Politik: Spike Lee intervjuar Bernie Sanders!

VAL 2016 | Det är inte var dag Bernie Sanders blir intervjuad av en anhängare och hamnar på omslaget till en rikstäckande tidskrift.

När regissören Spike Lee träffade senatorn för The Hollywood Reporter blev det inga hårdslående frågor. Sanders gick knappast därifrån svettig.

Det bästa man kan säga är att samtalet möjligtvis gav en lite tydligare bild av den självutnämnde ”demokratiska socialisten” Sanders åsikter i en rad ganska förutsägbara frågor.

Do you think that Mrs. Hillary Clinton has an advantage with her relationship with President Obama? I mean, what is your relationship with the president?

It’s a good relationship. But let me be very straight about this: This president will go down in history as one of the smartest presidents. Brilliant guy. And especially the more people hear from the Republicans, the smarter they think he is. (Laughter.) But he is also incredibly disciplined and focused. You’re around the media every single day, and you have the opportunity to say dumb things — he does it very, very rarely. He is very focused. He came to Vermont to campaign for me way back in 2006. I worked on his elections in 2008 and 2012 and just was in the Oval Office a couple of months ago. So we have a very positive and, I think, friendly relationship. Is he closer to Hillary Clinton? I suspect. She was his secretary of state for four years.

When did it hit you — I’m going to run for the United States of America? When did this happen?

I got to tell you there’s a funny story that every day 100 people brush their teeth and they look in the mirror and every one of them says, ”There is the next president of the United States.” That’s the definition of the U.S. Senate. Honestly, honestly, I was not one of those people.

It wasn’t you, huh?

It wasn’t me. I love my state, very happy to be the senator. But this is what I concluded, Spike: With all due respect to Secretary Clinton and everybody else, it is too late for establishment politics and establishment economics. The problems facing this country now are so serious, are so deep, that the same-old, same-old ain’t going to do it. And what we need to do is create a political movement — what I call a political revolution — where millions of people come together.

A coalition, right?

Absolutely a coalition, based on the trade union movement, the civil rights movement, the women’s movement, the gay community movement and bringing people together to tell the billionaire class that they cannot have it all. People don’t appreciate how much power Wall Street has, corporate America, the corporate media. And we got to take ‘em on.

[…]

Trump. Have you seen the film A Face in the Crowd, directed by Elia Kazan? Do you see a correlation between Lonesome Rhodes [a character who rises to fame in the early days of TV], played by Andy Griffith, and Donald Trump?

He is an entertainer by and large. He did very well on television; he knows the media very, very well. Don’t underestimate him. And God knows who he is really, but we see what he personifies on TV every night. He knows how to manipulate the media very effectively, he knows how to do what he does with people. But let me just reassure you: Donald Trump is not going to become president of the United States. That I can say.

Would you agree that he is possibly the Frankenstein that the GOP has created? They got a monster on their hands and don’t know what to do with it.

There’s no question. The estab­lishment Republicans are going nuts. And this could lead to a real dissolution of the Republican Party as we know it.

Who are the people who are voting for him? When a guy says I can stand in the middle of Fifth Avenue, shoot somebody — even saying that, knowing that 99 Americans die every day — and you’re going to shoot somebody and no one’s going to not vote for you? That’s insane to me.

Well, virtually every day he says something that’s crazier than the day before, right? So what can you say? But here is what I think is going on. I think that the establishment has underestimated the contempt and the frustration that the American people have, a segment of the American people have, with politics as usual.

With Washington, D.C., right?

Yeah, yeah. So when he says, ”Look, I’m not them,” they say, ”OK, that’s good enough for me.” You know? ”That’s all that I need.” And there is a lot of anger out there and a lot of reasons for the anger. One of the reasons for these 50-year-old, 60-year-old white guys voting for Trump is in many cases they are working longer hours for lower wages, they are seeing their jobs go to China, they are seeing their jobs go to Mexico. They are scared to death about the future of their kids, and they don’t see anybody doing anything about it. And Trump comes along and says, ”I got the solution, we’re going to scapegoat Mexicans and we’re going to build a wall a mile high.” People are angry, what do you do? You don’t get to the real issues as to why people are hurting, you scapegoat. You scapegoat blacks, Latinos, gays, anybody, Jews, Muslims, any minority out there, that’s what you do. That is nothing new. That’s what demagogues have always done, and that’s what Trump is doing. What we are trying to do in our campaign is bring people together to look at the real problems facing this country, which in my view is the greed of corporate America, of Wall Street, the grotesque level of income and wealth inequality. Let’s attack those issues. Let’s not scapegoat people.

Tidskriftsomslag: The Hollywood Reporter, den 15-22 april 2016.

Read Full Post »

Arkivet: En intervju med Winston Churchill!

HISTORIA | Dagens politiker låter sig gärna intervjuas av journalister. Intervjuer har blivit ett medvetet sätt för partierna att få ut sitt budskap till allmänheten.

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Därför medietränas politiker hårt för att klara en intervju och undvika journalisternas fällor. Samtidigt ingår intervjuteknik i journalistutbildningen.

Så har det inte alltid varit.

Förr intervjuades inte politiker speciellt ofta. Och eftersom de möttes med större respekt än idag behövde de inte heller förbereda sig lika minutiöst som idag. Skjutjärnsjouranistik är ett förhållandevis nytt fenomen.

Men en fördel med den gamla stilen var att politikern ofta hade möjlighet att formulera sina tankar kring komplexa problem.

Men trots detta är det inte från intervjuer vi fått vår bild av politikern Winston Churchill. När vi tänker på politisk kommunikation i förhållande till Churchill handlar det oftare om hans tal och retoriska förmåga.

Dessutom är det mer bilden av talaren än själva innehållet vi känner igen. (Hur många vet t.ex. att han talade om ”blood, toil, tears and sweat” och inte ”blood, sweat and tears”?)

Även ikonen Churchill – t.ex. hans bulldogsliknande framtoning – är tydligare för eftervärlden än hans politiska åsikter. Än idag står han som den stora symbolen för motståndet mot Adolf Hitler under andra världskriget.

Det är därför inte direkt den nyanserade politikern vi minns. Men läser man Kingsley Martins intervju med Churchill i New Statesman, åtta månader innan världskrigets utbrott, är det just den bild som framträder.

Han är både principfast och klartänkt. Han är en övertygad demokrat och långt ifrån den reaktionära konservativa politiker nidbild som så många revisionister har velat framhålla efter hans död.

Han talar initierat om de demokratiska och fascistiska staternas väsen. Och han är väl medveten om att de demokratiska rättigheterna riskerar urholkas om Storbritannien överreagerar för att skydda samhället mot i kampen mot ett totalitärt hot.

När han svarar på intervjufrågorna handlar det inte om några utslätade politiska ”talking-points” eller klyschor.

Kingsley Martin The country has learnt to associate you with the view that we must all get together as quickly as possible to rearm in defence of democracy. In view of the strength and character of the totalitarian states, is it possible to combine the reality of democratic freedom with efficient military organisation?

Mr Winston Churchill The essential aspects of democracy are the freedom of the individual, within the framework of laws passed by Parliament, to order his life as he pleases, and the uniform enforcement of tribunals independent of the executive. The laws are based on Magna Carta, Habeas Corpus, the Petition of Right and others. Without this foundation there can be no freedom or civilisation, anyone being at the mercy of officials and liable to be spied upon and betrayed even in his own home. As long as these rights are defended, the foundations of freedom are secure.

KM One point people are especially afraid of is that free criticism in Parliament and in the press may be sacrificed. The totalitarian states, it is said, are regimented, organised and unhampered, as the Prime Minister suggested the other day, by critics of the Government “who foul their own nest”.

WC Criticism may not be agreeable, but it is necessary. It fulfils the same function as pain in the human body; it calls attention to the development of an unhealthy state of things. If it is heeded in time, danger may be averted; if it is suppressed, a fatal distemper may develop.

KM Do you attribute the slowness in preparation of which you complain to any inherent defect in democratic institutions?

WC I am convinced that with adequate leadership, democracy can be a more efficient form of government than Fascism. In this country at any rate the people can readily be convinced that it is necessary to make sacrifices, and they will willingly undertake them if the situation is put clearly and fairly before them . . . It may be that greater efficiency in secret military preparations can be achieved in a country with autocratic institutions than by the democratic system. But this advantage is not necessarily great, and it is far outweighed by the strength of a democratic country in a long war. In an autocracy, when the pinch comes, the blame is thrown upon the leader and the system breaks up. In a democratic country the people feel that they are respon­sible, and if they believe in their cause will hold out much longer than the population of Dictator States . . .

[…]

KM People who are not necessarily pacifist are horrified at the idea that we may go into another war with the same kind of generals who were responsible for Passchendaele and other horrors in the last war. They say that they might be prepared to fight for democracy if they were democratically led; but that they are damned if they will be sacrificed again for the Camberley clique that was so horribly inefficient and wasteful in the last war. Do you think it is possible to democratise the army?

WC It is quite true, I know, that many people consider that the cadre of officers is selected from too narrow a class. I have always taken the view that merit should be rewarded by promotion in the army as in any other profession. I support this not only from the point of view of democratising the army, but mainly because I think it leads to efficiency such as no other system can achieve.

KM May I ask one more question of a more general character? Most of us feel that if there is a war it will be so destructive that the very substance of our civilisation, let alone our democracy, is likely to be destroyed. Clearly the great object is to prevent war. Is it possible in your view still to regard these military preparations, not as the acceptance of inevitable war, but merely as a necessary complement of a policy which may keep the peace?

WC I fear that failure to rearm Britain is bound to lead to war. Had we strengthened our defences earlier, the arms race need never have arisen. We should have come to a settlement with Germany while she was still disarmed. I think it is still possible, with a strong Britain and France, to preserve the peace of Europe.

KM Is it not true historically that an armaments race leads to war?

WC To say that an arms race always leads to war seems to me to be putting the cart before the horse. A government resolved to attain ends detrimental to its neighbours, which does not shrink from the possibility of war, makes preparations for war, its neighbours take defensive action, and you say an arms race is beginning. But this is the symptom of the intention of one government to challenge or destroy its neighbours, not the cause of the conflict. The pace is set by the potential aggressor, and, failing collective action by the rest of the world to resist him, the alternatives are an arms race or surrender. War is very terrible, but stirs a proud people. There have been periods in our history when we have given way for a long time, but a new and formidable mood arises . . .

Läs mer: En intervju med Churchill i The New York Herald den 2 februari 1915 när han var First Lord of the Admirality.

Read Full Post »

Image: Hillary Clintons mjuka framtoning!

STRATEGI | Alla politiker föredrar enkla frågor. Det bästa stället för detta är i tidskrifter vars huvudsyfte bara är att smeka läsaren medhårs.

När Lena Corner intervjuar Hillary Clinton för Psychologies Magazine känns det som om intervjuaren har fått möta sitt livs stora idol. Det blir nästan lite pinsamt.

Så här kan det t.ex. låta i artikeln:

In person, she is much more fun than you’d ever expect her to be. Making someone laugh, putting them at ease – that’s powerful. But Hillary Clinton is also the embodiment of empathy itself.

[…]

Clinton has huge blue eyes and she maintains eye contact. There’s  a sense from her that you can ask her anything. She seems relaxed, sparkling, fluid.

Synd att Corner aldrig tog sig själv på orden och passade på att ställde några riktiga frågor. Artikeln är så banal att den lika väl kunde ha skrivits av Clintons egen stab.

När det gäller den utomäktenskapliga relationen som Bill Clinton hade med Monica Lewinsky låter det så här.

Many religions talk about forgiveness as a liberation, suggesting that the person who can’t forgive is their own jailer. I’d not thought about that much until I met Clinton. ‘I’m inspired by the example of Nelson Mandela who led a country to a new future through forgiveness and reconciliation,’ she says. ‘It doesn’t mean that you forget – it’s truth and reconciliation. You have to be honest. You have to face the truth about whatever your situation, personally or nationally might be. But he has often made the point that if you carried bitterness and anger with you for whatever reason, you would remain in prison. You would, in fact, be imprisoning yourself and be unfair to yourself because you can’t get beyond what happened to you.

Kanske det.

Men detta är inte den bild politiska motståndare har av vare sig Hillary eller Bill Clinton. Båda deras staber är kända för sin lojalitet och sina hårda metoder.

Både när Bill Clinton var president och under Hillary Clintons egna valrörelser var det aldrig frågan om några silkesvantar. När man bekämpade politiska motståndare eller personer man ansåg hotade deras intressen – inklusive Lewinsky – drog man sig aldrig för verbal smutskastning.

Att förlåta eller visa hänsyn har aldrig varit prioriterade verktyg i kampen om makt och inflytande. Och det kommer inte heller vara det om Hillary Clinton ställer upp i presidentvalet.

Läs mer: ”Shame and Survival” av Monica Lewinsky i Vanity Fair.

Tidskriftsomslag: Psychologies Magazine (engelska utgåvan), oktober 2014.

Read Full Post »

Politik: Jimmy Carter om Washington!

INTERVJU | Engelska Total Politics har intervjuat USA:s trettionionde president. Han är inte speciellt imponerad av politiken i Washington D.C.

Simon Burns, parlamentsledamot, intervjuade Jimmie Carter:

As we three sit down, I ask Carter if he ever misses the White House. Without a flicker of hesitation he shoots back, “Not these days. The White House is totally different from what it was when I was there. I had a very harmonious relationship with the Congress, with the Democrats and the Republicans. There was a spirit of camaraderie there and there was co-operation. It seemed everyone was trying to work for the better of the country. Those days are gone now, and it’s not the pleasant environment, personally and politically, it was. In these modern days, I don’t miss it.”

Tidskriftsomslag: Total Politics, nr 66, februari 2014.

Read Full Post »

Intervju: Bengt Ohlsson om kulturvänstern!

KULTUR | Författaren Bengt Ohlsson väckte ramaskri när han 2012 ifrågasatte den slentrianvänster som präglar svensk kultur.

Går det överhuvudtaget att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern?

”Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring; men vänta … jaha … så du bryr dig inte om människor?”, skrev Ohlsson i Dagens Nyheter.

Vad som var mest förvånade med debattinlägget var att det inte innehöll några större överraskningar. För den som något så när objektivt försöker avläsa strömningarna på exempelvis våra kultursidor var Ohlssons resonemang ganska självklara.

Trots detta blev det ett fruktansvärt liv efter publiceringen.

Nu, nästan exakt två år senare, är Ohlsson aktuell med romanen Swing. Och med anledning av detta har Filip Yifter Svensson passat på att också fråga författaren hur han idag ser på debatten om kulturvänsterns dominans.

Det har nu gått ganska exakt två år sedan du väckte stor debatt med din DN-artikel som ställde frågan om kulturen måste vara vänster. Hur ser du på det idag?

– Jag råkade läsa om den där artikeln i höstas. Och jag tyckte att den var klockren. Det fanns inte ett kommatecken jag skulle vilja ändra på. Jag tycker att det är fascinerande att en så beskedlig fråga – måste kulturen vara vänster? – kan väcka så mycket upprördhet. Det är klart den inte måste.

– Man baxnar lite när man ser hur folk missförstår en avsiktligt, eller väljer att inte förstå överhuvudtaget. Och det där rullar ju bara vidare i debatt efter debatt. Eller ja, debatt, inom citationstecken då. Det finns mekanismer som bara verkar sitta där. Men herregud, det enda man kan göra är att inte gå in i den där världen mer än nödvändigt.

Du trivs inte i rollen som debattör?

– Jag står fullt ut för den där artikeln. Jag tycker att det var viktiga frågor som jag ställde. Men sedan får man ju släppa det. Mitt jobb är inte att hålla på med sådant där. Mitt jobb är att skriva böcker och pjäser. Det är en helt annan verksamhet.

– Som romanförfattare kan man frossa i motsägelser och motsättningar, utan att ha dåligt samvete för det. Till skillnad från en debattör måste jag inte leda något i bevisning eller kräva lagändringar. Jag kan bara, ur så många aspekter jag orkar, visa på det svåra och motsägelsefulla med att vara människa.

– I en debatt förväntas man snäva av människor, medan man i en roman nästan ska göra människor större än vad de är. Att se hela människan och sträva efter att förstå alla som man skriver om. Det är ett helt annat temperament, som jag tycker är mycket trevligare.

Bild: ”Moderlandet kallar!” – sovjetisk propagandaaffisch av Irakli Toidze. 

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Jimmie Åkessons spinn!

INTERVJU | Sverigedemokraterna har ännu inte fått ut mycket av sitt riksdagsarbete. Det gäller därför att göra det mesta av det man har.

I två intervjuer inför Sverigedemokraternas landsmöte i Västerås tar Jimmie Åkesson (SD) upp vad han anser vara sitt partis största triumf; ett stopp för sänkt statlig skatt.

Inte nog med det. Han får det dessutom att låta som om det är resultatet av hans egna kontakter med Stefan Löfven.

Därmed uppnår han i alla fall en av poängerna med att ge intervjuer; det gäller ibland att kunna koka (politisk) soppa på ganska tunn spik.

Till Lova Olsson på Svenska Dagbladet säger han den 17 november följande:

Jimmie Åkesson sitter i soffan på sitt rum i riksdagshuset och räknar upp vad Sverigedemokraterna har åstadkommit i kammaren hittills. ”Småsaker”, säger han. Men mandatperiodens tyngsta trofé verkar snart vara i hamn: att tillsammans med de rödgröna sätta stopp för sänkt statlig skatt.

– Det ser ut att bli på våra villkor och det är vi självklart väldigt glada för, säger Jimmie Åkesson.

SD, som är vågmästare, säger ja till regeringens förslag om ett femte jobbskatteavdrag, men nej till höjd brytpunkt.

– Jag uppmanade Stefan Löfven i tv att göra om det här till två förslag, och det är ju precis vad Socialdemokraterna gjorde. Vi kan inte tolka det på något annat sätt än att man har anpassat sitt förslag till vad man tror att man får igenom i riksdagen. För det finns ingen som helst anledning att göra det av något annat skäl.

Åkesson vinklar det så här när Mats J. Larsson senare intervjuade honom för Dagens Nyheter (pappersupplagan den 20 november):

-Jag kan bara se det som ett resultat av tidigare diskussioner och att jag pratat med Stefan Löfven om det i samband med en tv-sändning i samband med riksdagens öppnande. Jag gav honom ett tips, säger Jimmie Åkesson.

SD-ledaren ser bevarandet av den statliga inkomstskatten som partiets största framgång under mandatperioden. Han hoppas nu att riksdagsmajoriteten ska stoppa fler regeringsförslag framöver.

-Andra viktiga reformer som måste genomföras – som inom a-kassan – där vi skulle kunna samarbeta med socialdemokraterna, får inte stå i vägen för att vi har motsatta uppfattningar i invandringspolitiken, säger Åkesson

SD föreslog 2011 en samsynsbudget om sådant som oppositionspartierna är överens om.

-Vi kommer aldrig att släppa våra krav inom invandringspolitiken. Men det betyder inte att vi inte kan prata med andra partier om andra saker, säger han.

För en läsare kan säkert ”diskussioner” och att Åkesson ”pratat” med Löfven, om än bara ”i samband med en tv-sändning”, låta mer imponerande än vad nödvändigtvis behöver vara.

Men oavsett om Löfven har ”deniability” när det gäller några kontakter med SD lyckas Åkesson få ut maximalt av sin enda riktiga framgång i riksdagen.

Och även om den samlade oppositionens agerande i skattefrågan inte skulle kunna  tillskrivas Sverigedemokraterna så är ovanstående intervjuer åtminstone ett exempel på hur ett parti med hjälp av politisk spinn kan få ut mesta möjliga av en situation.

Read Full Post »

Intervju: Douglas Hurd om Benjamin Disraeli!

BOK | Benjamin Disraeli, premiärminister 1868 och 1874-1880, tillhör en av de riktigt stora i Storbritanniens historia.

Douglas Hurd, som själv var minister under både premiärminister Margaret Thatcher och John Major, har tillsammans med Edward Young skrivit en biografi om hans liv och karriär.

I en intressant intervju i BBC History Magazine berättar författaren om Disraelis politiska åsikter och vad dagens politiker skulle kunna lära sig om man studerade honom lite närmare.

Intervjun – daterad den 1 augusti 2013 – hittar man i listan över tidskriftens podcasts. (En kortare version av intervjun finns även i augustinumret av tidskriften.)

Bild: Benjamin Disraeli, Earl of Beaconsfield (1804-1881) fotograferad av W. & D. Downey.

Read Full Post »

Intervju: Charles Moore om Margaret Thatcher!

BOK | Charles Moore, författare till första delen av Margaret Thatchers officiella biografi, intervjuades i juni av BBC History Magazine.

Intervjun, som är daterad den 20 juni, hittar man i listan över tidskriftens podcastsändningar.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Göran Hägglunds Moment 22!

OPINION | Göran Hägglund har två förklaringar till varför det går dåligt för Kristdemokraterna i opinionsundersökningar.

Enligt Hägglund beror de dåliga siffrorna på att alla partier tycker som Kristdemokraterna. Paradoxalt nog anser han också att väljarna inte vet vad partiet står för.

Att det finns felaktiga uppfattningar om partiet i väljarkåren – t.ex. om aborter – är säkert sant.

Men Hägglunds problem är att han inte vill diskutera just de frågor som väljarna traditionellt förknippar med Kristdemokraterna.

Anledningen till detta är naturligtvis att partiet mycket medvetet under många år har försökt flytta fokus bort ifrån just frågor som t.ex. aborter, äktenskap och homosexuallitet.

Detta gör att man har hamnat i ett Moment 22.

Om man inte vill diskutera de frågor som partiet förknippas med kommer väljarna naturligtvis fortsätta förknippa partiet med just dessa frågor.

Dilemmat blev tydligt när Karl-Johan Karlsson och Elisabeth Marmorstein intervjuade Hägglund för Expressen i början av juni.

Du är ansvarig för sjukvården, ett område som brukar hamna i topp när väljarna får ranka sina viktigaste frågor. Samtidigt har bara 12 procent av väljarna störst förtroende för ditt parti i vård- och omsorgsfrågor. Du har varit ansvarig minister för sjukvården i snart sju år. Varför har det inte gett bättre utdelning i opinionen?

– Vi har för lite konflikter. Vi har genomfört fenomenalt stora reformer när det gäller tillgängligheten, patientsäkerheten, de mest sjuka äldre och tandvården. Oppositionen har mött reformerna med tystnad eller kritiserat dem med randanmärkningar, men vi har inte fått de där stora politiska debatterna. Det gör ju också att medierna blir mindre intresserade.

Letar du efter en strid i sjukvården, för att få upp siffrorna?

– Ja, gärna det. Frågorna om vinst i vården tror jag kommer bli en stor fråga i valrörelsen, där vi vill se många aktörer som bidrar till att utveckla vården och där oppositionen tycks dra alltmer åt vänster. Här finns det nog utrymme för en politisk sakdiskussion.

[…]

I den senaste Sifo-mätningen får KD 2,7 procent. Det är din sämsta siffra på dina nio år som partiledare och partiets sämsta siffra sedan 1995. Hur bekymrad är du över opinionsläget?

– Inte över siffrorna i sig. Jag är mer bekymrad över vilka reaktioner man får omkring det här. Kommer det att utbryta någon slags dysterhet i partiet? Vi ser inte det än, utan folk är laddade. Sedan ser vi att det finns en massa felaktiga uppfattningar om vilka vi är. En del jag möter säger så här: ”Men ni vill ju förbjuda aborter”. Men det är en inställning som vi övergav för mer än 15 år sedan. Vi behöver bli bättre på att både bryta ner felaktiga föreställningar och berätta vad vi faktiskt vill.

Ni har ett oförtjänst dåligt rykte alltså menar du?

– Ja, i den mån folk har någon uppfattning alls. En del sorterar bort oss för de tänker ”jag är ju inte kristen”. Vi behöver bli bättre på att berätta att du kan vara buddist, muslim, frälsningssoldat eller inte ha någon trosuppfattning alls, men ändå vara kristdemokrat.

Har man en politik som alla övriga partier kan identifiera sig med är risken att man inte sticker ut tillräckligt mycket. Man blir lagompartiet.

Och vill man sedan inte ta debatten på områden som väljarna upfattar som typiska kristdemokratiska hamnar man lätt i det sämsta av två världar. Damned if you do. Damned if you don’t.

Read Full Post »

PR: Bilden av paret Michelle och Barack Obama!

IMAGE | Det är lite av en tradition att presidentens fru skall ställa upp för amerikanska modemagasinet Vogue.

Det började på 1920-talet när Lou Henry Hoover, president Herbert Hoovers fru, fotograferades av Edward Steichen.

Bättre PR får man leta efter. Riskerna är minimala. Frågorna är softa. Och bilderna alltid smickrande.

Trots att allt är väldigt orkestrerat får också i bästa fall också en känsla för hur huvudpersonen bakom titlarna.

Och ingen gör så bra PR för presidentparet som presidentparet själva.

En kort tid efter valet intervjuade Jonathan Van Meter med First Lady Michelle Obama och president Barack Obama

When I ask the First Lady if her husband’s mellow nature is what gets interpreted as “aloof,” she says, “Absolutely. I mean, I don’t know what people expect to see in a president. Maybe they want him to yell and scream at somebody at some point. Sometimes I’d like him to do that.” She laughs and looks at him. “But that’s just not how he deals with stress. And I think that’s something we want in our leaders.”

“It is true that I don’t get too high or I don’t get too low, day to day,” the president says. “Partly because I try to bring to the job a longer-term time frame. I’m a history buff, and I know that big changes take time. But I also know that, setting politics aside, usually things are never as good as you think they are or as bad as you think they are. And that has served me well temperamentally.”

[…]

As White House Press Secretary Jay Carney reminded me, the Obamas went from relative anonymity to worldwide superfame—potent symbols of once-unimaginable progress—in the blink of an eye. Most couples take the long road to the White House; the Obamas’ zip-line arrival left them no time to develop the public personas presumed to be essential for surviving a life subject to that level of scrutiny. “There is a distance that naturally happens as you rise up the political ladder,” says Jarrett. “And I think because his rise happened so fast there was no time to create that distance.”

[…]

The president chooses to see their rapid ascent as an advantage. “I think that’s been very helpful . . .” he says. “We were pretty much who we are by the time I hit the national scene. We didn’t grow up or come of age under a spotlight. We were anonymous folks. I was a state senator, but nobody knows who a state senator is. So most of our 30s and 40s were as a typical middle-class family. . . . That really didn’t change until I was 45 years old. And there’s something about having lived a normal life and raised kids.”

[…]

“Now, in fairness,” says the president, “there is one thing that’s changed.” The First Lady looks at him. “What’s that?”

“Which is, I used to only have, like, two suits,” he says.

Now you must have dozens, I say.

“Thank God,” she says. “Now, let me tell you: This is the man who still boasts about, This khaki pair of pants I’ve had since I was 20.” The president throws his head back, laughing. “And I’m like, ‘You don’t want to brag about that.’ ” Jay Carney and the young staffers from the White House press office, who are all sitting on a sofa on the other side of the room, crack up.

“Michelle’s like Beyoncé in that song,” says the president. “ ‘Let me upgrade ya!’ She upgraded me.”

“The girls and I are always rooting when he wears, like, a stripe. They’re like, ‘Dad! Oh, you look so handsome. Oh, stripes! You go!’ ”

Bild: Tidskriftsomslaget är amerikanska Vogue, april 2013. Fotograf var Annie Leibovitz. Detta är inte första gången hon fotograferar en presient.

Read Full Post »