Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

TIDSKRIFT: Alan Brinkley har skrivit en biografi om skaparen av tidskrifterna Time, Fortune och Life.

Ett längre utdrag av boken The Publisher – Henry Luce and His American Century kan man läsa i Vanity Fair (maj 2010, men tyvärr endast i pappersutgåvan). 

”Just out of Yale, Henry Luce and Briton Hadden staked their golden-boy reputations on a presumptuous, prophetic challenge to a recession-weakened media establishment.”

Time was attractive to them because it captured something of the dual purpose of their enterprise – to chronicle the passage of time and to save readers precious time. They also experimented with various subtitles, using such words as ”chronicle” and ”digest” and ”weekly-newspaper”, but they finally settled on a term of their own invention: ”news-magazine”. (The hyphen disappeared in the late 20s.) It reflected [Briton] Hadden’s delight in creating new compound words and phrases.

Annonser

Read Full Post »

VAL 2010: Partiledarnas Spotifylistor har publicerats och analyserats i media.

Frågan är naturligtvis om listorna har någon som helst betydelse för hur väljarnas kommer att lägga sin röst i vallokalen i september.

Med något så till synes oskyldigt som en personlig Spotifylista kan i stället politikern – och hans eller hennes mediekonsulter och pr-personer – politisera vilken musik som helst. När de svenska partiledarna presenterar sina Spotifylistor blir avsändarens uppsåt mycket intressantare än själva musiken. […]

Men inget av detta har undgått partiledarna som sakta börjar inse att deras smak kan användas som ett vapen. Lika mycket mot dem som av dem.

Så skriver Andres Lokko i Svenska Dagbladet vid en analys av partiledarnas musiksmak.

Men dessa kritikers slutsatser säger minst lika mycket om kritikerna själva och deras fördomar som om de politiker vars smak man recenserar.

Läs mer: Anders Lokkos analys och de av Svenska Dagbladet sammanställda listorna. Även Fredrik Strage har intervjuats i Fokus om Spotifylistorna och om kopplingen mellan politik och musik.

Read Full Post »

POLITIK: Pocketversionen av Sverigedemokraterna in på bara skinnet av Pontus Mattsson har kommit ut på Natur & Kultur. Mattsson är politisk reporter på Sveriges Radios Ekoredaktion.

Utgåvan är uppdaterad och visa nya faktauppgifter har tillkommit som inte fanns med när boken kom ut första gången 2009.

Boken innehåller ett nyskrivet kapitel som ”sammanfattar den viktigaste händelseutvecklingen inom partiet under det senaste året”.

Boken är ballanserad och innehåller mycket intressant. Mattsson beskriver bland annat partiets ideologiska hemvist vilket media inte har ägnats speciellt mycket uppmärksamhet.

Mattsson poängterar att partiet definitionsmässigt är ett nationalistiskt parti. Det är nationen och den svenska särarten och kulturen som är grundbulten i partiets ideologi. 

En anledning till att partiet många gånger framstår som vagt och otydligt är att sverigedemokraterna själva har svårt att riktigt definiera begreppet och ge det en dagsaktuell politisk innebörd.

Alla partiets försök att bredda partiet politiskt landar till sist ändå i bara i ännu en ny version av deras kritik av svensk integrations- och invandrarpolitik. 

Sverigedemokraterna framstår i mångt och mycket fortfarande – trots försök till motsatsen – som ett enfrågeparti inriktat på just invandrare och integrationsfrågor.

Intressant är också när författaren beskriver den vånda och förvirring som har präglat de etablerade partiernas försök att formulera en strategi för att kunna hantera Sverigedemokraterna.

Det hela ger ett ad hoc-betonat intryck. Partierna använder den taktik som de av olika anledningar tycker verkar vara bäst för dagen. (s. 180)

Socialdemokraterna tog bl.a. fram ett hemligt strategidokument som poängterar att det är speciellt viktigt att möta och övertyga de potentiella sverigedemokratiska väljarna. Dessa är många gånger väljare som Socialdemokraterna traditionellt har kunnat räkna som sina sympatisörer.

Frågan är då förstås på vilket sätt denna [anti-sverigedemokratiska] retorik kommer att tas emot av dessa väljare: värdekonservativa arbetare med ett djupt misstroende gentemot just de personer som nu vill övertyga dem om Sverigedemokraternas uselhet och det egna partiets förträfflighet. Kommer det att fungera? (s. 175)

Svaret ges i september.

Read Full Post »

PRESSETIK: De flesta journalister anser det som en självklarhet att man alltid skall garantera en källa anonymitet om källan så önskar.

Michael Kinsley, krönikör i tidskriften The Atlantichåller inte med.

You cannot deny the sincerity or seriousness of journalists on this issue. Many (…) have gone to jail rather than break a promise of anonymity to a source. But you also cannot deny the arrogance of the absolutism here. The question is not whether journalists should be forced to break promises to anonymous sources. The question is whether they should have made these promises in the first place, and whether sometimes they should be happy to break them. (…) The CIA also has its secrets—legitimate secrets. Do the legitimate secrets of The New York Times always trump the legitimate secrets of the CIA? And why do reporters continue to owe protection to sources who turn out to be lying, or to be part of an official disinformation campaign rather than brave dissidents?

And does the press always get to decide whose secrets trump? What bothers me most about the cult of the source is the press’s insistence on its right to ignore due process of law and refuse to reveal sources even after the issue has been fully litigated. Fine: appeal it up to the Supreme Court if you want, but in a democracy with an (all but) uncorrupted judiciary, if you ultimately lose, you should obey the law as it is, not as you would like it to be. Especially if you are concurrently publishing editorials urging this course on the president of the United States (…)

And then there is the question of why any journalist who is also a citizen and a human being would even want to keep secret the identity of someone who is planning to destroy critical infrastructure.

Read Full Post »

Val 2010: Om De Rödgröna vinner valet så är det inte på grund av affären Lundin Oil och Carl Bildt.

Tron att kopplingen mellan utrikesminister Carl Bildt (M) och misstankarna om Lundin Oils brott mot folkrätten skulle kunna få regeringen i gungning är bara önsketänkande från de rödgrönas sida.

Det i vanliga fall så sansade nyhetsmagasinet Fokus spar inte på krutet när man påstår att förundersökningen om Lundin Oils verksamhet i Sudan utgör en ”pr-mässig atombomb mitt i den svenska valrörelsen”.

I realiteten är ”Bildt-affären” en sideshow i valrörelsen. 

Att Lundin Oil inte skulle känna till vad som försiggår i de områden där man verkar är naturligtvis rent nonsens. Hela deras affärsidé bygger på att bedriva verksamhet i oroshärdar och instabila områden.

Lika mycket nonsens är det naturligtvis när Carl Bildt påstår att han satte sig i styrelsen för att trodde sig kunna påverka utvecklingen i Sudan i positiv riktning.

Men detta är inte detsamma som att De Rödgröna kommer att kunna dra nytta av att jaga Carl Bildt för hans involvering i företaget.

1) För det första har Sverige ingen riktigt fungerande lagstiftning på området. Dessutom antyder inte ens förundersökningen att man har några misstänkta aktörer.

2) Väljarna är inte dumma. Även om alla naturligtvis förstår att misstankarna riktas mot Lundin Oil och dess (dåvarande) styrelseledamöter, inklusive Carl Bildt, kommer alla politiska utspel att få väljarna att inse att De Rödgröna bara försöker mjölka situationen för egen vinnings skull.

3) Risken för De Rödgröna är att man lägger för mycket krut på en fråga som inte påverkar väljarnas vardag överhuvudtaget.

Även väljare som tror att Carl Bildt och Lundin Oil är skyldiga till brott mot mänskligheten röstar inte med automatik på de rödgröna p.g.a. denna affär.

De väljare som däremot redan vet med sig att man tänker rösta på de rödgröna kommer att lägga Lundin Oil till sin lista över anledningar till att rösta mot allianspartierna.

4) Rent kommunikativt har de rödgröna bara lyckats med att röra upp en massa damm.

Rent retoriskt har Bild klarat sig bra så här långt. (Och när har ett utspel från mångsysslaren och tillika ordföranden i justitieutskottet Thomas Bodström (S) någonsin hjälpt Socialdemokraterna?)

Det är svårt att se att Alliansen, Moderaterna eller Carl Bildt har tagit någon som helst skada trots att förundersökningen även har fått internationell uppmärksamhet.

Att Danmarks tidigare statsminister – socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen – och den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet (PES) kräver att Bildt skall ta time out bekräftar snarare att frågan har politiserats.

Väljarna låter sig knappast imponeras av detta. 

5) Politiker har ofta varit utsatta för betydligt tuffare tryck och ändå lyckats klara både sitt eget skinn och vinna val.

Här räcker det med att påminna om riksrättsförfarandet mot president Bill Clinton och försöken att få honom avsatt.

En annan sak som talar för att Lundin Oil/Bildt-affären inte kommer att påverka valresultatet är att storyn fortfarande inte kopplas nämnvärt till övriga regeringen eller till statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

Read Full Post »

HISTORIA: I juni 1940 höll Winston Churchill och Charles de Gaulle var sitt viktigt radiotal vid en tidpunkt när ord var näst intill de enda vapen som stod till förfogande i kampen mot Adolf Hitler.

Charles Moore, kolumnist The Spectator och The Daily Telegraph, har reflekterat över deras betydelse.

On 18 June 1940, 125 years after the battle of Waterloo and 70 years ago this Friday, Winston Churchill delivered his famous ‘finest hour’ speech. What is less well remembered here is that General De Gaulle also delivered his first, almost equally famous broadcast to France that evening. The French government, led by Marshal Pétain, was suing for peace with Germany, ‘alleging’, as De Gaulle put it, ‘the defeat of our armies’. Speaking loudly into the BBC microphone, De Gaulle said: ‘Is the defeat final? No!… For France is not alone… She can unite with the British Empire… I, General De Gaulle, now in London, call upon the French officers and soldiers… Whatever happens, the flame of French resistance must not and shall not go out.’ At the time, not everyone thought that either speech had worked. Churchill made his speech twice on the same day — first to parliament, and then, shortened, as a broadcast. Harold Nicolson recorded that he repeated himself because ‘He hates the microphone… he just sulked and read his House of Commons speech over again… it sounded ghastly on the wireless.’ As for De Gaulle’s words, they were heard by hardly anybody, and were not recorded because all the technical resources of the BBC were taken up in recording Churchill’s broadcast. Instead, De Gaulle’s text was re-read on air by British broadcasters four times over the next 24 hours. The situation which Britain and France faced was so desperate that neither man had much more than words at his command, but perhaps it was for this very reason that the words, once disseminated and pondered, did work. To understand their importance, one must imagine what that single day, and all succeeding days, would have been like if they had not been delivered.

Read Full Post »

POLITIK: De Rödgröna verkar ha svårt att erkänna att regeringen har gjort något bra överhuvudtaget. Detta rimmar illa med vad den vanliga väljaren kan se och uppleva runt omkring sig.

Dagens huvudrubrik i Metro lyder exempelvis ”Sverige bäst i västvärlden”. Och som om detta inte skulle vara nog lyder underrubrik: ”Kronan – Räntan – Arbetslösheten – Statsfinanserna – BNP – Hushållen – Nya siffror visar att Sverige är på väg åt rätt håll – Experten: Vi är bäst i väst”.

Detta är rena rama reklamen för Alliansen. Och när De Rödgrönas verklighetsbild är så pass avvikande från verkligheten är det inte konstigt om väljarna sviker.

”Socialdemokraterna har förlorat nära 300.000 väljare på två månader och en säker ledning för oppositionen har förbytts i ett litet övertag för de borgerliga. Det krävs en ny strategi av de rödgröna för att på nytt vända valvinden”, skriver Henrik Brors på Dagens Nyheter.

Synovates mätning för juni ger Alliansen 49,1 % (+0,8) ledningen över De Rödgröna 44,5 % (-2,0).

Moderaterna 33,1 (+1,3), Folkpartiet 6,6 (-0,6), Centerpartiet 4,8 (+0,1) och Kristdemokraterna 4,6 (+- 0).

Socialdemokraterna 30,0 (-2,5), Miljöpartiet 9,3 (+0,5) och Vänsterpartiet 5,2 (+- 0).    

Sverigedemokraterna 4,6 (+1,2)        

Samtliga opinionsinstituts mätningar gjorda i juni visar nu att det är jämnt mellan blocken efter en klar rödgrön ledning under våren.

Därmed kan man konstatera att den rödgröna alliansens första stora lansering av sin politik med vårbudgetförslaget blev ett opinionsmässigt misslyckande. De borgerliga lyckades måla upp bilden av att stora skattehöjningar väntar med en rödgrön regering.

En annan förklaring kan vara att siffrorna nu visar på att det går bra för Sverige.

De Rödgröna – och speciellt Socialdemokraterna – är i stort behov av en snabb omläggning av sin strategi. Frågan är om tiden räcker till innan valet.

(Synovate intervjuade 2973 personer under perioden 7-22 juni om hur de skulle rösta om det var val i dag. Resultat i procent med förändringen sedan föregående mätning i procentenheter inom parentes.)

Read Full Post »

Older Posts »