Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘politisk kommunikation’

VAL 2016 | Rädsla är en viktig motivationsfaktor inför ett val. Den sida som kan måla upp ett trovärdigt skräckscenario har en rejäl fördel.

vote-leave-pa

Detta gynnar ofta anhängarna till status quo eftersom ingen kan bevisa hur framtiden kommer att gestalta sig.

För- och nackdelarna med ett medlemskap i EU är svårt att kvantifiera. Frågan är så komplex att inte ens experterna kan ge någon tydlig bild av de ekonomiska konsekvenserna av medlemskap för vare sig enskilda medborgare eller för medlemsländerna.

Anhängarna till ett EU-medlemskap har en fördel eftersom man alltid kan hävda att en förändring riskerar det man redan uppnått. Så länge som nuläget inte har inneburet påtagliga nackdelar för väljarna kan man alltid hävda att vi vet vad vi har men inte vad vi riskerar att få om man röstar för ett utträde.

Charles Moore på The Spectator har noterat att kampanjen Vote Leave har haft svårt att möta de argument som Vote Remain har pumpat ut inför folkomröstningen. Inte minst för att Vote Remain har hela regeringskansliets resurser till sitt förfogande.

Vote Leave ser ut att sakna ett effektivt ”war room” som kan neutralisera alla påstående om påstådda negativa konsekvenser av Brexit.

The Leave camp sometimes looks stumped because it cannot give a precise answer to what would happen economically if we were not in the EU. This is always a problem for people who believe in freedom rather than government control. In the 1970s, inflation and bad labour relations were the enemy. It became an article of faith among the elites that the answer was a ‘prices and incomes policy’ in which wise people, managed by governments, decided what should be the fair relation between the two. The widely worshipped J.K. Galbraith explained in 1975 that ‘pay and price curbs will be a permanent feature, both in Britain and in every other industrial nation’. Anyone who suggested otherwise had to put up with ‘How on earth will you control it? What will you do about industrial anarchy?’ People who said that essentially the best thing to do was to break the automatic linkage between pay and prices and then see what happened next were considered mad. By the 21st century, no western country any longer had such curbs, and even the heirs of Galbraith are not trying to bring them back. Almost all of the economic arguments for membership of the EU are based on fear of freedom. It is, unfortunately, a powerful emotion.

One thing I miss in the No campaign is a front-rank real expert, rather like that man on the radio called Bill Frindall who used to know every cricket score in history.  As the government publishes every day of the campaign a stupendous amount of facts whitch are not true, it is no good just complaining.  You have to refute them, giving chapter and verse.  It is a difficulty for the Leave camp that most of its members, because they do not like rule by Brussels, are not absolutely secure in their knowledge of its details.  An exception is Daniel Hannan.  Vote Leave should put him forward more.

Bild: Independent.

Annonser

Read Full Post »

POLITIK | Journalister och väljare gillar politiker som har humor. Frågan är bara om man vinner speciellt många väljare på det.

En svensk politiker som lyckades leverera roligheter på löpande band var Kristdemokraternas Göran Hägglund.

Men det hjälpte vare sig honom själv eller partiet när det väl var dags för val. Opinionssiffrorna och valresultaten imponerade aldrig under Hägglunds tid som partiledare.

Emily Heil på engelska The Independent har skrivit en intressant artikel om hur Barack Obama använder humor för att få fram sitt politiska budskap för att kunna påverka allmänheten.

Humor är vanligare i amerikansk politik än här. Och Obama verkar ha en genuin känsla för vad som går hem i stugorna. Och han levererar roligheterna utan att verka alltför krystad.

For a long time, presidential humour was predictable as a knock-knock joke. Then along came President Obama, dropping the word “heezy,” mimicking viral memes, and quipping that he and Joe Biden are so close, they’d probably be denied service at an Indiana pizza joint.

[…]

The president’s reputation as a funny guy is, of course, partly courtesy of the professionally crafted material he reads off the Teleprompters. It’s no secret: A team of speechwriters writes his correspondents’ dinner routines for him. But Obama has input in that process, said David Litt, a former White House speechwriter who’s now the head writer at the Washington office of comedy website Funny or Die.

Writers consult with the president in the weeks leading up to the dinner to get a sense of the punchlines he likes — and those he doesn’t. Then the boss tweaks the final version. “He would make these little, small changes, but they would make such a difference,” Litt said. “They would punctuate the joke in a way that made it work better, or replace a phrase with a slightly better phrase.”

Obama has gotten plenty of unscripted laughs, too. During last year’s State of the Union address, Republicans cheered after he said he had no more elections to run. “I know, because I won both of them,” Obama zinged back. Those mic-dropping words didn’t appear in the advance copy of his remarks.

[…]

But the laughs often aren’t for their own sake. Obama has used comedic venues to advance his agenda, particularly among young people who are more likely to share a viral video than watch one of his speeches.

[…]

And the commander-in-chief’s style can fuel the criticisms that have long dogged him — that he is snooty and detached. Which, in Obama’s comedy world, is simply another opportunity to go meta.

“Some people say I’m arrogant, aloof, condescending,” the president said at last year’s dinner.

He paused.

“Some people are so dumb.”

Read Full Post »

HISTORIA | Dagens politiker låter sig gärna intervjuas av journalister. Intervjuer har blivit ett medvetet sätt för partierna att få ut sitt budskap till allmänheten.

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Därför medietränas politiker hårt för att klara en intervju och undvika journalisternas fällor. Samtidigt ingår intervjuteknik i journalistutbildningen.

Så har det inte alltid varit.

Förr intervjuades inte politiker speciellt ofta. Och eftersom de möttes med större respekt än idag behövde de inte heller förbereda sig lika minutiöst som idag. Skjutjärnsjouranistik är ett förhållandevis nytt fenomen.

Men en fördel med den gamla stilen var att politikern ofta hade möjlighet att formulera sina tankar kring komplexa problem.

Men trots detta är det inte från intervjuer vi fått vår bild av politikern Winston Churchill. När vi tänker på politisk kommunikation i förhållande till Churchill handlar det oftare om hans tal och retoriska förmåga.

Dessutom är det mer bilden av talaren än själva innehållet vi känner igen. (Hur många vet t.ex. att han talade om ”blood, toil, tears and sweat” och inte ”blood, sweat and tears”?)

Även ikonen Churchill – t.ex. hans bulldogsliknande framtoning – är tydligare för eftervärlden än hans politiska åsikter. Än idag står han som den stora symbolen för motståndet mot Adolf Hitler under andra världskriget.

Det är därför inte direkt den nyanserade politikern vi minns. Men läser man Kingsley Martins intervju med Churchill i New Statesman, åtta månader innan världskrigets utbrott, är det just den bild som framträder.

Han är både principfast och klartänkt. Han är en övertygad demokrat och långt ifrån den reaktionära konservativa politiker nidbild som så många revisionister har velat framhålla efter hans död.

Han talar initierat om de demokratiska och fascistiska staternas väsen. Och han är väl medveten om att de demokratiska rättigheterna riskerar urholkas om Storbritannien överreagerar för att skydda samhället mot i kampen mot ett totalitärt hot.

När han svarar på intervjufrågorna handlar det inte om några utslätade politiska ”talking-points” eller klyschor.

Kingsley Martin The country has learnt to associate you with the view that we must all get together as quickly as possible to rearm in defence of democracy. In view of the strength and character of the totalitarian states, is it possible to combine the reality of democratic freedom with efficient military organisation?

Mr Winston Churchill The essential aspects of democracy are the freedom of the individual, within the framework of laws passed by Parliament, to order his life as he pleases, and the uniform enforcement of tribunals independent of the executive. The laws are based on Magna Carta, Habeas Corpus, the Petition of Right and others. Without this foundation there can be no freedom or civilisation, anyone being at the mercy of officials and liable to be spied upon and betrayed even in his own home. As long as these rights are defended, the foundations of freedom are secure.

KM One point people are especially afraid of is that free criticism in Parliament and in the press may be sacrificed. The totalitarian states, it is said, are regimented, organised and unhampered, as the Prime Minister suggested the other day, by critics of the Government “who foul their own nest”.

WC Criticism may not be agreeable, but it is necessary. It fulfils the same function as pain in the human body; it calls attention to the development of an unhealthy state of things. If it is heeded in time, danger may be averted; if it is suppressed, a fatal distemper may develop.

KM Do you attribute the slowness in preparation of which you complain to any inherent defect in democratic institutions?

WC I am convinced that with adequate leadership, democracy can be a more efficient form of government than Fascism. In this country at any rate the people can readily be convinced that it is necessary to make sacrifices, and they will willingly undertake them if the situation is put clearly and fairly before them . . . It may be that greater efficiency in secret military preparations can be achieved in a country with autocratic institutions than by the democratic system. But this advantage is not necessarily great, and it is far outweighed by the strength of a democratic country in a long war. In an autocracy, when the pinch comes, the blame is thrown upon the leader and the system breaks up. In a democratic country the people feel that they are respon­sible, and if they believe in their cause will hold out much longer than the population of Dictator States . . .

[…]

KM People who are not necessarily pacifist are horrified at the idea that we may go into another war with the same kind of generals who were responsible for Passchendaele and other horrors in the last war. They say that they might be prepared to fight for democracy if they were democratically led; but that they are damned if they will be sacrificed again for the Camberley clique that was so horribly inefficient and wasteful in the last war. Do you think it is possible to democratise the army?

WC It is quite true, I know, that many people consider that the cadre of officers is selected from too narrow a class. I have always taken the view that merit should be rewarded by promotion in the army as in any other profession. I support this not only from the point of view of democratising the army, but mainly because I think it leads to efficiency such as no other system can achieve.

KM May I ask one more question of a more general character? Most of us feel that if there is a war it will be so destructive that the very substance of our civilisation, let alone our democracy, is likely to be destroyed. Clearly the great object is to prevent war. Is it possible in your view still to regard these military preparations, not as the acceptance of inevitable war, but merely as a necessary complement of a policy which may keep the peace?

WC I fear that failure to rearm Britain is bound to lead to war. Had we strengthened our defences earlier, the arms race need never have arisen. We should have come to a settlement with Germany while she was still disarmed. I think it is still possible, with a strong Britain and France, to preserve the peace of Europe.

KM Is it not true historically that an armaments race leads to war?

WC To say that an arms race always leads to war seems to me to be putting the cart before the horse. A government resolved to attain ends detrimental to its neighbours, which does not shrink from the possibility of war, makes preparations for war, its neighbours take defensive action, and you say an arms race is beginning. But this is the symptom of the intention of one government to challenge or destroy its neighbours, not the cause of the conflict. The pace is set by the potential aggressor, and, failing collective action by the rest of the world to resist him, the alternatives are an arms race or surrender. War is very terrible, but stirs a proud people. There have been periods in our history when we have given way for a long time, but a new and formidable mood arises . . .

Läs mer: En intervju med Churchill i The New York Herald den 2 februari 1915 när han var First Lord of the Admirality.

Read Full Post »

Valaffisch CDU 1949 Tyskland

Här en valaffisch från kristdemokratiska CDU. Det lite strikta svartvita fotot av Konrad Adenauer signaler stabilitet och statsmannaskap.

”Med Adenauer för fred, frihet och Tysklands enhet. Därför CDU” användes 1949 i det första valet till Västtysklands Bundestag.

CDU kampanjade på att Tyskland skulle alliera sig med övriga västländer, inklusive USA, och att Tyskland skulle bli medlem i Nato.

CDU vann och Adenauer blev förbundskansler.

Read Full Post »

VAL 2016 | Under intervjuer och valdebatter och när han är ute kampanjar nämner Donald Trump gärna hur rik han är.

Tempus - nr 43 - 23-30 oktober 2015

Vad som skulle vara politiskt självmord i Sverige kan vara en framgångsrik strategi i en amerikansk valrörelse.

Det finns två anledningar till detta.

I USA tycker inte gemene man att rikedom är något man behöver skämmas för. Tvärt om. Alla hoppas att de själva också skall bli rika som troll.

I Trumps fall hänger det också samman med att hans rikedom uppfattas som en garant för att han inte skall låta sig köpas av olika intressen.

I amerikansk politik kan de flesta politiker inte bli valda utan att tigga pengar från rika donatorer. Och dessa donatorer vill ofta ha något i utbyte mot sina pengar.

Trumps förmögenhet gör det möjligt för honom att säga vad han vill. Han kan strunta i vad det republikanska partiet tycker och tänker. Eller vad som uppfattas som politiskt korrekt bland opinionsbildare.

Mannen med håret har t.o.m. lyckats väva in sin förmögenhet i ett skämt – vilket i sig är ett smart sätt att undvika att skrytet avskräcker potentiella väljare.

I en artikel i Washington Post listar Roxanne Roberts t.o.m. Trumps hår bland hans förmögenheter. Svenska Tempus har översatt artikeln:

– Vad är skillnaden mellan en våt tvättbjörn och Donald J. Trumps hår? frågade Trump när han medverkade i en standup-show på Comedy Central 2011.

– En våt tvättbjörn har inte sju miljarder f— ing dollar på banken.

Ingen lista över Trump tillgångar är komplett utan att man nämner hans största stolthet och glädje: Håret. Inte vilket hår som helst, utan det gyllene, fönade håret som har varit föremål för tusentals skämt, en feberdröm om hårsprayad oövervinnerlighet. Och han hävdar envist at det är hans eget.

”Jag har inte tupé,” sade han till sina supportrar i augusti och drog upp en kvinna från publiken och lät henne känna på hans riktiga hår.

Håret är så inspirerande att Homer Simpson åkte på en ”Trumptastisk resa”.

– Om jag rör vid det,  kommer det att bota min skallighet? undrade en vördnadsfull Homer.

Tidskriftsomslag. Tempus, nummer 43, den 23-30 oktober 2015.

Read Full Post »

IMAGE Inom Labour är Tony Blair numera näst intill hatad. Det är lite märkligt med tanke på att han är partiets mest framgångsrika premiärminister.

William Hague and Tony Blair

Han står idag i bjärt kontrast till sina efterföljare på partiledarposten. Vare sig Gordon Brown eller Ed Miliband lyckades leva upp till förväntningarna.

William Hague, tidigare partiledare (1997-2001) för Conservative Party, förklarar i The Telegraph hur det var att ha honom som huvudmotståndare och vad det var som gjorde Blair så framgångsrik.

Det är svårt att se den nyvalde partiledaren Jeremy Corbyn kommer att ta någon notis om Hagues lärdomar.

In late 1997, having rather rashly taken on the job of Leader of Her Majesty’s Opposition, I discussed with the new prime minister, Tony Blair, which of us had the most difficult job. “You have,” he said, without a moment’s doubt.

Blair was right. And that job was doubly more difficult because it was one pitched every day against him, the most formidable electoral opponent the Conservative Party has faced in its entire history. Before him, Labour had only twice since its foundation won a decisive majority; with him it did so three times in a row.

Although he is despised in Labour’s current leadership election, Blair was a Tory leader’s worst nightmare: appealing to the swing voter and reassuring to the Right-leaning, it was hard to find a square on the political chessboard on which he did not already sit. When people told me I did well at Prime Minister’s Questions, I knew I had to, since I had very little else going for me at all – I had to raise the morale of Conservatives each Wednesday to get them through the frustration and impotence of every other day of the week.

Blair courted business leaders and Right-wing newspapers, often to great effect. He was a Labour leader who loved being thought to be a secret Tory, a pro-European who was fanatical in support for the United States, a big spender who kept income taxes down, an Anglican who let it be known he wanted to be a Catholic and regularly read the Koran. He could be tough or soft or determined or flexible as necessary and shed tears if needed, seemingly at will. To the political law that you can’t fool all of the people all of the time he added Blair’s law – that you can make a very serious attempt at it.

This was the human election-winning machine against which some of us dashed ourselves, making the Charge of the Light Brigade look like a promising manoeuvre by comparison. Yet now, only eight years after he left the scene he dominated, his party’s election is conducted with scorn for the most successful leader they ever had.

Bild: Utrikesminister William Hague och Tony Blair 2010.  Foto från The Office of Tony Blair

Read Full Post »

USA | Ben Carsons kampanj går bra. Åtminstone i Iowa där han ligger jämt med Donald Trump i opinionsmätningar.

Ben Carson

Så vad är det Carson gör rätt?

Enligt Tessa Berenson i Time är det fyra saker som gör hans kampanj lite okonventionell jämfört med övriga republikanska presidentkandidater.

1. Friend Facebook

Gimmicks like Pet Week, when fans post cat pics, have earned Carson 2.7 million likes, nine times as many as Jeb Bush. If Carson posts, “‘I’ve scratched my left ear,’ we get 9,000 likes,” says aide Doug Watts.

2. Sell bus space

Dubbed the Healer Hauler after an online competition, Carson’s tour bus has children’s names written on the sides for $50 a pop, “so he would remember why he was running,” says Carson’s campaign manager.

3. Keep it small

With an average donation of $50, he raised $6 million in August alone. He raised $160,000 in two days by asking supporters to chip in $40 to pay his South Carolina ballot-filing fee.

4. Stay low-key

Carson’s team made a decision never to attack another candidate, even if Carson gets hit first. “It’s not Dr. Carson,” Watts says. “It’s not the way he works.”

Läs mer: “The Secret of Ben Carson’s Campaign Success: Facebook

Read Full Post »

Older Posts »