Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Annie Lööf’

VÄLJARE | Att framhäva politikernas personlighet och privatliv är något både media och politiker inte tycks kunna få nog av.

The American Interest

Det personliga säljer och politiker vill gärna få väljarna att tro att han eller hon är din kompis.

Det är därför Fredrik Reinfeldt gärna talade om att han tyckte om att städa och Stefan Löfven inte har något emot att berätta om sin arbetarbakgrund. Och det är därför Annie Lööf inte så sällan talar om att hon är uppvuxen i glesbygd.

Dessa berättelser är till för att väcka sympatier hos väljarna, få dem att identifiera sig med politikerna och öka förtroendet för politiken.

Om politikerna kan berätta en sympatisk historia om sitt liv hoppas man att detta skall öka sympatierna för deras politik. Och locka över tveksamma väljare.

Om väljarna kan fås att tro att politikern är ”som människor är mest” kan man minimera risken för att väljarna röstar på någon annan p.g.a. politiska förslag som inte är till förmån för väljaren. För inte skulle väl ”min kompis” fatta beslut som skulle skada mig som väljare?!

Resultatet blir att vi allt för ofta ser politiker som prioriterar deltagande i caféprogram och morgonsoffor istället för att möta hårdslående journalister.

En som var mästare på att säga ingenting var förra hälso- och landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt (M).

Den som lyckas hitta en intervju där hon verkligen får stå till svars för sin politik är bara att gratulera. Istället hittar man desto fler lättviktiga reportage och personporträtt som innehåller noll av värde för den politiskt intresserade.

En som tycker att det hela har gått för långt är författaren R. Jay Magill, Jr. som skriver om faran av politisk närhet mellan väljare och politiker (och media som så gärna bidrar till detta).

As the American presidential primary season gears up in earnest, prudent men and women would do well to steel themselves against the coming onslaught of mawkish promotionals bound to head in our general direction.

[…]

Hillary Clinton’s 2016 campaign message, too, is sculpted around intimate details of her life, including her upbringing by her long-suffering mother Dorothy Rodham and her rule-obsessed father Hugh Rodham. The script cries out, “I, like you, have been a victim”, a message crafted to resonate with Democratic constituencies. The New York Times eagerly assists in the effort; note the cover story of the July 19 New York Times Magazine by Mark Leibovich, “The Once and Future Hillary”, followed on Tuesday, July 21, by Amy Chozick’s front-page story, “Clinton Father’s Brusque Style, Mostly Unspoken but Powerful.”

Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.

[…]

Some of what has happened to American political culture in recent decades is common to Western democracies generally, and some is not. On the one hand, there is evidence of a general personalization of politics in Western democracies over the past three decades. In Britain, France, Italy, Germany, Denmark, and the Netherlands there has been a increasing focus on the personality of a political figure: his personal preferences, consumer choices, how he looks, behavioral tics, psychological and emotional makeup, personal histories or private family affairs.

[…]

Though certainly there is civic good that comes of knowing that an elected official is laundering money, lying to the citizenry about matters of the public interest, or defrauding taxpayers, it is unclear if knowing about politicians’ private affairs actually matters in their conduct of affairs of state. Europeans tend to think it does not; politicians are not asked to share the intimate details of their private or emotional lives because those details are deemed irrelevant to politics. But Americans tend to think it does.

[…]

Whether one prefers European or American sensibilities in such matters, political leaders are not just ordinary beings like you and me. They have willfully entered public life and, in a representative democracy, agreed to accept the responsibility of adopting a representative public role within it. They have agreed, in effect, to perform for us. They are therefore charged not with disclosing their personal feelings about certain subjects but with achieving what their constituents want them to achieve. This is why politicians in democracies are also known as “public servants”, an arrangement we too often forget, or from which we have been distracted by the culture of political celebrity.

After all, democracy involves giving up some things you want and begrudgingly accepting some things you don’t. And since getting things done is what we expect of our politicians, we ought to focus less on how “sincerely” a politician holds a given belief and more on how effective he is on achieving the ends with which he has been tasked. Indeed, “sincere” beliefs can beget opposing ideological rigidities so powerful as to make pragmatic compromise all but impossible.

[…]

We would be wise to remember that a performing self only becomes “fake” when the standards and qualities set for the private self are substituted into the template for the public political self. It would be better, and it would, by extension, generate less fakeness in the end, if we simply removed the expectation of wanting some of the positive qualities we set for the private self—authenticity, genuineness, sincerity—from the category of the public, political self altogether. We should instead demand other qualities from the political self that have nothing to do with private subjectivity: a strong work ethic, clarity of expression, sound judgment, and even objectivity. Rebuilding the wall between the two kinds of selves and understanding that this demarcation holds is not only morally advisable but would help reinvigorate public life. It would also free politicians from the tyranny of the sense that they must attempt to be intimate with strangers—even if they are voters.

Tidskriftsomslag: The American Interest, September-oktober 2015 (Vol. XI, nr. 1)

Read Full Post »

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Opinion

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

STIL | Camilla Thulin, stylist och rådgivare till politiker och folk i karriären, gav för ett par år sedan ett råd till politiker i modetidningen Femina.

Picture Herbert Dombrowski 1957

Inte för att jag är moralist på något sätt, men skippa för djupa urringningar och för korta kjolar på jobbet. Jag har ofrivilligt sett strumpbyxgrenen på ett antal stadsråd i tv – bara för att de försöker vara moderna. Spara den looken till den privata sfären.

Det måste vara första gången orden ”stadsråd” och ”strumpbyxgren” använts i samma mening.

I artikeln, som publicerades i tidningens majnummer 2012, stod det att före detta partiledaren Lars Leijonborg fortfarande är Thulins kund.

Och vidare att ”Maria Wetterstrand, tidigare språkrör för Miljöpartiet, klädde hon i svart lyxsecondhand till Nobelfesten 2009 och senast var det Centerpartiledaren Annie Lööf som fick festhjälp.”

Leijonborg är kanske lite av ett hopplöst fall men skall man utgå ifrån Wetterstrand på Nobelfesten och Annie Lööf, som idag är en av de mest välklädda politikerna i Sverige, vet Thulin vad hon talar om.

Bild: Herbert Dombrowski, 1957.

Read Full Post »

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Partierna - logor

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

IMAGE Centerkvinnornas tidning Hända – med devisen ”vi får saker att hända” – har kommit ut lagom till valet.

Hända-2014-Centerkvinnorna

Med tanke på deras devis är det märkligt att det inte händer oftare. Om man skall tro deras hemsida är utgivningen högst oregelbunden. Senast det begav sig var 2010.

Produkten är glassig så det förslår. Lite som ett inflight magazine där alla artiklarna verkar ha skrivits av en och samma person.

Det här numret – om ”kvinnor som skapar jobb i hela landet” – skulle kunna ha Svenskt Näringsliv som avsändare. Och det är säkert så man vill ha det. Partiet har länge odlat sin företagsvänliga image.

Här finns också lite mer faktainriktade artiklar om t.ex. pensionssparande och spartips för barnen. Konstigt nog är det artiklarna om centerpolitiker som känns mest krystade.

Språket är som det brukar vara i den här typen av politiska texter; överdrivet positivt, hurtfriskt och banalt på en och samma gång.

”Som Sveriges öppnaste parti är det självklart att vi i Centerpartiet också engagerar oss i frågor som rör öppenhet, en human flyktingpolitik, och mänskliga rättigheter.”

Så låter det genomgående. Inte ens när man kommer in på sakfrågorna blir det bättre. Här är t.ex. ett utdrag från intervjun med Annie Lööf:

Vad kommer att bli valets viktigaste fråga?

– Helt klart jobben. Utan dem dör samhällen. Många småorter har det kämpigt, jobben försvinner och då flyttar människor. Det behövs en politik som får hela Sverige att växa.

Annie Lööf lutar sig framåt i stolen, tar fart och börjar berätta om det hon kallar ett modigt Centerparti som fått mycket gjort trots att det ibland varit kämpigt. Vindkraften har sjudubblats, det har blivit upp till tre gånger så billigt att anställa en ung och restaurangmomsen har halverats. Men det är ändå RUT-avdraget hon är allra mest stolt över.

[…]

Är du feminist?

– Ja, absolut. Feminismen har fått oförtjänt dåligt rykte, fler borde komma ur garderoben som feminister. För mig betyder det helt enkelt att man ser ojämställdhet och att man jobbar för att göra något åt den. Krångligare än så är det inte.

[…]

Vår intervju spänner över många frågeställningar, men oavsett fråga går det inte att ta miste på Annie Lööfs engagemang och driv. På frågan hur hon egentligen orkar axla de två tunga rollerna partiledare och näringsminister svarar hon blixtsnabbt – och med ett snett leende – att det går utmärkt. Och det märks att hon fått frågan förr.

– Jag är faktiskt lite trött på att förklara att jag klarar två roller, eller att berätta om balansen i mitt liv. Jag har aldrig hört samma fråga ställas till Jan Björklund eller Fredrik Reinfeldt.

Åter till politiken, Centerpartiets valfrågor är jobb och miljö. Berätta lite mer om miljöfrågorna.

– Vi vill att det ska vara enkelt och billigt att vara miljövänlig. Det handlar om allt från sopsortering till miljöbilar. Därför har vi bland annat infört en bonus till den som köper en av de bästa miljöbilarna.

Vilken är den viktigaste miljöfrågan?

– Det är klimatet. Om vi inte lyckas med den utmaningen kommer människor att tvingas flytta, skördar kommer att torka bort och områden kommer att översvämmas. Konsekvenserna av klimatförändringen skrämmer mig.

– Samtidigt är det inte nattsvart. Jag är övertygad om att människors uppfinningsrikedom kommer att göra att vi kan ha både tillväxt och en bra miljö. Grön tillväxt helt enkelt. Det är därför det är så viktigt att vi satsar på forskning och innovation.

Gifter i vardagen är ett ämne som Annie Lööf gärna återkommer till. När hon berättar om sin systerson Melvin går engagemanget nästan att ta på.

– Det är helt absurt att våra barn omges av en miljö fylld av gifter. Det finns i kläderna, i golvet, i leksakerna och i maten. Här krävs att vi tar krafttag både i Sverige och i EU. Jag skulle gärna vilja se förbud av hormonstörande ämnen som ofta finns i bland annat solkrämer.

Man kan inte förvänta sig att artiklar i en tidning skall vara lika innehållsrika som en akademisk avhandling. Men lite mer kött på benen kan man förvänta sig i en tidning på 50-sidor utgiven av ett politiskt parti.

Tidskriftsomslag: Hända, 2014.

Read Full Post »

Almedalen 2013ALMEDALEN | Annie Lööf höll ett bra offensivt försvarstal för Alliansen.

Och visst lät det som om Lööf taltränat? Tydligen har man inte lämnat något åt slumpen.

Lööf ansträngde sig verkligen för att tala tydligt. Och hennes konstpauser var de längsta sedan Olof Palme (som också citerades i talet).

Oavsett vilket var talet indirekt också ett försvar för Centerpartiets roll i samma allians. Det kan behövas med tanke på partiets pressade opinionssiffror.

Förra Almedalsveckan bjöd jag in mina vänner i Alliansen till Maramö.

Idag jobbar fem arbetsgrupper för att ta fram Alliansens nya politik. De skapades vidköksbordet hemma i Maramö. Vi har en gemensam plan – och framförallt så har vi en vilja att styra Sverige tillsammans. Och vi tänker berätta klart och tydligt för väljarna vad de får om de väljer oss.

Mot det står ett alternativ där en tycker att, citat: ”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”. En tycker att vi ska jobba mindre och få ett års semester. Den tredje vet inte riktigt vad han ska säga, men lovar att komma på det snart.

Faktum är att det rödgröna gänget inte ens kan bestämma sig för om man gillar varandra –eller om man vill jobba tillsammans.

De verkar, märkligt nog, ha fastnat vid att vi i Alliansen grillade korv hemma hos mig.

Men såhär är det Stefan Löfvén: Jag grillar hellre korv tillsammans, än äter oxfilé ensam.

(Av någon outgrundlig anledning stavar man Stefan Löfvens namn Löfvén i publicerat talmanus.)

Det var ett tal som fokuserade mycket på företagande, landsbygd och miljö. Vilket i sig inte var överraskande.

Talet uppfyllde därmed Centerpartiets behov av att balansera de olika ideologiska falangerna inom det egna partiet.

Dessutom har man behov av att återta initiativet på mijöområdet från Miljöpartiet.

Svensk forskning har visat starkt samband mellan ökad förekomst av hormonstörande kemikalier och flera av våra vanligaste folksjukdomar som diabetes, fetma och bröstcancer.

Samtidigt visar Kemikalieinspektionens undersökningar av leksaker, smycken och underkläder att över en tredjedel innehåller tungmetaller som bly, kadmium och förbjudna allergiframkallande ämnen.

Det här duger inte. Och en av de absolut viktigaste prioriteringarna i miljöpolitiken framöver kommer att bli att se till att de kemikalier vi använder inte skadar vare sig människor eller miljön. Vi behöver en giftfri vardag.

”Giftfri vardag”. Det är en slogan som skulle göra sig alldeles utmärkt på en valaffisch.

Lööf levererade ett tal som säkert fick klart godkänt av centerpartisterna. Och det är verkligen vad Lööf behöver när man nu snart måste lägga in en extra växel för att klara valrörelsen.

Read Full Post »

Almedalen 2013ANALYS | Jan Björklund höll ett bra tal. Kanske det bästa nu när bara Annie Lööf och Stefan Löfven är kvar.

Björklund lyckades ta upp en lång rad olika ämnen utan att talet kändes överbelastat.

Dessutom lyckades han leverera många giftiga formuleringar som framhävde vad han ansåg vara de absurda konsekvenserna av motståndarnas politik.

Om Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas syn på arbetskraftsinvandring:

Nu vill en koalition av socialdemokrater och sverigedemokrater minska arbetskraftsinvandringen. Av olika skäl. Sverigedemokraterna gillar inte invandrare. Socialdemokraterna gillar invandrare så länge de inte arbetar.

Om LO:

Enligt Stefan Löfven skall LO ges makten att stoppa arbetskraftsinvandring. Och vet ni vad – en fackförening ser gärna att det är brist på arbetskraft.

[…]

Människor som vill bidra till vårt välstånd ska vara välkomna hit. LO ska inte bli vår nya gränspolis!

Om Miljöpartiets förslag om att minska arbetstiden:

I april, när oppositionen utarbetade sina motioner som svar på regeringens vårbudget, så tittade jag mot fönstren på miljöpartiets riksdagskansli. Och vad såg jag? Jo det var tänt långt in på kvällen. Varför då? Varför jobbar de över om man uträttar mer om man jobbar mindre? Det är ju obegripligt? Varför går de hem först åtta på kvällen, om det blir mer gjort om man går hem klockan tre?

Om värnskatten:

Vi behöver ta bort värnskatten. Den har allt för länge fungerat som en motor för emigration snarare än som skatteindrivning. Men kanske är det så att de rödgröna vill att framgångsrika människor ska fly landet och inte återvända. För när Ingvar Kamprad återvänder så ökar klyftorna i Sverige.

Precis i alla andra partiledartal i Almedalen innehöll Björklunds även en ”nyhet” – en nyhet som redan pressenterats på en tidigare presskonferens.

Denna gång handlade det om lärlingssystem.

Men detta var inte det första utspelet på temat lärlingsutbildning från Folkpartiet. Frågan är om väljarna uppfattar några större skillnader.

Det är därför tveksamt om detta skulle vara en speciellt valvinnande fråga. Kanske känner Folkpartiet bara ett behov av att behålla initiativet kring skolfrågorna.

Read Full Post »

Older Posts »