genom att arbeta för ökad jämlikhet, full sysselsättning och Socialdemokratiska valsegrar.

Det grundläggande problemet är inte att LO tagit beslut om att stödja ett visst politiskt parti. Varje organisation har rätt att stödja vilket parti man vill så länge som beslutet har tagits i god demokratisk ordning av valda ombud.

Problemet är snarare att man som fackförening förväntas sätta sina egna medlemmars önskningar i främsta rummet och inte bara anpassa sig till ett partis agenda.

Det är inte ens säkert att partiet får så stor draghjälp när man är så nära förknippat med ett speciellt partiets politiska agenda.

När LO nu i valrörelsen skall tala om riskerna med en Alliansregering riskerar budskapet mer uppfattas som en socialdemokratisk partsinlaga än ett budskap som är förankrat i de djupa medlemsleden.

Detta okritiska förhållningssätt har lett fram till att LO idag brottas med en lång rad moraliska dilemman som riskerar underminera deras möjligheter att t.o.m. vara en effektiv allierad till partiet.

1. Socialdemokraterna är inte det parti som främst driver LO:s frågor

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver idag fler av LO:s prioriterade frågor än vad Socialdemokraterna gör.

Av tretton LO-krav vill Vänsterpartiet driva på i tolv. Miljöpartiet ställer upp på nio medan Socialdemokraterna kommer in först på tredje plats med åtta av de tretton.

Trots detta allierar sig LO bara med Socialdemokraterna.

2. LO kräver inte att Vänsterpartiet skall ingå i en regering

Trots att det främst är Vänsterpartiet och Miljöpartiet som driver LO:s viktigaste politiska krav väljer man i år att inte kräva att Vänsterpartiet och Miljöpartiet skall ingå i en eventuell socialdemokratiskt regering.

När Mona Sahlin valde att endast prioritera Miljöpartiet som regeringspartner inför förra valrörelsen fick hon hård kritik från bl.a. fackligt håll. Sahlin gav efter för trycket och lät Vänsterpartiet ingå i den rödgröna alliansen.

Trots att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter med i Socialdemokraternas verkställande utskott – och därmed har unika påverkansmöjligheter – väljer man i år att inte ställa några sådana krav.

Detta trots att en rödgrön trepartikoalition skulle gynna LO eftersom Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans skulle kunna trycka på Socialdemokraterna för att fler av fackets krav blev regeringspolitik.

Det är svårt att tolka detta som något annat än en anpassning till Socialdemokraterna som endast pekat ut Miljöpartiet som en möjlig regeringspartner. Tydligen är Socialdemokraternas behov viktigare än medlemmarnas krav.

3. Nästan 50 procent av LO-medlemmarna röstar på något annat parti än Socialdemokraterna

Bland LO-medlemmarna var det 67 procent som stödde det rödgröna blocket i valet 2010. Socialdemokraternas andel var 51 procent. Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick nio respektive sju procent.

Detta är Socialdemokraterna mycket väl medvetna om. Det var en viktig del av den eftervalsanalys som partiets Kriskommission presenterade 2010.

Exempelvis ökade Moderaterna sin röstandel bland LO-medlemmarna med 4,6 procent till 15,7 procent jämfört med 2006.

Sverigedemokraterna fick 5,5 procent av rösterna. Vilket var en fördubbling jämfört med valet 2006.

4. Kritik även från facket

Det finns till och med fackförbund som idag är kritiska till att man bara rakt av skall skicka pengar till Socialdemokraterna.

Både Handels och Seko talade så sent som i början av februari om att hålla inne med sina pengar till partiet.

Vice ordförande Susanna Gideonsson i Handels uttryckte det så här:

Vi är inget politiskt parti. Vi har ett gäng medlemmar som har olika åsikter om hur samhället ska fungera. Vi har ett kongressbeslut från 2011 som säger att vi ska påverka samhällsutvecklingen utifrån våra medlemmars bästa.

Kritiken är inte ens ny. Redan 2006 uttryckte t.ex. en f.d. ombudsman i LO följande i Dagens Arbete:

Risken är att de som inte röstar på socialdemokraterna går ur facket på grund av samarbetet. Att samarbetet faktiskt försvagar facket på sikt.

5. Toppar i Socialdemokraterna vill regera med Vänsterpartiet

Fyra av tio av Socialdemokraternas tyngsta företrädare i 186 kommuner vill att partiet regerar tillsammans med Vänsterpartiet enligt en enkät från Aftonbladet.

Fyrtio procent är ingen liten siffra. Den indikerar att det bara är taktik när Stefan Löfven bara pekar ut Miljöpartiet som möjlig koalitionspartner.

Partitoppen vill antagligen bara se till att undvika att man hamnar i samma dilemma som Mona Sahlin. Hon gjorde misstaget att ta med Vänsterpartiet efter påtryckningar från bl.a. facken.

Dessutom vill Socialdemokraterna säkert undvika att Alliansen får möjlighet att skrämma väljarna med vänsterspöket.

Men inget av detta kommer att hjälpa Alliansen mer än högst marginellt i valrörelsen.

Oavsett vad de fackliga medlemmarna själva tycker kommer LO och Socialdemokraterna inte ändra på sin strategi. Speciellt inte under ett valår.

Ledningen i LO drar den logiska slutsatsen att man får igenom fler av sina krav med en socialdemokratisk regering än med en fortsatt borgerlig.

Och även om det inte ser så ut idag är både LO och partiet medvetna om att en valrörelse kan bli väldigt jämn. En valseger kan hänga på om man håller ihop eller inte. Man vill definitivt inte öppna upp för att Alliansen skall kunna slå in några kilar mellan LO och partiet.

Det gör att man ganska lätt kan stilla sina samveten med att ändamålet helgar medlen. Alla eventuella etiska dilemman lägger man åt sidan till efter valet. Om ens då.

Flertalet av de icke-socialdemokratiska LO-medlemmarna är dessutom ofta bara med som passiva medlemmar. De är med därför att de inser att de behöver facket om det skulle bli en stor konflikt med arbetsgivaren. Den tiden är förbi när medlemsavgiften även var en politisk lojalitetsmarkering.

Dessa medlemmar är inte dummare än att de inser att ledningen i LO är socialdemokrater. De betalar sin medlemsavgift väl medvetna om att ledningen inte tänker ta någon hänsyn till att många inte röstar på Socialdemokraterna.

Många medlemmar tycke kanske inte om kopplingen till Socialdemokraterna men de förväntar sig å andra sidan ingen snabb förändring av relationen.

Risken för LO är snarare att allt färre kommer att engagera sig fackligt när ledningen så uppenbart struntar i att nästan femtio procent av medlemmarna inte är socialdemokrater.

Och varför skulle någon vilja engagera sig (och än mindre kampanja för Socialdemokraterna) när organisationen så tydligt ställer de egna politiska prioriteringarna åt sidan bara för att det råkar vara valår?

Dessutom finns det risk för att väljarna börjar uppfatta LO som mindre intressant om man bara är Socialdemokraternas lydiga verktyg.

Detta i sin tur kan påverka LO:s förmåga att bedriv ett effektivt opinionsarbete. Om väljarna slutar uppfatta LO som en självständig organisation kommer man också sluta lyssna på dem.

I förlängningen kan detta indirekt drabba Socialdemokraterna. Tappar man i auktoritet i medborgarnas ögon riskerar LO bli ett mindre effektivt verktyg.

Så Allianspartierna gör vad man alltid har gjort inför en valrörelse, man försöker misskreditera samarbetet så mycket det bara går.

Har man tur, och valrörelsen blir jämn, kan en och annan valsedel från en missnöjd LO-medlem tippa över vågskålen till Alliansens fördel.

Bild: Omslaget till LO:s politiska plattform 2014.

Read Full Post »

RECEPT | Om man inte kan leva som en Kennedy så kan man åtminstone äta som en Kennedy. Här är John F. Kennedys favoritrecept på våfflor.

John F. Kennedy's favorite waffles

När National Archives firade ”National Waffle Day” släppte man denna lilla godbit från Kennedy Library.

½ cup butter

1 tablespoon sugar

2 egg yolks

7/8 cup milk, or one cup buttermilk

1 cup and one tablespoon of sifted cake flour

1 pinch salt

2 stiff beaten egg whites

4 teaspoonfuls baking powder

Cream butter and sugar; add egg yolks. Beat. Add flour and milk alternately. This may be done at any time. When ready to bake, fold in egg whites and add baking powder.

Mixture should be thick and fluffy. Bake and serve with hot maple syrup and melted butter.

Read Full Post »

VAL 2014 | Lyckades Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i ett enda drag förändra spelplanen inför valet med sitt utspel om skattehöjningar?

Femhundralappar

Eller är det bara en konsekvens av att Moderaterna och regeringen håller på att förlora debatten om utvecklingen i landet?

Kanske ligger svaret någonstans däremellan.

Alliansen måste agera och man måste agera nu om man skall ha en chans att vända opinionssiffrorna. Speciellt när Socialdemokraterna har börjat gå på offensiven

Alliansen har den senaste tiden varit under ständig attack. Socialdemokraterna har effektivt lyckats måla upp en bild av att skattesänkningarna har urholkat både landets ekonomi och den sociala välfärden.

Frågan är bara om det kommer att fungera. Risken är att förtroendet för regeringen är så pass skadat att det inte längre spelar någon roll vad man gör för man kommer likväl uppfattas göra för lite och för sent.

”Moderaterna bedömer det som att det inte finns något utrymme för skattesänkningar 2015 och 2016. Vi gör heller inte bedömningen att det finns ett sådant utrymme för resten av mandatperioden, men man ska aldrig säga aldrig”, sade Fredrik Reinfeldt.

Nu handlar det inte bara om ett nej till fortsatta skattesänkningar utan också om det diametralt motsatta, nämligen skattehöjningar.

Enligt uppgifter till SVT, i samband med en presskonferens i morgon, kommer Anders Borg föreslå skattehöjningar ”på åtskilliga miljarder kronor”.

Och man har redan gett besked om höjda fordonsskatter med uppemot 1,5 miljard kronor och skatten på alkohol och tobak med en miljard kronor.

Frågan är bara om man verkligen har sagt nej till skattesänkningar? ”Man ska aldrig säga aldrig”, i Reinfeldts citat ovan, är öppet för olika tolkningar.

Reinfeldt sade också följande:

”Vi medverkar gärna till att lätta på beskattningen för vanligt folk som jobbar, men nu kommer allt att finansieras, krona för krona”.

Med andra ord säger man inte ett tydligt och klart nej till skattesänkningar.  Och mycket kommer naturligtvis hänga på förhandlingarna inom Alliansen.

Vad som är Moderaternas inställning behöver inte nödvändigtvis bli hela regeringens politik. Kristdemokraterna och Centerpartiet har t.ex. redan kritiserat att det skulle bli ett stopp för skattesänkningar.

Naturligtvis hoppas herrarna Reinfeldt och Borg att utspelet skall stärka bilden av regeringen som en garant för sunda finanser och samtidigt utmåla Socialdemokraterna som ekonomiskt oansvariga.

Alliansen vill gärna att valrörelsen skall handlar om vem som mest ansvarsfullt kan sköta landets ekonomi.

Kommer utspelet gynna regeringen eller har man bara lyckats spela bort sitt starkaste kort genom att nu plötsligt flagga upp för skattehöjningar istället för sänkningar?

Risken finns att väljarna skakar på huvudet och uppfattar det som om regeringen bara har lyckats snärja in sig i sin egen politiska retorik.

För en gångs skull kan man börja se framemot kommande opinionsundersökningar. Skall Moderaterna lyckas vända opinionen – och det är Moderaterna som måste göra grovjobbet – så måste det ske nu.

Bild: Från Fotoakuten.

Read Full Post »

POLITIK | Peggy Noonan, som bland annat varit talskrivare åt Ronald Reagan, ställer den intressanta frågan om dagens politiska elit är dekadent.

Så här skriver hon i The Wall Street Journal om politiker som försöker vara ”hip to the culture”:

“House of Cards” very famously does nothing to enhance Washington’s reputation. It reinforces the idea that the capital has no room for clean people. The earnest, the diligent, the idealistic, they have no place there. Why would powerful members of Congress align themselves with this message? Why do they become part of it? I guess they think they’re showing they’re in on the joke and hip to the culture. I guess they think they’re impressing people with their surprising groovelocity.

Or maybe they’re just stupid.

But it’s all vaguely decadent, no? Or maybe not vaguely. America sees Washington as the capital of vacant, empty souls, chattering among the pillars. Suggesting this perception is valid is helpful in what way?

I don’t understand why members of Congress, the White House and the media become cooperators in videos that sort of show that deep down they all see themselves as . . . actors. And good ones! In a phony drama. Meant I suppose to fool the rubes.

It’s all supposed to be amusing, supposed to show you’re an insider who sees right through this town. But I’m not sure it shows that.

We’re at a funny point in our political culture. To have judgment is to be an elitist. To have dignity is to be yesterday. To have standards is to be a hypocrite—you won’t always meet standards even when they’re your own, so why have them?

Läs mer: “‘House of Cards’ inspires politicians to read memorable lines from the show”, Daily News.

Read Full Post »

tns sifoVAL 2014 | Senaste Sifo är riktig skräckläsning för Alliansen.  Socialdemokraterna ökar mest samtidigt som de rödgröna har en klar ledning.

Om det var val idag skulle vare sig Kristdemokraterna eller Centerpartiet klara riksdagsspärren. På grund av detta får Alliansen bara 29,5 procent mot de rödgrönas 52,8 procent.

Centerpartiet registrerar den lägsta siffran under hela Sifos fyrtiosexåriga mäthistoria. Detta borde oroa partistrategerna.

Partiet kan knappast så här nära valet byta vare sig partiledare eller politik. För många sakpolitiska förändringar riskerar bara förvirra väljarna än mer.

Kristdemokraterna kan möjligtvis glädja sig åt att man är större än Centerpartiet. Men detta hjälper föga när man även med uppgång på 0,4 procent hamnar under fyraprocentspärren.

Den enda glädjen i Allianslägret är Folkpartiet som går fram en aning.

För övrigt kan man konstatera att striden om tredjeplatsen i svensk politik börjar bli riktigt intressant

Både Miljöpartiet (9,7 %) och Sverigedemokraterna (9,5 %) ökar något medan Vänsterpartiet (8,2 %) minskar något.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att siffrorna mer eller mindre bekräftar tidigare opinionsundersökningar från både Sifo och övriga väljarmätningar.

De rödgröna 52,8 %

Alliansen 29,5 % (exklusive Kristdemokraterna och Centerpartiet)

Socialdemokraterna 34,9 % (+2,0), Miljöpartiet 9,7 % (+0,3) och Vänsterpartiet 8,2 % (-0,1)

Moderaterna 22,8 % (-2,6), Folkpartiet 6,7 % (+0,2), Kristdemokraterna 3,7 % (+0,4) och Centerpartiet 2,8 % (-0,9)

Sverigedemokraterna 9,5 % (+0,3)

Read Full Post »

Older Posts »