Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Opinion’

VAL 2016 | Det kommer att krävas mycket forskning innan vi får ett tydligt svar på varför britterna föredrog Vote Leave snarare än Vote Remain.

brexit-eu-referendum

I väntan på forskarnas svar får vi nöja oss med de opinionsundersökningar som gjorts.

En analys som låter högst trovärdig är den som Frank Luntz redogjorde för i tidskriften Time i slutet av valrörelsen när det var näst intill dött lopp mellan Leave och Remain.

Luntz är en amerikansk nyhetsanalytiker och jobbar bl.a. för CBS News och Fox News Channel.

For a majority of the British population, life today is just about getting through the day. They accept that Remain makes sense on a macro level; they get that the Big Guys (multi-national corporations, governments at all levels, political parties, even the media) benefit from The System—and the majority hopes that those benefits will one day trickle down to them. They recognize that abandoning the E.U. requires a level of risk-taking that may not turn out well for the British economy overall. But an increasing number of Brits believe the consequences to the economy are more than outweighed by the feeling (if not the reality) that they are taking control of their country and their destiny once again. After decades of feeling betrayed by the very same people and institutions that are now telling them to support the status quo—to Remain—the public appears ready to take matters into their own hands and demand radical change.

Yet on an individual, personal level, their hopes and dreams are anything but radical. It’s really about simple survival. In our polling, Britons are most worried about:

1.Day-to-day existence. Families and individuals are asking: “Will I have enough to pay the bills every month, and hopefully a little left over to save?” Translation: The E.U. may be relevant to political and economic leaders, but it is meaningless to (or even a negative for) the average taxpayer.

2.Generational survival. Parents are asking: “Will our children have the same, better or worse opportunities that I had at their age?” Translation: With Europe in perceived decline, why hitch our future to a sinking ship?

3.Services survival. Citizens are asking: “Do our current policies help, or hurt, the goal of preserving and protecting our pensions, benefits and NHS?” Translation: with the flood of immigrants, asylum-seekers and refugees into Europe, a majority of Brits are crying out, “Enough.”

[…]

Yes, the Remain campaign is making very sound policy arguments, backed by the overwhelming majority of economists, but voters are saying right back: “You can claim it, but we don’t believe it. We aren’t feeling the benefits you promised in our daily lives.” Once again, the heart wins out over the head.

[…]

So the momentum is with Leave—and yet the punters and pundits still expect Remain to win. It’s not difficult to see why. In our polling, the Remain campaign’s two best arguments are “leaving will create years of uncertainty” and “we need to keep our seat at the table.”

While this is an intrinsically negative message (“bad things will happen if you reject the status quo and turn away from security…”), it does keep voters in line. Plus, the constitutional nature of the question—that there will not be the opportunity to change your vote in four years’ time—tilts the scales still further in the direction of the status quo. It’s the same “better the devil you know” strategy Cameron used to stitch together his Parliamentary majority last year.

Och nu vet vi hur det gick. David Cameron och de övriga i kampanjen Vote Remain lyckades inte med sitt i huvudsak negativa budskap.

Om argumenten låter mer som skrämselpropaganda övertygar den ingen. Kanske fick deras varningar motsatt effekt – deras negativa budskap signalerade att de inte litade på att fakta skulle övertyga väljarna att rösta Remain.

Slutsats: Desperata kampanjer gör desperata och överdrivna utspel.

Bild: iStock på International Business Times.

Read Full Post »

VAL 2016 | Donald Trump och Hillary Clinton har en sak gemensamt: båda är genuint impopulära i stora delar av valmanskåren.

The Economist

”Never since modern polling began have the two likely nominees of the big parties been so disliked by the electorate. Mr Trump’s net approval rating (where those who disapprove are subtracted from those who approve) is minus 40. Mrs Clinton is at a still-Siberian minus 20”, skriver The Economist.

Och det är inte bara väljare som brukar rösta på det andra partiets kandidater som är problemet för respektive kandidat i år. Även det egna partiets väljare (se ovan) misstror den egna huvudkandidaten.

The Economist igen:

“The lesser of two evils is not an option. I won’t vote for evil.” So says Julie Edwards, a volunteer for the insurgent presidential campaign of Senator Bernie Sanders, explaining why she will spurn both main party candidates if—as looks almost certain—her hero loses the Democratic presidential primary and Hillary Clinton ends up battling Donald Trump. Ms Edwards was one of dozens of Sanders-backers gathered at an Indianapolis pub on May 3rd to watch the results of the Indiana presidential primary. Many, declaring themselves “Bernie or Bust” voters, pledged to write their hero’s name on to the ballot paper if he is not the Democratic nominee. Mrs Clinton is steeped in “incredibly horrendous scandals” and can never win a general election, averred Ms Edwards. Other volunteers called her “a criminal”, a “neocon” and—perhaps most damningly for some—a pragmatist.

Detta påminner om spekulationerna när Barack Obama valdes till presidentkandidat. Frågan då handlade om Obama skulle locka Clintons många kvinnliga anhängare att rösta på honom i valet mot Mitt Romney. Men problemet visade sig snarare vara försumbart.

Samma sak kommer antagligen hända i år. Bernie Sanders anhängare är besvikna över sitt väntade nederlag. Och de är inte speciellt förtjusta i Hillary. Men det betyder inte att de inte kommer att rösta på Clinton när det verkligen gäller.

Åtminstone är detta problem mindre för Clinton än för Trump. Siffrorna visar sig att Trump har ännu större problem bland republikaner än vad Clinton har bland demokratiska väljare.

För Team Clinton är det en fördel, allt annat lika, om Trump uppfattas än mer negativt av väljarna än den egna kandidaten. Dessutom kommer Trump få betydligt svårare att mobilisera republikanska väljare än vad Clinton kommer att få med demokratiska.

The Economist skriver att Trump har varit betydligt mer framgångsrik än de övriga republikanska kandidater att vinna väljare.

Despite the initial size of the field, Mr Trump is on the verge of breaking the record for votes won in the Republican primaries (10.8m, set by George Bush in 2000). That is partly because, owing to a combination of riled activists and a growing population, more people vote in Republican primaries these days. He is still a long way shy of the 66m votes with which Mr Obama won re-election in 2012. Yet the size of the haul and the growing breadth of his appeal underlines the fact that, despite his divisiveness, Mr Trump has a solid chance of becoming president.

His odds are helped by having a probable opponent, Hillary Clinton, who is also disliked; around half of voters take a poor view of her. Mrs Clinton must be thrilled to have an opponent more unpopular still, and whom she has beaten in all but two of the last 58 head-to-head polls. Yet such polling tends to be a poor guide until after the party conventions, which focus voters’ minds. And being unpopular is always a weakness. Mrs Clinton’s victory over Mr Trump, though likely, is not assured.

Bild: The Economist.

Read Full Post »

POLITIK | Vilka är de största skillnaderna mellan de politiska partierna i USA? Tretusen tillfrågades i en opinionsundersökning i USA.

angry

I undersökningen, utförd av NBC News och Esquire, fick de tillfrågade bland annat en fråga om vad som gjorde dem argast.

Vissa skillnader, men också tydliga likheter, framkom mellan republikaner och demokrater.

What Republicans get angriest about:

Congress being dysfunctional (80%); massive consumer fraud (80%); cops shooting an unarmed black man (65%).

What Democrats get angriest about:

Cops shooting an unarmed black man (84%); massive consumer fraud (83%); billionaire vowing to spend $500 million on 2016 elections (80%).

När det ordet ”anger” definierade man det på följande sätt:

Anger—the intensity and frequency with which it is felt—can be a challenge to measure, but for these purposes we kept it simple: We measured and compared anger primarily according to the frequency with which respondents report hearing or reading something that makes them angry. Those who report feeling angry a few times a day are considered angrier than those who report feeling angry once a day, who are angrier than those who get angry once a week, and so forth. To the lucky souls who say they rarely hear or read something that makes them angry, namaste: We’d love to know your secret.

Läs mer: Hela opinionsundersökningen kan läsas på Esquire.

Bild: Popsugar.

Read Full Post »

OPINION | När YouGov presenterade siffror som visade att Sveriges största parti nu heter Sverigedemokraterna fick övriga partier skrämselhicka.

Metro den 20 augusti 2016

Inte illa för ett parti som har en partiledare som gått in i väggen och som ingen vill samarbeta med.

Övriga partier har ett uppenbart problem. Även om alla de övriga partierna nu springer benen av sig för att ta initiativ inom invandrings- och migrationspolitiken ger det ingen utdelning opinionsmässigt.

Medan övriga partier har närmat sig Sverigedemokraterna har verkligheten snarare närmat sig Sverigedemokraterna. Därför uppfattar väljarna att avståndet är lika stort som tidigare mellan Sverigedemokraterna och övriga riksdagspartier.

För väljarna framstår dessa partier bara som bleka copycats – för lite och för sent.

Det är bara att titta på opinionsinstitutens siffror.

Även om Sverigedemokraterna inte är störst i någon annan opinionsundersökning fortsätter man öka. I senaste mätningen från Novus får partiet t.ex. en toppnotering på 19,4 %.

Detta bekräftar en tydlig trend. Sifos senaste siffror visar dessutom att partiet är störst bland arbetare. Hos denna väljargrupp får partiet 29,9 %. Socialdemokraterna landar på 26,9 %.

Och så här skriver man hos Novus:

Stödet ökar främst bland LO-medlemmar och bland boende i Norrland och i den yngsta åldersgruppen 18-29 år. Partiet ökar också något bland kvinnor, bland arbetare och bland boende i Stockholm och Mellansverige. Sverigedemokraterna är nu största parti bland män, bland arbetare och i Sydsverige. Partiet tar främst väljare från Moderaterna men även flödet från soffan och Socialdemokraterna fortsätter att öka. Sverigedemokraterna har nu ett stöd som ligger 6,5 procentenheter över valresultatet 2014.

Det politiska etablissemanget, både det politiska och i media, har slagit knut på sig själv efter nyheten i Metro.

När det gäller YouGov lyfte flera nyhetsförmedlare att deras mätmetod inte anses lika pålitlig som övriga opinionsinstituts. Det är i och för sig riktigt men missar själva poängen.

Detta inte minst med tanke på att Sifo – och andra mätningar – nästan konstant har underskattat stödet för Sverigedemokraterna.

Frågan är naturligtvis vad övriga partier måste göra. Statsvetarna Anders Widfeldt, University of Aberdeen och Maria Demker, beskrev deras dilemma på följande sätt i Dagens Nyheter:

– Det fungerar inte att ta tillbaka agendan från Sverigedemokraterna nu. Det uppfattas bara som att man legitimerar partiet. Man kan inte heller ta över deras positioner helt och hållet. Det skulle inte uppfattas som seriöst, säger han.

Partierna har ett dilemma: Om de är tysta, går väljare till SD. Om de börjar prata migration och integration går väljarna också till SD.

Statsvetaren Marie Demker tycker att partierna borde ägna mindre tid åt SD och mer kraft åt seriösa debatter om migration och integration utifrån höger och vänster.

– Jag kan till exempel se en linje i grundideologin i Moderaterna när man ställer krav på försörjning av anhöriginvandrare. Då ska de andra partierna inte moralisera utan bemöta det, säger hon.

Men allt tyder snarare på att ingen ännu lärt sig något. Partier och fack verkar fortsätta med för-lite-för-sent.

Margot Wallström (S) twittrade t.ex. ett tack till polisen som skulle visa att hon tar människors oro för kopplingen mellan kriminaliteten och ”utländska stöldligor” på allvar.

”TACK polis och åklagare som bekämpar utländska stöldligor som förstör trygghet och livskvalité i små byar. Resultat: rädsla och raseri.”

Knappast speciellt imponerande. Och varför det är utrikesministern (istället för inrikesministern eller statsministern) som skriver är lite svårt att förstå.

Även LO, Socialdemokraternas stödtrupper, har försökt bidra med förslag hur deras parti skall kunna återta initiativet. Men resultatet så här långt har mest blivit motsägelsefullt.

Medan LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson vill ha en rejäl ideologisk debatt mellan höger och vänster säger deras vice ordförande, Tobias Baudin, att han vill se en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om migrationspolitiken.

Snacka om förvirrande signaler. Dessutom skulle en uppgörelse mycket väl kunna stärka Sverigedemokraterna position än mer.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, säger så här om Socialdemokraternas dilemma:

– Det krävs större visioner och större åtgärder, och det är ingen lätt match. SD har lyckats med det, de har en vision av ett invandringsfritt Sverige och kommer med förslag för det. De vill se ett slags äldre folkhem, och säger att det ska finansieras genom att strypa invandringen. Om det stämmer eller inte är en annan diskussion, men de kan peka på hur de ska finansiera sina reformer och har tydliga förslag.

Övriga riksdagspartier lyckas inte formulera några förslag, och är inte tydliga i vilken riktning de vill ta Sverige, menar Jonas Hinnfors. För i synnerhet Socialdemokraterna, säger han, kan detta förklara en långsiktig urholkning.

Det skall bli intressant och se om partierna lyckas formulera någon framgångsrik strategi gentemot Sverigedemokraterna under hösten. Troligtvis får vi vänta lite längre än så.

Bild: Förstasidan Metro den 20 augusti 2015.

Read Full Post »

STRATEGI | Har strategin att lägga sig i mitten nått vägs ände i politiken? Nya arga väljare sätter press på etablerade partier i både USA och Europa.

Cartoon by JeffParker

Runt om i både Europa och USA ser vi väljare som inte längre tycker sig se någon skillnad på partierna på höger- och vänsterkanten.

Redan innan folkomröstningen i Skottland konstaterade The Spectator i en ledare att nya trender håller på att förändra det politiska landskapet i Europa.

Idén bakom denna mittenstrategi är enkel. En majoritet väljare befinner sig i en vagt definierad mitt och som konsekvens måste alla partier som söker väljarnas förtroende lägga sig både ideologiskt och politiskt i mitten.

Men om de etablerade partierna bara bjuder på vanilj kommer garanterat nya partier bjuda på en lång rad olika smaker. Inte konstigt om dessa nya partier vinner nya – och ofta entusiastiska – väljare.

Och hur ser då lösningen ut om de gamla partierna vill överleva? De etablerade partierna på vänster och högerkanten måste, enligt The Spectator, vara beredda att bli mer principfasta.

Genom att lyfta fram ideologiska ståndpunkter vinner man respekt från väljarna. Och genom att vara principfasta kan man också övertyga nya väljare. Detta även om en stor grupp väljare kommer att gå i taket och protestera högljutt.

For years, politicians have laughed about voters who are ‘mad as hell, and not going to take it any more’. That joke is no longer funny. People have derided, lamented or lampooned the death of the Tory party’s grass roots. But the independence debate revealed that in Scotland the Labour party has suffered the same fate.

[…]

The Westminster system is broken, because it has been taken over by professional politicians who focus on their opposite numbers rather than on the people they’re supposed to represent. That this led to mass apathy and resentment did not trouble them at first: to a professional politician, those who don’t vote might as well not exist. But now the abstainers have found new champions in the insurgent parties. People are turning up to vote for the first time in years. A grumble has grown into a war cry, as we saw in Scotland.

[…]

Everywhere in Europe the political class is working to a late-1990s playbook: the leading parties copy each other, avoid difficult issues and end up losing the distinctive features that made them popular in the first place.

Voters want parties to be different, and principled. The PR men think otherwise. If the teaching unions don’t like Michael Gove, then the Conservative party gets rid of him and ‘neutralises’ the issue. Voters are worried about the NHS, so the government pledges not to seek any savings in the health budget and ‘neutralises’ that too. Such tactics worked for Tony Blair and other social democratic leaders in the 1990s. But the public has changed. They no longer believe that the system is working for them. There may be a recovery but wages remain stagnant. Real issues remain unaddressed.

[…]

Cameron has spent his time playing political chess with Labour, and accommodating the sensitivities of Liberal Democrats, when he should have been worried about bigger shifts within the British electorate. Only recently, insurgent politicians such as Salmond, Le Pen and Grillo were seen as novelties — the type who do well in Euro elections and can then be forgotten about for four years. Now these anti-establishment politicians (however risible the entitlement of some of them to that claim actually is) are knocking on the door of power and sometimes breaking through it.

It is crucial to recognise that the current ‘anti-politics’ mood is not an anomaly or a cry of pain. It is the start of a new political order, one in which people want bold ideas to get out of what they see as a political and societal morass.

Bild: Jeff Parker, Florida Today.

Read Full Post »

OPINION | Väljarna uppför sig är inte alltid så logiskt och rationellt som vi vill tro.

Sex , Lies and the Ballot Box by Philip Cowley and Robert Ford

Philip Cowley och Robert Ford, författare till Sex Lies and the Ballot Box, lyfter i en artikel i Total Politics fram fyra märkliga väljarbeteenden.

People’s recall about whether they vote in an election is not great. By this, we don’t mean how they voted but just whether they voted. Around 14% get this wrong. Importantly, they are about six times more likely to report a false positive than a false negative, to claim they voted when they didn’t rather than the other way round. This is partly because voting is still (widely, though not universally) seen as a social norm, but as Paul Whiteley – he wrote that chapter for us – points out, plenty of people are willing to disregard that social norm: around one in five happily and correctly admit they didn’t vote. Those who think voting is unimportant don’t tend to lie about whether they did it or not. The problem comes with those who think voting is important. When they don’t manage to vote, they’re much more likely to mislead. Or, as Whiteley put it, “people only mislead when it matters”.

[…]

People who are very interested in politics are twice as likely to have an opinion on fictitious policies than those who aren’t interested. And men are 50% more likely to express an opinion than women, one reason why men seem to have higher levels of political knowledge than women: they’re less willing to admit their ignorance.

If you are going to stand for elected office, it’s better to be called Abbott than Zane, because reading to the end of a ballot paper takes time, and some people can’t be bothered. One study of council elections between 1973 and 2012 suggests that some 2,050 councillors elected in this period owed their election to ballot position alone.

[…]

And don’t be ugly. One study ran a test asking people to judge how attractive they found pairs of candidates at the 2010 election. The more attractive individual was more likely to have won the contest. In closely-fought contests – those constituencies decided by less than 5% of the vote – attractiveness alone successfully predicted the outcome of almost three-quarters of fights.

Och det är inte lönt att tro att svenska väljare skulle vara så mycket bättre än i Storitannien. Var fjärde väljare minns t.ex. inte vad de röstade på. Eller så minns de helt enkelt fel.

Read Full Post »

ANALYS | SCB har undersökt opinionsläget för partierna bland kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar.

SCB - Kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar maj 2014

Undersökningen, som tagits fram på uppdrag av Kommunalarbetaren, fackföreningen Kommunals tidning, uppvisar en rad underliga siffror jämfört med tidigare underökning av målgruppen.

Men först några siffror som inte överraskar.

Moderaterna minskar från 9,8 % till 8,2 %. Vänsterpartiet går fram från 10,9 % till 12,3 % medan Miljöpartiet ökar från 3,3 % till 4,7 %.

Den stora överraskningen är dock att Sverigedemokraterna går fram rejält bland ”kommunalarna”. De ökar från 3,8 % till 5,9 %.

Märkligheterna i undersökningen består i att Centerpartiet ökar från 2,7 % till 4,1 % medan Kristdemokraterna går från 1,1 % till 2,3 %.

Varför dessa två partier går fram medan Folkpartiet minskar från 2,7 % till 2,3 % är svårt att förklara.

Vad har de två partierna gjort under undersökningsperioden för att de skall få ökat förtroendet från kommun- och landstingsanställda? Det finns knappast någon logisk, politisk förklaring.

Intressant är dock att Socialdemokraterna tappar rejält. Partiet går från 64,1 % till 57,3 %.

Detta är antagligen en effekt av att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver fler av de frågor som LO prioriterar.

En annan rimlig förklaring är att Socialdemokraterna har varit försiktiga i sina utspel och mer än luddiga när det gäller inställningen till vinster i välfärdssektorn.

Men den de stora svängningarna bland de små partierna beror nog mer på att underlaget är så litet.

Mats Gustafsson Hedenström på Kommunalarbetaren skriver:

Urvalet i undersökningen är LO-medlemmar som jobbar i kommuner och landsting. Den gruppen har blivit allt mindre i SCB:s undersökning och har minskat ytterligare den här gången. Man ska därför vara försiktig med allt för långtgående slutsatser. Felmarginalen är betydligt större i den här gruppen än i totalundersökningen.

Dessutom är inga av förändringarna i opinionsundersökningen statistiskt säkerställda. Och det gäller samtliga förändringar för samtliga partier i mätningen.

Mer: SCB i maj. Bild: Kommunalarbetaren.

Read Full Post »

Older Posts »