Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

Don Wright 16 februari 2010.

Annonser

Read Full Post »

LÄSNING: Här kommer några tips relaterat till politik, media och kommunikation från årets bokrea.

Olof Palme och medierna av Gunnela Björk (2006)

Historikern Gunnela Björk har undersökt den bild av Olof Palme som växte fram i medierna från början av 1950-talet till 1980-talet. Palme betraktade medierna som viktiga och självklara politiska kanaler. Han utnyttjade de nya möjligheter som situationen erbjöd, släppte in journalister och fotografer i sin politiska vardag och bidrog aktivt till att skapa nya normer för förhållandet mellan medier och politik.

George W Reinfeldt: konsten att göra en politisk extreme makeover av Per-Anders Forstorp och Brian Palmer (2006)

Moderaten Fredrik Reinfeldt, som på nittiotalet brukade jämföra välfärdsstaten med smittkoppor blev från och med 2003 plötsligt en varm anhängare av välfärdsstaten. Som en förklaring till denna dramatiska förändring hänvisade Reinfeldt till den inspiration han fått från Bush.
Kommunikationsforskaren Per-Anders Forstorp och socialantropologen Brian Palmer beskriver denna politiska extreme-makeover.

Konsten att räkna: tankar om siffror och statistik av Allan Gut (2007)

Siffror och tal, staplar, kvadrater och cirklar – överallt finns de där och påverkar våra liv. Men vad betyder de egentligen, alla siffror? Ett kapitel handlar speciellt om opinionsundersökningar. Med hjälp av Allan Gut får man möjlighet att titta lite närmare på alla tal och staplar och se vad de egentligen betyder. För det är inte självklart alla gånger.

 

I väntan på Mona Sahlin av Christer Isaksson (2008)

Sedan 1975 är Mona Sahlin sinnebilden av de moderna socialdemokraterna. Hon är partiets stora stjärna. Ingen annan är lika känd och erfaren eller äger samma stjärnglans. Den första riktiga genomgången av Mona Sahlins politiska liv presenteras nu av författaren och journalisten Christer Isaksson.

 

Förbannade lögner: hur medier, företag och organisationer luras med statistik och hur du lär dig genomskåda det av Peeter-Jaan Kask (2007)

Med hjälp av en lång rad aktuella svenska exempel lär du dig undvika de vanligaste fällorna när  statistik presenteras. En bok för alla som vill förstå hur siffror och statistik påverkar vår bild av verkligheten. Peeter-Jaan Kask är frilansjournalist och skriver bl.a. krönikor om ekonomi i flera tidningar.

Reinfeld : ensamvargen av Anita Kratz (2008)

Journalisten Anita Kratz har följt Fredrik Reinfeldt i 16 år. Sedan han blev partiordförande har hon med jämna mellanrum exklusivt intervjuat honom för den här boken, totalt ett 30-tal intervjuer. Hon har sett hur han utvecklats som ledare, fått honom att själv berätta om maktkamperna och om planerna på att vinna makten i partiet och i Sverige. Kratz har också intervjuat över 100 personer om deras syn på Reinfeldt.

Fredrik Reinfeldt: i huvudrollen av Ulf Kristofferson (2006)

Författaren Ulf Kristofferson är journalist och inrikesreporter på TV4, försöker teckna ett porträtt av Fredrik Reinfeldt som både politiker och som privatperson.

Om bakgrund, värderingar, förebilder, mål och visioner med mera. Författaren beskriver också de kursändringar som Moderaterna genomfört de senaste åren.

Stolt men inte nöjd: en kärleksförklaring till politiken av Pär Nuder (2008)

Redan som 24-åring blev han anställd som sakkunnig på justitiedepartementet. Han har sedan dess arbetat i statsrådsberedningen, varit statssekreterare, politiskt sakkunnig åt Ingvar Carlsson och Göran Persson, samordningsminister samt finansminister. Sedan 1994 är han riksdagsledamot.

 

En av oss?: en bok om Fredrik Reinfeldt en bok om Fredrik Reinfeldt av Mats Wiklund (2006)

I ”En av oss?” berättar Fredrik Reinfeldt själv öppet för journalisten Mats Wiklund om sin uppväxt, familj och politiska karriär. Om hur han sattes ut i kylan av Carl Bildt och om hur förnyelsen av moderaterna gått till. Såväl vänner som motståndare, journalister och statsvetare får i boken komma till tals och breddar bilden av Reinfeldt.

 

Read Full Post »

LÄSARPANEL: En webbundersökning visar att knappt 30 procent använder sig av sociala medier på jobbet. Föga förvånande anser man dock att användandet kommer att öka i framtiden.

Prevent är en ideell förening inom arbetsmiljö området med Svenskt Näringsliv, LO och PTK som huvudmän. Enkäten beställdes av Arbetsliv som är tidningen för personer som jobbar med arbetsmiljöfrågor.

Knappt hälften av de tillfrågade använder Facebook och tre av tio använder MSN. Övriga sociala medier som till exempel Myspace och Twitter verkar ännu inte ha slagit igenom i någon större skala (…)

Knappt 30 procent av de tillfrågade använder sociala medier på arbetsplatsen. Ett vanligt skäl är interndialog (54 procent). Många företag gör det också i marknadsföringssyfte. En del organisationer har kontakt med sina medlemmar via sociala medier (…)

Många arbetsplatser (69 procent) saknar en policy för det, och om de har en sådan så tillåter den sällan användning av sociala medier. En fjärdedel känner inte till om arbetsplatsen har en policy i frågan.

Merparten av de svarande (82 % av 358 tillfrågade) arbetar i det privata. De flesta använder sociala medier för att hålla kontakt med familjen och sina vänner. Endast fyra av tio anser att man har nytta av dessa medier i jobbet.

Arbetsliv refererar även till två andra undersökningar. Chefsorganisationen Ledarna har tagit reda på att hälften av Sveriges chefer är negativa till sociala medier. Och minst 130 svenska företag använder Twitter för att nå ut till sina kunder enligt Burson-Marsteller.

Read Full Post »

INTERVJU: Ibland dyker det upp intervjuer som inte tillhör de vanligaste. En av dessa är med skådespelaren Rasmus Troedsson som är känd från bl.a. tv-såpan Andra avenyn.

Att Troedsson talar öppenhjärtligt i intervjun om alkoholism och sin utsatta barndom är både gripande och tankeväckande men knappast unikt. Idag finns inte samma stigma kopplat till alkoholproblem som förr. 

Vad som förvånar är snarare den del av intervjun som handlar om Troedssons politiska och religiösa övertygelser. Något mer politiskt inkorrekt får man leta efter – inte minst från någon som kan skriva författare, journalist och skådespelare på visitkortet.

Du är politiskt engagerad?

– Jag är stockkonservativ. Tycker Reinfeldt är alldeles för liberal. Det är något av det jag ogillar mest i Sverige just nu, att alla går i den socialdemokratisk, ateistiska mittfåran. Det reservationslösa fördömandet av Israel, till exempel, gör mig jättebesviken. Det visar bara att vi inte förstår dess plats i historien; dess forntid, nutid och framtid.

Största synden inom våra egna landsgränser, då?

– Att vi inte reflekterar över oss själva. Att alla tror sig ha facit i hand. Jag säger inte att det är självklart rätt att fördöma aktiv dödshjälp, samkönade äktenskap och abort, som katolska kyrkan gör. Men det är viktigt att det finns n å g o n som ändå törs uttrycka en motsatt åsikt. Vi behöver ytterligheterna att ta spjärn emot. Vi måste rådbråka våra samveten hela tiden, ifrågasätta och debattera. Det är farligt när den välklädda medelklassen har monopol på alla åsikter. Andligt sett är Sverige ett konkursbo. Kompassen fungerar inte över huvud taget. Och det är kristenheten själv som har monterat ner den, ivrigt applåderad av ledar- och kultursidor.

Du låter knappast som någon liberalteolog?

– K G Hammar öppnade så många dörrar att vilken galning som helst kunde känna sig hemma i Svenska kyrkan. Genomdraget gjorde att även jag blåste in där i början. Men lika snabbt ut igen. Jag ogillade att det inte fanns några krav, att det mest kändes som världens dyraste caféverksamhet. Man kunde ju i princip tro vad som helst. Efter varje samtal med en ny präst gick jag hem och hade förlorat hoppet. När en av dem dessutom sa: ”Ja, det där med Bibeln vet man ju inte om det är sant”, så … Ja, alla hade en så individualistisk tro att det kändes som alla hade en egen sekt. Med följd att jag kände mig ännu mer förtvivlat ensam.

Det är bara att önska Rasmus Troedsson lycka till. Med dessa åsikter kan det inte vara lätt att röra sig bland kulturknuttar och i nöjesbranschen.

Källa: Intervjun gjordes av Petter Karlsson i Svenska Journalen.

Read Full Post »

POLITIK: Premiärminister Gordon Brown är så aggressiv och obalanserad i sitt humör att medarbetare i Downing Street är rädda för honom.

 ”The revelation that the prime minister’s behaviour was so extreme that it triggered a warning from Whitehall’s most powerful official will shock the political world and is bound to lead to claims from his opponents that he is not fit for another five years in office as a general election draws near.”

Avslöjandet kommer inte från någon sladdertidning utan från en av Storbritanniens mest ansedda politiska analytiker. Andrew Rawnsley, krönikör på The Observer, har intervjuat 500 vittnen inför sin nya bok The End of the Party som handlar om Labours andra och tredje mandatperiod.

Gordon Brown’s abusive behaviour and volcanic eruptions of foul temper left Downing Street staff so frightened that he received an unprecedented reprimand from the head of the civil service (…).

Sir Gus O’Donnell, the cabinet secretary, became so alarmed by the prime minister’s behaviour that he launched his own investigations when he received reports of Brown’s bullying of staff. O’Donnell then gave the prime minister a stern ”pep talk” and ordered him to change his behaviour. ”This is no way to get things done,” he told Brown.

Innehållet är så explosivt att det mycket väl kan komma att påverka möjligheterna för Gordon Brown att vinna nästa val. Andrew Rawnsley har inte minst av denna anledning skrivit en hel krönika som tar udden av all den kritik som nu förväntas komma från Labours anhängare.

Se även: Ett utdrag från boken The End of the Party. Se även följande artikel i The Observer.

Read Full Post »

STRATEGI: Mycket av den uppskruvade diskussionen kring Sverigedemokraterna har handlat om faran av att partiet kan komma att ta sig in i Riksdagen.

Men med tanke på partiets resonemang kring utrikespolitiken verkar faran snarare handla om partiets totala omognad.

Partiledare Jimmie Åkesson har i en intervju med tidningen Sydsvenskan inte bara erkänt denna omognad utan också gett exempel på den.

Vi har medvetet valt bort det [d.v.s. utrikespolitiken]. Valundersökningar vid förra årets val visar att noll procent av våra väljare tycker att utrikespolitik är en viktig fråga.

Detta skulle möjligtvis kunna tolereras som argument. De flesta partier väljer trots allt bort de flesta sakpolitiska områden i sina valmanifest (även om man ser till att täcka in dem i sina politiska program).

Men sen kommer det…

Sådana frågor – om USA är snälla eller dumma till exempel – är så tunga och känsliga att vi inte är mogna att ta ställning i dem än. Vi har inte landat än.

Oh, good grief! ”Snälla eller dumma” och inte ”mogna att ta ställning”!

Är det på den nivån man man inom Sverigedemokraterna befinner sig ? Formuleringen skulle möjligtvis kunna förklaras med ett tillfälligt ”hjärnsläpp” om det inte hade fortsatt i samma still när tidningen frågar varför partiet vill att Sverige skall dra sig ur Afghanistan;

SD brukar ju vilja bekämpa islamism. Är det inte bra att slåss mot talibaner ur ert perspektiv?

– Vi är ju inte i Afghanistan för att bekämpa islamism. Om man ska bekämpa islamism hade det varit bättre att bomba Teheran, säger Åkesson.

Vill du bomba Teheran?

– Nej, det är inget bra att hålla på med bomber. Problemet med den totalitära islamismen löses bäst biståndsvägen, genom att stödja demokrati och frihetslösningar, säger Jimmie Åkesson.

Förutom att partiet därmed hamnar på samma sida som Vänsterpartiet i Afghanistan-debatten kan man undra varför Åkesson tror att Sverige är i Afghanistan om det inte är just för att beskydda befolkningen mot talibanernas islamism.

Och genom att skydda befolkning stödjer man just demokratiutveckling och ”frihetslösningar” som ger exempelvis flickor möjlighet att gå i skolan.

Den första mars kommer partiet presentera sitt valmanifest med tretton frågor varav tre – invandring, äldre-, och kriminalpolitik – är de prioriterade.

På dessa områden kommer partiet säkert att lägga krut på att låta både trovärdiga och seriösa. Men frågan är om inte Jimmie Åkesson nu har bränt en hel del skepp genom att kommunicera bilden av ett parti som är både omoget och oseriöst.

Sverigedemokraterna vill gärna framstå som brett och allsidigt men är och förblir – åtminstone under överskådlig tid – ett enfrågeparti.

Read Full Post »

IMAGE: Tiger Woods presskonferens var inte den mest lyckade. Kritiken har varit omfattande. W. Timothy Coombs, professor i kriskommunikation vid Eastern Illinois University, säger bland annat;

”For Tiger the brand, the apology is an epic fail. It is too little too late. Many sports writers have mocked today’s media event, saying no self-respecting journalist would attend because you can’t ask questions. When the media mocks the format of your apology, then it’s a failure regardless of the content.”

Tuffa ord. Men en av de mer underhållande sågningarna har levererats av Nick Sullivan som är ”fashion director” på livsstilsmagasinet Esquire. Sullivan förklarar vad Woods hela image och framtoning kommunicerade på presskonferensen;

We get it: he’s sorry. Very sorry. Buddhist sorry. But he didn’t even have to open his mouth. As soon as Tiger Woods walked out back into the open this morning, we could tell he was abject.

You see clothes can say a thousand words. Or just three. Words like, ”I screwed up”. And man did he screw up at the clothing store. Or did he? An analysis:

1. A shirt that’s fresh out of the box, and not a very expensive box to judge by the way the collar floats off the body. That is an I-am-not-exactly-having-a-good-time shirt.

2. The blazer: funereal black — and baggy. Big, wide sleeves — and not a trace of vim or dash. The notches cut so low on Tiger’s chest that even the lapels could barely hold themselves up. Man, that is one depressing jacket.

3. Gray slacks. Not so much go-to-hell pants as I-am-going-to-hell pantsb (…)

But, at the same time, it was all very clever, too: The clothes you see above are a deliberate public manifestation of the guilt inside the man wearing them. There’s no fat watch, even though Tag Heuer stood by Tiger — it wouldn’t exactly suggest contrition to wear one, nor would an open-neck shirt (…)

The oversize blazer and, well, everything? Could just be an error, of course — the kind of rush purchase that happens in every men’s store in America every second of every day. But in this case, baggy clothes could also be deliberate, picked out very carefully to make the man look almost childlike, a vulnerable little man in a harsh, grown-up world. Poor Tiger. Poor, clever Tiger.

Read Full Post »

Older Posts »