Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2009

Losers av Michael LewisVITA HUSET: I USA finns en bokgenre som knappast finns i Sverige – reportageböcker av journalister eller politiska veteraner som beskriver en valkampanjs alla turer. En av de mer underhållande är Losers: The Road to Everyplace but the White House.

Författaren Michael Lewis har i boken koncentrerat sig på att beskriva förlorarna i 1996 års valkampanj. Den slutgiltiga segaren – president Bill Clinton – spelar bara en högst undanskymd roll. Istället är det de republikanska kandidaternas inbördes strider för att bli sitt partis presidentkandidat som är Lewis huvudpersoner.

I Losers får vi naturligtvis stifta bekantskap med alla de kända och okända kandidaterna: Pat Buchanan, Bob Dole, Lamar Alexander, Alan Keyes, Dick Lugar, Phil Gramm, Steve Forbes och John McCain. Men framför allt är det den minst kände och den mest orutinerade Morry Taylor, av sig själv kallad The Grizz, som får störst utrymme i berättelsen.

Den kandidat som verkar vara minst motiverad är Bob Dole. Han framstår inte ens som motiverad av att framstå som motiverad. Trots detta är det just Dole som slutligen tar hem spelet på den republikanska spelhalvan;

A dozen times I listen to his talk, pen poised idly over paper. Nothing. Not a thought, not an image, not a quote. It takes me a while to figure out why this is, but then it strikes me: Bob Dole isn’t running for president. The concept of Bob Dole is running. The man himself has subcontracted out all the dirty work to people who make their careers managing reality for politicians. That is why he is referring to himself in the third person. He isn’t there, at least not in any meaningful sense. Every Dole speech leaves me feeling that a man like this runs for presidency not because he thinks he should be president. He thinks no one else should be president, so it might as well be him.

För den som läser Losers blir genast påmind om den tecknade tv-serien Simpsons. I ett av avsnitten parodieras Bob Dole som politikern som hela tiden monotont upprepar mantrat ”Bob Dole, Bob Dole, Bob Dole”. För att slutligen somna stående.

Att president Bill Clinton skall ta hem slutstriden är så uppenbart för alla journalister och professionella analytiker att Michael Lewis inte ens bryr sig om att alltför noga följa den slutgiltiga valkampanjen.

Detta kan låta som om Losers skulle vara en tråkig bok men det motsatta. Två citat från The Wall Street Journal respektive Newsday kan här få stå som bevis på motsatsen;

Hilarious, genuinely funny, and insightful, the work of a truly gifted writer.

Unveils the pomposities and absurdities of spinning campaign life with wit and restraint, with a touch, in other words, that is all the more devastating for its lightness.

Annonser

Read Full Post »

AlliansmonaB448VAL 2010: I Västerås avhåller Moderaterna sin partistämma. Och idag har Centerpartiets partiledare Maud Olofsson en debattartikel i Svenska Dagbladet som tar upp nästan exakt samma politiska sakområden som Moderaterna diskuterar.

Sådant sker knappast av en tillfällighet inom politiken. Maud Olofsson försöker stjäla lite av strålkastarljuset från Fredrik Reinfeldt och den moderata stämman.

I artikeln framhäver Maud Olofsson fyra områden av speciell vikt för Alliansen (läs: Centerpartiet): 1) jobb, innovationer och företagande; 2) modern miljö- och klimatpolitik; 3) människan före systemen inklusive integrationen samt 4) jämställdhet.

Och i en liten känga åt de ”nya” Moderaterna konstaterar Olofsson;

Allians för Sverige måste våga stå upp för, förklara och argumentera utifrån de värderingar vi bär. Det finns de som är rädda för att tala om det vi gör i termer av frihet och att var och en ska få bestämma mer själv. Det duger inte. Att bara vara bäst på att administrera Sverige är inte målet. (…)

Men vi måste våga tänka nytt. Vi måste orka ifrågasätta kortsiktiga åtgärder och de system som permanentar utanförskapet. I nästa mandatperiod kommer Centerpartiet prioritera en reformering av arbetsmarknadens regler, las. (…)

Det ställs extra höga krav på allianspartierna att utveckla samhällskritiken i regeringsställning. Integritetsfrågorna måste få ta större plats. Centerpartiet kommer fortsatt att vara kritiskt mot ny integritetskränkande lag- stiftning och det finns anledning för Alliansen att inför valet 2010 hitta gemensamma utgångspunkter för att fortsätta försvara den personliga integriteten. (…)

Centerpartiet har länge försökt göra sig av med sin stämpel som böndernas intresseparti. Istället har man sökt positionera sig som ett modernt liberalt storstadsparti med en nästan nyliberal framtoning i en rad ekonomiska frågor.

Målet har varit att försöka locka över liberala väljare från vad man i dag benämner de ”gamla” moderaterna. Men ingenting verkar fungera för Olofsson. Partiet ligger kvar på sina låga opinionssiffror.

I senaste mätningen från Synovate landar man på endast 5,5 procent. Detta är exakt samma siffra som i SCB:s maj undersökning. Endast Kristdemokraterna och Vänsterpartiet är idag mindre.

Trots en ständigt leende Maud Olofsson vill det sig inte riktigt för Centerpartiet. Fyra förklaringar ligger nära tillhands:

1. Ett liberalt centerparti har att konkurrera med de två andra liberala partierna Moderaterna och Folkpartiet.

Att även Kristdemokraterna verkar vara mer intresserade av att lägga sig i politiska mitten snarare än att inmuta den ideologiska högerflanken gör att det känns aningen trångt på det borgerliga spelfältet.  

2. Centerpartiet är av tradition mycket starkt lokalt. Man har ofta varit mycket skickliga på att här manövrera sig till nyckelposter även när man har haft förhållandevis få mandat. Dessutom har man lokalt haft en tradition av att både kunna samarbeta med borgerliga partier och med Socialdemokraterna.

Ompositioneringen till ett liberalt storstadsparti har inte lyckats penetrera ända ner till lokalplanet. Här arbetar man man vidare med sina politiska frågor som man brukar. Ideologi är mindre relevant lokalt. 

3. Centerpartiets olika falanger framstår som minst sagt motsägelsefulla. Ekohumanister, nyliberaler och mer traditionella centerpartister på landsbyggd och i småorter utgör en vansklig allians att hantera.

Ett exempel på hur dessa spänningar kan manifestera sig visade sig i maj. Då röstade Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) med en klar majoritet igenom att sexköpslagen borde avskaffas. Och rubriken Sätt stopp för den moderata socialismen – en debattartikel av CUF:s verkställande utskott – säger en hel del.

4. I en rad sakfrågor är det svårt att se att förändringen har varit mer än kosmetisk medan man i andra har tagit jättekliv i ny riktning.

Omsvängningen i kärnkraftsfrågan rörde om rejält i partiet. Detta var säkert klokt rent strategisk men har också inneburet ett visst förtroendemässigt tapp. Det är åtminstone svårt att se att partiet har vunnit något rent opinionsmässigt.

Och när partiet inmutade begreppet federalism i sin ideologiska arsenal visade det sig ganska snart att detta bara var en omskrivning av den gamla omhuldade centerpartiska käpphästen decentralisering.

Dessutom har det inte varit mycket av vare sig federalism eller decentralisering sedan Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna kompromissade bort sig i regionfrågan. Moderaterna lyckades därmed begrava möjligheterna till utökat regionalt självstyre för landstingen.

Men trots detta kan Centerpartiet bara fortsätta som vanligt och hoppas att opinionen vänder. Det finns inga möjligheter att så här nära valet göra alltför stora förändringar i sin framtoning även om man skulle vilja göra det.  

Maud Olofsson kommer därför att fortsätta att låta mer Moderat (modell äldre) än Moderaterna själva.

Read Full Post »

Framtidsvalet 2010 - Per SchlingmannSTRATEGI: Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann presenterade förra månaden partiets valstrategi.

I boken Framtidsvalet 2010 drar Schlingmann upp de skiljelinjer som Moderaterna vill att valrörelsen skall präglas av.

Genom att försöka sätta bilden av Socialdemokraterna och definiera skillnaderna inom politiken hoppas Schlingmann lägga grunden för en framgångsrik valrörelse och fortsatt regeringsinnehav.

Om Schlingmann får bestämma kommer den politiska debatten att präglas av tre konfliktområden inför nästa val:

1. Sunda statsfinanser eller socialdemokratiska sedelpressar?

2. Arbetslinjen eller utbyggda bidragssystem?

3. Satsningar på välfärden eller höjda bidrag?

Moderaternas valkampanj under 2010 kommer bygga upp kring ”fem strategiska ingångsvärden”:

1. Fokus på samhällsproblemen och framtiden.

Vi vet att val handlar om framtiden. Vi ska fokusera på samhällsproblemen och möta väljarnas frågor kring vad vi vill göra den kommande mandatperioden.

2. Öppenhet och självdistans.

Vår kampanj ska präglas av öppenhet och självdistans.

3. Nätet som nav för kampanjen.

Nätet kommer att vara kampanjens nav och det som håller ihop vår valrörelse.

4. Många aktiva som tar egna initiativ.

Vi ska sänka trösklarna för att delta och värdesätta varje minut människor vill hjälpa oss.

5. En positiv kampanj som engagerar.

Vi har fokus på vår egen kampanj och vi talar om vår egen politik.

Enligt den senaste opinionsundersökningen från Synovate drar den rödgröna alliansen ifrån samtidigt som Moderaterna och allianspartierna backar till 45 procent. Socialdemokraterna går fram 2,3 procentenheter och de Rödgröna hamnar på 49,7 procent.

Men även om det är troligt att Moderaterna kommer att gå fram i opinionen efter partistämman i Västerås har man en bra bit kvar innan man kan leverera den tuffa valrörelse som Schlingmann förespår.

Read Full Post »

Moderaternas Arbetsstämma ´09VÄSTERÅS: Fredrik Reinfeldt fortsätter att positionera Moderaterna som det statsbärande partiet på partiets Arbetsstämma ´09.

Genom att åberopa statsminister Tage Erlander och folkhemmet fortsätter Moderaterna arbetet med att utmana Socialdemokraterna som arbetarparti.

Eller som Fredrik Reinfeldt uttryckte det i sitt öppningstal om Föregångslandet Sverige (även detta tema valt med omsorg);

Med allmän och lika rösträtt lades grunden för ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav i ett land med en stor arbetarbefolkning. De ledde Sverige oavbrutet mellan 1932 och 1976. Tage Erlander var statsminister i 23 år. Det Sverige som växte fram var inte så annorlunda mot andra utvecklade länder som socialdemokrater ofta påstått, men inte heller så dåligt som den borgerliga kritiken ibland velat göra gällande.

Bättre än så kunde inte han inte ha kommunicerat sin önskan att placera partiet i mitten – mellan Socialdemokraterna och de gamla Moderaterna.

På så sätt inmutas mittenfältet där de flesta väljare befinner sig. Ett mittfält som också är förutsättningen för att Moderaterna skall kunna fortsätta kampen om just de arbetarröster man kommer att behöva för att vinnas fortsatt regeringsinnehav.

Förutsättningarna för att Moderaterna skall uppfattas som landets nya statsbärande arbetarparti har aldrig varit bättre. Inte minst därför att Mona Sahlin och Socialdemokraterna framstår som helt oförmögna att lyfta fram en politik som även skulle kunna locka över även borgerliga väljare. Istället fortsätter Sahlin med en dåres envishet att lägga sig till vänster i alla sina utspel.

Men Reinfeldts strävan att få inta rollen som landsfader utgör inte bara ett hot mot Socialdemokraterna. Hotet är lika stort för de tre samarbetspartierna i Alliansregeringen. Risken för att bli allt mer marginaliserade är uppenbar. (Och än svårare lär det bli när Moderaterna nu också skall formulera sin politik för sjukvård, integration och klimat.) 

Vad som kan hota moderaternas strategi är det allt tydligare budskapet om att partiet vill se fler skattesänkningar. Detta riskerar att återuppväcka bilden av det gamla oansvariga Moderaterna och deras nästan religiösa tro på skattesänkningars ”dynamiska effekter”. Vad man kan vara säker på är att de Rödgröna kommer att försöka göra sitt yttersta för att frammana just denna bild hos väljarna.

För att kunna motverka detta (och samtidigt tillfredsställa moderata kärnväljare) är målet nu att försöka balansera skattesänkningar med ekonomiskt ansvarstagande för landet.

Johan Forssell, Moderaternas planeringschef och ansvarig för politikutvecklingen, uttryckte denna önskan på partiets hemsida;

Förslagen i propositionerna [från partistyrelsen] berör flera viktiga områden, till exempel hur vi ska minska de oacceptabla skillnader man möter som patient i sjukvården beroende på var någonstans i landet man bor. Samtidigt drar den ekonomiska propositionen upp riktlinjerna för en fortsatt ansvarsfull ekonomisk politik med skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare när utrymme finns.

En balansgång som kräver sin man. Inte konstigt att Reinfeldt nu föredrar att nämna Tage Erlander snarare än sin föregångare Bo Lundgren.

Read Full Post »

Der ewige Jude - antisemitisk filmaffisch ca 1940PRESSETIK: Uttrycket ”nyttig idiot” antyder att den som sprider lögner gör detta omedvetet. När det gäller Aftonbladet och Donald Boströms antisemitiska artikel på kultursidan är det uppenbart att det inte handlar om okunnighet. 

Tre faktorer sammanfaller som förklarar varför Aftonbladet har accepterat publiceringen av en sådan artikel på sin kultursida. Det handlar om politisk övertygelse, kampanjjournalistik och en önskan om att se bevis där det inte existerar några bevis.

Jerusalem Post publicerade igår uppgifter som visar att den palestinska familj som spelar huvudrollen i tidningens historia om att israeliska armén skulle vara involverade i organstöld inte har några bevis för att så har skett. Familjens moder förnekade dessutom att hon ens skulle ha sagt till någon utländsk journalist att dådet hade utförts.   

Så vad är det som har hänt på Aftonbladet? Varför har Donald Boströms påstående om att israelisk militär dödat unga palestinier och skurit ut deras organ publicerats i Aftonbladet? Förklaringen är ganska enkel om än otrevlig.

1. Medvetet politiska vinklar: Aftonbladet är inte direkt känd för att driva en neutral nyhetsrapportering från Mellanöstern. Både ledarsidan och kultursidan – men även ordinära nyhetsartiklar – har länge haft en politisk vinkling som har varit utpräglat antiisraelisk. 

Är man per definition både antiisraelisk och propalestinsk är det inte konstigt om Boströms artikel inte ansågs behöva granskas innan publicering.

Varför kontrolla källor när man vet att man har politiskt rätt? Och även om källorna skulle vara ”lite vinklade” så gagnar det trots allt den ”goda saken”. Israel blir misskrediterat internationellt och dess fiender framstår som good guys oavsett hur många dödsbombningar man har på sitt rymliga samvete.

(Är det verkligen någon som tror att ett omvänt påstående – d.v.s. att palestinier stjäl organ från döda israeliska soldater – skulle ha fått publiceras i Aftonbladet utan bevis?)

2. Kampanjjournalistik: Att tidningar ägnar sig åt kampanjjournalistik är knappast någon hemlighet. Kampanjjournalistik argumenterar alltid för det som anses som ädelt och för det till synes självklara.

Avsikten är att läsarna utifrån denna nyhetsförmedling ska kunna dra sina egna slutsatser. Men om redaktionen från början har bestämt sig för vad som är rätt och fel, bra och dåligt, svart och vitt så är förstås risken uppenbar att rapporteringen om sakfrågan blir snedvriden. Journalistiken underordnas i praktiken målsättningen eftersom det knappast är troligt eller rimligt att redaktionen efterforskar och publicerar tunga argument och hårda fakta som talar mot den linje man själv går i spetsen för och uppmanar läsarna att ansluta sig till.

I frågor där en tidning är politiskt motiverad kan det naturligtvis vara intressant att ägna sig åt just kampanjjournalistik för att på så sätt också gagna det slutgiltiga politiska målet. 

3. Palestinsk propagandakrigsföring: I ett tidigare inlägg på denna blogg beskrivs den omfattande propagandakrigsföring som västerländska medier medvetet spelar med i.

Fabricering av pro-palestinska nyheter har tagit sådana proportioner att det har fått ett eget namn – Pallywood – ett palestinskt Hollywood där lögner paketeras som sanningar för att sedan kablas ut över världen via västerländska media organisationer.

Och varför vill västerländska medier spela med i detta spel? Objektivitet är ju annars det som all nyhetsmedia brukar förespråka. Melanie Phillips, författare och krönikör på Daily Mail, förklarar fenomenet;

The answer lies in a combination of their dislike of Israel, professional self-preservation, and the fact that they depend upon local stringers who are virtually all partisans of the Arab and Islamist cause.

Nu är Donald Boström inte en ”local stringer” utan en svensk journalist, fotograf och författare som helt uppenbart har velat spela med i att sprida de palestinska propagandalögnerna.

Och Boström har nu också backat från sina själsäkra omdömen i sin artikel i Aftonbladet. På bloggen Fred i Mellanöstern kan man inte bara läsa om hans krumbukter i efterhand utan också hur svenska Utrikesdepartementet, kyrkor och fackföreningsrörelsen har bidragit till att göra det möjligt för Boström att sprida sina lögner.

4. Antisemitism som är förklädd till ”Israelkritik”: Det finns tre sätt att avslöja när ”Israelkritik” snarare är antisemitism.  

1. När statens Israel existens ifrågasätts

2. När Israel tillskrivs egenskaper och handlingar av ”monstruös” art.

3. När det finns oproportionerligt negativt fokus på Israel jämfört med andra konflikter (eller andra folk som befinner sig i konflikt).

Här har Aftonbladet lyckats med konststycket att uppfylla två av tre kriterier för antisemitism.

Read Full Post »

Ambassadör BarzunSTRATEGI: En av Barack Obamas medarbetare under valkampanjen har blivit USA:s ambassadör i Sverige.

Med en erfarenhet av att ha starta ett av de första nätbaserade medieföretagen blev Matthew Barzun också intressant för Obamas valkampanj. Barzun kom bl.a. att sitta i Obamas finansieringskommitté.

I en intervju med Dagens Nyheter ger Barzun några råd som svenska politiker borde ta till sig. Enligt Barzun var inte internet avgörande för Obamas valseger 2008. 

Det är inte så enkelt att man kan säga: ”Vi gör som Obama, använder Facebook och Twitter!”

Istället var nyckeln till segern att man organiserade sig nerifrån och upp istället för det omvända vilket är det vanligaste i politiska kampanjer.

Attityden som gav valsegern var att man jobbade med att få varje väljare att i sin tur vinna över och engagera sina vänner.

 Trösklarna för att vara med och arbeta sänktes – och sedan höjdes förväntningarna på vad alla kunde göra. Om man svarade på en sms-tjänst där man skulle gissa vem som blir vicepresident, kunde man få en fråga som svar: Kan du tänka dig att knacka dörr i ditt område?

En elak tanke är att denna strategi är speciellt lämplig i amerikanska valkampanjer där det är individer snarare än de politiska partierna som står i fokus. I USA är partierna bara stöd åt presidentkandidaten och de medarbetare som denna kandidat har valt. 

Amerikanerna är därför vana vid att engagera sig. Man vet att en presidentkandidat inte kan klara av att bli vald utan omfattande ideella insatser. Därför är inte ovanligt att privatpersoner i stor omfattning – och helt spontant – tar kontakt med de olika valkampanjerna för att man vill dra sitt strå till stacken för att få ”sin” kandidat vald.

Detta var inte unikt för Obamas kampanj (även om omfattningen av engagemanget var det). Alla kampanjer – oavsett om de har varit republikanska eller demokratiska – har i USA alltid varit beroende av ett omfattande engagemang från allmänheten.

I svenska valkampanjer är det däremot ganska ovanligt att personer utanför partierna tar kontakt för att få lov att göra en insats. (Ett undantag är fackföreningsrörelsen som traditionellt har lyckats engagera många medlemmar åt Socialdemokraterna.)

En anledning till dessa skillnader – förutom kulturella skillnader – kan man finna i en inställning i Sverige (och i andra europeiska länder) där allmänheten förväntar sig att partierna borde kunna klara sig utan deras stöd. Partiledaren som är frontfiguren har trots allt ett helt parti i ryggen. Och det är ju därför man har anställd personal på partikanslierna – för att kampanja när det är val.

De svenska partierna måste nog ligga i lite mer om man i nästa val skall komma i närheten av det engagemang som vi såg i USA under valåret 2008.

Read Full Post »

Winston Churchill

POLITIK: ”It would be a great reform in politics if wisdom could be made to spread as easily and as rapidly as folly.”

Read Full Post »

Older Posts »