Politisk kommunikation: Effektiv skräckpropaganda!

VAL 2016 | Rädsla är en viktig motivationsfaktor inför ett val. Den sida som kan måla upp ett trovärdigt skräckscenario har en rejäl fördel.

Detta gynnar ofta anhängarna till status quo eftersom ingen kan bevisa hur framtiden kommer att gestalta sig.

För- och nackdelarna med ett medlemskap i EU är svårt att kvantifiera. Frågan är så komplex att inte ens experterna kan ge någon tydlig bild av de ekonomiska konsekvenserna av medlemskap för vare sig enskilda medborgare eller för medlemsländerna.

Anhängarna till ett EU-medlemskap har en fördel eftersom man alltid kan hävda att en förändring riskerar det man redan uppnått. Så länge som nuläget inte har inneburet påtagliga nackdelar för väljarna kan man alltid hävda att vi vet vad vi har men inte vad vi riskerar att få om man röstar för ett utträde.

Charles Moore på The Spectator har noterat att kampanjen Vote Leave har haft svårt att möta de argument som Vote Remain har pumpat ut inför folkomröstningen. Inte minst för att Vote Remain har hela regeringskansliets resurser till sitt förfogande.

Vote Leave ser ut att sakna ett effektivt ”war room” som kan neutralisera alla påstående om påstådda negativa konsekvenser av Brexit.

The Leave camp sometimes looks stumped because it cannot give a precise answer to what would happen economically if we were not in the EU. This is always a problem for people who believe in freedom rather than government control. In the 1970s, inflation and bad labour relations were the enemy. It became an article of faith among the elites that the answer was a ‘prices and incomes policy’ in which wise people, managed by governments, decided what should be the fair relation between the two. The widely worshipped J.K. Galbraith explained in 1975 that ‘pay and price curbs will be a permanent feature, both in Britain and in every other industrial nation’. Anyone who suggested otherwise had to put up with ‘How on earth will you control it? What will you do about industrial anarchy?’ People who said that essentially the best thing to do was to break the automatic linkage between pay and prices and then see what happened next were considered mad. By the 21st century, no western country any longer had such curbs, and even the heirs of Galbraith are not trying to bring them back. Almost all of the economic arguments for membership of the EU are based on fear of freedom. It is, unfortunately, a powerful emotion.

One thing I miss in the No campaign is a front-rank real expert, rather like that man on the radio called Bill Frindall who used to know every cricket score in history.  As the government publishes every day of the campaign a stupendous amount of facts whitch are not true, it is no good just complaining.  You have to refute them, giving chapter and verse.  It is a difficulty for the Leave camp that most of its members, because they do not like rule by Brussels, are not absolutely secure in their knowledge of its details.  An exception is Daniel Hannan.  Vote Leave should put him forward more.

Bild: Independent.

Read Full Post »

PR: Humor och politisk kommunikation!

POLITIK | Journalister och väljare gillar politiker som har humor. Frågan är bara om man vinner speciellt många väljare på det.

En svensk politiker som lyckades leverera roligheter på löpande band var Kristdemokraternas Göran Hägglund.

Men det hjälpte vare sig honom själv eller partiet när det väl var dags för val. Opinionssiffrorna och valresultaten imponerade aldrig under Hägglunds tid som partiledare.

Emily Heil på engelska The Independent har skrivit en intressant artikel om hur Barack Obama använder humor för att få fram sitt politiska budskap för att kunna påverka allmänheten.

Humor är vanligare i amerikansk politik än här. Och Obama verkar ha en genuin känsla för vad som går hem i stugorna. Och han levererar roligheterna utan att verka alltför krystad.

For a long time, presidential humour was predictable as a knock-knock joke. Then along came President Obama, dropping the word “heezy,” mimicking viral memes, and quipping that he and Joe Biden are so close, they’d probably be denied service at an Indiana pizza joint.

[…]

The president’s reputation as a funny guy is, of course, partly courtesy of the professionally crafted material he reads off the Teleprompters. It’s no secret: A team of speechwriters writes his correspondents’ dinner routines for him. But Obama has input in that process, said David Litt, a former White House speechwriter who’s now the head writer at the Washington office of comedy website Funny or Die.

Writers consult with the president in the weeks leading up to the dinner to get a sense of the punchlines he likes — and those he doesn’t. Then the boss tweaks the final version. “He would make these little, small changes, but they would make such a difference,” Litt said. “They would punctuate the joke in a way that made it work better, or replace a phrase with a slightly better phrase.”

Obama has gotten plenty of unscripted laughs, too. During last year’s State of the Union address, Republicans cheered after he said he had no more elections to run. “I know, because I won both of them,” Obama zinged back. Those mic-dropping words didn’t appear in the advance copy of his remarks.

[…]

But the laughs often aren’t for their own sake. Obama has used comedic venues to advance his agenda, particularly among young people who are more likely to share a viral video than watch one of his speeches.

[…]

And the commander-in-chief’s style can fuel the criticisms that have long dogged him — that he is snooty and detached. Which, in Obama’s comedy world, is simply another opportunity to go meta.

“Some people say I’m arrogant, aloof, condescending,” the president said at last year’s dinner.

He paused.

“Some people are so dumb.”

Read Full Post »

Arkivet: En intervju med Winston Churchill!

HISTORIA | Dagens politiker låter sig gärna intervjuas av journalister. Intervjuer har blivit ett medvetet sätt för partierna att få ut sitt budskap till allmänheten.

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Därför medietränas politiker hårt för att klara en intervju och undvika journalisternas fällor. Samtidigt ingår intervjuteknik i journalistutbildningen.

Så har det inte alltid varit.

Förr intervjuades inte politiker speciellt ofta. Och eftersom de möttes med större respekt än idag behövde de inte heller förbereda sig lika minutiöst som idag. Skjutjärnsjouranistik är ett förhållandevis nytt fenomen.

Men en fördel med den gamla stilen var att politikern ofta hade möjlighet att formulera sina tankar kring komplexa problem.

Men trots detta är det inte från intervjuer vi fått vår bild av politikern Winston Churchill. När vi tänker på politisk kommunikation i förhållande till Churchill handlar det oftare om hans tal och retoriska förmåga.

Dessutom är det mer bilden av talaren än själva innehållet vi känner igen. (Hur många vet t.ex. att han talade om ”blood, toil, tears and sweat” och inte ”blood, sweat and tears”?)

Även ikonen Churchill – t.ex. hans bulldogsliknande framtoning – är tydligare för eftervärlden än hans politiska åsikter. Än idag står han som den stora symbolen för motståndet mot Adolf Hitler under andra världskriget.

Det är därför inte direkt den nyanserade politikern vi minns. Men läser man Kingsley Martins intervju med Churchill i New Statesman, åtta månader innan världskrigets utbrott, är det just den bild som framträder.

Han är både principfast och klartänkt. Han är en övertygad demokrat och långt ifrån den reaktionära konservativa politiker nidbild som så många revisionister har velat framhålla efter hans död.

Han talar initierat om de demokratiska och fascistiska staternas väsen. Och han är väl medveten om att de demokratiska rättigheterna riskerar urholkas om Storbritannien överreagerar för att skydda samhället mot i kampen mot ett totalitärt hot.

När han svarar på intervjufrågorna handlar det inte om några utslätade politiska ”talking-points” eller klyschor.

Kingsley Martin The country has learnt to associate you with the view that we must all get together as quickly as possible to rearm in defence of democracy. In view of the strength and character of the totalitarian states, is it possible to combine the reality of democratic freedom with efficient military organisation?

Mr Winston Churchill The essential aspects of democracy are the freedom of the individual, within the framework of laws passed by Parliament, to order his life as he pleases, and the uniform enforcement of tribunals independent of the executive. The laws are based on Magna Carta, Habeas Corpus, the Petition of Right and others. Without this foundation there can be no freedom or civilisation, anyone being at the mercy of officials and liable to be spied upon and betrayed even in his own home. As long as these rights are defended, the foundations of freedom are secure.

KM One point people are especially afraid of is that free criticism in Parliament and in the press may be sacrificed. The totalitarian states, it is said, are regimented, organised and unhampered, as the Prime Minister suggested the other day, by critics of the Government “who foul their own nest”.

WC Criticism may not be agreeable, but it is necessary. It fulfils the same function as pain in the human body; it calls attention to the development of an unhealthy state of things. If it is heeded in time, danger may be averted; if it is suppressed, a fatal distemper may develop.

KM Do you attribute the slowness in preparation of which you complain to any inherent defect in democratic institutions?

WC I am convinced that with adequate leadership, democracy can be a more efficient form of government than Fascism. In this country at any rate the people can readily be convinced that it is necessary to make sacrifices, and they will willingly undertake them if the situation is put clearly and fairly before them . . . It may be that greater efficiency in secret military preparations can be achieved in a country with autocratic institutions than by the democratic system. But this advantage is not necessarily great, and it is far outweighed by the strength of a democratic country in a long war. In an autocracy, when the pinch comes, the blame is thrown upon the leader and the system breaks up. In a democratic country the people feel that they are respon­sible, and if they believe in their cause will hold out much longer than the population of Dictator States . . .

[…]

KM People who are not necessarily pacifist are horrified at the idea that we may go into another war with the same kind of generals who were responsible for Passchendaele and other horrors in the last war. They say that they might be prepared to fight for democracy if they were democratically led; but that they are damned if they will be sacrificed again for the Camberley clique that was so horribly inefficient and wasteful in the last war. Do you think it is possible to democratise the army?

WC It is quite true, I know, that many people consider that the cadre of officers is selected from too narrow a class. I have always taken the view that merit should be rewarded by promotion in the army as in any other profession. I support this not only from the point of view of democratising the army, but mainly because I think it leads to efficiency such as no other system can achieve.

KM May I ask one more question of a more general character? Most of us feel that if there is a war it will be so destructive that the very substance of our civilisation, let alone our democracy, is likely to be destroyed. Clearly the great object is to prevent war. Is it possible in your view still to regard these military preparations, not as the acceptance of inevitable war, but merely as a necessary complement of a policy which may keep the peace?

WC I fear that failure to rearm Britain is bound to lead to war. Had we strengthened our defences earlier, the arms race need never have arisen. We should have come to a settlement with Germany while she was still disarmed. I think it is still possible, with a strong Britain and France, to preserve the peace of Europe.

KM Is it not true historically that an armaments race leads to war?

WC To say that an arms race always leads to war seems to me to be putting the cart before the horse. A government resolved to attain ends detrimental to its neighbours, which does not shrink from the possibility of war, makes preparations for war, its neighbours take defensive action, and you say an arms race is beginning. But this is the symptom of the intention of one government to challenge or destroy its neighbours, not the cause of the conflict. The pace is set by the potential aggressor, and, failing collective action by the rest of the world to resist him, the alternatives are an arms race or surrender. War is very terrible, but stirs a proud people. There have been periods in our history when we have given way for a long time, but a new and formidable mood arises . . .

Läs mer: En intervju med Churchill i The New York Herald den 2 februari 1915 när han var First Lord of the Admirality.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: En valaffisch från CDU!

Här en valaffisch från kristdemokratiska CDU. Det lite strikta svartvita fotot av Konrad Adenauer signaler stabilitet och statsmannaskap.

”Med Adenauer för fred, frihet och Tysklands enhet. Därför CDU” användes 1949 i det första valet till Västtysklands Bundestag.

CDU kampanjade på att Tyskland skulle alliera sig med övriga västländer, inklusive USA, och att Tyskland skulle bli medlem i Nato.

CDU vann och Adenauer blev förbundskansler.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Rikedom som politisk strategi!

VAL 2016 | Under intervjuer och valdebatter och när han är ute kampanjar nämner Donald Trump gärna hur rik han är.

Vad som skulle vara politiskt självmord i Sverige kan vara en framgångsrik strategi i en amerikansk valrörelse.

Det finns två anledningar till detta.

I USA tycker inte gemene man att rikedom är något man behöver skämmas för. Tvärt om. Alla hoppas att de själva också skall bli rika som troll.

I Trumps fall hänger det också samman med att hans rikedom uppfattas som en garant för att han inte skall låta sig köpas av olika intressen.

I amerikansk politik kan de flesta politiker inte bli valda utan att tigga pengar från rika donatorer. Och dessa donatorer vill ofta ha något i utbyte mot sina pengar.

Trumps förmögenhet gör det möjligt för honom att säga vad han vill. Han kan strunta i vad det republikanska partiet tycker och tänker. Eller vad som uppfattas som politiskt korrekt bland opinionsbildare.

Mannen med håret har t.o.m. lyckats väva in sin förmögenhet i ett skämt – vilket i sig är ett smart sätt att undvika att skrytet avskräcker potentiella väljare.

I en artikel i Washington Post listar Roxanne Roberts t.o.m. Trumps hår bland hans förmögenheter. Svenska Tempus har översatt artikeln:

– Vad är skillnaden mellan en våt tvättbjörn och Donald J. Trumps hår? frågade Trump när han medverkade i en standup-show på Comedy Central 2011.

– En våt tvättbjörn har inte sju miljarder f— ing dollar på banken.

Ingen lista över Trump tillgångar är komplett utan att man nämner hans största stolthet och glädje: Håret. Inte vilket hår som helst, utan det gyllene, fönade håret som har varit föremål för tusentals skämt, en feberdröm om hårsprayad oövervinnerlighet. Och han hävdar envist at det är hans eget.

”Jag har inte tupé,” sade han till sina supportrar i augusti och drog upp en kvinna från publiken och lät henne känna på hans riktiga hår.

Håret är så inspirerande att Homer Simpson åkte på en ”Trumptastisk resa”.

– Om jag rör vid det,  kommer det att bota min skallighet? undrade en vördnadsfull Homer.

Tidskriftsomslag. Tempus, nummer 43, den 23-30 oktober 2015.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Därför vann alltid Tony Blair!

IMAGE | Inom Labour är Tony Blair numera näst intill hatad. Det är lite märkligt med tanke på att han är partiets mest framgångsrika premiärminister.

Han står idag i bjärt kontrast till sina efterföljare på partiledarposten. Vare sig Gordon Brown eller Ed Miliband lyckades leva upp till förväntningarna.

William Hague, tidigare partiledare (1997-2001) för Conservative Party, förklarar i The Telegraph hur det var att ha honom som huvudmotståndare och vad det var som gjorde Blair så framgångsrik.

Det är svårt att se den nyvalde partiledaren Jeremy Corbyn kommer att ta någon notis om Hagues lärdomar.

In late 1997, having rather rashly taken on the job of Leader of Her Majesty’s Opposition, I discussed with the new prime minister, Tony Blair, which of us had the most difficult job. “You have,” he said, without a moment’s doubt.

Blair was right. And that job was doubly more difficult because it was one pitched every day against him, the most formidable electoral opponent the Conservative Party has faced in its entire history. Before him, Labour had only twice since its foundation won a decisive majority; with him it did so three times in a row.

Although he is despised in Labour’s current leadership election, Blair was a Tory leader’s worst nightmare: appealing to the swing voter and reassuring to the Right-leaning, it was hard to find a square on the political chessboard on which he did not already sit. When people told me I did well at Prime Minister’s Questions, I knew I had to, since I had very little else going for me at all – I had to raise the morale of Conservatives each Wednesday to get them through the frustration and impotence of every other day of the week.

Blair courted business leaders and Right-wing newspapers, often to great effect. He was a Labour leader who loved being thought to be a secret Tory, a pro-European who was fanatical in support for the United States, a big spender who kept income taxes down, an Anglican who let it be known he wanted to be a Catholic and regularly read the Koran. He could be tough or soft or determined or flexible as necessary and shed tears if needed, seemingly at will. To the political law that you can’t fool all of the people all of the time he added Blair’s law – that you can make a very serious attempt at it.

This was the human election-winning machine against which some of us dashed ourselves, making the Charge of the Light Brigade look like a promising manoeuvre by comparison. Yet now, only eight years after he left the scene he dominated, his party’s election is conducted with scorn for the most successful leader they ever had.

Bild: Utrikesminister William Hague och Tony Blair 2010.  Foto från The Office of Tony Blair. 

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Ben Carsons fyra kampanjtrick!

USA | Ben Carsons kampanj går bra. Åtminstone i Iowa där han ligger jämt med Donald Trump i opinionsmätningar.

Så vad är det Carson gör rätt?

Enligt Tessa Berenson i Time är det fyra saker som gör hans kampanj lite okonventionell jämfört med övriga republikanska presidentkandidater.

1. Friend Facebook

Gimmicks like Pet Week, when fans post cat pics, have earned Carson 2.7 million likes, nine times as many as Jeb Bush. If Carson posts, “‘I’ve scratched my left ear,’ we get 9,000 likes,” says aide Doug Watts.

2. Sell bus space

Dubbed the Healer Hauler after an online competition, Carson’s tour bus has children’s names written on the sides for $50 a pop, “so he would remember why he was running,” says Carson’s campaign manager.

3. Keep it small

With an average donation of $50, he raised $6 million in August alone. He raised $160,000 in two days by asking supporters to chip in $40 to pay his South Carolina ballot-filing fee.

4. Stay low-key

Carson’s team made a decision never to attack another candidate, even if Carson gets hit first. “It’s not Dr. Carson,” Watts says. “It’s not the way he works.”

Läs mer: “The Secret of Ben Carson’s Campaign Success: Facebook”

Read Full Post »

PR: ”Storytelling” som politisk kommunikation!

KAMPANJ | Alla gör det. Fredrik Reinfeldt gjorde det. Och nu är det dags för Stefan Löfven och Hillary Clinton att göra samma sak.

Alla politiker använder sig av en form av politisk storytelling för att få ut budskapet om sig själva som ”vanlig människor” som vill göra skillnad.

Och vägen till att bli accepterad som ”vanlig människa” går ofta via andra människor som verkligen lever vanliga liv.

Som så mycket annat har politiken anammat idén om storytelling från näringslivets PR-kampanjer.

Konstnären, filmaren och skribenten Sonia Hedstrand har tittat på fenomenet. Hon har tagit som utgångspunkt Hillary Clintons lansering av sin kampanj för att bli USA:s nästa president.

Hedstrand skrev om ”Härliga härskarhistorier” i Ordfront magasin:

I intervjuer har Hillary sagt att hon förlorade mot Barack Obama 2008 för att hennes kampanj inte varit tillräckligt övertänkt. Den här gången är den det. I videon Getting ready, filmad med handkamera för den rätta dokumentära känslan, skriver denna Yale-utbildade advokat, miljardär, president-fru och utrikesminister effektivt in sig själv som tillhörande »verklighetens folk«.

PR-tricket bakom detta skådespel, »based on a true story«, eller snarare flera små anekdoter ur verkliga liv är att ge tittaren, förlåt väljaren, en känsla av autenticitet, äkthet. Performing realness är ett begrepp som används i Paris is burning, en kultdokumentär som skildrar ballroom-kulturen i en queer afrikansk-amerikansk och latino-miljö på Manhattan i slutet av 80-talet. En viktig aspekt av framträdandet under en ball är realness. Det handlar om att kunna passera, upplevas som äkta. Amerikanska presidenter har varit mästare på att framföra realness, verklighet, i kategorin Everyday American, som i Hillarys version 2015 även inkluderar amerikaner med skilda bakgrunder, åldrar och sexualiteter.

[…]

I sin bok Storytelling – Bewitching the modern mind från 2007 reder den franske litteraturforskaren Christian Salmon ut historien bakom den så kallade narrativa vändningen på 00-talet, och hur berättande blev en metod för att skapa lojalitet bland anställda inom ett företag. Salmon beskriver hur de nya dotcom-företagen stötte på problem runt millennieskiftet då den gamla ordningen där arbetaren förväntades tiga och lyda inte längre fungerade när affärsidén nu var kommunikation. Den disciplinära fabriken baserad på militärförläggningens modell var passé, och 60-tals-ungdomens revolutionära lek inkorporerades i det kapitalistiska systemet när de anställdas kreativitet och lust blev råmaterial i produktionen av upplevelser och mjukvara. Arbetarens tystnad identifierades som ett resursslöseri. Utan samtal ingen konfliktlösning, konflikter kan leda till energiförlust i företaget, som i värsta fall går i konkurs. Den nya tidens management-gurus uppmanade anställda att sluta tiga och börja berätta sina historier. Skvallret vid kaffeautomaten eller i lunchrummet var i själva verket en resurs som kunde exploateras och kontrolleras till företagets fördel. Storytelling management, STM, var fött.

[…]

Vad Hillary Clinton ska göra om hon blir vald? Det framgår inte av lanseringen. Bara att hon gör sig redo att kämpa för att bli president. Både intern och extern corporate storytelling, såväl i kommersiellt som i politiskt syfte, består alltså av insamlandet av korta historier ur »verkligheten«, som sedan ska spridas vidare för att skapa en känsla av gemenskap, lojalitet och allmänt välbefinnande kopplat till ett visst varumärke. Reklamen är ute, word of mouth, mun till mun-metoden, är inne. Så kallade ambassadörer sprider de goda historierna om företag vidare helt gratis och frivilligt till vänner och bekanta, potentiellt nya konsumenter.

Tidskriftsomslag: Ordfront magasin, nummer 3, 2015.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Donald Trumps kampanjstil!

USA | ”Speak softly and carry a big stick” är ett uttryck som brukar tillskrivas Theodore Roosevelt.

Donald Trumps strategi verkar vara den diametralt motsatta. Han talar tufft men har en pragmatisk inställning i många frågor enligt Michael Scherer i Time.

Strategin verkar fungera. Trump leder över sina republikanska rivaler i många opinionsmätningar.

“I don’t think the people running for office are real,” säger Trump. “They have to throw a lot of consultants away and be themselves. I think it is one of the things that has helped me.”

Scherer har studerat Trumps kampanjstil.

If you want to understand what is happening in the country right now, to get at its shifting id, its calcifying frustrations, its guttural demand for change, you need only listen to that message of disgust, for the political system, its falsehoods and failures, which has taken Trump to the top of the Republican polls.

[…]

“It’s a belief that the country is fundamentally broken and nobody is fixing it,” explains Republican pollster Frank Luntz. “It’s a sense that all the elites are in it for themselves and everybody else is suffering.” It is also a reminder that performance matters. On the two dimensions of your television screen, in the 20-­second sound bite of an often bankrupt process, what H.L. Mencken termed “a carnival of buncombe,” a true showman can beat out rank even on his worst days.

[…]

When he says he will beat China, steal Iraq’s oil and stick it to Iran, he is selling an unlikely dream. But that, after all, is what campaigns are about. “I’m just as disappointed with the Republicans as I am the Democrats,” Trump says. “It’s just so false and so phony and they can’t move—it’s moribund. They become weak and ineffective, except with one thing, getting themselves re-elected. That’s the one thing they’re good at.” Preach.

“There are two things going on,” explains Roger Stone, Trump’s on-again, off-again political consultant, who left his campaign orbit most recently on Aug. 8. “One is the total revulsion of American voters with politicians and the entire political system. And secondarily, just the belief that he can’t be bought.

[…]

Less than 32% of the country has a favorable view of the Republican Party, including just 68% of people who call themselves Republicans. And the numbers are falling. “Every time somebody says I made a mistake, they do the polls and my numbers go up,” Trump says. “So I guess I haven’t made a mistake.”

[…]

Most of his rivals have been cowed by the onslaughts, unable to beat the more popular bully at his game. “At this point we just have to ride it out, wherever he takes us,” says a strategist for another GOP contender. “What else can we do?”

The bigger question is whether Trump can paste some broader credibility to his winning posture before his rivals gang up on him to push him from the field. It means a lot to have 25% of the vote when 17 candidates are running, but there are signs in the polls that many of those who don’t support him now will never vote for him. A recent CNN poll found that 58% of Republican-­primary voters thought Trump on the ticket would decrease the odds that the party wins the White House. More than half the country still finds him unqualified for the presidency.

His response has been a focus on policy, releasing a written plan for immigration that is both bold and indecipherable. He would build the wall, confiscate the earnings of undocumented immigrants if Mexico did not pay for it, seek an end to birthright citizenship and rejigger the way immigrants who enter the country legally get visas. As for the estimated 11 million now in the country without papers, including about 10% of California’s workforce, “they have to go,” though he won’t say how he plans to make them leave, and he promises to return the “good ones” quickly. Whether those lucky winners will get an eventual path to citizenship—he won’t say just yet.

[…]

Most of his rivals can’t even find a clear answer to the question of whether they agree with Trump’s threadbare immigration white paper, while Clinton has become a master of boldly committing to policies that poll well for her coalition while attempting to dodge any pressing question that might complicate her coronation. Yet it would be a mistake to think Trump is incapable of moderation or nuance. At heart he is a pragmatist, not an ideologue. He would not rip up Obama’s nuclear deal with Iran, because contracts matter, but he would “enforce that deal like they never saw.” He boldly defends Planned Parenthood for the women’s health care it provides, not the abortions. And while his rivals quietly plot deep cuts in costly senior entitlement programs, he promises to treat Social Security and Medicare as sacrosanct.

Tidskriftsomslag: Time den 31 augusti 2015

Read Full Post »

Politisk kommunikation: ”Making a Difference”!

Jeb Bush presenterar sig för amerikanerna inför valet 2016 i videon ”Making a Difference”.

Read Full Post »