Arkivet: När vi alla hade fel!

ANALYS | Det som en evighet sedan. Trots detta är ganska intressant att läsa vad som skrevs om presidentvalet innan valresultatet presenterades.

En analys – tagit på måfå – var Johan Anderbergs ”En riktig politiker” i Fokus. Artikeln handlade om Hillary Clinton självklara väg mot Vita huset.

Clinton såg så självklar ut att det inte ens kändes meningsfullt att följa rapporteringen från valkampanjen. Frågan vara bara hur stor segern skulle bli.

Så problemet var inte att Anderbergs artikel var dålig. Tvärt om. Den var mycket bra och insiktsfull…om det nu inte hade varit för att analysen skulle visa sig vara helt fel.

Hon är bara några veckor från att ta över presidentmakten.

Hon är den första kvinna som någonsin ens nominerats som presidentkandidat för de två största partierna.

Hon har en ledning som bara blir större och större.

Hon kommer troligen att få fler röster än alla som någonsin ställt upp i ett presidentval i den amerikanska republikens historia.

Ändå handlar alla berättelser om Hillary Clinton om en enda sak:

Hur dålig hon är.

Hon uttrycker sig klumpigt, har för dålig hälsa, döljer saker i onödan, är för gammal, har haft en privat mejlserver, lyckades inte skaka av sig gubbsocialisten Bernie Sanders i primärvalet.

Ändå har hon klättrat hela vägen hit.

Om inget oförutsett händer blir hon snart världens mäktigaste person.

[…]

Ezra Klein, chefredaktör på Vox, beskriver hennes strategi som ett »kvinnligt« ledarskap. Det handlar inte om stora tal, eller om applåder från stora åskådarmassor. I stället är det ett outtröttligt koalitionsbyggande som ytterst få klarar av.

Ta bara spelet inför primärvalet. I ett parti som knappt är ett parti, utan mer en regnbågspakt mellan svarta, latinos, LGBT-grupper, kvinnorörelser, fackföreningar och andra intressegrupper är det klart att det är viktigare att bygga allianser än att stå och hålla låda inför politiskt engagerade studenter.

”Det är dags att erkänna”, skriver Ezra Klein, ”att Hillary Clinton är en exceptionellt talangfull politiker”.

[…]

I Martin Gelins bok »Den längsta kampen« intervjuas forskaren Michael Kimmel. Han beskriver Republikanernas debatter som en tävling i vem som är den starkaste mannen.

[…]

Så på ena sidan står nu en politiker som har vunnit nomineringen genom en manlighetstävling.

På den andra sidan står en politiker som vunnit nomineringen genom vad som beskrivs som ett ”kvinnligt” ledarskap.

[…]

Men kanske handlar det inte alls om manligt och kvinnligt. För den stora kampen mellan Trump och Clinton går att sammanfatta i en enda fråga:

Hur arga är väljarna?

Och kanske är de inte så arga som man tror.

Hur fel vi hade.

Väljarna visade sig snarare mer ”pissed” än vad någon expert vågat tro. ”’C’est la vie’, say the old folks, it goes to show you never can tell”, som Chuck Berry uttryckte det.

Bild: Teckning av Henry Payne.

Read Full Post »

Kampanj: Därför vann Donald Trump presidentvalet!

STRATEGI | Hillary Clinton förlorade när hon flyttade fokus från ekonomin till att istället försöka få valet att handla om Donald Trumps moral och karaktär.

Detta är lite av en historisk ironi. James Carville, politiska rådgivare till Bill Clinton inför valet 1992, myntade begreppet ”It’s the economy, Stupid!” för att hans kampanjstab inte skulle lockas avvika från den fråga som man ansåg som absolut central för en valseger.

Om valanalysen är korrekt måste detta vara speciellt enerverande för både Bill, Hillary och demokraterna.

Michael Scherer skriver i Time:

For nearly 17 months on the campaign trail, Trump did what no American politician had attempted in a generation, with defiant flair. Instead of painting a bright vision for a unified future, he magnified the divisions of the present, inspiring new levels of anger and fear within his country. Whatever you think of the man, this much is undeniable: he uncovered an opportunity others didn’t believe existed, the last, greatest deal for a 21st century salesman. The national press, the late-night comics, the elected leaders, the donors, the corporate chiefs and a sitting President who prematurely dropped his mic—they all believed he was just taking the country for a ride.

Now it’s difficult to count all the ways Trump remade the game: the huckster came off more real than the scripted political pros. The cable-news addict made pollsters look like chumps. The fabulist out-shouted journalists fighting to separate fact from falsehood. The demagogue won more Latino and black votes than the 2012 Republican nominee.

Trump found a way to woo white evangelicals by historic margins, even winning those who attend religious services every week. Despite boasting on video of sexually assaulting women, he still found a way to win white females by 9 points. As a champion of federal entitlements for the poor, tariffs on China and health care “for everybody,” he dominated among self-described conservatives. In a country that seemed to be bending toward its demographic future, with many straining to finally step outside the darker cycles of history, he proved that tribal instincts never die, that in times of economic strife and breakneck social change, a charismatic leader could still find the enemy within and rally the masses to his side. In the weeks after his victory, hundreds of incidents of harassment, many using his name—against women, Muslims, immigrants and racial minorities—were reported across the country.

The starting point for his success, which can be measured with just tens of thousands of votes, was the most obvious recipe in politics. He identified the central issue motivating the American electorate and then convinced a plurality of the voters in the states that mattered that he was the best person to bring change. “The greatest jobs theft in the history of the world” was his cause, “I alone can fix it” his unlikely selling point, “great again” his rallying cry.

[…]

His was not a campaign about the effects of tariffs on the price of batteries or basketball shoes. He spoke only of winning and losing, us and them, the strong and the weak. Trump is a student of the tabloids, a master of television. He had moonlighted as a professional wrestler. He knew how to win the crowd. First he needed to define the bad guys. Then he needed to knock them over.

[…]

History will record that Clinton foresaw the economic forces that allowed Trump to win. What she and her team never fully understood was the depth of the populism Trump was peddling, the idea that the elites were arrayed against regular people, and that he, the great man, the strong man, the offensive man, the disruptive man, the entertaining man, could remake the physics of an election.

“You cannot underestimate the role of the backlash against political correctness—the us vs. the elite,” explains Kellyanne Conway, who worked as Trump’s final campaign manager. His previous campaign chairman, Paul Manafort, put it somewhat more delicately: “We always felt comfortable that when people were criticizing him for being so outspoken, the American voters were hearing him too.”

In June 2015, Clinton’s pollster Joel Benenson laid out the state of the country in a private memo to senior staff that was later released to the public by WikiLeaks. The picture of voters was much the same as the one he had described to Obama in 2008 and 2012. “When they look to the future, they see growing obstacles, but nobody having their back,” Benenson wrote. “They can’t keep up; they work hard but can’t move ahead.” The top priority he listed for voters was “protecting American jobs here at home.”

That message anchored the launch of Clinton’s campaign, and it was woven through her three debate performances. But in the closing weeks, she shifted to something else. No presidential candidate in American history had done or said so many outlandish and offensive things as Trump. […] “His disregard for the values that make our country great is profoundly dangerous,” Clinton argued.

[…]

For a Clinton campaign aiming to re-create Obama’s winning coalitions, all of this proved too large a target to pass up. Clinton had proved to be a subpar campaigner, so with the FBI restarting and reclosing a criminal investigation into her email habits, her closing message focused on a moral argument about Trump’s character. “Our core values are being tested in this election,” she said in Philadelphia, the night before the election. “We know enough about my opponent. We know who he is. The real question for us is what kind of country we want to be.”

The strategy worked, in a way. Clinton got about 2.5 million more votes than Trump, and on Election Day, more than 6 in 10 voters told exit pollsters that Trump lacked the temperament for the job of President. But the strategy also placed Clinton too far away from the central issue in the nation: the steady decline of the American standard of living. She lost the places that mattered most. “There’s a difference for voters between what offends you and what affects you,” Conway helpfully explained after it was over.

Stanley Greenberg, the opinion-research guru for Bill Clinton in 1992, put out a poll around Election Day and found clear evidence that Clinton’s decision to divert her message from the economy in the final weeks cost her the decisive vote in the Rust Belt. “The data does not support the idea that the white working class was inevitably lost,” Greenberg wrote, “until the Clinton campaign stopped talking about economic change and asked people to vote for unity, temperament and experience, and to continue on President Obama’s progress.” Interestingly, Greenberg said turnout among young, minority and unmarried female voters also decreased when the economic message Obama had used fell away.

Tidskriftsomslag: Time, december 19, 2016.

Read Full Post »

Analys: Vad som skulle fixat segern för Vote Remain!

STRATEGI | Det är nästan omöjligt att inte då och då ägna sig åt sällskapsspelet ”Tänk om…” när det gäller politik och valrörelser.

Om förlorarna bara hade gjort a, b, c så skulle valresultatet blivit helt annorlunda.

Men ofta är dessa kontrafaktiska resonemang näst intill meningslösa. En som dock lyckats ganska bra när det gäller folkomröstningen i Storbritannien är Tim Shipman.

Shipman är politisk redaktör på The Sunday Times och författare till All Out War: How Brexit Sank Britain’s Political Class.

I The Spectator har han listat sju händelser och strategiska vägval som skulle kunnat ge Vote Remain segern och därmed garanterat premiärminister David Camerons fortsatt regeringsinnehav.

1 ”A proper ‘deal’ with Brussels.”

2 ”A Yes/No referendum, not a Leave/Remain.”

3 ”Losing Dominic Cummings as head of Vote Leave.”

4 ”Michael Gove backing Cameron — and Remain.”

5 ”Vote Leave not being recognised as the official Out Campaign.”

6 ”Accurate opinion polls.”

7 ”Cameron making a pre-referendum ‘vow’ on immigration.”

När det gäller punkt sex och sju skriver Shipman följande:

Korrekta opinionssiffror:

Throughout the campaign, Stronger In’s pollster Andrew Cooper told Cameron and Osborne that they would win the referendum and that economic risk would trump immigration with the key swing voters. Cooper’s surveys — indeed, those of most pollsters — dramatically underestimated the number of traditional non–voters who would turn out for Leave (nearly three million of them). Cooper’s polls convinced Tory high command that they should stick to the gameplan which won them the Scottish referendum and the general election — of using warnings about economic risk. Had they known they were behind throughout the campaign, Cameron’s team would have felt compelled to change tack. As one campaign aide put it: ‘Frankly, we’d have been better off having no polling at all, or going out into the street and randomly stopping every fourth person and asking them what they thought.’

Cameron och immigrationsfrågan:

Non-Tories in the Remain campaign, including Will Straw and Peter Mandelson, repeatedly demanded that Cameron make a Scotland-style ‘vow’ telling the public he had listened to their concerns on immigration. Cameron’s aides wanted him to say he would veto Turkish entry into the EU. Cameron felt any public comment on migrants helped Leave.

In a meeting 11 days before the referendum, Cameron ruled out making a speech or a vow. The following day his communications chief Sir Craig Oliver emailed Cameron to say he should do something. Cameron went into work the next morning resolved to act, but was again talked out of it. In a call with Merkel, he made no requests. ‘If you ran the perfect campaign on immigration you still wouldn’t have made the fence on the issue. But you would have been competing,’ a Remain campaign staffer said. ‘And we just didn’t compete.’

Bild: PA

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Otydlig som en vänsterpartist!

SWEXIT | Den som följde den svenska debatten kring Brexit lade säkert märke till att Jonas Sjöstedt syntes mer än vanligt i media.

Men vad ville Sjöstedt med alla sina framträdanden? Det är inte säkert att någon riktigt uppfattade något tydligt budskap.

Vänsterpartiet verkar inte riktigt veta vilken fot man skall stå på när det gäller frågan om en eventuell svensk folkomröstning om EU-medlemskapet.

Men läser man mellan raderna kan man ana att partiet skulle välkomna en folkomröstning. Men tydligen vågar man inte säga detta rent ut. Därav deras minst sagt vaga budskap.

Troligtvis är man rädd att äventyra Vänsterpartiets strategi att alltid försöka framstå som ”statsmannamässig”. Detta kräver att man inte uppfattas som ett ytterlighetsparti i viktiga frågor.

När Vänsterpartiet inte fick ingå i den rödgröna koalitionen var Sjöstedts upprördhet påtaglig. Men istället för att dra maximal nytta av sin oppositionsroll har partiet valt att fortsätta på den inslagna vägen.

En annan orsak till att man inte vågar ta ordet folkomröstning i sin mun är att man då skulle hamna på samma sida som Sverigedemokraterna i frågan. Därav deras något krystade resonemang kring Brexit och dess konsekvenser för Sverige.

Så här lät t.ex. Sjöstedt i Svenska Dagbladet inför folkomröstningen i Storbritannien:

Den brittiska kritiken mot EU har flera ansikten. Kritik mot EU-medlemskapet finns från både höger och vänster. Men en påfallande högljudd del av den brittiska EU-kritiken präglas av nationalism, traditionell högerpolitik och ibland ren främlingsfientlighet. Det är en form av EU-kritik som vi känner oss främmande inför. Vi kommer därför inte att stödja någon sådan brittisk nej-kampanj. Vår EU-kritik handlar om folkstyre, självbestämmanderätt och demokrati.

[…]

Om Storbritannien väljer att lämna EU bör de erbjudas ett nära samarbete med ett nytt avtal med EU. Ett avtal som kan ersätta dagens EES-avtal och i vilket även Norge kan ingå. Ett sådant avtal ska garantera fri varuhandel utan tullar och personers fria rörlighet. Samtidigt måste maktförhållandena i ett sådant avtal ändras så att de inte ensidigt bygger på att samtliga länder ska tillämpa EU-rätten. För att vara hållbart på sikt bör avtalet vara ett avtal mellan jämbördiga parter när gemensamma regler utformas.

Ett sådant nytt avtal skulle göra ett brittiskt utträde ur EU mindre dramatiskt och kunna vara grunden för ett gott framtida samarbete mellan våra länder. Ett brittiskt utträde ur EU skulle säkerligen starta en debatt om fortsatt EU-medlemskap i Sverige och andra EU-länder. Ett bra samarbetsavtal skulle vara ett bra alternativ om/när Sverige eller andra länder i framtiden väljer att lämna EU.

Detta låter som Sjöstedt både vill ha kakan och äta den.

Rivalen Kommunistiska Partiet har satt fingret på Vänsterpartiets ömma punkt. Så här skrev Jenny Tedjeza, chefredaktören på partitidningen Proletären, om partiets inställning:

Vänsterpartiet har, för att behålla sin parlamentariska ställning, stegvis tonat ner kravet på ett EU-utträde och därmed lämnat öppet fält för högerpopulistiska och nationalistiska strömningar att ta över. För att sedan använda den yttersta högerns EU-motstånd som en förevändning för att i praktiken helt överge kravet på utträde.

När det nu visar sig att Storbritannien är EU-kedjans svagaste länk och Brexit-anhängarna ser ut att kunna vinna torsdagens folkomröstning vägrar därför Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt att ta ställning, just med hänvisning till de nationalistiska, främlingsfientliga och konservativa elementen i Brexit-kampanjen.

Istället bekänner sig Vänsterpartiet idag till den diffusa EU-kritik som bygger på föreställningen att unionen kan göras mer progressiv inifrån.

Klockrent.

Sjöstedt skulle aldrig erkänna det men Vänsterpartiets strategi hamnar bra nära premiärminister David Camerons inför folkomröstningen.

Så här skrev tidskriften The Spectator i en kritisk ledare efter Brexitvalet:

His strategy of holding a renegotiation of Britain’s terms of membership with the EU, followed by an in-out referendum, was logical.

[…]

The fault with Cameron’s strategy is that it was based on a false premise: that the EU is open to reform. It is not and never will be. The louder the voices for reform, the more its unelected leaders retreat into their siege positions. The threat of a British referendum was supposed to jolt them into the realisation that their dream of a pan-European pseudo-state is less and less shared by the public. But instead of sending scouts to hear what the people wanted, they stayed up on the ramparts and boiled the oil ready to pour on the mob.

Detta vet även Jonas Sjöstedt. Trots detta har han valt att låta mer som David Cameron än EU-motståndarna på den svenska vänsterkanten, inklusive de som finns inom det egna partiet.

Expressen ställde en direkt fråga till honom efter valet i Storbritannien. Sjöstedts lät återigen som den konservative premiärministern innan han tvingades gå med på en folkomröstning om EU.

– Det kan komma ett läge då vi tar upp frågan om folkomröstning om ett utträde i Sverige, säger han.

[…]

Vänsterpartiet var det enda av riksdagspartierna som inte ville ta ställning inför omröstningen. När beskedet om brexit kom på midsommaraftons morgon meddelade V-ledaren att han vill omförhandla det svenska medlemskapet.

Men du sträcker dig inte så långt som att du vill ha ett swexit?

– Det kan komma ett läge då vi tar upp frågan om folkomröstning om ett utträde i Sverige. Men då vill vi först veta vad som är förutsättningarna för ett omförhandlat medlemskap.

Detta är tydligen Vänsterpartiets försök att triangulera. Men vaghet i stora avgörande frågor brukar inte belönas av väljarna. Vi får se om det lyckas för Sjöstedt.

Bild: Anna-Karin Nilsson / Anna-Karin Nilsson Expressen.

Read Full Post »

Strategi: Planerna bakom Donald Trumps kampanj!

VAL 2016 | Bilden av Donald Trump är att han alltid säger vad som faller honom in för stunden. Men kanske är detta bara en myt som borde avlivas.

Enligt Gabriel Sherman, i tidskriften New York, tog man fram en strategi för hur valrörelsen skulle bedrivas långt innan Trump lanserades som presidentkandidat.

Ansvarig för den informationsinhämtning, kartläggning och planläggning som krävdes var, enligt Sherman, Trump själv.

As much as his campaign appears off the cuff, Trump diligently laid the groundwork for his 2016 run over the course of several years, cultivating relationships with powerful allies in the conservative firmament and in the media, inviting them to private meetings at Trump Tower and golf outings in Florida, all the while collecting intelligence that he has deployed to devastating effect.

As early as 1987, Trump talked publicly about his desire to run for president. He toyed with mounting a campaign in 2000 on the Reform Party ticket, and again in 2012 as a Republican (this was at the height of his Obama birtherism). Two years later, Trump briefly explored running for governor of New York as a springboard to the White House. “I have much bigger plans in mind — stay tuned,” he tweeted in March 2014.

Trump taped another season of The Apprentice that year, but he kept a political organization intact. His team at the time consisted of three advisers: Roger Stone, Michael Cohen, and Sam Nunberg. Stone is a veteran operative, known for his gleeful use of dirty tricks and for ending Eliot Spitzer’s political career by leaking his patronage of prostitutes to the FBI. Cohen is Trump’s longtime in-house attorney. And Nunberg is a lawyer wired into right-wing politics who has long looked up to “Mr. Trump,” as he calls him. “I first met him at Wrestle­Mania when I was like 5 years old,” Nunberg told me.

Throughout 2014, the three fed Trump strategy memos and political intelligence. “I listened to thousands of hours of talk radio, and he was getting reports from me,” Nunberg recalled. What those reports said was that the GOP base was frothing over a handful of issues including immigration, Obamacare, and Common Core. While Jeb Bush talked about crossing the border as an “act of love,” Trump was thinking about how high to build his wall. “We either have borders or we don’t,” Trump told the faithful who flocked to the annual CPAC conference in 2014.

Meanwhile, Trump used his wealth as a strategic tool to gather his own intelligence. When Citizens United president David Bossie or GOP chairman Reince Priebus called Trump for contributions, Trump used the conversations as opportunities to talk about 2016. “Reince called Trump thinking they were talking about donations, but Trump was asking him hard questions,” recalled Nunberg. From his conversations with Priebus, Trump learned that the 2016 field was likely to be crowded. “We knew it was going to be like a parliamentary election,” Nunberg said.

Which is how Trump’s scorched-earth strategy coalesced. To break out of the pack, he made what appears to be a deliberate decision to be provocative, even outrageous. “If I were totally presidential, I’d be one of the many people who are already out of the race,” Trump told me. And so, Trump openly stoked racial tensions and appealed to the latent misogyny of a base that thinks of Hillary as the world’s most horrible ballbuster.

[…]

One way in which Trump’s campaign is like others is that its advisers have jousted for primacy. Over the summer, Lewandowski became embroiled in a battle for control with Stone, Nunberg, and Cohen. The principal fault line was over Stone and Nunberg’s belief that Trump needed to invest money into building a real campaign infrastructure and Lewandowski’s contention that their current approach was working fine.

[…]

Having won the power struggle with Nunberg and Stone, Lewandowski focused on letting “Trump be Trump,” which is what Trump wanted too. There would be no expensive television ad campaigns, no bus tours or earnest meet-and-greets at greasy spoons. Instead, the cornerstones of Trump’s strategy are stadium rallies and his ubiquitous presence on television and social media. “Mr. Trump is the star,” Hicks said.

Pundits have scoffed at this. Trump has no “ground game,” they say. His refusal to spend money on television ads spells disaster. But from the beginning, Trump knew he was onto something. “I remember I had one event in New Hampshire right next to Bush,” Trump told me. “I had 4,500 people, many people standing outside in the cold. Bush had 67 people! Right next door! And I said, ‘Why is he going to win?’ ”

[…]

The small scale and near-constant proximity mean they can respond to events quickly. In February, when the pope suggested Trump might not be a Christian owing to his plan to build a wall along the border, the campaign struck back within minutes. “If and when the Vatican is attacked by isis, which as everyone knows is isis’s ultimate trophy, I can promise you that the pope would have only wished and prayed that Donald Trump would have been president,” his statement said. Lewandowski recalled how it happened: “We found out about it as Mr. Trump was giving a speech on Kiawah Island in South Carolina, and within three minutes or less, he provided the response to Hope.” (By contrast, Clinton’s tweets are vetted by layers of advisers. “It’s very controlled,” one said to me.)

But if speed is the advantage of the small campaign, insularity is its inherent disadvantage. By all accounts, Trump doesn’t seek much counsel beyond his staff and children.

[…]

Meanwhile, the Trump team has poured almost all of its efforts into producing rallies down to the most minute details. At a Christmas-themed one I attended in Cedar Rapids in December, eight perfectly symmetrical Christmas trees lined the stage. As Lewandowski told me, “It’s all about the visual.” He requires reporters to stay behind metal barricades and positions television cameras for the most dramatic shots. “We want to know, what does it look like when he walks out on the stage?” Lewandowski said. “Sometimes we’ll allow cameras up close, sometimes we’ll show Mr. Trump on the rope line.” And the networks, hungry for ratings, have played by these strict rules.

[…]

After the rallies, Trump makes sure his fans stay mobilized. Everyone who attends a rally has to register by email, and the campaign uses this list, which Lewandowski estimates is “in the millions at this point,” to turn out voters. Most campaigns spend a lot of money to acquire voter lists; Trump largely built his own. “If you look at what the Obama campaign achieved many years ago, they were successful at bringing new people in, and then communicating with those people. What we’re doing is not dissimilar,” Lewandowski explained.

Tidskriftsomslag: New York den 4-17 april 2016.

Read Full Post »

Opinion: Därför röstade britterna för Brexit!

VAL 2016 | Det kommer att krävas mycket forskning innan vi får ett tydligt svar på varför britterna föredrog Vote Leave snarare än Vote Remain.

I väntan på forskarnas svar får vi nöja oss med de opinionsundersökningar som gjorts.

En analys som låter högst trovärdig är den som Frank Luntz redogjorde för i tidskriften Time i slutet av valrörelsen när det var näst intill dött lopp mellan Leave och Remain.

Luntz är en amerikansk nyhetsanalytiker och jobbar bl.a. för CBS News och Fox News Channel.

For a majority of the British population, life today is just about getting through the day. They accept that Remain makes sense on a macro level; they get that the Big Guys (multi-national corporations, governments at all levels, political parties, even the media) benefit from The System—and the majority hopes that those benefits will one day trickle down to them. They recognize that abandoning the E.U. requires a level of risk-taking that may not turn out well for the British economy overall. But an increasing number of Brits believe the consequences to the economy are more than outweighed by the feeling (if not the reality) that they are taking control of their country and their destiny once again. After decades of feeling betrayed by the very same people and institutions that are now telling them to support the status quo—to Remain—the public appears ready to take matters into their own hands and demand radical change.

Yet on an individual, personal level, their hopes and dreams are anything but radical. It’s really about simple survival. In our polling, Britons are most worried about:

1.Day-to-day existence. Families and individuals are asking: “Will I have enough to pay the bills every month, and hopefully a little left over to save?” Translation: The E.U. may be relevant to political and economic leaders, but it is meaningless to (or even a negative for) the average taxpayer.

2.Generational survival. Parents are asking: “Will our children have the same, better or worse opportunities that I had at their age?” Translation: With Europe in perceived decline, why hitch our future to a sinking ship?

3.Services survival. Citizens are asking: “Do our current policies help, or hurt, the goal of preserving and protecting our pensions, benefits and NHS?” Translation: with the flood of immigrants, asylum-seekers and refugees into Europe, a majority of Brits are crying out, “Enough.”

[…]

Yes, the Remain campaign is making very sound policy arguments, backed by the overwhelming majority of economists, but voters are saying right back: “You can claim it, but we don’t believe it. We aren’t feeling the benefits you promised in our daily lives.” Once again, the heart wins out over the head.

[…]

So the momentum is with Leave—and yet the punters and pundits still expect Remain to win. It’s not difficult to see why. In our polling, the Remain campaign’s two best arguments are “leaving will create years of uncertainty” and “we need to keep our seat at the table.”

While this is an intrinsically negative message (“bad things will happen if you reject the status quo and turn away from security…”), it does keep voters in line. Plus, the constitutional nature of the question—that there will not be the opportunity to change your vote in four years’ time—tilts the scales still further in the direction of the status quo. It’s the same “better the devil you know” strategy Cameron used to stitch together his Parliamentary majority last year.

Och nu vet vi hur det gick. David Cameron och de övriga i kampanjen Vote Remain lyckades inte med sitt i huvudsak negativa budskap.

Om argumenten låter mer som skrämselpropaganda övertygar den ingen. Kanske fick deras varningar motsatt effekt – deras negativa budskap signalerade att de inte litade på att fakta skulle övertyga väljarna att rösta Remain.

Slutsats: Desperata kampanjer gör desperata och överdrivna utspel.

Bild: iStock på International Business Times.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: (MP) söker en ny strategi!

POLITIK | ”Det var först när språkrören försökte rädda sig själva som proffspolitikerna ute i landet fick nog.”

Så skrev Maggie Strömberg för en tid sedan i Fokus. Och så var det kanske. Men det handlade nog också lite om politisk självbevarelsedrift.

Som så många gånger tidigare när det gäller partierna kom kritiken först efter att krisen var ett faktum.

Upproret kommer från lokalpolitiker som är mer vana vid att styra och kompromissa än många av de miljöpartister som befolkar regeringskansliet. Det handlar om brist på professionalism. Om kommunikation, strategi, krishantering. Förmåga att vinna val framöver.

Det finns en utbredd irritation över att kompetens och erfarenhet från lokalpolitiker inte har tagits tillvara i regeringsarbetet. Många tycker att både riksdagsgruppen och regeringsfolket framstår som amatörer.

– I stället för att ta in folk som har vana av att sitta i kommunpolitiska förhandlingar har man plockat in tjänstemän som fått all sin kunskap om politik från House of Cards, säger en.

– Det är bara kompisrekryteringar, säger en annan.

– Vi i kommunerna har ju fattat hur man hanterar att man inte alltid får som man vill. Man måste ändå stå för sina beslut. Det går inte att gå ut och säga ”vi har tagit det här beslutet som var jävligt dåligt”. Det är ju oseriöst, fräser den tredje.

Sanningen är att kritiken mot strategin att gå i opposition mot sig själva inte existerat tidigare i Miljöpartiet. Och det i ett parti där man har en tradition att diskutera och förankra näst intill in absurdum.

Så dessa lokalpolitikers upprördhet har lite av efterhandskonstruktion över sig. Den bästa formen av krishantering är om man lyckas lägga skulden på någon annan.

Anledningen till att det inte funnits beror nog på att sitta-stil-i-båten-strategin var just det som tre av partierna inom Alliansen gjorde under åtta år i regeringsställning. Därav att de numera kallas småpartier.

Att ”stå för sina beslut” utraderade effektivt de politiska och ideologiska skillnaderna mellan Allianspartierna. Med resultatet att endast Moderaterna har kunnat uppvisa hyfsade opinionssiffror.

Är det t.ex. någon som tror att Centerpartiet gått vidare i nyliberal riktning om partiet växt under sin tid i regeringen? Och är det någon som tror att deras tillväxt i opposition inte beror just på att man nu markerar distans mot övriga partier?

Om strategin att opponera mot sig själv hade fungerat och gett bättre opinionssiffror för Miljöpartiet hade nog kommunpolitikerna snarare applåderat sina språkrör.

Problemet var inte själva strategin utan hur man implementerade den. Istället för att smutskasta tagna beslut i regeringen borde man kanske lagt tyngdpunkten på att säja att ”så här långt nådde vi, nu bygger vi vidare på detta”.

Tidskriftsomslag: Fokus den 6-12 maj 2016.

Read Full Post »

Image: Trump är mer Jimmy Carter än Reagan.

VAL 2016 | Mycket har skrivits om Donald Trump. En hel del har varit direkt hysteriskt och verklighetsfrämmande.

Det har gjorts få balanserade försök att ge en realistisk bild av vad Trum skulle kunna åstadkomma om han verkligen valdes till president.

Istället har vi matats med fåniga försök att jämföra Trump med Adolf Hitler. Och precis som alla republikanska politiker försöker Trumps anhängare jämföra kandidaten med Ronald Reagan. Båda har lika fel.

Det amerikanska politiska systemet ger inte presidenten fria händer att göra som han eller hon vill. Presidentens makt är inte oinskränkt. Inte ens när det gäller inom försvars- och utrikespolitiken.

Detta borde vara uppenbart för alla som exempelvis studerat Barack Obamas bataljer med kongressen under de senaste två mandatperioderna.

Alla som är intresserade av amerikansk politik borde därför läsa Matthew Coppers analys i Newsweek. Han ger en realistisk bild av Trumps möjligheter att få igenom den politik som han baserar sin kampanj på.

Om Trumps potential skall jämföras med någon historisk föregångare så är det inte, enligt Copper, någon auktoritär diktator utan snarare de tidigare presidenterna Dwight D. Eisenhower och Jimmy Carter.

Demokraten Carter anses allmänt vara en av de mer mediokra presidenterna i modern tid.

Och man får gå tillbaka till republikanen Eisenhower för att hitta någon som helt saknade politisk erfarenhet innan de blev valda.

Även Trump saknar politisk erfarenhet. Detta är en anledning till hans popularitet men det kommer också påverka hans administrations effektivitet om han blir vald. Precis som det påverkade Eisenhowers och Obama idag.

Copper skriver:

The comedian Louis C.K. wrote to his fans that “Trump is Hitler,” another “funny and refreshing dude with a weird comb-over.” On the left, The Washington Post and Slate columnists have likened Trump to a fascist. In a case of rare agreement across party lines, conservatives have used a similar description. Conservative author Matt Lewis has called Trump an avatar of white-identity politics. And the haters have a lot of fodder. The mogul began his campaign saying Mexico was sending the U.S. “rapists,” then proposed a loopy and bigoted ban on Muslim immigration “until we figure out what the hell is going on” (whatever that means). Trump continues to lambaste the media at his rallies, referring to them as “the worst.” At least two journalists say they’ve been roughed up at Trump events without provocation—one of them is a woman who writes for a conservative publication and claims it was Trump’s campaign manager who left her bruised, a charge Trump’s people vigorously deny. This isn’t the Beer Hall Putsch, but it is ugly.

[…]

Trump isn’t Hitler. He isn’t a fascist either—although he has, despite a career of deal-making, the my-way-or-the-highway proclivities of a Latin American strongman, which would be worrisome if America were Bolivia and not an enduring democracy. […] He’s also not a savior. Due to his solipsistic personality and vague, unworkable policies, he could never be what he promises to be if elected. But that doesn’t make him the sum of all fears.

The unspectacular truth is that a Trump presidency would probably be marked by the quotidian work of so many other presidents—trying to sell Congress and the public on proposals while fighting off not only a culture of protest but also the usual swarm of lobbyists who kill any interesting idea with ads and donations. […] Trump is no match for the American political system, with its three branches of government. The president, as famed political scientist Richard Neustadt once said, has to take an inherently weak position and use the powers of persuasion to get others to do what he wants.

Could Trump blow up those legendary checks and balances and make America a fascist state? Oh, please. …] Trump’s more likely to end up like Jimmy Carter—a poor craftsman of legislation and a crushing disappointment to his supporters. Since World War II, only Dwight Eisenhower, Ronald Reagan, George H.W. Bush and Bill Clinton have left office with high approval numbers. Presidents generally end their tenure not with a bullet in a bunker but with a whimper.

[…]

But to actually accomplish even modest legislative goals, let alone become a 21st-century führer, is beyond the mogul’s ken. Philosopher Leo Strauss coined the term reductio ad Hitlerum, the common tendency to reduce all arguments to Hitler, or to always see an action leading to Nazism. In its more extreme forms, you get statements like “You-know-who was also a vegetarian.” Trump’s displays of bigotry during the primary, most notably his call for a “total and complete shutdown” on Muslims entering the U.S., are abhorrent, but they don’t put the America on a fast track toward the Third Reich—not unless you believe Congress, business, the armed forces, the judiciary and so on are all willing to start setting up internment camps. The U.S., with its unemployment rate of less than 5 percent and minuscule inflation, is a country where retirees try to get better yield, not the hyperinflation Weimar Republic that gave birth to Hitler. Fascism, with its totalitarian control of society and the economy—“Nazi” was short for National Socialists—doesn’t describe Trump’s views, even if former Maryland Governor Martin O’Malley and Michael Gerson, a former speechwriter for George W. Bush, throw around the term fascist when bad-mouthing the billionaire.

[…]

But one thing we know is that Trump is used to having his way. Eisenhower, the last president who had never held elective office before entering the White House, might be the closest thing we have to a useful comparison. Many worried that the supreme commander of Allied forces in Europe would flounder in a system where his commands were not instantly met with a salute. ”He’ll sit there all day saying, ‘Do this, do that,’ and nothing will happen,” lamented Harry Truman as he readied to turn over the presidency to the five-star general. “Poor Ike—it won’t be a bit like the military. He’ll find it very frustrating.”

It’s extremely unlikely anyone will ever utter the phrase “poor Donald.” And we should allow for the possibility that, like Eisenhower, he would be a successful president. His business has its eye-rolling qualities (mmm, Trump Steaks), but he does cut deals and, in case you hadn’t heard, even wrote a book about it. Trump has positive qualities that detractors should recognize: ideological flexibility, an ability to negotiate, great communication skills. However, they seem easily overwhelmed by his obvious flaws: bigoted policies that target religions and utterances that slander Mexicans, a brash and imperious style, a tendency to hold grudges long beyond their sell-by date. Ultimately, Eisenhower’s weak grip on Washington was a contributing factor to the rise of anti-Communist crusader Senator Joseph McCarthy.

[…]

It’s more than likely Trump would wind up being just another president on the alphabetical roll call, nestled between the memorable Truman and the utterly forgettable John Tyler, distinguished more by his hue, his bullying and his encouragement of other bullies than by any lasting damage done to a republic that has endured far worse.

Tidskriftsomslag: Newsweek, 25 mars 2016.

Read Full Post »

Strategi: Årets politiska missbedömning!

ÅRET 2015 | Kristdemokraterna får antagligen stå för årets antiklimax när man sammanfattar politiken under 2015.

Partiledningens ovilja att ställa misstroendevotum mot regeringen – efter att först ha tagit initiativet att dödförklara decemberöverenskommelsen mellan oppositionen och regeringen – fick partiet att framstå som, för att citera Macbeth, ”en stackars skådespelare, som struttar in och kråmar sig på scenen för en timma och se’n ej mer hörs av”.

Hade man vågat gå hela vägen hade man tagit på sig ledartröjan inom Alliansen, vunnit frustrerade borgerliga väljares sympatier och samtidigt minimerat bilden av Sverigedemokraterna som ”det enda oppositionspartiet”.

Om regeringen fallit hade partiet stått väl rustat i en eventuell extra valrörelse. Alternativt hade man tvingat Socialdemokraterna ta större hänsyn till Allianspartiernas politik. Detta hade tydligt visat på splittringen på vänsterkanten.

Oavsett vilket hade Stefan Löfven tvingats visa upp hur svag hans regering är. Vilket i sin tur gett speciellt Kristdemokraterna, men också övriga Allianspartier, en välbehövlig injektion av självförtroende.

Om övriga Allianspartier istället röstat mot eller lagt ner sina röster hade Kristdemokraterna framstått som ett parti som vågar stå på egna ben medan övriga Allianspartier framstått som räddhågsna.

Ebba Busch Thor verkar själv ha insett vilket potential det fanns i ett misstroendevotum mot regeringen. ”Jag tycker det är anmärkningsvärt att så många pratar om kaos. För det är det inte. Vi har en tydlig och ordnad politisk process i Sverige”, säger partiledaren när hon intervjuades i tidskriften Sydsvenskt Näringsliv.

Partiets inkonsekvens förvandlade en potentiell vin-vin-situation till ett politiskt antiklimax.

Som en konsekvens av detta ligger Kristdemokraternas siffror kvar under fyraprocentspärren, regeringen regerar vidare och Alliansen ser ut att vara än mer splittrad samtidigt som Sverigedemokraterna av alltfler upfattas som det tydligaste oppositionspartiet i svensk politik

Tidskriftsomslag: Sydsvenskt Näringsliv, nr 4: 2015.

Read Full Post »

Politik: Storbritannien efter Jeremy Corbyns seger!

James Forsyth, Dan Hodges, Fraser Nelson, Isabel Hardman och Sebastian Payne, alla på The Spectator, diskuterar vad Jeremy Corbyns seger innebär för Labour och Conservative Party.

Read Full Post »