Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2008

bs29534-1IMAGE: Det är något speciellt med Barack Obama. Och detta ”något” är mer än bara en fråga om hudfärg. Frågan är bara vad?

Hela Obamas image för tankarna till John F. Kennedy och hans bror Robert. Men detta räcker inte som mer än delförklaringar till den fascination som omger Obama.

I en artikel om Barack Obama och hans utrikespolitiska rådgivares syn på omvärlden har Nicholas Leman i The New Yorker kommit så nära en förklaring på den ”tjuskraft” som många känner inför USA:s nästa president som man i dagsläget kan begära.

Under demokraternas valkampanj var det många av Obamas rådgivare som ansåg att Hillary Clinton och hennes rådgivare var fast i det förgångna. Här fanns för många egon, för många maktkamper och med alltför många ”unresolved psychological issues”.

Detta i kontrast till ”Team Obama”;

In addition to everything else they are post-, the Obama team gives the feeling of being post-therapy: they know who they are, they’re not needy, they have it under control. [M]ost of his top-foreign-policy advisers took pains to say that they found him calm, grounded, respectful, and ready to listen (…)

Richard Danzig, som anslöt sig till Obamas utrikespolitiska team 2007, citeras;

There is a degree of self-reflection, self-awareness, and psychological wholeness he arrived at after going through a period of working through his identity as the son of a father from Kenya and a mother from Kansas. Having worked for two Presidents and with many Presidential candidates during the last thirty years, I have not seen one as psychologically well balanced, and as good about not injecting his ego into a problem.

Och när det gäller Obamas medarbetare (detta skrivs i oktober 2007 men gäller även idag);

Thus far, nobody leaks, nobody bickers in a way that can be discerned by outsiders, and there are not obvious camps. The general feel of the campaign, both in its spread-out virtual form and at its headquarters in a modern office tower in downtown Chicago, is a little like that of the Microsoft campus in the nineteen-nineties, or the Google campus today: everybody seems young, trim, competent, cool, and casual, but casual in a ‘you and I both know that we’re ferocious and brilliant and we’re going to crush the other team’ way.

Denna ton sätts av Barack Obama själv;

[H]e’s a mixture of soulful outsider and competitive, hyper-organized meritocrat – and it has an ideological manifestation. The Obama people think of themselves as future-oriented strategic thinkers, not old-fashioned, gooey, Eleanor Roosevelt-style humanitarians – as people who get it, the ‘it’ being the new realities of the twenty-first century. Although the candidates may be required to say that their foremost concern is how the economic crisis affects the middle class, they seem to get their inexhaustible drive from the belief that they might be able to run American foreign policy. Obama’s foreign-policy staff likes to think he reads their memos first.

Onekligen kommunicerar Obama och hans team av medarbetare en självsäkerhet som George W. Bush tappade redan i början av sin andra mandatperiod.

Frågan är om denna självsäkerhet kommer att hålla i sig även när ”image” gnuggas mot finanskriser och utrikspolitiska utmaningar.

Men troligen får vi se fler än de traditionella 100 dagar av smekmånad som alla nya presidenter brukar kunna räkna med. Detta inte minst p.g.a. den uppbackning som Obama kan räkna med från stora delar av det mediala, kulturella och politiska etablissemanget.

Read Full Post »

logocWASHINGTON DC: Amerikanare som bor i huvudstaden är de enda medborgare som inte har någon representant i Kongressen. Därmed har man inga möjligheter att påverka en rad frågor som t.ex. utbildning, hälso- och sjukvård, skatter osv.

Den ideella organisationen DC Vote (”Working to End Taxation Without Representation”) har försökt ändra på detta genom en effektiv grässrotskampanj i kombination med påverkansarbete riktat mot specifika målgrupper.

Ilir Zherka, ”executive director” sedan 2002, advokat till yrket och var tidigare tjänsteman i ”Labor Department” under Clinton administrationen, leder arbetet.

En anledning till situationen är att invånarna i Washington DC till övervägande delen är demokrater. Republikanerna är därför motståndare till att ge demokraterna ytterligare platser i Kongressen.

DC Vote har nu som strategi driva på ett lagförslag som bara påverkar House of Representatives. Detta som ett första steg mot representatio i både House of Representatives och Senaten. Ilir Zherka (intervjuad i pappersversionen av Stop Smiling) hoppas att det därmed blir lättare att få med både republikaner och demokrater om man börjar med ”the House”;

We also decided to support a bill that would expand the size of the House by two so that, in addition to the district, there would be an additional seat. As a result of the last census, the next state eligible is Utah, and the expectation is that Utah would create a forth congressional district represented by a Republican so that the Democratic seat for the District of Columbia would be offset by the Republican seat from Utah. So we decided to take the partisanship out of the debate by acknowledging the party interests and the resistance. We got a majority vote in the House, we got 57 votes in the Senate, but a determined minority filibustered the bill last year and that’s where we stand.

Möjligheterna att framöver lyckas ökar naturligtvis markant med Barack Obamas seger och en majoritet av demokrater i Kongressen.

Hur bedriver man en nationell kampanj i ett land med 300 miljoner invånare?

Media is expensive. An ad campaign to educate 300 million people would run into the millions and millions of dollars. What we decided we would do is be very targeted in our approach.

Furthermore, when I first came on board, the donor base was close to zero. People thought this was a quixotic campaign that we could not win, that the odds were significant, that the challenges of reaching people outside of the District were too hard to overcome, that a national campaign could not be funded. So we basically had to put together a much more targeted action plan and vision for our work. Once we were able to do that, we got some initial support, and of course once you have enough funding for some of the basic work, it can demonstrate your ability to succeed and then that draws more attention and support.

Vote DC samlade in cirka 2 miljoner dollar 2008. Detta skall jämföras med 2002 då man bara hade cirka 200 000 dollar att röra sig med. Idag har man även nio heltidsanställda.

Ilir Zherka är optimist;

As a result of all of that, we almost won last year and I think that we will win next year.

Read Full Post »

banner_03aJOURNALISTIK: Attacken på president George W. Bush vid en presskonferens i Bagdad har spridit sig som en löpeld över Internet.

Att en journalist från ett land som ännu inte är en riktig demokrati inte har någon förståelse för hur en journalist skall uppföra sig förvånar inte. Mer förvånande är de sympatier som journalister i västvärlden nu ger till denna ”skotaliban”.

En annan reflektion är att George W. Bush tog hela incidenten med gott humör. Detta – och tillika hans goda reflexer – kan man se på detta videoklipp.

Hans kommentar (som syftar på hans möte med Vladimir Putin) är också ganska ”cool”;

I didn’t know what the guy said, but I saw his sole.

Read Full Post »

l17893008278_20544LIBERAL MEDIA: När Arianna Huffington lanserade The Huffington Post i maj 2005 var det många som var tveksamma. Idag har sajten 3.7 miljoner unika besökare.

I år har man också börjat hyra in reportrar och starta en lokal byrå i Chicago. HuffPost – ”an Internet newspaper” – består idag av en nyhetsaggregator, en rad underavdelningar (politik, underhållning osv.) och en gruppblogg som har attraherat en rad kända personer.

Under valet försökte både Hillary Clinton och Barack Obama genom artiklar på sajten blidka saijtens liberala läsare genom att bidra med inlägg. Bland annat fick Obama förklara sin relation till den extrema pastorn Jeremiah Wright.

Femtio procent av trafiken på HuffPost genereras av de politiska reportagen. Och under presidentkampanjen kombinerade sajten kommentarer med riktiga reportage från sex betalda politiska redaktörer. Därutöver skapade man projektet OffTheBus med elva tusen s.k. ”citizen journalists”.

HuffPost har lyckat med en rad stora scoop under valrörelsen. Ett scoop var när Mayhill Fowler – en ”citizen journalist” – rapporterade om Obamas kommentar om bittra småstadsbor som hänger fast vid vapen och religion (”cling to guns or religion”).

När John McCain under finanskrisen meddelade att han skulle avbryta (”suspend”) sin kampanj kontaktade en av reportrarna femton av McCains högkvarter i viktiga delstater och konstaterade att ingen av dem hade avbrutit sina aktiviteter.

Mer tveksamt var det när en av Huffingtons blogginlägg hävdade att John McCain – flera år tidigare – på en middag hade talde om för henne att han aldrig hade röstat på George W. Bush. McCains talesperson förnekade att så hade skett.

Arianna Huffington själv har ett brokigt förflutet. In en intressant profil av Lauren Collins i The New Yorker beskrivs hennes liv. Före detta republikan, numera liberal, tidigare anklagad för att ha plagierat texter till sina böcker om Maria Callas och Picasso, anhängare av new age och nu en inflytelserik entreprenör med sin HuffPost.

Även som konservativ stödde hon aborter och vapenkontroller och därmed var det bara en tidsfråga innan hon skulle bli desillusionerad med det republikanska partiet. Själv påstår hon att hennes politiska evolution hela tiden har byggt på uppfattningen att den privata sektorn inte ensam klarar av att lösa samhällets problem.

The pursuit of influence – the ability to command attention and to change minds – not money, seems to be Huffington’s driving quest.

Skall bli intressant att se om The Huffington Post kommer att bli lika inflytelserik nu när Arianna Huffingtons favorit intar Vita Huset i januari.

Read Full Post »

1620oktober081_500x375_78da3e2b632356bdd90b8d02c83b64edBLOCKPOLITIK: På debattplats i dagens Dagens Nyheter gör professor emeritus Olof Ruin en intressant framtidsanalys kring konsekvenserna av den nya blockpolitiken.

Olof Ruin anger tre risker med den nya blockpolitik som nu har uppstått i och med formeringen av det rödgröna regeringsalternativet.

Tendensen till ett tvåpartisystsem har ytterligare förstärkts när (s), (mp) och (v) drar igång sitt samarbete. Men ännu är vi inte där utan har istället ”två konglomerat av partier, där ett parti på respektive håll är stort och de andra små”.

Vi har hamnat i ett mellanläge mellan tvåpartisystem och ett genuint flerpartisystem. Olof Ruin ser tre möjliga konsekvenser av detta;

1) Det är en given ambition för alla regeringar att nå enighet i sitt arbete (…) Det händer inte så sällan i flerpartiregeringar att ett av de medverkande partierna helt enkelt vägrar att gå med på vad de andra önskar se genomfört (…) Ett mångpartisystem som förlorat flexibilitet genom uppkomsten av två block kan alstra förlamningar i politiken.

Här kan man möjligtvis invända mot Ruin att detta knappast har hänt i Alliansregeringen. Snarare har småpartierna suttit väldigt snällt i båten vilket har gjort att Moderaterna har kunnat dominera nästa helt på egen hand.

2) En annan konsekvens (…) är att den tidigare identiteten hos de i blocken ingående partierna kan förväntas bli förändrad. Allianspartiernas utveckling illustrerar väl detta. Moderaterna har orienterat sig från höger mot mitten, mittenpartierna – särskilt centerpartiet och folkpartiet – har rört sig högerut (…) Ett särmärke för alla dessa småpartier är att man i den offentliga debatten mindre framhåller olika värderingar (…) I stället koncentrerar man sig på olika konkreta sakområden som man anser sig värna om (…)

Socialdemokraternas ställning som det stora partiet kommer med all sannolikhet att bli svårare än moderaternas. Man blir som det tidigare statsbärande partiet tvungen att nu orientera sig mot vänster (…) Vänsterpartiet blir möjligen det parti inom detta nya block som mest kommer att hålla fast vis sin gamla identitet.

Här kan det vara på sin plats att konstatera att de borgerliga partiernas förändrade identitet började långt innan man bildade regering. Och – med undantag av moderaternas förändring – är det frågan om väljarna märker av småpartiernas ompositioneringar överhuvudtaget.

Problemet är snarare en profillöshet hos småpartierna. Man verkar vara nöjda med att få ägna sig åt sina respektive sakfrågor på sina departement i skugga av Moderaterna. Fyra partier med olika partiprofil har förvandlats till fyra ”liberala” partier utan egna konturer. Risken för småpartierna är att väljarna drar slutsatsen att de inte längre har något existensberättigande.

3) En tredje konsekvens (…) är att nya partier kan komma in i riksdagen (…) Ett sådant nytt parti skulle få roll av vågmästare.

Om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna blir de stora vinnarna när blocken cementeras så finns det två anledningar till detta.

Det första är socialdemokraternas velande när det gälle om man skulle ha med Lars Ohly eller inte. Att Vänsterpartiet nu är med kommer att innebära att de Rödgröna får svårare att erövra mittfältet och därmed regeringsmakten. 

Det andra är att Allianspartierna – och Socialdemokraterna – har ignorerat problemen i integrationspolitiken under så pass många år att man bara har sig själva att skylla om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen och blir vågmästare.

Inget parti har ännu vågat driva frågor som skulle kunna attrahera sverigedemokraternas väljare. Man skall inte tro att bara för att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti så är deras väljar också det.

Man tyckts fortfarande tro från de etablerade partiernas sida att fler jobb skall fixa problemet med utanförskappet. Frågan är då vilka lösningar man har när Sverige och resten av världen nu befinner sig i en ekonomisk nedgång vad gäller jobb och sysselsättning.

Read Full Post »

PUBLIC SERVICE: Den bild som man inom de olika public service-företagen vill kommunicera till omvärlden har alltid varit självgod.

uppsagning1

Troligen är det bara public service-företagen själva som kan se på sin verksamhet som ”opartisk” och ”politiskt oberoende”. Politisk korrekthet och politiska vinklingar är snarare legio.

Nu får vi dessutom läsa att man inte ens klarar att kommunicera till sina egna medarbetare. När man inom SVT skall sparka 450 anställda görs det på ett sådant sett att det mer liknar skumraskföretag i samhällets utkanter.

Enligt Dagens Nyheter var droppen när anställda tvingas fylla i formulär om omplacering. Om man svarar nej är detta det samma som uppsägning.

På frågan varför man inte försöker hitta något positivt att kommunicera istället för att bara gå direkt på hot svarar Johanna Frelin, divisionschef för allmän-tv, att ”tidsplanen tillåter inte det”.

En medarbetare som jobbat i sexton är fann sig avskedad från den ena dagen till den andra. (Chefen ansåg att omskolning skulle ta för lång tid). Och ett par medarbetare med bara några månader kvar till pensionen har sparkats.

En handuppräckning bland medarbetare har visat att rädslan för repressalier bland omplacerade är stor.

Hela tolv uppsagda fall kommer att gå vidare till domstol p.g.a. brott mot anställningsskydd och turordningsregler.

Read Full Post »

annons-s-v-mp1DE RÖDGRÖNA: Spekulationerna kring konsekvenserna av de Rödgrönas har nu pågått några dagar i media.

Och eftersom nyhetsrapporteringen i Sverige ofta jagar i flock dröjde det inte länge innan man hade bestämt sig för att koalitionsbygget mellan (s), (mp) och (v) var ”a good thing” för partierna.

Att (s) och (mp) i vissa opinionsunderökningar t.o.m. hade egen majoritet innan Socialdemokraterna började strida internat om vilka partier som skulle få vara med i ett samarbete nämndes inte.

Inte heller att Vänsterpartiet skulle ha stora chanser att långsiktigt tjäna på att stå utanför en framtida (s-mp) regering. Detta eftersom man då skulle kunna ställa krav utan att behöva ta regeringsansvar om (s-mp) skulle få en bräcklig majoritet. Detta inte minst om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och blir vågmästare.

Men än så länge är alla – inklusive de borgerliga partierna (!) – glada över samarbetet (med undantag av Miljöpartiet som nu riskerar att bli stödparti åt (s) när ett ”riktigt” vänsterparti blir en del i vänsteralliansen). 

Och lanseringen av de Rödgröna gjordes med lite nya kommunikationsgrepp vilket säkert muntrade upp gräsrötterna. (Bland annat hoppade man över den annars så obligatoriska debattartikeln i Dagens Nyheter till förmån för YouTube och Newsmill

Men några nya infallsvinklar har nu börjat dyka upp i debatten om de Rödgrönas strategi. På denna blogg har tidigare diskuteras att ett formaliserat samarbete inte är helt problemfritt för något av partierna.

Och på Dagens Media har man bl.a. lyft fram ett nära samarbete nu kan komma att urholka partiernas varumärken (vilket är precis vad som har hänt för Allianspartierna – åtminstone för de tre mindre partierna).

Dagens Samhälle kan man läsa om hotande ”blockchock” och att en ”schizofren valrörelse” väntar 2010.

Read Full Post »

Older Posts »