Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mona Sahlin’

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Opinion

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

STRATEGI | ”Varför lyckas aldrig sexualpolitiken ta plats i valrörelsen?”, undrar RFSU. Tjaa, kanske för att väljarna prioriterar viktigare frågor?

Ottar nr 2 2014

Politiska särintressen blir alltid lika förvånade över att deras frågor inte väcker större intresse.

RFSU avviker i det fallet inte från andra lobbyorganisationer. Ottar, som är RFSU:s ”sexualpolitiska tidskrift”, har t.ex. sammanställt en valguide över partiernas sexualpolitik som inte verkar ha rönt någon större uppmärksamhet.

Betydligt intressantare är då ett samtal mellan Mona Sahlin (S), Barbro Westerholm (FP) och Tasso Stafilidis (V) om strategier, lobbying och politiskt rävspel.

Hur tar man sig an en fråga som är politiskt stendöd?

BW: För det första, ta fram den kunskap som finns och identifiera också vilken kunskap som inte finns. Sedan brukar jag titta, var finns mina vänner? Så gäller det att hitta fienden – kan jag slå hål på deras argument eller ligger det någonting i dem?

– Sedan lägger man, precis som en krigsherre, upp en strategi. Den kommer inte att fungera, utan man måste vara beredd på det oplanerade och på att hugga tillfället när en fråga plötsligt känns »OJ, NU!«. Då måste man lägga allt åt sidan och försöka få fram vänner och journalister.

Vilken roll spelar lobbygrupper?

BW: Alla lobbar ju, hela tiden. Då gäller det att göra en värdering av budskapet. För min del har det också varit viktigt att ha en egen kunskapsbas att stå på.

TS: I fråga om sexualpolitiken kan man se väldigt tydligt vilken betydelse RFSL och RFSU har haft, särskilt  är det gäller kunskapsinhämtning. Riksdagens hbt-grupp hade ju till exempel den rollen, att inte bara skriva tvärpolitiska motioner, utan att se till att föra in kunskap hos tjänstemän och politiker.

– Sedan är strategiarbetet också väldigt viktigt. Ibland kan ju en fråga debatteras ur ett sexualpolitiskt perspektiv, men när man skrapar lite på ytan ser man att den faktiskt berör allmänheten mer generellt. Som frågan om fler än två vårdnadshavare – kanske hade man vunnit opinion och intresse om man hade lyft frågan med den bredd den har. Det här berör var och varannan familj i dag, det är inte en »homofråga«.

MS: Det håller jag verkligen med om. Och ibland måste man skapa allianser med folk som är mediala. När vi började diskutera adoptionsfrågan i mitt parti fanns det fruktansvärt mycket fördomar. Då gjorde jag en deal med Jonas och Mark, som var oerhört poppis då, och använde det: »Skulle inte de kunna bli föräldrar?« Plötsligt såg alla bara denna underbara Mark framför sig.

Gjorde du en deal om att de skulle skaffa barn?

MS: Haha, nej..

TS: Nu kommer det fram! Det var Mona som låg bakom det där.

MS: Men ska man skapa opinion så måste man verkligen våga använda sig själv, känna efter vad som är gångbart och skapa allianser med starka opinionsbildare utanför politiken. Det kan vara lobbyorganisationer, men ofta är det personer som har gjort sig ett namn eller förknippas med en fråga.

– Han brukar bli sur när jag berättar det, men en gång kallade Göran Persson in mig till sitt rum på Rosenbad. Han låg i soffan som han ofta gjorde, och tittade upp i taket: »Fan Sahlin, jag har aldrig begripit varför du håller på med de här bögfrågorna, men nu fattar jag. Det är ju 10 procent av väljarna!« Det hade han läst någonstans. Det var ju så löjligt, men gav också en tankeställare. Det viktigaste är ändå att sexualpolitik är politik, att man aldrig släpper det.

Tidskriftsomslag: Ottar nr 2014.

Read Full Post »

VAL 2014 | Partierna har börjat så smått med sina valkampanjer inför EU-valet. Piratpartiet verkar mest försöka vinna på vad man gjort.

Piratpartiet broschyr EU-valet 2014.

Tydligen har man mer eller mindre utan hjälp stoppat ACTA-avtalet, skyddet våra personuppgifter och sett till att vi snart får en upphovsrättsreform.

Phew! Inte illa för ett parti med bara två mandat. Men vad man tänker göra framöver är lite mer otydligt.

Man säger sig vilja arbeta för en ”human och rättssäker” flyktingpolitik, som dessutom utgår ifrån ”individens rättigheter” samt stärka stödet för ”hbtq-personer inom hela unionen”.

Piratpartiet broschyr EU-valet 2014..

Man får lätt känslan att det inom partiet finns en viss osäkerhet om vad man är och vad man vill vara. Och har man tagit de stora striderna så är det kanske inte konstigt om man känner sig lite krigströtta.

Men vilken valstrateg som helst kan intyga att det nästan är omöjligt att vinna på vad man gjort. Väljarna vill veta vad man tänker göra framöver.

Den otydliga profilen är i bästa fall resultatet av att man insett att partiprofilen varit lite väl tunn för att man skall klara ännu en valrörelse. Piratpartiet är inte längre ”the new kids on the block”.

Istället satsar man på att lägga sig så nära som möjligt de caffè latte drickande storstadsborna med någon form av vänsterliberala, feministiska åsikter.

Lite som om man blandade samman Mona Sahlin och Gudrun Schyman med en liten skvätt socialliberalism à la Bengt Westerberg.

Men klarar man inte av att vara tydligare i ett flygblad riskerar man inte heller kunna entusiasmera väljarna.

Read Full Post »

SocialdemokraternaIMAGE | När Magdalena Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson, intervjuades av Veckans Affärer ville hon inte kännas vid någon socialdemokratisk identitetskris.

”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”

Men när man nu läser riktlinjerna till det som nu skall bli det nya socialdemokratiska ”framtidspartiet” är det svårt att inte se det som ett försök att ge partiet en ny fräsch framtoning.

Dokumentet ”Framtidspartiet i svensk politik” genomsyras av en from förhoppning att den långa ökenvandringen under Mona Sahlin och Håkan Juholt snart måste vara över.

Samma sak gäller debattartikeln i Dagens Nyheter där Stefan Löfven m.fl. introducerar framtidsarbetet för den breda allmänheten.

För det första:Vi inför principen ”var fjärde ung”. Under nittiotalet gick Socialdemokraterna före med att införa varannan kvinna på listorna. Det hånades då – men i dag vet vi hur det stärkt jämställdheten i svensk politik. Nu går vi vidare med att minst 25 procent av kandidaterna på valbar plats bör vara under 35 år

För det andra: Vi moderniserar våra rekryteringsprocesser och öppnar upp vårt parti. För att få en bättre mix av olika kompetenser inför vi kompetensprofiler för våra kandidater.

För det tredje: Vi ska placera oss mitt i samhället genom en ny strategi för fler samarbeten med näringsliv, akademi och engagerade aktörer i det civila samhället.

”Gör din plikt – kräv din rätt” är grunden för våra politiska lösningar. Det bygger på att var och en gör rätt för sig, arbetar eller utbildar sig. Och att både samhället och näringslivet tar sitt ansvar för välfärden och skapar förutsättningar för utveckling och ekonomisk tillväxt.

Man kan hoppa över upplysningen att partiet vill bli mer öppet och få en bättre ”rekryteringsprocess”. Sådant hör till vardagen oavsett parti. Önskan om fler unga och fler kvinnor är inte heller direkt revolutionerande.

Kärnan är snarare tredje punkten. Vad man insett är att man måste formulera en strategi för att återta rollen som statsbärande parti.

Vill man nå ut brett i väljarkåren kan man inte bedriva en politik som marginaliserar stora delar av allmänheten. Åtminstone inte om man vill vinna val.

Att arbetet skett med Carin Jämtin som partisekreterare får väl snarast ses som ett bevis för att det faktiskt går att lära gamla hundar att sitta.

Det var Jämtin som under sin tid som som oppositionsborgarråd i Stockholm stad föreslog butlertjänster i tunnelbanan och könsneutrala toaletter.

Hon fick symbolisera försöket att snäva in målgruppsarbetet till så smala segment av väljarkåren att partiet tappade fokus på medelsvensson.

Inte konstigt att Löfven nu känner behov att ständigt upprepa mantrat jobb, skola, innovationer.

Detta gör han inte för att det skulle vara speciellt originellt. (Utan konkretiseringar låter det mer eller mindre som regeringens politik.)

Snarare handlar det om att partiet måste återta sin position i de vuxnas värld. Seriositet är vägen till väljarnas hjärtan.  Speciellt i oroliga ekonomiska tider.

Skall man vinna valet måste man fokusera på ett budskap som väljarna uppfattar leder till ökad tillväxt, fler jobb och därmed indirekt också till ökad trygghet för den enskilde. Tilltalar man den breda massan når man också smalare särintressen. It’s not rocket science!

Övrigt: Inlägget publiceras även på Makthavare.se.

Read Full Post »

POLITIK | Sedan Stefan Löfven blev partieldare har Socialdemokraterna återigen blivit Sveriges största parti.

Trots detta verkar de positiva siffrorna i opinionen – och för de rödgröna partierna totalt – mer bero på Moderaternas trötthet och de borgerliga småpartiernas urusla siffror än på eget politiskt arbete.

Socialdemokraterna kan i alla fall inte längre skylla på rolluppsättningen. Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson, har så här långt lyckats matcha finansminister Anders Borg över förväntan.

”[H]on är den smarta Handelsutbildade, det finansiellt kompetenta komplementet till den rörelsebaserade Stefan Löfven, vars roll är att personifiera den emotionella socialdemokratiska historien och identiteten. Som rollbesättning i ett tv-drama är castingen perfekt.”, skriver Ulrika Fjällborg i Veckans Affärer.

Dessutom har LO, sent omsider, fått en ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, som utstrålar kompetens, sunt förnuft och en viss självständighet gentemot partiet.

Detta gör att den socialdemokratiska rörelsen idag står betydligt starkare än man gjorde under Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Under Sahlins tid var det inte mycket som fungerade. Förutom alla hennes egna brister tvingades Sahlin av den egna partiledningen ta med Vänsterpartiet i alliansen med Miljöpartiet.  Därmed var mycket av hennes auktoritet borta.

Dessutom tog man det märkliga beslutet att inte profilera Thomas Östros, dåvarande ekonomisk-politisk talesperson, i valrörelsen 2010.

Att ställa upp i ett val utan att ha någon som kunde ta debatten med Anders Borg måste anses vara en missbedömning av värsta sort.

Och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hade man inte heller mycket nytta av p.g.a. de egna skandalerna kring hennes hantering av sina styrelseuppdrag.

Hon tillbringade större delen av valrörelsen i frysboxen för att inte väljarna skulle frestas ta ut sin ilska på Sahlin och Socialdemokraterna.

Allt detta är nu historia. En bättre konstellation än politikern Löfven, ekonomen Andersson och fackpampen Thorwaldsson kan partiet knappast önska sig.

Men läser man intervjun med Andersson i Veckans Affärer kan man lätt få uppfattningen att partiet fortfarande befinner sig i vad en psykolog skulle kalla förnekelsefasen i sorgearbetet efter Sahlin och Juholt.

Indirekt erkänner Andersson dock att det finns en identitetskris. Men hennes lösning verkar ligga helt på att hitta rätt politik (vilket är nog så viktigt), inte att fråga sig om partiet och samhällsutvecklingen går i takt.

”Jag tycker inte att [Moderaterna] har kapat vår politik för de har inte förstått det grundläggande i den svenska modellen. Den bygger på broar från de gamla till de nya jobben via en aktiv arbetsmarknadspolitik och en omställningsförsäkring. I dag har inte vanliga medelinkomsttagare fullgott skydd för att taket är så lågt”, säger hon.

”Nu har vi en regering som monterat ner de här broarna. Det riskerar i längden att Sverige blir mer inåtvänt och bakåtsträvande och inte vågar bejaka det nya.”

[…]

Det har varit sex mycket turbulenta år inom det socialdemokratiska partiet, som genomgått en av sina allvarligaste identitetskriser på decennier. Magdalena Andersson håller motvilligt med.

”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”

Efter en snabb reflektion över ett parti som i drygt hundra år slagits för en samhällsutveckling som det i stort sett förverkligat – och därmed förflyttat sin traditionella väljarbas, arbetarklassen, till en medelklass, som inte är lika politiskt homogen och partitrogen som den väljarbas som fanns på Tage Erlanders och till viss del Olof Palmes tid – vill hon ändå inte medge att det finns en identitetskris utan refererar till konkreta, akuta samhällsproblem […].

Skulle du säga att ni är på väg ur identitetskrisen?

”Ja, vi har tydligt fokuserat på två av de stora problem där regeringen har misslyckats med sin politik – jobb och utbildning.”

Har det vänt för Socialdemokraterna?

Hon drar på svaret:

”Det är svårt att säga. Jag tycker att vi har relevanta svar på framtidens problem. När det finns utrymme att diskutera jobb och utbildning, som många anser är de stora problemen, så syns det i opinionen.”

Men vilka är era väljare?

”Folk som vill lösa vissa samhällsproblem tillsammans. Sverige har förändrats. Och det är positivt. Men det gäller att vara relevant i sin egen tid, som parti får man aldrig stelna.”

”Solidaritet” har varit ett nyckelbegrepp inom socialdemokratin. Vad betyder det för dig?

Frågan genererar ett svar som andas väldigt mycket mer tjänsteman än politiker.

”Det borde vara grunden för mycket mer av mänsklig interaktion.”

Plattityder. Optimist, javisst? Teknokrat, så klart.

Allt detta verkar lite löst i konturerna. Om Andersson skall lyckas hitta, som Fjällborg skriver, ”en politik som tar vid där jobbfrågan slutar” krävs mycket mer tankearbete än så.

Bild: Tidskriftsomslaget är Veckans Affärer nr 45 den 8 november 2012.

Read Full Post »

INTRIGER | Stefan Löfvens utspel om en ”en ny affärsplan för Sverige” har fått mycket utrymme i media.

Att vänstern inte Socialdemokraterna inte skulle gilla ordvalet eftersom det påminner om jargongen inom näringslivet var väntat.

Men det var ju det som var hela poängen!

Att skriva som Aftonbladet gör att ”nu ökar S-sprickan mellan höger och vänster” är därför att ta i. Åtminstone med de bevis som presenterar i artikeln ”Han sågas av sina egna”. (Man har t.ex. bara hittat tre (!) personer som är missnöjda.)

Innehållet antyder snarare att det bara handlar om det gamla vanliga knorrandet från personer på vänsterkanten. Från personer som är mer intresserade av politiskt korrekt språkbruk än att vinna val.

(Heléne Fritzon, som sitter i partiets VU, är t.ex. samma person som stödde Håkan Juholt in i det sista. Dessutom var hon en av de personer som tvingade Mona Sahlin att överge planerna på att bilda allians endast med Miljöpartiet. Efter det gick det bara utför med Sahlin och valrörelsen.)

Löfven har behov av att distansera sig från den vänsterretorik som väljarna förknippar partiet med under Mona Sahlins och Håkan Juholts misslyckade tid som partiledare.

Dessutom är ”affärsplan” ett sätt att visa att Socialdemokraterna är medvetna om de behov som finns inom näringslivet – platsen där de nya jobben måste skapas om man vill få ner arbetslösheten.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har haft en medveten strategi att distansera sig från ”särintresset” Svenskt Näringsliv eftersom man vill kunna locka över fler socialdemokratiska väljare till Moderaterna.

Så när Löfven talar om ”affärsplan” slår han två flugor i en smäll. Han visar att han är mer realist än hans båda företrädare, och dessutom lyckas han röra runt i Moderaternas valstrategi.

Löfvens utspel kan mycket väl tvinga Moderaterna att bli mer företagsvänliga i sin politik. Annars riskerar man tappa vissa borgerligt sinnade väljare.

Men börjar Reinfeldt låta mer som ”gamla” Moderaterna riskerar han tappa de socialdemokratiska väljare som man lockade till sig i de två senaste valen.

Detta är en farlig balansgång för Reinfeldt. Vilket naturligtvis är bra för Löfven.

Så tipset är att Löfven knappast kommer att få några större problem med vänsterkanten så länge som opinionssiffrorna förblir något så när hyfsade.

Read Full Post »

IDOLER | Anhängare till Mona Sahlin har en sak gemensamt med beundrarna av den idag så aktuelle Olof Palme. Sällan ger de en balanserad bild av sin hjälte.

Så här skriver t.ex. Andreas Ekström om Mikael Romeros framställning av Sahlin i boken Tobleroneaffären – Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister (Norstedts).

Det är tydligt att sjutton års perspektiv inte riktigt har räckt för Romero. Efter 260 sidor har jag mött tårar, frustration, en hel del berättigad ilska – men ingen djupgående analys, och definitivt ingen balanserad bild av Mona Sahlin. Jag har inte sett ett så välvilligt porträtt sedan jag läste självbiografiska noteringar på Marcus Birros blogg.

[…]

Sanningen är att Mona Sahlin under ganska lång tid hade svårt att hålla rätt på sina pengar. Det finns exempel på det som är mer graverande än intrycket som ordet ”Tobleroneaffären” ger. Slående är att ett stort antal privatekonomiskt besvärande händelser dessutom inträffade när Sahlin inte längre var statsråd – och havererade med sitt eget bolag – och igen efter återkomsten till regeringen. Trots de oerhört bittra erfarenheterna från drevet förmådde Mona Sahlin alltså inte ta det slutliga greppet.

Är det i ljuset av det rimligt att svenska folket inte valde henne? Hur stort förtroendekapital krävs av en toppolitiker? Vilket ekonomiskt omdöme måste en person som aspirerar på makt ha?

Det kan man verkligen diskutera. Men det var inte precis elevrådsordförande Sahlin ville bli.

Bild: Mona Sahlin vid presskonferensen med anledning av kontokortsskandalen 1995. Se ett bildspel om Sahlin på Svenska Dagbladet.

Read Full Post »

Older Posts »