Strategi: De Rödgrönas vilsna (SD)-politik!

MAKTSPEL: Förre detta talmannen Björn von Sydow (S) har meddelat att han inte kan tänka sig bli talman om inte regeringen och De Rödgröna enas om hans namn.

Han motiverar detta med att han inte vill riskera bli vald med hjälp av röster från Sverigedemokraterna.

Detta kan låta både principfast och beundransvärt. Men frågan är om det inte snarare är ganska patetiskt. Risken är att denna typ av argument snarare drar ner talmansämbetet till partikäbblets nivå. Talmannen skall så över sådana intriger.

Det må vara att respektive parti gärna vill se en talman från det egna partiet men när valet väl är gjort så blir man talman för hela riksdagen och inte bara inför de egna partiets ledamöter.

I realiteten har von Sydow därför redan straffat ut sig själv genom sitt sätt att argumentera.

Om von Sydow inte vill kandidera så är det helt ok, men att göra det utifrån argumentet att han inte vill bli utsedd med hjälp av röster från sverigedemokrater är bara tramsigt.

Dessutom har von Sydow redan låtit sig påverkas av Sverigedemokraterna när han nu använder sig av partiet som argument för att inte kandidera.

Och även om han skulle bli vald utan hjälp av röster från Sverigedemokraterna (t.ex. om De Rödgröna och Alliansen enas) så innebär det att han som talman ändå kommer att tvingas uppträda korrekt och enligt lagen även gentemot detta parti framöver.

Låt oss därför gissa att det som nu händer bara ännu en pusselbit i det spel som pågår bakom kulisserna inför Fredrik Reinfeldts regeringsbildande.

Men skall De Rödgröna agera på liknande sätt framöver riskerar man hamna i en situation där man inte vågar tycka någonting överhuvudtaget i någon sakfråga eftersom man då alltid riskerar hamna på samma sida som Sverigedemokraterna.

Hur smart är det?

Framöver skulle detta då tvinga ett eller flera rödgröna partier att alltid göra upp med regeringen, alternativt tvinga partierna att lägga ner sina röster. Alla andra situationer där De Rödgröna går fram enat i riksdagen riskerar att få stöd av Sverigedemokraterna.

Vågar man inte riskera att få stöd från Sverigedemokraterna i någon fråga riskerar oppositionen att bli helt handlingsförlamad under hela mandatperioden.

Read Full Post »

Politik: Nu vill alla samarbeta med regeringen!

RIKSDAGEN: Först ville ingen tala med statsministern. Nu vill alla plötsligt tala med Fredrik Reinfeldt.

Först ut var Miljöpartiet. Sedan var det Jonas Sjöstedt (V) som i gårdagens Agenda i SVT som föreslog regeringen samarbeta om invandringen.

Och idag är det Mona Sahlin (S) som vill samarbeta med regeringen om asyl- och flyktingfrågor.

Vad har hänt? Ingenting mer än att de rödgrön har insett att man måste samarbeta med regeringen om man inte skall risker att hamna på samma sida som Sverigedemokraterna i vissa frågor.

Av detta kan man dra en del slutsatser;

1) Alla vill isolera Sverigedemokraterna i invandrarpolitiken. Rätt hanterat kan Sverigedemokraterna dra nytta av detta. Medborgarna kan mycket väl dra slutsatsen att övriga partier tycker samma sak och att Sverigedemokraterna förblir det enda alternativet när det gäller invandrar- och integrationspolitiken.

2) Det Rödgröna samarbetet har runnit ut i sanden. Partierna kommer att fortsätta att samarbete i riksdagen men det blir mer som enskilda partier än under vinjeten ”De Rödgröna”.

3) Socialdemokraterna och Miljöpartiet har insett att Vänsterpartiet är mer ett sänke än en tillgång.

4) Och t.o.m. Vänsterpartiet har insett att man inte vill marginaliseras på vänsterkanten utan möjlighet att få påverka.

Om Moderaterna dessutom nu försöker pressa Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna att acceptera färre ministerposter p.g.a. deras sämre valresultat kan vi kanske se framför oss att både Alliansen och De Rödgröna blir mindre formella strukturer.

Read Full Post »

Strategi: Miljöpartiet hjälper Alliansen!

POLITIK: Miljöpartiet kommer att hjälpa Alliansregeringen att neutralisera Sverigedemokraterna i integrations- och invandrarfrågor.

Det blev resultatet av mötet mellan Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Fredrik Reinfeldt tidigare idag.

Det är knappast överraskande att ingen var intresserad av att formalisera en bred koalition där Miljöpartiet ingår i Alliansregeringen.

Miljöpartiet vill ha flexibilitet att få igenom så mycket som möjligt i sina förhandlingar med regeringen samtidigt som man vill distansera sig från Vänsterpartiet utan att alltför öppet behöva bryta upp från det rödgröna samarbetet.

Genom att behålla konstellationen De Rödgröna – och därmed behålla möjligheten att gemensamt kunna fälla regeringen – sätter man extra press på regeringen att kompromisser även i andra frågor framöver.

Däremot är det uppenbart att Alliansen (och Miljöpartiet) har velat se till att Sverigedemokraterna inte kan pressa regeringen på invandrarområdet.

Frågan nu är om Sverigedemokraterna kommer att gynnas när väljarna upptäcker att Alliansen (och de rödgröna partierna) inte vill reformera invandrar- och integrationspolitiken.

Spelar Sverigedemokraterna sina kort rätt skulle partiet kunna fortsätta att utmåla sig själva som sanningssägare och outsiders.

Read Full Post »

Propaganda: Manipulerade bilder på president!

BLUFF: En statlig egyptisk tidning har manipulerat bilder för att president Hosni Mubarak skall framstå som mer handlingskraftig.

Bloggaren Wael Khalil gjorde avslöjandet att tidningen Al-Ahram hade ”photoshopat” bilderna från fredssamtalen i Washington.

Anledningen kan vara att man inte vill spä på ryktena om presidentens sviktande hälsa. Men det kan lika bra bero på att Mubarak säkert vill framstå som en viktig spelare i Mellanöstern.

Att något sådant avslöjas från en diktatur i Mellanöstern är i vilket fall som helst knappast att förvånas över. 

Med tanke på all den desinformation och antisemitism som ständigt spottas ut från statskontrollerad media gör att man knappast behöver förvånas över att man även använder sig av Photoshop för att manipulera.

Read Full Post »

Politik: Ed Miliband ny partiledare för Labour!

KAMPANJ: Ed Miliband har valts till partiledare för Labour i Storbritannien. Miliband vann över sin äldre bror David med siffrorna 50.65% mot 49.35%.

The younger Miliband, who ran a left-leaning campaign and only emerged as favourite in the last 24 hours […] 

But his victory was not without controversy as he won by a narrow margin […] and thanks in large part to a strong vote from the unions. David Miliband received stronger backing from MPs and MEPs and from party members. 

MPs who supported David Miliband warned that Ed Miliband’s reliance on the union vote was a ”disaster” for the party – leaving it open to charges that its leader would be in the pocket of its leftwing paymasters, and wide open to attack from the Tories and rightwing elements in the media.

Read Full Post »

Strategi: Småpartiernas framtid står på spel!

SPELET: Medborgarnas bild av hur politik fungerar överrensstämmer inte alltid med verkligheten.

Regeringsbildningen 2002 krävde två tuffa veckor av intensiva förhandlingar innan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet till sist lyckades komma överens om ett samarbete.

Håkan Wåhlstedt, tidigare partisekreterare hos Miljöpartiet, beskriver spelet kring förhandlingarna på följande sätt;

När vi var schysta och kanske lite naivt mesiga så blev vi ofta överkörda. Ju taskigare vi var, desto mer fick vi igenom.

Man kan konstatera att vad som är var rätt i regeringsförhandlingar stämmer lika väl för politik och politiska kampanjer.

Detta är kanske något förlorarna i respektive block borde tänka på nu efter valet. Men frågan är om man har lärt sig något överhuvudtaget.

Ser man på hur planerna för den nya Alliansregeringen fortskrider verkar Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna helt ha lämnat över allt inflytande till Fredrik Reinfeldt och Moderaterna.

Tydligen har man mer eller mindre accepterat att Moderaterna först sitter och planerar hur en regering skall se ut innan småpartierna släpps in för samtal.

Istället för att kräva att en regeringsbildning skall göras upp mellan fyra likvärdiga partier ser det nu mer ut som om småpartierna bara hoppas på att pappa Moderaterna skall behandla sina småbarn väl.

Och om detta leder till att småpartierna tvingas släppa ifrån sig departement till Moderaterna kommer detta att sända en mycket tydlig signal till väljarna att man inte har mycket inflytande kvar inom Alliansen. 

Fler valförluster är då att vänta.

Read Full Post »

Strategi: Fackets problem med media!

POLITIK: Det är inte bara Socialdemokraterna som är inne i en identitetskris. Även facket famlar omkring och söker sin roll.

Att media är viktig om facket skall lyckas komma in på banan igen är en självklarhet. Frågan är hur man skall lyckas forma en sådan strategi.

Och om man lyckas är frågan hur pass självständig man kommer att vara gentemot Socialdemokraterna?

MarieLouise Samuelsson på Expressen skrev ett par dagar innan valet om LO:s ständiga utredningar i ämnet. Tydligen är LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin väldigt nöjd med satsningen på sajten Dagens Arena och LO-tidningen.

Men en märklighet – om nu facket vill vara mer aktiva i media – är att bara fackliga ombud får LO- tidningen. Att inte alla medlemmar får tidningen verkar missa lite av poängen med att ha en egen tidning.

Att alla medlemmar skulle få LO-tidningen framstår som en högst modest och konkret önskan och svårbegripligt varför inte så redan är fallet. […]

LO-ekonomer syns numera sällan i breda medier, de är också med rätta definierade som särintressen. Däremot framträder i princip dagligen de stora bankernas analytiker och chefsekonomer, som häpnadsväckande nog behandlas som sanningssägare och oberoende experter. […]

Och även om LO skulle lyckas med att ”komma ut” mer i detta medieklimat eller rentav bestämma sig för att starta den där dagliga arbetarrörelsetidningen är det minsann andra problem i vägen.

Vill man verkligen ha mera egen journalistik om svårundvikliga ämnen, som att det finns LO-fraktioner som är minst lika stygga mot Mona Sahlin som någonsin en borgerlig ledarsida? […]

Att LO gång på gång utreder sin fackliga mediepolitik kan vara ett sätt att slippa ta reda på vad det egentligen är för ”budskap” man vill nå ut med. Det är lättare att klaga på opålitligheten i föränderliga medier än att på allvar ta itu med LO:s balansgång mellan gammal och ny, osäker identitet.

Read Full Post »

Politik: Alliansen och De Rödgröna tar inte ansvar!

STRATEGI: Plötsligt är det Sverigedemokraterna som står i riksdagen och talar om att alla partier måste kunna kompromissa och ta ansvar för det uppkomna parlamentariska läget.

Och medan media hysteriskt talar om kaos p.g.a. Sverigedemokraternas vågmästarroll så ägnar sig de etablerade partierna åt gnäll snarare än att visa på just ett sådant ansvarstagande.

Risken är att detta kommer att gynna just det parti – Sverigedemokraterna – som alla partierna nu vill marginalisera och ignorera. 

Har partierna inte lärt sig något överhuvudtaget från den gångna mandatperioden? Varför tror Allianspartierna och De Rödgröna att detta skulle uppskattas av väljarna?

Innan valet talade man inom både Alliansen och De Rödgröna om att man skulle bjuda in partier från motståndarblocket om ingen kunde få egen majoritet.

Och när nu ingen har sådan egen majoritet vill plötsligt ingen längre ta ansvar.  

De Rödgröna verkar inte ens vilja acceptera att Alliansen har ett tydligare mandat att få regera vidare. Miljöpartiet t.o.m. gnäller över att Fredrik Reinfeldt vill bjuda in partiet till samtal.

Istället vill Miljöpartiet att regeringen skall bjuda in alla tre rödgröna partier till samtal samtidigt.

Hur seriöst är det att tro att regeringen kan komma överrens med Vänsterpartiet? Är det så Miljöpartiet och de övriga rödgröna ”tar ansvar” för den uppkomna parlamentariska situationen?

Men om nu alla partier verkligen tycker att Sverigedemokraterna är det stora hotet borde det naturligtvis vara prioriterat för Miljöpartiet att försöka komma överrens med regeringen.

Istället handlar det nu mer om gnäll och noll förslag på hur ett sådant blocköverskridande samarbete skulle kunna se ut i realiteten. Patetiskt!

Read Full Post »

Politik: Sammanfattning av valet 2010!

KAMPANJ: Dags att sammanfatta valet 2010.

Valets stora vinnare: Sverigedemokraterna

Denna blogg har många gånger varit skeptisk till om partiet skulle klara att ta sig in i riksdagen. Inte minst efter deras misslyckade kampanj i Europaparlamentsvalet. Men in kom man.

Och detta gjorde man trots en aldrig tidigare skådad motkampanj i massmedia under speciellt de sista dagarna innan valet.

Kampanjen kulminerade när både Aftonbladet och Expressen – på sina framsidor på valdagen – uppmanade väljarna att inte rösta på partiet.

Det kan mycket väl vara så att kampanjen ledde till att framgången inte blev större.

Valets stora förlorare 1: Socialdemokraterna och Mona Sahlin.

Valets stora förlorare 2: De Rödgröna och Kristdemokraterna

De Rödgröna lyckades aldrig framstå som lika sammansvetsade som Alliansen 2006 eller lika pålästa som regeringen.

Antagligen är det bara Kristdemokraterna själva som har levt i villfarelsen att man skulle kunna göra ett bra val efter att ha suttit stilla i regeringsbåten under hela mandatperioden.

Bästa valkampanj: Moderaterna

Moderaternas steady does it imponerade. Partiet har varit on message i stort sett hela valrörelsen. Partiets satsning på en lugn och trygg statsmannamässig framtoning och med ordning och reda i finanserna som huvudbudskap uppskattades t.o.m. av gråsossar och LO-medlemmar.

Bästa valkampanj (Tröstpriset): Folkpartiet

Folkpartiet insåg att man som litet parti riskerade att marginaliseras i skugga av Moderaterna. Genom målmedveten partiprofilering under hela mandatperioden och en tydlig ideologisering av skolfrågan lyckades man ta plats.  

Att partiet trots detta backade bekräftar bara att småpartierna kommer att fortsätta att leva farligt i skuggan av Moderaterna. Väljarna är inte dumma. Man inser att det inte finns någon anledning att rösta på ett litet parti när alla Allianspartirena låter som varandras kopior.

Sämsta valkampanj: Socialdemokraterna

Partiet bedrev en gnällig och oinspirerad valkampanj.

Man gnällde över motståndarna, man gnällde över deras politik och man gnällde över media. Men mest av allt gnällde den ständigt irriterade Mona Sahlin.

Och även om Sahlin blev bättre närmare valdagen var det både för lite och för sent.

Att tappa ett så stort övertag i opinionen som man hade under en stor del av mandatperioden är inte bara slarvigt – det är ren misskötsel.  

Största strategiska misstaget 1: Socialdemokraterna och De Rödgröna ägnade större delen av valrörelsen åt att blicka bakåt och föreslå ”återställare” till Alliansens politik. Var fanns framtidsvisionerna?

Största strategiska misstaget 2: Var tog partiets ekonomisk-politiska talesman Thomas Östros vägen?

Att Socialdemokraterna inte tog fram sitt starkaste kort som motpol till finansminister Anders Borg var ett stort misstag när hela kampanjupplägget gick ut på att bli trovärdig i jobbfrågan. 

Största strategiska misstaget 3: Dessa ständiga diskussioner om Sverigedemokraterna i både media och mellan partierna resulterade i att partiet kunde fortsätta framstå som underdog och sanningssägare. 

Största strategiska misstaget 4: Centerpartiets hela kampanjupplägg som byggde på deras ompositionering  till liberalt storstadsparti.

Och med en välfylld krigskassa har man i princip kunnat göra precis allt man velat. Men utan politik som tilltalar spelar pengar ingen större roll.

Största överraskningen: Att Miljöpartiet inte blev större. Förväntningarna var så stora att framgången nästan framstod som liten.

Största floppen: Thomas Bodström (S)

Bodström var ett av partiet stora affischnamn. Denna anhängare till frivilliga drogtester tackade nej till att låta testa sig själv. Samma Bodström ansåg att det gick lika bra att bedriva valrörelsen från USA. Lägg sedan till att denna potentielle justitieminister bjöd ungdomar på sprit vid en tillställning.

När skall Socialdemokraterna inse att Bodström är mer yta än innehåll?

Mest överreklamerade inslaget i valet: Sociala medier.

Precis som i årets val i Storbritannien kom de sociala medierna inte att spela någon större roll för vare sig debatten eller valutgången. Om något så var det de traditionella medierna – tidningar, press, tv – som stärkte sin roll.

Bästa partiledarutfrågning: Sveriges Radios Studio Ett med Tomas Ramberg och Monica Saarinen.

Varför försöker inte övriga public service lära sig av de bästa journalister man har istället för att satsa på utfrågare som mer passar som lekledare i tv?

Mest överraskande valduell: Jimmie Åkessons seger över ringräven Gudrun Schyman.

Bästa valfilm: Kristdemokraterna. Tydligen är partiet bäst på att kommunicera när man slipper träffa väljarna direkt. Sämsta valfilm: Feministiskt initiativ. Ju mindre sagt desto bättre.

Bästa valaffischer: Kristdemokraterna. Sämsta valaffischer: Nästan omöjligt att välja men Folkpartiet och Alliansen kan få dela på jumboplatsen.  

Mest meningslösa valgranskning: Partiledarnas Spotifylistor. Åsikterna om dessa listor säger mer om dem som gjorde ”analysen” än om partiledarna.

Read Full Post »

Reklam: Zen eller konsten att kommunicera politik!

BÖCKER: Mycket snart kommer alla valaffischer att vara både nerrivna och bortglömda.

Trots detta uppmärksammas de alltid i en omfattning som inte står i proportion till deras livslängd. Varför?

Antagligen för att utomhusreklam är en av de äldsta och mest renodlade formerna av kommunikation.

Denna typ av kommunikation är en av de svåraste formerna av reklam (eller samhällsinformation) eftersom de innebär maximal exponering för avsändaren.

Detta i sin tur förklarar varför så många valaffischer är så misslyckade. Partierna förlorar helt enkelt modet.

Man vågar inte sticka ut och göra det oväntade. Man blir rädd för att kommunicera. Rädd att bli avslöjad med ”fel” åsikter. Rädd för att skapa felaktiga associationer.

Misstag i utomhusreklam exponeras inför tusentals människor och i format som man inte kan ignorera eller prata bort.

Gör man fel i en tidningsannons går det alltid att skylla på tidsbrist eller Tryckfelsnisse. Men fel på bussar och stora annonstavlor kan man inte prata bort. Blir det fel får man stå där med skammen.   

Det kan därför vara av intresse att fundera över vad som fungerar som utomhusreklam. Copywriter Tony Brignull säger så här:

No wonder posters are called the quintessence of advertising, the very Zen of it. No copy. No computerized film technology. No sound effects. Just one image and a few worlds to create a lasting message.

Citatet är hämtat från Advertising Outdoors – Watch This Space! av David Bernstein. 

I boken kan man hittar många exempel på utmärkt utomhusreklam om än inte från den politiska svären. 

De flesta reklambyråer har ingen erfarenhet av politik. Alternativt så tror man att politiska budskap kan säljas precis som kommersiella budskap.

Och det förklarar kanske varför så många politiska affischer är så tråkiga. Kan man inte politik blir det svårt att vara originell. Och kan man inte politisk kommunikation är det svårt att med auktoritet övertyga hämmade politiker att försöka lite mer än vanligt.

Vi kommer därför att få lida av fler trista affischer i kommande val.

Read Full Post »