Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Åsa Romson’

IMAGE | Miljöpartiet krishanterar. Både inom och utanför Miljöpartiet har man sökt svaret på frågan vad som hänt med partiet.

Fokus 22-28 april 2016

Ett svar har varit valet av politisk strategi. ”De dubbla budskapen har varit en genomtänkt del av miljöpartiets strategi”, konstaterar t.ex. Maggie Strömberg i Fokus.

Partiet har konsekvent kritiserat den politik man själva är med om att ta beslut om i regeringen. Strömberg tycker sig se att strategin fungerar bra på lokalplanet men inte inom rikspolitiken.

På riksnivå är dubbelstrategin svårare. Miljöpartiet har hela tiden vetat att regerandet skulle innebära svåra kompromisser. Små partier i koalitionsregering straffas nästan alltid av väljarna. Tanken var att miljöpartiet skulle undvika det genom att ministrarna skulle stå upp för regeringens linje medan partisekreterare, riksdagsledamöter och andra i stället skulle framföra vad partiet egentligen ville. Om man samtidigt satsade på mer politikutveckling skulle väljarna förstå vad man egentligen var. Tillsammans med legitimiteten från att ha regerat skulle det göra att partiet växte och om man var större rent procentuellt i nästa regering skulle man inte behöva kompromissa lika mycket.

Moderaterna hade en likande strategi på 70-talet, då de gått in som minsta parti i en borgerlig trepartiregering. Moderaterna lät sin partisekreterare kritisera regeringen samtidigt som partiledaren försvarade den. Partiet växte.

Skillnaden mot nu var att moderaterna vill i samma riktning som mittenpartierna, men ännu längre, till exempel i frågor om att sänka skatten. Miljöpartiet drivs i stället i motsatt ritning än dit man vill, bland annat i migrationsfrågan. Läget skulle vara mer jämförbart om regeringen tvärtom hade liberaliserat flyktingpolitiken, och miljöpartiet hade velat gå ännu längre i den riktningen.

Skillnaden har skapat ett avgrundsstort glapp mellan ideal och realpolitik.

Problemet med miljöpartiets strategi i regeringen är att man nu bara framstår som ett parti som skyller ifrån sig. Inte partiet som vill någonting mer. Ju mer partiet betonar sin egen ståndpunkt, desto mindre regeringsdugligt ser det ut.

Men inom partiet är man nöjd med vad man uppnått inom regeringen. Någon kritik mot själva strategin har inte funnits. Den kritik som framförts har mer handlat om hur man kommunicerat sin politik. Och kommunikationen är bara en del av den övergripande strategin.

Men att kritisera den egna kommunikationsförmåga är något ett parti ofta tar till när opinionssiffrorna dalar. (Hur många gånger har man inte hört Annie Lööf säga att väljarnas bristande entusiasm för Centerpartiet bara beror på att man inte nått ut med sin politik?)

Kritiken inom Miljöpartiet verkar under lång tid mest gått ut på att media blåser upp vad man själva uppfattar som småsaker. Inom partiet har man överlag varit nöjda med både språkrören och vad partiet uppnått i regeringen.

Åsa Romsons debattartikel i Dagens Nyheter inför språkrörsvalet är ett tecken på detta. ”Åtta av tio punkter i MP:s valmanifest på väg infrias”, löd rubriken. Hela artikel hade karaktären av en påminnelse. För partianhängarna var det mesta välkänt.

Inte ens partiets nedgång i opinionen i efterdyningarna av skandalerna verkar få partiet att ta itu med problemet. Även de nyvalda språkrören hoppas på att miljöfrågorna och bättre kommunikation skall vända trenden.

”Vi ska ha större fokus på att se till att miljöfrågorna kommer upp på dagordningen. Vi ska visa hur de diskussioner som förs i Sverige är kopplade till miljö- och resursutmaningen”, säger Gustav Fridolin.

”Det viktigaste är att vi för ut vår politik och det vi gör. Utan oss i regeringen hade inte Sverige spelat en viktig roll i klimatavtalet, till exempel”, säger i sin tur Isabella Lövin.

Någon självrannsakan i efterdyningarna av affärerna Mehmet Kaplan och Yasri Khan har inte skett. Det finns inget tryck inom partiet att driva på för att situationen inte skall kunna upprepas.

Anledningen måste naturligtvis bero på att man inte tycker att de gjort sig skyldiga till några större fel. Tanken tycks vara att om det inte varit för elak media och den egna bristfälliga kommunikationsförmågan hade Kaplan säkerligen suttit kvar i regeringen.

Den distansering som man tvingats till har mest haft karaktären av att ske under galgen. När det gäller Yasri Khan-affären talar t.ex. Isabella Lövin lite vagt om att partiets problem mest handlat om lite ”svajighet”.

Till och med Sverigedemokraterna har ägnat mer tid åt självrannsakan än miljöpartiet. Miljöpartisterna verkar mer se sig som offer. Och är man ett offer för omständigheterna behöver man inte syna sig själva allt för mycket i sömmarna.

Tidskriftsomslag: Fokus, 22-28 april 2016.

Read Full Post »

POLITIK | Åsa Romson försöker rädda sig kvar som språkrör med en debattartikel i Dagens Nyheter. Men hon tycks inte förstå partiets problem.

Dagens Nyheter

Genom att visa på att åtta av tio punkter i valmanifestet har genomförts försöker Romson visa att hon förtjänar posten som språkrör.

Problemet med detta resonemang är att punkter i ett valmanifest inte säger speciellt mycket om Miljöpartiets problem.

Alla koalitionsregeringar bygger på att partierna får igenom det man gått till val på. Och alla partier går till val på sina valmanifest.

Ett regeringsmanifest är med andra ord minsta gemensamma nämnare för de som ingår i koalitionsregeringen. Utan en sådan överenskommelse skulle inget parti sätta sig i en regering.

Småpartierna i Alliansregeringen hävdade också att de var nöjda med vad de uppnått. Trots detta blev deras valresultat inte imponerande.

Detta berodde på att Allianspartierna redan innan de vunnit valet såg till att de var överens om vad de var överens om.

Men väljarna, speciellt kärnväljarna, ville också se att deras eget parti vunnit tunga ideologiska strider i förhandlingarna mellan Allianspartierna och i riksdagen. Väljarna önskade sig inte bara utdelning i form av minsta gemensamma liberala politik.

Samma dilemma har drabbat Miljöpartiet. De har fått igenom punkter som knappast upprört några socialdemokratiska väljare.

Men det är inte vad Miljöpartiet åstadkommit som är Åsa Romsons (och Gustav Fridolins) nuvarande problem utan snarare hur de hanterat partiets krackelerade självbild.

Vare sig språkrören – eller partiet – har kunnat leva upp till de värderingar de säger sig representera. Fortfarande verkar man inte förstå att de har ett grundläggande problem när deras ”inkluderande” attityd innebär att de välkomnar fascister, islamister och judehatare i Miljöpartiet.

Så här skriver Romson i dagens tidning:

Det valmanifest som Miljöpartiet gick till val på 2014 sätter miljön först. Utifrån förutsättningarna, å ena sidan mycket högt ställda förväntningar på miljöpolitiken och å andra sidan en regering som agerar i minoritetsställning, är jag stolt över resultaten hittills.

Jag har som person fel och brister som alla andra, och jag har med rätta fått kritik i lägen då jag inte varit tillräckligt retoriskt vass. Som ett av två språkrör har jag också ansvar för den bristande krishanteringen som Miljöpartiet haft de senaste veckorna. Relevant och konstruktiv kritik välkomnar jag, och jag är min egen hårdaste recensent.

Det är mitt ansvar att politiken levererar i linje med de högt ställda förväntningarna. Och det är i detta – resultaten som uppnås – som jag hämtar mitt mandat.

När Miljöpartiet nu efter 1,5 år i regering gör en första utvärdering av valmanifestets avsnitt om Klimat och miljö konstaterar jag att åtta av tio punkter i valmanifestets är väg att infrias, medan två av punkterna kräver mer för att gå i hamn.

Det är bara att gratulera Romson över Miljöpartiets resultat i regeringen. Men det är inte det som är hennes problem.

Mehmet Kaplans samröre med fascister och islamister var bara det synligaste exemplet på Miljöpartiets djupa ideologiska kris. Detta är vad Romson borde skriva om. Att hon inte gör det betyder bara att hon inte förstår eller inte vill förstå.

Bild: Framsidan är Dagens Nyheter den 3 maj 2016.

Read Full Post »

KRIS | Det är svårt att inte komma till slutsatsen att Åsa Romson varit lite av en belastning för Miljöpartiet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men internt verkan man vara ganska nöjda. Frågan är bara varför och för hur länge.

I en lång artikel av Karin Eriksson i DN:s veckomagasin Dagens Nyheter Lördag har man tagit pulsen på Romson.

Man kom in på hennes (o)förmåga att kommunicera och partiets tafatthet i regeringsställning. Men Romsons egna erkännanden av brister verkar mest ske under galgen.

– Det fanns en uppfattning bland miljöpartisterna att de var de enda som såg och ville lösa de avgörande frågorna för världen. Men för att få genomslag måste man söka sig till makten. Då krävs en viss professionalitet. Därför ville de bli mer välpolerade, säger statsvetaren Katarina Barrling, som djupstuderade den gröna riksdagsgruppen strax efter millennieskiftet.

[…]

– Det finns en längtan i Miljöpartiet tillbaka till gräsrotsrörelsen. Åsa Romson representerar tydligt den här mer idealistiska ådran i partiet, säger Katarina Barrling.

Men det är en sak att vara idealist i opposition och en annan att representera gräsrotsrörelsen när man är chef för ett departement och uppbär titeln vice statsminister. Att vara ledare i Miljöpartiet är både lätt och svårt, säger Katarina Barrling:

– Medlemmarna stör sig inte på taffligheter som i andra partier. Men när man möter en hård yttervärld är man inte riktigt tränad för att vara den typ av ledare som omvärlden kräver. Det är svårt att företräda en stor förvaltning och samtidigt hålla den där idealistiska glöden vid liv.

Åsa Romsons titel vice statsminister har också ifrågasatts. Dels formellt, efter DN:s avslöjande om att hon inte får vara ställföreträdare för statsministern. Dels informellt, av politiska motståndare som aldrig förlåtit hennes attack på medelålders vita män i Almedalen förra året.

Hur ska budskapet hålla ihop?

[…]

Irritationen internt är begränsad när det kommer till enskilda klavertramp om bottenfärg och koncentrationsläger. Däremot finns en uppriktig oro över hur partiet hanterar miljöfrågorna. Och även om en del har invändningar mot transportpolitiken, så är det mer kommunikationen än leveransen som bekymrar.

Lorentz Tovatt är språkrör för Grön ungdom.

– Jag är väldigt, väldigt nöjd med regeringens miljöpolitik, om jag ser på vad man åstadkommit. Det är gigantiska skillnader mot alliansen. Men det har inte kommit ut, säger han.

Han tycker att Åsa Romson är otroligt skicklig i sakpolitiken.

– Hon tillhör dem som kan mest. Men man måste också kommunicera. Nu kommer en omställning, och vi måste prata om den med glädje. Det är regeringens utmaning. Och det är Åsa Romsons utmaning, säger han.

[…]

Att ställa frågor om förtroende till en politiker som underpresterar kan vara en tuff historia, det händer att man som reporter ser resultatet i fysiska reaktioner. En svettas ymnigt. En annan får rödflammig hals.

En tredje, Åsa Romson, behåller lugnet. Men lite av färgen försvinner från kinderna och hon skrattar inte mer.

Hon talar om det parlamentariska läget och att det är en tuff period i svensk politik. Hon säger att folk har höga förväntningar på just Miljöpartiet. Och att medierna helst beskriver ett regeringssamarbete som ett nollsummespel, där någon vinner och någon förlorar.

– Det är lätt att ha de stora politiska visionerna men sedan måste man ändå transformera det in i den politiska verkligheten, säger hon.

Hur påverkar det dig att veta att du har lågt förtroende?

– Det påverkar ju på det sättet att jag inte kan vila i att ”ja! Nu tuffar allt som tåget och allt går superbra”. Förtroendet är en mätare på om vi når ut och berättar om det som vi tycker går bra.

[…]

Om man pratar med människor internt, så finns det en del som säger att ”Åsa slår ifrån sig kritiken, hon har inte haft nog krisinsikt”. Vad svarar du på det?

– Vi är vana att ha ett ganska öppet debattklimat i Miljöpartiet. Ibland har det kunnat spelas på från oppositionen. Men jag har ju inte stuckit under stol med att jag måste jobba vidare med flera saker i min roll som både språkrör och minister.

Vad är det du behöver jobba med?

– Jag har ju alltid varit väldigt sakinriktad som person. Kändisskapet är något som comes with the job. Men jag vill ha ett miljövänligare samhälle, jag vill att våra barn växer upp i en bättre värld. Jag var ju forskare innan jag gick in i politiken nu senast, då är det klart att man är van vid ett mer sakinriktat arbetsläge. Det tar tid att ställa om och jobba fullt ut med hela den palett av verktyg som man måste jobba med som politiker.

Vad är det för verktyg?

– Framför allt kommunikativa verktyg. Den här olyckliga jämförelsen med Auschwitz i en tv-debatt, det handlar ju om en kommunikativ förmåga där man… Det handlar om att lära sig att tänka snabbt men inte för snabbt i en debattsituation.

[…]

Hur lång tid har du på dig att vända förtroendesiffrorna?

– Det får andra utvärdera. Jag vill ju att de ska gå upp. Jag vill ju förändra verkligheten i en grönare riktning och det gör vi ju bara om vi också får ett starkare förtroende för den politiken.

Tidskriftsomslag: Dagens Nyheter Lördag, 24 oktober 2015 (#69).

Read Full Post »

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Fokus 12-17 juni 2015

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

POLITIK | Stefan Löfven är den ”den valhänta” och Åsa Romson ”den envisa”. Det hela sammanfattar Fokus i rubriken ”Ledarskap i kris”.

Fokus 22-28 maj 2015

Det är en ganska samstämd bild av Romson och Löfven som tonar fram i Maggie Strömberg och Lena Hennels reportage i Fokus om Romson respektive Löfven.

Vad som slår en efter en genomläsning av de två artiklarna är att statsministern och vice statsministern verkar lida av exakt samma problem.

Båda är ganska dåliga politiker. Båda saknar förmåga till flexibilitet. Och båda har fastnat i sina egna principer.

Löfven är en ”övertygelseetiker” som surrar fast sig i masten för att slippa kompromissa. Andra måste anpassa sig eftersom han aldrig kan vara flexibel.

Resultatet blir det samma för Romson eftersom hennes juridiska bakgrund och fixering vid regler skapar en rigiditet som inte lämpar sig i en koalitionsregering.

Maria Wetterstrand var inte heller särskilt bra till en början. Så säger de. Hon var språkrör i sex år innan hon blev populär. Säger de. Hon kunde inte le, tyckte folk. Hon pratade omständligt. Hon var för arg, för smart, för mycket kvinna, för lite kvinna.

Allt det här och lite till rabblar folk på olika nivåer i partiet när man frågar om språkröret och vice statsministern som fick Expressen att mynta rubrikordet trippelhaveri efter partiledardebatten där hon kallat flyktingkatastroferna i Medelhavet »det nya Auschwitz« och efteråt använde ordet »zigenare« i sin otydliga ursäkt.

De tycker att det är orättvist att jämföra Åsa Romson med hur Maria Wetterstrand var på slutet. Man måste ju få en chans att utvecklas och hitta rollen.

Men, trippelhaveriet lades till ett år av politiska misstag. Ett utskällt Almedalstal om vita miljöförstörande män, en fritidsbåt med oljepanna och giftig bottenfärg och en skakig första regeringstid där hon offentligt gick emot landsbygdsministern.

[…]

Tiden på universitetet säger en del om hur Åsa Romson är som politiker. Vid sidan av sin doktorsexamen i juridik har hon en fil kand i svenska. Hon fascinerades av hur grammatikens regler kunde förklara hela språkets uppbyggnad. Samma sak gillade hon med juridiken. Reglerna. De klara ramarna. Rätt och fel. Struktur.

Men politiken kräver snarare flexibilitet, smidighet, anpassning till en ständigt föränderlig omvärld. De som jobbar med henne beskiver ett starkt behov av att rättfärdiga politiska omsvängningar. Tvingas partiet ändra uppfattning i en fråga måste hon resonera sig fram till att det är rätt och riktigt. Hon har svårt att säga: vi gör den här ändringen för vi måste, politiskt.

Det är en problematik egenskap i en regering där man kan komma att behöva försvara vapenexport till diktaturer och Vattenfalls kolkraft.

De regelälskande juristdragen är också grunden till Åsa Romsons kommunikativa problem. I debatten vill hon förklara och resonera så mycket att tillfället har flugit förbi när hon är mitt uppe i meningens fjärde invecklade bisats.

Det är kanske också ur det perspektivet man ska förstå språkrörets reaktion när Expressen kom på henne med att ha målat sin träbåt med förbjuden bottenfärg. När tidningen konfronterade henne med bilder tagna från hennes blogg svarade hon:

– Det är copyright på de bilderna. Det vet du eller?

På så sätt lyckades hon reta upp inte bara dem som tycker att en miljöminister ska ha bättre koll på bottenfärger utan också dem som tycker att politiker ska vara öppna för granskning och ett gäng piratpartister som inte gillade hur hon skyddade sig med upphovsrätten.

Det var juristen, snarare än politikern, son hanterade saken.

Kanske det. Men det finns också en annan möjlig förklaring.

Kanske har Miljöpartiet allt för länge surfat fram på en räkmacka i media. Granskningen av partiet och deras politik har alltför länge varit näst intill obefintlig.

Denna brist på granskning har gjort dem självgoda. Det har resulterat i att man tagit för mycket för givet.

Dessutom är det inte speciellt svårt för politiker att falla in i känslan av att man alltid har rätt. Det är snarare en del av alla politikers DNA.

Kanske trodde Romson och partiet att denna välvilliga inställning till dem skulle fortsätta även i regeringsställning.

Tidskriftsomslaget. Fokus den 22-28 maj 2015.

Read Full Post »

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Partierna - logor

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Det var de ideologiska färgade talen som lyfte partiledarnas framträdanden under politikerveckan.

Kanske hängde det samman med att det fanns få – och inte speciellt tunga – utspel från partierna i år. Kloka partiledare valde då att ideologisera sina tal för att kunna sticka ut från mängden.

Detta är en viktig signal till de mindre partierna.

Man kan inte lyfta opinionsmässigt bara med hjälp av sakpolitiska utspel. Speciellt inte om utspelen lika väl skulle ha kunnat lanseras av något annat närliggande politiskt parti.

Att använda sig ideologi kan då vara ett effektivt sätt att vissa på skillnader mellan partierna.

Bästa talet

Det är kanske inte konstigt att de bästa talen därför också kom från partier som hade behov att bevisa något för väljarna.

Jonas Sjöstedt (V), Jan Björklund (FP), Stefan Löfven (S) och Göran Hägglund (KD) höll inte bara de intressantaste talen utan också de mest ideologiska färgade.

Vänsterpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraternas läge i opinionen gör att dessa nu måste ta sig i kragen om man vill lyckas 2014. Och Socialdemokraterna måste visa att man är mer än bara en Löfven-effekt.

Och skall man utse någon klar vinnare får det bli Hägglund, tätt följd av Björklund.

Oturligt nog för Hägglund låg Kristdemokraternas dag sist under veckan. Det är inte osannolikt att man därmed också fick färre tittare och lyssnare än övriga partier.

Men dessa två herrar får ursäkta. Det tal som alla verkligen väntade på var Stefan Löfvens. Det var hans första i Almedalen som partiledare.

Och han lyckades över förväntan. Speciellt med tanke på att han knappast är någon naturlig talare. Han hade uppenbart tränat inför uppgiften.

Men det kan vara en poäng för en partiledare att inte framstå som en alltför finslipad och professionell politiker. Att låta mer som en man av folket kan aldrig vara fel för en socialdemokratisk partiledare.

Sämsta talet

Utan tvekan var det Åsa Romson (MP) och Annie Lööf (C).

Vad man kommer att minnas från Romsons tal är att hon bjöd in metrologen Pär Holmgren under talet. Hon lämnade även kvar ett par glasögon till Fredrik Reinfeldt (för att han skulle se barnfattigdomen).

Romson fick en del kritik för nymodigheten att intervjua Holmgren på scen mitt under talet. Men det var knappas att hon prövade något nytt som var felet.

Problemet var at ingen minns vad det handlade om. Det var väl något om klimatet och miljön? Eller?

Och Lööfs tal kommer man bara att minnas för att hon var modig nog att erkänna att Alliansen och regeringen går på tomgång.

Oturligt nog personifierar hon själv denna idétorka.

Bästa politiska utspel

Alla partierna hade något litet köttben som man bjöd väljare och media på. Men något riktigt tungt utspel blev det aldrig.

Det mest omtalade och omskrivna blev Fredrik Reinfeldts förslag om enjobbpakt”.

Men det var svårt att imponeras när det visade sig att det var ett gamalt förslag från IF Metall. Ett förslag som Stefan Löfven (!) förhandlat fram redan 2010.

Löfven kunde därmed knipa retoriska poäng genom att döpa om jobbpakten till Löfvenmodellen.

”Det visar att Moderaterna inte ser arbetslösheten som ett samhällsproblem – utan en valfråga”, sade han.

Därmed lyckades Socialdemokraterna så ännu ett frö av misstänksamhet hos väljarna om att Moderaterna är mer spinn än substans.

Dessutom kunde han ställa den berättiga frågan om varför jobbpakten inte skulle kunna sjösättas redan nu? Varför vänta ända till 2014 om den nu var så viktig som Reinfeldt gjorde gällande?

Och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kunde peka på att regeringen framstår som oeniga när man lyssnar på Allianspartiernas olika tal under veckan.

Så den spricka som Moderaterna antagligen hoppats på mellan Socialdemokraterna och LO får vi nog inte att se mycket av.

”Jag trodde att det var regeringen vi talade med men det kanske var Moderaterna”, sade han till TT.

Bästa onelinern

”Vänner, regeringen väntar på bättre tider, medan Sverige väntar på en bättre regering.” (Stefan Löfven)

Och mer än en oneliner stod ”rolighetsminister” Hägglund för. Så här lät det om ”Cirkus Löfven”:

Jag vill redan här be om ursäkt för det kommande avsnittet. Nu förlitar jag mig helt på att det finns göteborgare i publiken… Schhhhh… Får jag be om….största… möjliga…..tystnad?  För visst är det med Stefan Löfven, lite som på cirkus. Cirkusdirektör Stefan Löfven. Största…möjliga…tystnad. Ny i manegen. Den fjärde direktören på kort tid. Hans företrädare var dels en one-man-show. Domptören Persson som ersatte alla andra artister med sin egen förträfflighet. Sedan kom den av partiet itu-sågade damen. Och sedan direktören som visade sig vara en mänsklig kanonkula… som sällan landade på fötterna. Manegen var väl krattad när Löfven kom in bland de stora elefanterna. Spänd förväntan i tältet.  De tidigare så framgångsrika knivkastarnas nummer har utgått. Stöörsta…möjliga…tystnad. Stefan Löfven… Sällan har väl någon sagt så litet om så mycket under så lång tid… I de farligare cirkuskonsterna finns en stuntman, oftast Mikael Damberg. Men alla verkligt halsbrytande nummer har fått utgå till förmån för… ytterligare tystnad. Inget jonglerande med brandfacklor, precis. Visserligen politisk akrobatik, han kan till och med slå knut på sig själv, för att inte falla… till föga… och lämna något besked.  Största… möjliga… tystnad… Och spänning är en del av miljön på Cirkus Löfven. In kommer alla djuren. Först Unga Örnar men sedan… En tiger, förlåt… en som tiger.

Så sammanfattningsvis får man kanske ge Moderaterna en liten, liten poängseger över Socialdemokraterna när det gäller politiskt innehåll.

Men i realiteten står partierna precis där man stod innan Almedalsveckan.

Read Full Post »

Older Posts »