Strategi: Bli aldrig kompis med en politiker!

VÄLJARE | Att framhäva politikernas personlighet och privatliv är något både media och politiker inte tycks kunna få nog av.

Det personliga säljer och politiker vill gärna få väljarna att tro att han eller hon är din kompis.

Det är därför Fredrik Reinfeldt gärna talade om att han tyckte om att städa och Stefan Löfven inte har något emot att berätta om sin arbetarbakgrund. Och det är därför Annie Lööf inte så sällan talar om att hon är uppvuxen i glesbygd.

Dessa berättelser är till för att väcka sympatier hos väljarna, få dem att identifiera sig med politikerna och öka förtroendet för politiken.

Om politikerna kan berätta en sympatisk historia om sitt liv hoppas man att detta skall öka sympatierna för deras politik. Och locka över tveksamma väljare.

Om väljarna kan fås att tro att politikern är ”som människor är mest” kan man minimera risken för att väljarna röstar på någon annan p.g.a. politiska förslag som inte är till förmån för väljaren. För inte skulle väl ”min kompis” fatta beslut som skulle skada mig som väljare?!

Resultatet blir att vi allt för ofta ser politiker som prioriterar deltagande i caféprogram och morgonsoffor istället för att möta hårdslående journalister.

En som var mästare på att säga ingenting var förra hälso- och landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt (M).

Den som lyckas hitta en intervju där hon verkligen får stå till svars för sin politik är bara att gratulera. Istället hittar man desto fler lättviktiga reportage och personporträtt som innehåller noll av värde för den politiskt intresserade.

En som tycker att det hela har gått för långt är författaren R. Jay Magill, Jr. som skriver om faran av politisk närhet mellan väljare och politiker (och media som så gärna bidrar till detta).

As the American presidential primary season gears up in earnest, prudent men and women would do well to steel themselves against the coming onslaught of mawkish promotionals bound to head in our general direction.

[…]

Hillary Clinton’s 2016 campaign message, too, is sculpted around intimate details of her life, including her upbringing by her long-suffering mother Dorothy Rodham and her rule-obsessed father Hugh Rodham. The script cries out, “I, like you, have been a victim”, a message crafted to resonate with Democratic constituencies. The New York Times eagerly assists in the effort; note the cover story of the July 19 New York Times Magazine by Mark Leibovich, “The Once and Future Hillary”, followed on Tuesday, July 21, by Amy Chozick’s front-page story, “Clinton Father’s Brusque Style, Mostly Unspoken but Powerful.”

Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.

[…]

Some of what has happened to American political culture in recent decades is common to Western democracies generally, and some is not. On the one hand, there is evidence of a general personalization of politics in Western democracies over the past three decades. In Britain, France, Italy, Germany, Denmark, and the Netherlands there has been a increasing focus on the personality of a political figure: his personal preferences, consumer choices, how he looks, behavioral tics, psychological and emotional makeup, personal histories or private family affairs.

[…]

Though certainly there is civic good that comes of knowing that an elected official is laundering money, lying to the citizenry about matters of the public interest, or defrauding taxpayers, it is unclear if knowing about politicians’ private affairs actually matters in their conduct of affairs of state. Europeans tend to think it does not; politicians are not asked to share the intimate details of their private or emotional lives because those details are deemed irrelevant to politics. But Americans tend to think it does.

[…]

Whether one prefers European or American sensibilities in such matters, political leaders are not just ordinary beings like you and me. They have willfully entered public life and, in a representative democracy, agreed to accept the responsibility of adopting a representative public role within it. They have agreed, in effect, to perform for us. They are therefore charged not with disclosing their personal feelings about certain subjects but with achieving what their constituents want them to achieve. This is why politicians in democracies are also known as “public servants”, an arrangement we too often forget, or from which we have been distracted by the culture of political celebrity.

After all, democracy involves giving up some things you want and begrudgingly accepting some things you don’t. And since getting things done is what we expect of our politicians, we ought to focus less on how “sincerely” a politician holds a given belief and more on how effective he is on achieving the ends with which he has been tasked. Indeed, “sincere” beliefs can beget opposing ideological rigidities so powerful as to make pragmatic compromise all but impossible.

[…]

We would be wise to remember that a performing self only becomes “fake” when the standards and qualities set for the private self are substituted into the template for the public political self. It would be better, and it would, by extension, generate less fakeness in the end, if we simply removed the expectation of wanting some of the positive qualities we set for the private self—authenticity, genuineness, sincerity—from the category of the public, political self altogether. We should instead demand other qualities from the political self that have nothing to do with private subjectivity: a strong work ethic, clarity of expression, sound judgment, and even objectivity. Rebuilding the wall between the two kinds of selves and understanding that this demarcation holds is not only morally advisable but would help reinvigorate public life. It would also free politicians from the tyranny of the sense that they must attempt to be intimate with strangers—even if they are voters.

Tidskriftsomslag: The American Interest, September-oktober 2015 (Vol. XI, nr. 1)

Read Full Post »

Analys: Opinionsmätningarnas olidliga lätthet!

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget. 

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

Image: Ett enkelt stilråd till politiker!

STIL | Camilla Thulin, stylist och rådgivare till politiker och folk i karriären, gav för ett par år sedan ett råd till politiker i modetidningen Femina.

Inte för att jag är moralist på något sätt, men skippa för djupa urringningar och för korta kjolar på jobbet. Jag har ofrivilligt sett strumpbyxgrenen på ett antal stadsråd i tv – bara för att de försöker vara moderna. Spara den looken till den privata sfären.

Det måste vara första gången orden ”stadsråd” och ”strumpbyxgren” använts i samma mening.

I artikeln, som publicerades i tidningens majnummer 2012, stod det att före detta partiledaren Lars Leijonborg fortfarande är Thulins kund.

Och vidare att ”Maria Wetterstrand, tidigare språkrör för Miljöpartiet, klädde hon i svart lyxsecondhand till Nobelfesten 2009 och senast var det Centerpartiledaren Annie Lööf som fick festhjälp.”

Leijonborg är kanske lite av ett hopplöst fall men skall man utgå ifrån Wetterstrand på Nobelfesten och Annie Lööf, som idag är en av de mest välklädda politikerna i Sverige, vet Thulin vad hon talar om.

Bild: Herbert Dombrowski, 1957.

Read Full Post »

Analys: Vem vinner? Och vem förlorar på nyval?

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Bilden av Centerpartiet!

IMAGE | Centerkvinnornas tidning Hända – med devisen ”vi får saker att hända” – har kommit ut lagom till valet.

Med tanke på deras devis är det märkligt att det inte händer oftare. Om man skall tro deras hemsida är utgivningen högst oregelbunden. Senast det begav sig var 2010.

Produkten är glassig så det förslår. Lite som ett inflight magazine där alla artiklarna verkar ha skrivits av en och samma person.

Det här numret – om ”kvinnor som skapar jobb i hela landet” – skulle kunna ha Svenskt Näringsliv som avsändare. Och det är säkert så man vill ha det. Partiet har länge odlat sin företagsvänliga image.

Här finns också lite mer faktainriktade artiklar om t.ex. pensionssparande och spartips för barnen. Konstigt nog är det artiklarna om centerpolitiker som känns mest krystade.

Språket är som det brukar vara i den här typen av politiska texter; överdrivet positivt, hurtfriskt och banalt på en och samma gång.

”Som Sveriges öppnaste parti är det självklart att vi i Centerpartiet också engagerar oss i frågor som rör öppenhet, en human flyktingpolitik, och mänskliga rättigheter.”

Så låter det genomgående. Inte ens när man kommer in på sakfrågorna blir det bättre. Här är t.ex. ett utdrag från intervjun med Annie Lööf:

Vad kommer att bli valets viktigaste fråga?

– Helt klart jobben. Utan dem dör samhällen. Många småorter har det kämpigt, jobben försvinner och då flyttar människor. Det behövs en politik som får hela Sverige att växa.

Annie Lööf lutar sig framåt i stolen, tar fart och börjar berätta om det hon kallar ett modigt Centerparti som fått mycket gjort trots att det ibland varit kämpigt. Vindkraften har sjudubblats, det har blivit upp till tre gånger så billigt att anställa en ung och restaurangmomsen har halverats. Men det är ändå RUT-avdraget hon är allra mest stolt över.

[…]

Är du feminist?

– Ja, absolut. Feminismen har fått oförtjänt dåligt rykte, fler borde komma ur garderoben som feminister. För mig betyder det helt enkelt att man ser ojämställdhet och att man jobbar för att göra något åt den. Krångligare än så är det inte.

[…]

Vår intervju spänner över många frågeställningar, men oavsett fråga går det inte att ta miste på Annie Lööfs engagemang och driv. På frågan hur hon egentligen orkar axla de två tunga rollerna partiledare och näringsminister svarar hon blixtsnabbt – och med ett snett leende – att det går utmärkt. Och det märks att hon fått frågan förr.

– Jag är faktiskt lite trött på att förklara att jag klarar två roller, eller att berätta om balansen i mitt liv. Jag har aldrig hört samma fråga ställas till Jan Björklund eller Fredrik Reinfeldt.

Åter till politiken, Centerpartiets valfrågor är jobb och miljö. Berätta lite mer om miljöfrågorna.

– Vi vill att det ska vara enkelt och billigt att vara miljövänlig. Det handlar om allt från sopsortering till miljöbilar. Därför har vi bland annat infört en bonus till den som köper en av de bästa miljöbilarna.

Vilken är den viktigaste miljöfrågan?

– Det är klimatet. Om vi inte lyckas med den utmaningen kommer människor att tvingas flytta, skördar kommer att torka bort och områden kommer att översvämmas. Konsekvenserna av klimatförändringen skrämmer mig.

– Samtidigt är det inte nattsvart. Jag är övertygad om att människors uppfinningsrikedom kommer att göra att vi kan ha både tillväxt och en bra miljö. Grön tillväxt helt enkelt. Det är därför det är så viktigt att vi satsar på forskning och innovation.

Gifter i vardagen är ett ämne som Annie Lööf gärna återkommer till. När hon berättar om sin systerson Melvin går engagemanget nästan att ta på.

– Det är helt absurt att våra barn omges av en miljö fylld av gifter. Det finns i kläderna, i golvet, i leksakerna och i maten. Här krävs att vi tar krafttag både i Sverige och i EU. Jag skulle gärna vilja se förbud av hormonstörande ämnen som ofta finns i bland annat solkrämer.

Man kan inte förvänta sig att artiklar i en tidning skall vara lika innehållsrika som en akademisk avhandling. Men lite mer kött på benen kan man förvänta sig i en tidning på 50-sidor utgiven av ett politiskt parti.

Tidskriftsomslag: Hända, 2014.

Read Full Post »

Politik: Annie Lööf samlar centerpartisterna!

ALMEDALEN | Annie Lööf höll ett bra offensivt försvarstal för Alliansen.

Och visst lät det som om Lööf taltränat? Tydligen har man inte lämnat något åt slumpen.

Lööf ansträngde sig verkligen för att tala tydligt. Och hennes konstpauser var de längsta sedan Olof Palme (som också citerades i talet).

Oavsett vilket var talet indirekt också ett försvar för Centerpartiets roll i samma allians. Det kan behövas med tanke på partiets pressade opinionssiffror.

Förra Almedalsveckan bjöd jag in mina vänner i Alliansen till Maramö.

Idag jobbar fem arbetsgrupper för att ta fram Alliansens nya politik. De skapades vidköksbordet hemma i Maramö. Vi har en gemensam plan – och framförallt så har vi en vilja att styra Sverige tillsammans. Och vi tänker berätta klart och tydligt för väljarna vad de får om de väljer oss.

Mot det står ett alternativ där en tycker att, citat: ”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”. En tycker att vi ska jobba mindre och få ett års semester. Den tredje vet inte riktigt vad han ska säga, men lovar att komma på det snart.

Faktum är att det rödgröna gänget inte ens kan bestämma sig för om man gillar varandra –eller om man vill jobba tillsammans.

De verkar, märkligt nog, ha fastnat vid att vi i Alliansen grillade korv hemma hos mig.

Men såhär är det Stefan Löfvén: Jag grillar hellre korv tillsammans, än äter oxfilé ensam.

(Av någon outgrundlig anledning stavar man Stefan Löfvens namn Löfvén i publicerat talmanus.)

Det var ett tal som fokuserade mycket på företagande, landsbygd och miljö. Vilket i sig inte var överraskande.

Talet uppfyllde därmed Centerpartiets behov av att balansera de olika ideologiska falangerna inom det egna partiet.

Dessutom har man behov av att återta initiativet på mijöområdet från Miljöpartiet.

Svensk forskning har visat starkt samband mellan ökad förekomst av hormonstörande kemikalier och flera av våra vanligaste folksjukdomar som diabetes, fetma och bröstcancer.

Samtidigt visar Kemikalieinspektionens undersökningar av leksaker, smycken och underkläder att över en tredjedel innehåller tungmetaller som bly, kadmium och förbjudna allergiframkallande ämnen.

Det här duger inte. Och en av de absolut viktigaste prioriteringarna i miljöpolitiken framöver kommer att bli att se till att de kemikalier vi använder inte skadar vare sig människor eller miljön. Vi behöver en giftfri vardag.

”Giftfri vardag”. Det är en slogan som skulle göra sig alldeles utmärkt på en valaffisch.

Lööf levererade ett tal som säkert fick klart godkänt av centerpartisterna. Och det är verkligen vad Lööf behöver när man nu snart måste lägga in en extra växel för att klara valrörelsen.

Read Full Post »

Politik: Jan Björklund får VG på sitt Almedalstal!

ANALYS | Jan Björklund höll ett bra tal. Kanske det bästa nu när bara Annie Lööf och Stefan Löfven är kvar.

Björklund lyckades ta upp en lång rad olika ämnen utan att talet kändes överbelastat.

Dessutom lyckades han leverera många giftiga formuleringar som framhävde vad han ansåg vara de absurda konsekvenserna av motståndarnas politik.

Om Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas syn på arbetskraftsinvandring:

Nu vill en koalition av socialdemokrater och sverigedemokrater minska arbetskraftsinvandringen. Av olika skäl. Sverigedemokraterna gillar inte invandrare. Socialdemokraterna gillar invandrare så länge de inte arbetar.

Om LO:

Enligt Stefan Löfven skall LO ges makten att stoppa arbetskraftsinvandring. Och vet ni vad – en fackförening ser gärna att det är brist på arbetskraft.

[…]

Människor som vill bidra till vårt välstånd ska vara välkomna hit. LO ska inte bli vår nya gränspolis!

Om Miljöpartiets förslag om att minska arbetstiden:

I april, när oppositionen utarbetade sina motioner som svar på regeringens vårbudget, så tittade jag mot fönstren på miljöpartiets riksdagskansli. Och vad såg jag? Jo det var tänt långt in på kvällen. Varför då? Varför jobbar de över om man uträttar mer om man jobbar mindre? Det är ju obegripligt? Varför går de hem först åtta på kvällen, om det blir mer gjort om man går hem klockan tre?

Om värnskatten:

Vi behöver ta bort värnskatten. Den har allt för länge fungerat som en motor för emigration snarare än som skatteindrivning. Men kanske är det så att de rödgröna vill att framgångsrika människor ska fly landet och inte återvända. För när Ingvar Kamprad återvänder så ökar klyftorna i Sverige.

Precis i alla andra partiledartal i Almedalen innehöll Björklunds även en ”nyhet” – en nyhet som redan pressenterats på en tidigare presskonferens.

Denna gång handlade det om lärlingssystem.

Men detta var inte det första utspelet på temat lärlingsutbildning från Folkpartiet. Frågan är om väljarna uppfattar några större skillnader.

Det är därför tveksamt om detta skulle vara en speciellt valvinnande fråga. Kanske känner Folkpartiet bara ett behov av att behålla initiativet kring skolfrågorna.

Read Full Post »

Politik: Vänsterpartiet – partiet som inte riktigt vill lyfta!

IMAGE | Vänsterpartiet är med och styr i 80 kommuner. Och enligt Jonas Sjöstedt får man också igenom sin politik.

Så varför ligger man då och tampar kring 5-6 procent i väljarundersökningarna?

Som alla partiledare med problem tror Sjöstedt att mycket kommer att lösa sig om partiet bara finslipar sin kommunikationsförmåga.

I en intervju med Magnus Wrede i Dagens Samhälle svarade Sjöstedt så här:

[I] opinionsmätningarna, där ligger ni stadigt på 5–6 procent. Varför?

– Mångas bild av vårt parti är att vi har bra idéer men inte kan styra. De flesta väljare är helt omedvetna om vad vi faktiskt gör. Vi måste prata om det.

Förväntningarna var stora på Jonas Sjöstedt när han vintern 2012 valdes till ny partiledare efter Lars Ohly efter att i öppen tävlan ha konkurrerat ut två kvinnor och en man. Nu skulle partiet lyfta, precis som Centerpartiet efter tronskiftet från Maud Olofsson till Annie Lööf.

Lyftet kom inte – i något av fallen. Med viss rätt, och förmodligen med en passning till just Centern, konstaterar han krasst:

– Det finns partier som skulle vara glada om de som vi stod stabilt på valresultatet.

Jonas Sjöstedt gläder sig i stället åt en stark tillströmning av medlemmar till Vänsterpartiet – men medger att det finns en frustration i partiet över att opinionssiffrorna i dag ligger på en nivå långt under siffrorna från Gudrun Schymans glansdagar.

– Det vore skam om man var nöjd. Rimligen borde vi växa i det rådande politiska läget i Sverige, med stor idélöshet, ökad arbetslöshet (”arbetslinjen är en otrygghetslinje”), växande inkomstskillnader och obefintlig klimatpolitik. Men vi är det minsta oppositionspartiet och får media i förhållande till det.

Men att skylla på att man inte nått ut i media håller inte. Partiet har snarare lyckats väldigt väl med att nå ut i media.

I en av de hetaste inrikespolitiska frågorna – vinster i välfärdssektorn – har man dessutom den klart tydligaste profilen. Man säger nej, och åter nej, till vinstdrivande aktörer inom vård, skola och omsorg.

Det finns opinionsundersökningar som visar att partiet har mycket att hämta på en sådan ståndpunkt. Partiet tycks ligga rätt i opinionen även bland socialdemokrater. 

Precis som Folkpartiet förknippas med skolfrågan har Vänsterpartiet lyckats inmuta frågan om vinster i välfärden.

Och lagom inför Socialdemokraternas partikongress har Sjöstedt också deklarerat att man vill bilda en rödgrön regering tillsammans med Stefan Löfven och Miljöpartiet, ”den bästa regering jag kan tänka mig”.

 I Dagens Nyheter pressar Sjöstedt Socialdemokraterna:

Socialdemokraterna har ett val. Utan samarbete med andra partier kan de inte styra. Om partiet väljer att regera med borgerliga partier kommer politiken inte att kunna skapa större rättvisa. En sådan majoritet skulle inte stoppa vinstslöseriet i välfärden, den skulle knappast kunna förnya klimatpolitiken eller lägga om till en ekonomisk politik som sätter jobben främst.

Det är bara möjligt om vi får en rödgrön majoritet i valet 2014. En sådan majoritet ska användas på bästa vis. Vi är beredde att regera tillsammans för en bättre politik.

Med en sådan tydlighet blir det svårt för Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ignorera vänsterpartiserna inför valet.

Och försöker de rödgröna ”kamraterna” ducka i frågan lär Alliansen garanterat påminna dem om Vänsterpartiet inställning i regeringsfrågan.

Man har en tydlig politik, når ut i massmedia och har en partiledare som är klar och tydligt och inte skrämmer småbarn. Så vad är problemet?

I intervjun i Dagens Samhälle antyds svaret på varför Vänsterpartiet inte riktigt lyfter i opinion.

Sjöstedt vill gäna framstå som en modern partiledare som gillar att se på Melodifestivalen och skriva deckare. Och är Vänsterpartiet okey för honom borde det också vara okey för väljarna att rösta på dem.

– En vänsterpartist får tycka om fina kostymer, Melodifestivalen och raggarbilar, det är helt okej!

Är det okej att vara kommunist?

– Jag kallar mig socialist och jag var en av dem som var med och bytte namn på Vänsterpartiet. Det finns säkert enskilda medlemmar som kallar sig för olika saker, men man får leta innan man hittar dem.

”Medlemmar som kalla sig för olika saker”! Tydligen är det lättare att avskaffa en hel bransch i välfärdssektorn än att svara ja eller nej på frågan om det är okey att vilja omvandla samhället till en kommunistisk stat.

Kopplingen mellan de båda ståndpunkterna borde vara uppenbar för var och en.

Front Page: Framsidan är Dagens Samhälle, nr 12, den 28 mars 2013.

Read Full Post »

Politik: Centerpartiets strid om liberalismen!

IDEOLOGI | Centerpartiet är det senaste i raden av partier som vill inmuta en variant av liberalismen.

För första gången vill man öppet deklarera att man är ett liberalt parti.

Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs.

Om detta kan anses som en klar och tydlig beskrivning av partiets ideologi är lite av en smaksak. Kanske är det klart som korvspad för varje centerpartist.

För alla andra ser det nog mer ut som om man bara har staplat en rad positiva epitet ovan på varandra.

Men beskrivningen får i alla fall anses som ett fall framåt för partiet. Tidigare kallade man sin ideologi för ”ekohumanism”.

Centerpartiets ideologi kan sammanfattas i begreppet ekohumanism. Den förenar humanismens respekt för människovärdet och tro på varje människas möjligheter, med ekologins insikter om de villkor naturen ger för människa och samhälle. Centerpartiets samhällssyn präglas av en stark tilltro till individer i samverkan.

Maud Olofsson däremot brukade kalla partiet för socialliberalt.

Av allt detta blev väljarna knappast mycket klokare av. Men det är kanske också här som man skall söka förklaringen till partiets ideologiska förvirring.

Partiet har aldrig byggt sin existens på en ideologisk vision för hur man vill att Sverige skall se ut.

Historiskt sett har man snarare sett sig som ett intresseparti för människor på landsbygden och inom jordbruket. För det behöver man inte nödvändigtvis en ideologi.

Per Schlingmann, Moderaternas gamla chefstrateg, är inne på samma spår när Johan Såthe intervjuade honom för Veckans Affärer.

Vi lever i en tid när kommunikation tycks vara svaret på allt. När Centern får dåliga opinionssiffror i valet säger Annie Lööf: ”Vi måste bli ännu tydligare med vad vi står för”. Kan det inte vara så att folk förstår exakt vad Centern står för?

”Utan att ta just Centern som exempel så tror jag att du har helt rätt. De företag och aktörer som försöker att klä sig i något som man inte är kommer att avslöjas nu. Människor bedömer företag och organisationer utifrån vad man gör, inte utifrån vad man säger. De flesta lösningar på kommunikationsproblem handlar inte om kommunikation utan att ändra sitt agerande”, säger Per Schlingmann som ändå inte kan låta bli att reflektera över hur bilden av Centern sett ut medierna.

”De säger att det är bra att ‘vi har initierat en bred idédiskussion’. Jag har inte sett en enda millimeter idédiskussion. Debatten handlar bara om Centern, det blir ett slags metadiskussion där alla försöker föra fram just sin agenda. Det bli en kamp om verklighetsbeskrivningen.”

Samma kritik kan riktas mot Centerpartiets liberalism.

Det ursprungliga nyliberala förslaget till idémanifest var ett uppenbart försök att klistra på partiet en ideologi som man vare sig var redo för eller som det ens fanns en historisk tradition av.

När man nu har bestämt sig för att anamma liberalismen blir resultatet av nödvändighet en kompromiss.

Tydligare kan det inte bli att man inte har vana att hantera frågor om ideologi.

Bild: Valaffisch från Bondeförbundet 1956. Läs på professor Bengt Johanssons blogg om affischen.

Read Full Post »

Strategi: (MP) tar strid om väljarna på landsbygden.

VÄLJARE | Miljöpartiet skall nu försöka locka över missnöjda centerpartistiska väljare på landsbygden.

Enligt ett internt strategidokument från Miljöpartiet som Expressen tagit del av hoppas partiet kunna fylla det vakuum som uppstått sedan Centerpartiet satsat på att göra inbrytningar i storstäderna och tonat ner landsbygdsfrågorna.

”Centerpartiet har traditionellt sett varit det parti som drivit landsbygdens intressen. På senare år har Centern dock släppt dessa frågor och positionen som landsbygdsparti är numera ledig”, citerar tidningen från dokumentet.

Och Gustav Fridolin kommer under våren åka på en turné till orter som man identifierat som speciellt drabbade av regeringens politik.

Miljöpartiet har länge försökt göra inbrytningar bland borgerliga väljare. Partiet står redan betydligt närmare Alliansen i frågor som rör exempelvis friskolor och småföretagande än vad Vänsterpartiet gör.

Nu anger inte Expressen när dokumentet är daterat, men om vi antar att dokumentet är av förhållandevis färskt datum kan man undra varför man dröjt så länge med något som låter så självklart.

Partiet har nämligen länge lekt med tanken att det borde finnas en potential bland mer ”konservativa” väljare med intresse för landsbygd, jordbruk och naturvård. Väljare som aldrig riktigt känt sig helt hemma med storstadsliberalismens ”låt gå” politik.

Vad som naturligtvis kan ha fördröjt verkställandet av en sådan strategi är att man också måste ha en politik att locka med. Det räcker inte med att bara träda rakt in i ett tomrum.

Alla kan se att Centerpartiet har lämnat ett stort håll efter sig. Men det är inte tillräckligt för att Miljöpartiet skall kunna dra nytta av situationen. Partiet måste också kunna locka med en politik som tilltalar just dessa borgerliga väljare.

Det är inte säkert att Miljöpartiets kärnväljare skulle uppskatta en flört åt höger. En sådan strategi kan få interna konsekvenser för partiet.

”Fokus är att undvika påhopp i sakfrågor som lastbilsskatt med hjälp av en offensiv i frågor som jobb och kommunikationer”, skriver Expressen.

Om detta är hela tanken bakom strategin kommer det inte att fungera.   

Det krävs mer än att bara mörka sin egen politik och lite rundresor med språkrören för att övertyga väljare.

Det borde inte vara allför svårt för Annie Lööf och Centerpartiet (om man fortfarande är intresserade) att lägga käppar i hjulet för miljöpartisternas inbrytningsförsök på landsbygden.

Övrigt: ”Så ska MP ta striden om landet” av Annie Reuterskiöld var publicerad i papperstidningen Expressen/Kvällsposten den 2 mars 2013.

Read Full Post »