Politik: Alliansens osköna reträtt!

ANALYS | Så fick Moderaterna sin nya partiledare. Valet blev precis så tråkigt och förutsägbart som alla förväntade sig.

Så vad händer nu? Olle Lönnaeus i Sydsvenskan skrev följande i sin analys den 9 januari:

Förts måste Kinberg Batra nu övertyga gräsrötterna om att Stefan Löfven inte lurat skjortan av henne – utan att decemberuppgörelsen bäddar för att en framtida alliansregering ska kunna styra utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.

Det samma kan sägas om andra partier i Alliansen. Det är mer än Moderaterna som nu kommer att ha lite problem med partimedlemmarna efter decemberöverenskommelsen.

Men det är inte bara Moderaterna som borde ägna sig åt lite självrannsakan framöver.

Så här skrev t.ex. Fokus om Centerpartiet när man i september 2014 placerade Löfven på ovanstående omslag med rubriken ”Förhandlaren”.

Per Ankersjö, ordföranden för Stockholmscentern, formulerade partilinjen i en tweet på tisdagen:

»Den enda regering c borde förhandla om nu är den med Annie Lööf som statsminister. Till dess kan Löfven hålla på med sitt ›käbbel‹.«

Man måste ju ge dem det, centerpartisterna, att de är rätt underhållande.

Det tyckte emellertid inte det särintresse som de nuförtiden ägnar en stor del av sitt partiprogram åt att tillfredsställa. Näringslivet tyckte att det var dags för ansvar. Redan på måndagen hade Börje Ekholm, vd för Investor, krävt blocköverskridande samarbete. I hans spår följde resten av näringslivet. Och samtliga fackliga centralorganisationer.

Trycket mot centerpartiet hårdnade.

Trots all kaxighet blev det Alliansen som till sist drog det kortaste strået när Löfven satta allt på ett kort och utlyste nyval. Plötsligt var alla mer än villiga att gå Socialdemokraterna till mötes.

Och Löfven visade sig vara precis så skicklig förhandlare (och strateg) som alla först utgått ifrån när han tillträdde som partiledare.

Löfvens hot om att avgå och alla märkliga utspel kring den egna regeringsbudgeten förvandlades plötslig bara till oviktiga parenteser i det stora hela.

Trots detta kommer säkert Moderaternas medlemmar hålla sig i skinnet den närmaste tiden. Även om missnöjet med uppgörelsen är äkta.

Man kommer säkert att ge Anna Kinberg Batra tillräckligt med svängrum så att hon hinner bli varm i partiledarkläderna. Åtminstone så länge som opinionssiffrorna inte störtdyker.

Och i övriga Allianspartierna drar man säkert mer en lättnadens suck att de slipper försöka mobilisera sina trötta trupper för ännu ett val.

Det är ingen tillfällighet att Göran Hägglund var den som av Socialdemokraterna ansåg vara mest intresserad av en uppgörelse. Kristdemokraterna är nämligen det parti inom Alliansen som skulle ha haft svårast att klara ett extraval.

Det går inte att komma ifrån att Alliansen har gått ifrån att vara agendasättare till att nu befinna sig på defensiven i svensk politik.

Alla fyra partierna har en hemläxa att jobba med. För deras eget bästa är det bra om denna läxa är klar i god tid innan nästa val.

Tidskriftsomslag: Fokus, 19-25 september 2014.

Read Full Post »

Mediekritik: Dags att sätta (FI) på plats!

VAL 2014 | Feministiskt initiativ har fått mycket positiv uppmärksamhet i media utan att samtidigt behöva drabbas av någon alltför kritisk granskning.

Men nu finns det tecken på att t.o.m. media har tröttnat. En viss antydan till seriös bevakning kan skönjas.

Här är ett exempel från Olle Lönnaeus i Sydsvenskan:

Inför politikerveckan i Almedalen i juli lovade Gudrun Schyman att redovisa en ordentlig finansiering. Men på pressträffen i Visby dök hon upp med en sjuttonsidig rapport om ”Feministisk ekonomi”. Den innehöll en tabell över möjliga intäktskällor, men knappast något som kan kallas en ordentlig budget.

Nu säger hon:

– Man måste förstå att ett litet parti som Fi inte har utredningsresurser att göra en riktig skuggbudget. Men vi redovisar vår grundläggande syn på ekonomi. Den ska tjäna våra politiska mål, inte tvärtom. Människan är större än ekonomin.

Av Fi-rapporten framgår att partiet vill höja krogmomsen och arbetsgivaravgiften för unga, precis som S och V.

Alliansens jobbskatteavdrag ska fasas ut. Rut- och rotavdrag tas bort. Och skatter höjas överlag.

Dessutom räknar Fi med att dra in 14–18 miljarder kronor till statskassan på ”EU:s transaktionsskatt”.

– Vi vill att Sverige ska ansluta sig till skatten på handel med värdepapper som finns i EU. Då får vi in en hel del pengar, säger Schyman.

Men den skatten finns ju inte, det är bara en diskussion?

– Jo, det är elva länder som är med där. Så jag kan inte förstå varför inte Sverige skulle kunna vara med.

Fakta är att EU-kommissionen lagt fram ett förslag till transaktionsskatt, som de flesta länder förkastat, men som elva länder sagt att de vill fundera vidare på. Ingen vet om den blir av.

Bild: Valaffisch. Fler finns på Feministiskt initiativs hemsida.

Read Full Post »

Politik: Juholt förlorar sitt bästa vapen?

MEDAN Moderaterna har problem med sin historiebeskrivning har Socialdemokraterna problem med nutiden.

Vid statsministerns frågestund påstod Håkan Juholt (S) att antalet socialbidragstagare är rekordhögt. Högsta på trettiofem år.

När journalister efteråt ställde följfrågor ändrade Juholt sig och påstod att antalet socialbidragstagare idag är den högsta på 36 år. Även det var fel.

Men förvirringen upphörde inte med detta. Mats J. Larsson, på Dagens Nyheter, skriver:

Enligt en medarbetare till Juholt som TT talat med ska det vara högsta socialbidragssiffran på tio år. Inte heller det stämmer dock med Socialstyrelsens siffror som visar att siffran är den högsta sedan 2002, alltså på åtta år.

Även om partiet har dragit ner på personal p.g.a. valförlusten, och även om Juholt har ägnat sig åt egna utrensningar sedan han blev partiledare, har partiet trots allt större resurser än många mindre partier.

Tydligen är det något som inte står rätt till i partiet. Olle Lönnaeus på Sydsvenskan skriver:

Efter avslöjandet om att Håkan Juholt tagit emot 160 000 kronor för mycket i hyresbidrag från riksdagen för sin lägenhet i Västertorp har S-ledaren lagt upp en strategi i tre led.

Han har skaffat en mentor. Få åtnjuter så stort förtroende inom partiet som förre partiledaren Ingvar Carlsson.

Juholt ska förstärka sitt kansli med en ny stabschef och förbättra sin kommunikation med medier och väljare.

Och han åker land och rike runt på botgörarresa bland partiets gräsrötter.

Juholts styrka är att han är bra på debatter. Inte minst mot Fredrik Reinfeldt. Kanske därför dags att han stärker det kansli som skall förse honom med ammunition inför dessa debatter.

Förlorar han även sitt starkaste vapen finns det inte mycket mer för honom att luta sig emot.

Read Full Post »

Politik: En liten seger för försvaret, en stor seger för (FP)

FÖRSVARET: Jan Björklunds utspel i januari om att regeringen måste tänka om när det gäller nerdragningar i försvarskapacitet har nu get viss – om än liten – utdelning.

Resultatet blev ett definitivt antiklimax med tanke på det höga tonläge som Björklund har använt i debatten. Så mycket mer slagstyrka och pengar i försvarsbudgeten blev det inte. Eller som Olle Lönnaeus i sin analys i Sydsvenskan beskriver det;

Major Jan Björklund röt till och fick ett stridsvangsgarage på Gotland i belöning.

Och de fyra nya reservbataljoner som skall skapas kommer att ha en mobiliseringstid på tre (!) år.

Gotland blir fortsatt utan försvar eftersom inga trupper kommer att stationeras på ön. Stridsvagnarna placeras i förråd och trupperna måste flygas in vid kris.

Detta kommer knappast att ge Vladimir Putin skrämselhicka. Än mindre kommer det att påverka omvärldens bild av Sveriges bristande försvarskapacitet.

Det hjälper därför inte att Björklund nu triumferande talar om en ett historiskt försvarsbeslut efter över tio år av avrustad försvarskapacitet. 

Men vad har då Björklund i realiteten uppnått som har gjort det värt hårda förhandlingar med regeringskollegerna?

Bland annat har Folkpartiet lyckats sända en tydlig signal till allmänborgerliga väljare att Folkpartiet är det enda parti som är att lita på i försvarsfrågor och när det gäller att värna Sveriges kapacitet att försvara hela landets territorium. 

Det är Björklund – och inte försvarsministern – som har visat sig vara lyhörd för signaler och rapporter om ett förändrat säkerhetspolitiskt läge i omvärlden.

Inte mindre viktigare är att Björklund nu har kommunicerat villighet att ta strid i regeringen för det man tror på (eller åtminstone för det man tror väljare vill höra).

Genom att ta de chanser som politiken kort- och långsiktigt erbjuder kan man positionerat sig som det parti som vågar ta i obehagliga frågor som splittrar allianspartierna. Att våga ta striden är inte minst viktigt för de mindre partierna inom regeringen.

Att dessutom vinna dessa strider när man uppfattas stå i motsatsförhållande till det helt dominerande och största partiet i regeringen kommer att vara en av de viktigaste meriterna om Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna skall lyckas särskilja sig inför valet 2010.

Att inget annat parti har vågat ta tag i försvarsfrågan som är så pass förknippad med borgerligheten i allmänhet och Moderaterna i synnerhet är bra märkligt.

Att det har kokat speciellt de moderata kärnväljarna är ingen större hemlighet. Inte heller att försvarsminister Sten Tolgfors är mycket illa sedd bland moderater.

Att allianspartierna medvetet och under så lång tid har tagit risken att förlora problemformuleringsmonopolet kring försvarsfrågorna till Socialdemokraterna har inte varit bra för förtroendet till regeringen.

Den enda man kan tacka för situationen inte har get ett tapp i opinionssiffrorna är Mona Sahlins oförmåga att ta tag i frågan på ett konstruktivt sätt. Till detta skall läggas att försvarsfrågor sällan kommer högt upp på väljarnas politiska prioriteringslista.

Read Full Post »