Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2014

HISTORIA |  Svenska Filminstitutet och Kungliga Biblioteket tänker lägga ut alla svenska politiska valfilmer på sajten filmarkivet.se.

En paradox är att Socialdemokraterna, som var kritiska till att det skulle få sändas politisk reklam i tv, är det parti som producerat flest valfilmer genom åren.

”Det är en snedfördelning mellan partierna. Socialdemokraterna har gjort enormt många filmer och även gamla Högerpartiet och Centerpartiet har en hel del. Det finns en del från Folkpartiet men vi har bara hittat en för kommunisterna och ingen, än, från Kristdemokraterna”, säger Kajsa Hedström som är huvudredaktör på filmarkivet.se.

En av de mer briljanta valfilmerna genom tiderna är ovanstående ”Varför ska vi bry oss om varandra?”. Filmen, av regissören Roy Andersson, är från 1985.

Utan att nämna någon politisk motståndare vid namn lyckades man definiera skattesänkningar, och därmed Moderaterna, som ett hot mot all välfärd.

Read Full Post »

Filmen laddades upp på YouTube av Alliansfritt Sverige 2010.

Av innehållet kan man dra två slutsatser: 1) Alliansfritt Sverige gillar inte skattesänkningar och 2) Moderaterna har genom åren visat sig vara enastående konsekventa i åtminstone en fråga.

Vem av de två som drar mest nytta av denna uppmärksamhet kan man diskutera.

Read Full Post »

POLITIK | Den finns stora skillnader mellan den politiska kulturen i USA och Storbritannien. Och det gäller även inom den politiska journalistiken.

Matt Frei Only in America -- Harper Perennial 2009

Matt Frei, som varit BBC:s korrespondent i Washington, har i sin underhållande och informativa bok Only in America tagit pulsen på det politiska livet i huvudstaden.

I ett avsnitt i boken jämför han hur journalister i USA respektive Storbritannien förhåller sig till sina respektive toppolitiker.

Den brittiska pressen visar inte samma respekt för en premiärminister som amerikanerna för sin president.

Å andra sidan är det också ett tuffare debattklimat mellan politiska motståndare i parlamentet än vad det är bland politikerna i kongressen.

Så här skriver Frei:

Matt Frei Only in America p.91

Matt Frei Only in America p. 92-Matt Frei Only in America p. -92Matt Frei Only in America p. 93

När det gäller den svenska journalistkåren ligger den antagligen betydligt närmare sina amerikanska kollegor än britterna vad gäller attityd.

Med några få undantag är den politiska journalistiken, om inte vördnadsfull, så i alla fall mer slätkammad vid intervjuer och rapportering.

I Sverige är det ofta ledarsidorna som står för den hårdslående politiska analysen. Och den är naturligtvis inte objektiv utan politiskt vinklad av sin natur.

Bild: Only in America av Matt Frei. I pocketupplagan från Harper Perennial (2009) finns ett extra kapitel som också tar upp presidentvalet 2008.

Read Full Post »

VAL 2014 En av de mer enerverande aspekterna av en svensk valrörelse är alla komiker och halvkomiker som vill göra sin röst hörd.

Metro Weekend 14 mars 2014

Skall man tro Metro – som ägnar en och halv sida (!) åt fenomenet – kommer fler representanter från skrået än vanligt invadera årets val.

Detta skulle man möjligtvis kunna stå ut med om det inte var för att udden i det som framförs oftast är fruktansvärt förutsägbart. Ungefär som i politisk teater.

Serietecknaren, bloggaren och satirikern Nanna Johansson menar t.o.m. att den politiska humorn är på uppgång. Men av detta följer inte med automatik att kvalitén höjs.

Just nu går det nästan inflation i den [politiska humorn]. Men vi kommer nog se betydligt mindre satir efter september. Det spelar ingen större roll, för mängden bra satir verkar vara rätt konstant. Det görs väldigt mycket slafsig politisk humor, och det säger jag inte för att snobba mig, för jag själv har bidragit med min beskärda del av uselhet. Problemet är att det är svårt att få satir rolig på riktigt. Man lyckas kanske en gång av tio, och det om man är skicklig.

Johansson förklarar dock inte varför den är så ”slafsig”. Svaret ligger antagligen i själva upplägget och i humorns förutsättningar.

Det gäller helt enkelt att tillfredsställa publikens önskningar.  För att lyckas med detta måste komikerna helt enkelt dra de skämt som går hem. Och för att lyckas med detta måste skämten ha rätt politisk vinkling.

Eftersom både publiken och komikerna delar varandras politiska åsikter blir också skämten därefter. Den komiker som går emot åhörarnas politiska uppfattning blir inte långvarig.

Detta blir en form av självuppfyllande profetia. Skratt och applåder blir en bekräftelse på att man också har rätt politiska åsikter.

Att komikerna (och publiken) sedan tror att satiren är cutting edge och politiskt utmanande är säkert bra för allas självförtroende men gör knappast skämten roligare.

Och skulle någon komiker mot förmodan försöka sig på ett skämt med annan politisk vinkling kommer detta mötas med pinsam tystnad.

Detta blir en indirekt bekräftelse på att de andra som uppskattar den typen av vinkling även har fel politiskt. Det blir lite av satirens motsvarighet till ett cirkelresonemang.

Och slutligen: komikerna är alla en del av kultur- och medieetablissemanget och här älskar man att skriva och tycka till om varandra.

Hur urusel ens satir än är kan man alltid lita på att man får uppmuntrande ord från sina (politiska) vänner inom etablissemanget.

Risken är därför att vi kommer att överösas av än fler komiker i nästkommande val. O.M.G!

Läs mer: För den som vill ta pulsen på den svenska politiska humorn kan ta en titt på ”satirtidningen” Dagens svenskbladet.  Bild: Metro Weekend 14 mars 2014.

Read Full Post »

RETORIK | Som direktör i Spandau fick Eugene K. Bird en unik möjlighet att dokumentera sina samtal med livstidsfången Rudolf Hess.

Heinrich Hoffman 1927--Adolf Hitler

Innan han tillfångatogs, efter att ha landat ett plan i Skottland 1940, hade Hess varit Adolf Hitlers ställföreträdare.

I Storbritannien hoppades han kunna förhandla fram en separat fred med Winston Churchill.

I kort passus i slutet av sin bok Fången i Spandau – Historien om Rudolf Hess (Norstedts, 1975) skriver Bird helt kort om hur Hess såg på Adolf Hitlers retoriska förmåga.

”Där [i författarna Roger Manvell och Heinrich Fraenkels biografi om Hess] står att ni hjälpte Hitler att öva in sina tal. Gick han alltid igenom dem i förväg?”

”Ja visst. Führern var mycket noga med det. Var gång han skulle tala – och varje gång var lika viktig för honom – ägnade han timmar åt att gå igenom betoningen av poänger och de gester han skull göra. Han var en hypnotisk talare. Han behärskade sin åhörare, hade dem helt i sin hand. Jag kan inte säga detsamma om hans förmåga att skriva, men när det var fråga om att tala fanns det ingen som kunde förtrolla sina åhörare så som Adolf Hitler.”

Idag framstår Hitlers (och Benito Mussolinis) framträdanden i mer grotesk dager. Men tillräckligt många har vittnat om hans förmåga att trollbinda för att man skall ta Hess på allvar.

Det är inte osannolikt att en av hemligheterna bakom hans publikframgångar var just hans villighet att öva inför sina tal.

Heinrich Hoffman, Hitlers personlige fotograf, tog 1927 en rad foton där Hitler testade en rad gester för att se vilka som såg spontana ut och kunde fungera i offentliga sammanhang.

Övningen utfördes medan ett tal av Hitler snurrade på grammofonen, troligtvis samma grammofon som man kan se i bakgrunden på fotot ovan.

Hitler bad Hoffman förstöra alla bildbevisen eftersom han ansåg dem vara ”under hans värdighet”.

Troligtvis ville han undvika att bilderna underminerade myten om honom som den ”naturlige” ledargestalten för ett framtida nazistiskt Tyskland.  (I sina memoarer publicerade Hoffman även en bild där Hitler bar glasögon.)

Read Full Post »

STRATEGI | Kärnkraftsmotståndarna har vunnit. Så varför så dystra? Kanske för att man ännu inte insett att striden primärt förs på andra fronter idag.

Edouard Detaille -- Vive L'Empereu

Man skulle kunna travestera militärteoretikern Carl von Clausewitz och säga att politik är krig fast med fredliga medel.

Och ett krig vinner man oftast inte bara för att man står som segrare i ett slag. Det gäller att ha kapacitet att kunna slås på flera (politiska) arenor samtidigt.

Om det verkar stå stilla på kärnkraftsfronten så beror detta bara på att miljövännerna flyttat fram sina positioner på alla andra fronter.

Idag är klimat- och miljöfrågorna ständigt på den politiska agendan. Och det är miljövännerna som har överhanden när det gäller att både ställa frågorna och komma med svaren.

Idag har vi t.o.m. ett politiskt parti, Miljöpartiet, som av media mer eller mindre har utnämnts till experter på klimat- och miljöfrågor. Inget annat parti har med sina hjärtefrågor blivit tilldelade motsvarande expertstatus.

Alla partier försöker hamna på rätt sida om diskussionen om t.ex. kollektivtrafik, vindkraftverk, miljömärkta produkter, närodlad mat m.m. Inget parti vågar gå emot konsensus och straffa ut sig i miljödebatten.

Detta är en klar fördel om man vill bedriva klimat- och miljöpolitik i eller utanför ett politiskt parti. Miljöorganisationerna är några av de mest framgångsrika påtryckar- och lobbyorganisationerna i landet.

Kärnkraftsmotståndet var den första riktiga miljöstriden i modern svensk politik. Kärnkraftsstriden framstår därför också som lite föråldrad.

Det hela påminner lite om första världskrigets skyttegravsstrider. Ingen tycks avancera och frontlinjen förblir oförändrad.

Men i realiteten är detta ett utnötningskrig som kärnkraftsanhängarna inte kan vinna. Det byggs nämligen inga nya kärnkraftsverk. Frågan är bara om de befintliga kommer att stängas nu eller senare.

Med anledning av Åsa Mobergs bok Ett extremt dyrt och farligt sätt att värma vatten har Ida Ölmedal intervjuat författaren för tidskriften Fokus:

Nyligen lyfte Hans Blix fram klimathotet som en större säkerhetsfara än kärnkraften. Är det verkligen en bra idé att byta ut kärnkraften mot fossila bränslen?

– Alla bränslen innebär någon fara, men det finns inget som utgör ett så akut hot som kärnkraft. Dessutom är kärnkraften också resurs­krävande. Den hjälper inte mot klimathotet.

Men varför hör vi då inte fler kärnkraftsmotståndare i dag?

– Motståndet växer vid olyckor som i Harrisburg och Fukushima, men det stora svenska motståndet uppstod i mitten av 1970-talet, när utbyggnaden pågick. Jag blev själv engagerad när jag var en av många kampanjtalare för linje 3. I dag byggs det ju inga kärnkraftverk i Sverige.

Så anledningen till att vi inte ser fler kärnkraftsmotståndare idag beror helt enkelt på att de inte behövs. Man har redan förflyttat trupperna till andra politiska arenor där striderna ännu inte är avgjorda.

På kärnkraftsfronten räcker det med att man håller ställningarna så kommer man för eller senare ha nött ner motståndet.

Bild: ”Vive L’Empereur” av Edouard Detaille.

Read Full Post »

ANNONS | Country Life har tittat på hur första världskriget speglades i reklamen för de produkter som marknadsfördes i veckotidningen under krigsåren.

Sunlight Soap ADVERTISING-1915-11-20

Tanken från reklammakarna var säkert att föröka omge deras varumärken med en aura av patriotism. På så sätt kunde man visa att produkterna var en nödvändig del av landets krigsinsats. 

Thermos flasks in 1915 ADVERTISING-1915-12-04

Reklamen blev därmed en del av den officiella propagandan. Idag skulle man kalla det för obetald annonsplats för regeringens budskap om krigsinsatsen.

Det behövs inga PR-rådgivare om företagen väljer att frivilligt göra jobbet åt regeringen.

Read Full Post »

Older Posts »