Analys: Opinionsmätningarnas olidliga lätthet!

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget. 

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

Politik: (MP) det extremaste partiet idag!

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

Kuriosa: Ingvar Carlsson om fotboll och politik!

SPORT | Det är nu sjutton år sedan Ingvar Carlsson lämnade politiken. Som vice statsminister blev det han som fick ta över när Olof Palme mördades 1986.

Tio år senare tog Göran Persson över posten som statsminister.

Elisabet Wahl intervjuade Carlsson för ABF:s tidskrift Fönstret om bl.a. kopplingen mellan politik och fotboll.

Året var 1941, Per Albin Hansson ledde en samlingsregering och i Borås gick det riktigt bra för hemmalaget Elfsborg.

– Det var jag och ett gäng andra killar som brukade stå där. Så spelade jag ju fotboll själv förstås. Jag höll på tills jag var arton år ungefär.

Dagen efter att han hade slutat med fotbollen gick han med i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU. Han förklarar det snabba bytet med att tre tomma kvällar måste fyllas med något annat nu när han inte längre spelade back.

– När jag var kommunalråd brukade en del motståndare säga att det hade varit bättre för Borås om jag hade hållit på med fotbollen i stället för med politiken. Fast så bra var jag faktiskt aldrig på fotboll.

Finns det några likheter mellan fotboll och politik?

– Absolut! Det finns rätt många och jag vet att Olof Palme brukade prata om det här. Du behöver individuella prestationer, men också ett samspelt lag. Som jag ser det är lagledarens roll oerhört viktig. Det är därför jag alltid har hyllat ledare som förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck som verkligen har arbetat med laget.

Även efter att han flyttade till Stockholm och jobbet hos dåvarande statsminister Tage Erlander har fotbollen fortsatt att följa honom genom livet. Han är en hängiven Elfsborgsupporter och på senare år har han fått ett nytt favoritlag på damsidan: Tyresö.

[…]

De kanske mest prestigefyllda matcherna som han har spelat efter ungdomsåren avgjordes på sjuttiotalet, då riksdagens sommarledighet inleddes med en match mellan de två politiska blocken.

– Vi brukade säga att hellre förlora val än de där matcherna. Men vi vann de flesta. Ni borde leta reda på några bilder från de där mötena! Jag vet att det finns flera på mig och Fälldin i närkamp.

Var Thorbjörn Fälldin bra på fotboll?

– Ja, det var han faktiskt. Och det var flera av de gamla ministrarna som var riktigt bra.

Tidskriftsomslag: Fönstret nr 3, 2013

Read Full Post »

Strategi: Vem vinner på jobbfrågan?

POLITIK | Sverige skall ha den lägsta arbetslösheten i EU inom sex år. Det är löftet som skall vinna valet åt Socialdemokraterna.

Och skall man tro Stefan Löfvens inledningstal vid partikongressen har man surrat sig rejält vid masten.

Socialdemokraterna hade under Göran Persson ett mål på fyra procent. Enligt Löfven är hans mål än mer ambitiöst eftersom hans löfte om fem procent motsvarat tre procent med den tidens sätt att mäta arbetslösheten.

Det är en vansklig strategi som öppnar upp för en diskussion om vem väljarna har störst förtroende för – Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven.

Torbjörn Nilsson, i Fokus, har tidigare skrivit om strategin som går ut på att satsa på konfliktområdena jobb och utbildning:

Det är där de vill ha konflikt.

På skolområdet har de gått om folkpartiet i mätningarna. Stefan Löfven kommer inte, som Mona Sahlin, behöva bråka med partiet om betyg. Nu handlar det om lärares tid till undervisning, mindre klasser, obligatorisk gymnasieskola, likvärdighet.

[…]

Svårare med jobbpolitiken. De har en trestegsraket med fler jobb genom bättre företagsklimat, utbildning som ska göra fler människor anställningsbara och garantier mot utslagning. Fast, moderaterna säger också att jobben är det viktiga. Var finns egentligen konflikten? Regeringens låglönelinje mot socialdemokraternas utbildningslinje? Oron för att en stor marknad av jobb med låga löner växer fram har i tidigare val visat sig låg hos alla väljare utom dem med förtroendeuppdrag i fackförbund. September nästa år är ingen rolig månad för en statsministerkandidat utan en problembeskrivning som folk känner igen sig i.

Passivitet mot aktivitet, säger strategerna då. Regeringen har misslyckats och gör inget åt det. Kanske kan det fungera. Men vad innebär den konflikten konkret? Stefan Löfven rabblar en massa saker som alla kokar ner till: näringspolitik. För honom tycks det inte spela någon roll att det är ett av de svåraste områdena att göra fungerande förslag på – förslag som verkligen gör skillnad – och som vinner val. Fråga Maud Olofsson.

Den här socialdemokraten, född och fostrad i fabrikerna i Ådalen, älskar industrin. Det är den han brinner för. Innovationer, svensk konkurrenskraft. Att politiken kan göra skillnad. Och den lusten driver honom upp i gryningen, en dag i sänder, steg för steg närmare moderaternas fälla.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har inga skäl att höja konfliktnivån om jobben. I en rapport nyligen visade de sin strategi: samma som tidigare. De pengar socialdemokraterna lägger på försäkringarna tänker vi satsa på vård, skola, omsorg och jobbskatteavdrag. Sedan snackar vi om vem som har bäst koll på ekonomin. Arbete mot bidrag! Regeringsduglighet! Ses på valdagen!

Bild: Uppslag i Fokus, nummer 12, den 22 mars – 4 april 2013.

Read Full Post »

Politik: Vaghet som politisk strategi!

EKONOMI | Kärt barn har många namn. Nu är Magdalena Andersson (S) även ”kronprinsessa”. En prinsessa på jakt efter Anders Borgs skattkista.

Tidigare har hon bland annat kallats både ”höger”, ”utmanare” och ”fru finansminister”.

Men oavsett smeknamn måste man fråga sig vad hon som ekonomiskpolitisk talesperson verkligen tror på.

Det är inte osannolikt att väljarna idag har lite svårt att se någon större skillnad på Stefan Löfvens politik och regeringens.

Och så mycket tydligare blir det kanske inte heller så länge som Socialdemokraterna är större än Moderaterna och de rödgröna partierna är större än Alliansen.

”Vilken sorts ekonom är Magdalena Andersson egentligen?” Det var en fråga Cecilia Garme fick anledning att ställa sig under arbetet med sitt reportage för tidskriften Fönstret.

Svårt att säga, menar man. Hon avbröt ju faktiskt sina forskarstudier, precis som Anders Borg. Är ingen teoretiker, inte filosof, och definitivt inte någon ekonomisk visionär, påpekar flera. Mycket präglad av krisen på 90-talet, noterar många. Hon kom till Göran Perssons statsrådsberedning, hans innersta krets, 1996 just när han hade lämnat finansdepartementet efter svältkurens plågsamma startfas. Mentalt satt Persson kvar på ”finansen”, till efterträdaren Erik Åsbrinks irritation. Det pratades med andra ord ganska mycket om skuldsanering i regeringskansliet Rosenbad 1996. Magdalena Andersson var 29-årig politisk sakkunnig och deltog i marginalen, men i historieskrivningen räcker det för tapperhetsmedalj.

”Magda”, som hon kallas, är mycket smart, det är alla överens om. Men sen?

– Precis som Göran Persson är hon en hök när det gäller statsfinanserna. Men det gör henne också lik Anders Borg, säger en observatör.

– Typisk ”kanslihushöger”, säger en annan, och klistrar alltså på henne begreppet som vänsterdebattörer myntade om gänget kring Kjell-Olof Feldt på 1980-talet.

[…]

Spelet mellan Anders Borg och Magdalena Andersson handlar mycket om vem som är mest bokstavstrogen. Göran Perssons bibelcitat ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Efter årets höstbudget inleddes ett i grund och botten tekniskt bråk mellan Anders Borg och Magdalena Andersson om budgeteringsmarginaler, där hon hävdade att han bröt mot överskottsmålet och han i huvudsak förnekade det (”vårt budgetutrymme är närmast identiskt”). Det var om detta som tv-anklagelsen om den ”moderata idén numera om att slarva med statsfinanserna” handlade.

– För Magdalena Andersson kanske detta är en taktik att markera mot Vänsterpartiet som har kritiserat överskottsmålet under lång tid, funderar Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg. Han noterar att Anders Borg har signalerat att överskottsmålet kan behöva ses över och är genuint nyfiken på vad Magdalena Andersson ska säga då.

– ”Magda” är en konstig blandning av höger och vänster, säger en person som känner henne. Att Socialdemokraterna godtar Alliansens jobbskatteavdrag har Magdalena Andersson förklarat med att ”folk har vant sig vid dem”, efter sex år. Men i själva verket hade hon accepterat dem samma år de infördes.

”Att skapa ett alternativt jobbavdrag med bättre fördelningsprofil är ingen lätt uppgift – i alla fall om man vill undvika höga marginaleffekter för medelinkomsttagare”, skrev hon i ett skattepolitiskt diskussionsunderlag för Arbetarrörelsens Tankesmedja 2007.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fönstret nr 4, 2012.

Read Full Post »

PR: Vad vill Margot Wallström egentligen?

BOKLANSERING | Många gånger verkar det som om Margot Wallström både vill ha kakan och äta upp den.

Det kan t.ex. knappast ha kommit som en överraskning att hennes uttalande om Göran Persson som en mobbare skulle väcka uppmärksamhet.

I boken Margot, som är ett samarbetsprojekt med författaren Bengt Ohlsson, är hon väldigt tydlig med sin kritik.

Att media skulle uppmärksamma just detta avsnitt viste Wallström naturligtvis redan på förhand.

Man kan inte ha haft så många tunga tunga politiska uppdrag som Wallström har haft utan att också lära sig ett och annat om hur media fungerar.

Trots detta försöker hon låtsas som om det är media som är fixerad vid hennes relation till Persson och inte tvärt om.

När t.ex. Expressen frågar Wallström om hon har någon kontakt med Persson i dag svarar hon:

Jag vill inte svara på de där frågorna. Det är så uttjatat det där med Göran Persson, det känns väldigt trist att det är det enda som beskrivs i tidningen. Folk kan få läsa om det i boken.

Just det. Boken.

Och hon inte hade velat att boken skulle ta upp något om den mobbning hon utsattses för av Persson hade hon inte behövt nämna det. Det var ju trots allt hon som valde Bengt Ohlsson och inte tvärt om.

Det hela luktar gammalt PR- och marknadsföringstrick från både förlag och bokens huvudperson.

Förlaget vill naturligtvis öka intresset kring boken. Och detta ger naturligtvis Wallström tillfälle att ge igen mot riksbuffeln Persson. Är det inte det som brukar kallas en vinn-vinn-situation?

Som bonus blir boken också en möjlighet at signalera att hon är tillbaka och är redo för ett uppdrag. Om uppdraget är tillräckligt intressant vill säga.

Dagens Nyheter har publicerat ett längre utdrag från Ohlssons bok. Här är några valda delar:

När jag berättat för människor att jag skriver en biografi om Margot Wallström finns det några frågor som ständigt återkommer: Vad hände mellan henne och Göran Persson? Kommer hon någonsin att bli aktuell som partiledare för Socialdemokraterna. Och, om inte – varför inte?

Naturligtvis ställer jag frågorna.

[…]

Jag ställer frågorna gång på gång.

Efter ett tag känner jag mig inte ens obekväm eller dum eller trögfattad längre. Jag inser att jag helt enkelt får fortsätta ställa frågorna tills jag tycker mig ha fått svar på dem, och om jag fortfarande inte fattat varför hon inte vill bli partiledare, då beror det på att hon inte lyckats förklara det på något bra sätt, och om hon inte lyckats förklara det på något bra sätt kan det bero på att det inte är riktigt glasklart för henne heller.

– Om du har det här ämbetet, om du är Sveriges statsminister, då har du ett speciellt ansvar att uppträda värdigt och liksom fylla den rollen.

– Ingvar Carlsson kan vara den mest spralliga människan privat och sitta och supa med oss en kväll eller ringa och ägna sig åt practical jokes. Men man kunde vara säker på att när vi hade regeringssammanträden, då var han landets statsminister och gick aldrig ifrån den rollen. Han uppträdde värdigt.

– Han lät alla prata, och sen sammanfattade han. Göran hade först en lång utläggning, sen tittade han på klockan och sa: Nä fan, nu har vi ont om tid, nu får ni vara korta.

– När jag var kommissionär i EU och han kallade mig till lunchen på Sagerska var det viktigt för honom att först sätta mig på plats inför allihopa, att fråga mig hur mycket jag tjänade eller säga något elakt om mina chefer eller medarbetare i Bryssel.

– Han gillade att trycka till folk, bringa dem ur fattningen. Han kunde vara extremt elak. Han var väldigt intresserad av att skvallra om folk och samla på sig information. Sen spelade han ut den när han tyckte att det var lämpligt.

– Han kunde gå fram till en medarbetare som var svårt bakfull och spänna ögonen i honom och säga: Din pappa var präst va?

Margot berättar andra exempel. Hur Göran kunde skämta om folks vikt, och sätta fingret i magen på motståndare och säga: Dig ska jag ta itu med senare.

Ändå har jag svårt att se någon riksbuffel framför mig, bara en arbetsledare som mänskligt nog grips av en viss svindel där uppe i tornet och som mer eller mindre desperat söker kontakt med de gamla arbetskamraterna under honom, med hjälp av en fumlig skämtsamhet som han blivit alldeles för mäktig för, men han vägrar inse det.

Hur var det nu han uttryckte det? Aldrig ensam, alltid ensam.

Men Margot är kallsinnig till den sortens förklaringar.

– Jaha, tough luck då. Då är det bättre att söka sig till någon sorts terapi. Jag orkar inte med det där spelet. Om du har en sån post måste du förstå att du inte befinner dig i ett kompisgäng. Ingvar Carlsson visste när man kunde tjabba vid kaffeautomaten och när man inte kunde det.

Men varför sa hon inte ifrån? Blir det inte beklämmande ofta så runt makthavare, att ingen vågar ifrågasätta dem öppet? Däremot står alla runt omkring och noterar varje felsteg och varje klantighet i det tysta, och så fort chefen lämnar rummet börjar man tissla och tassla sinsemellan … såg du vad han gjorde? Hörde du vad hon sa?

– Jo, jag skulle nog ha markerat mycket tidigare var gränsen går och vad jag tolererar. En uppriktig ilska hade nog burit långt. Det är ju till ens nackdel att man är uppfostrad till att vara snäll. Flickor speciellt. Man får inte gräla och skrika och vara arg. Sånt sitter ju väldigt djupt inom en.

Bild: Den 26 augusti publicerade Dagens Nyheter ett längre utdrag ifrån boken.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: När Sahlin produktplacerade!

ANALYS | Mona Sahlin verkar ägna exceptionellt mycket tid åt att ge igen för gammal ost. Nu är det Göran Greiders tur.

Göran Persson och Håkan Juholt har alla vid något tillfälle fått direkt eller indirekt kritik från Sahlin. Hon har t.o.m. kritiserat hela det socialdemokratiska partiet både vid och efter sin avgång.

Nu är det istället Göran Greider, chefredaktör Dala-Demokraten, som står i fokus p.g.a. en två år gammal artikel om en väska!

Cecilia Hagen intervjuade Sahlin för Expressen:

[F]inns det någon du skulle vilja drämma till så här i efterhand?

– En som jag retat mig otroligt på genom åren är Göran Greider. Kommer du ihåg en viss ursnygg röd Louis Vuitton-väska?

Den du fick i födelsedagspresent av Liza Marklund?

– Just det. Jag kommer aldrig att förlåta honom att han skrev en jättelång artikel med rubriken: ”Därför är Mona Sahlins väska det största hotet mot socialdemokratin.”

– Håkan Juholt hade ingen väska. Det gick åt helvete i alla fall.

Men den person som Sahlin borde vara sur på är inte Greider.

Istället borde hon vara sur på den pressekreterare som inte varnade henne för att låta sig fotograferas med sin 6000 kronors lyxväska.

Det räcker att titta på bilden (ovan). Blicken dras direkt till väskan. Louis Vuittons PR-avdelning kunde inte ha gjort det bättre.

En partiledare för ett arbetarparti (eller något annat parti) bör inte  framstå som talesperson för företag. Det krävs inget geni för att räkna ut att kritiken skulle bli massiv.

Det här är så nära produktplacering man kan komma.

När storyn briserade var det många som försökte få det att handla om feminism, att kvinnors konsumtion kritiseras mer än mäns. Fredrik Reinfeldts klocka lär t.ex. kosta 22 000 kronor.

Skillnaden är att Fredrik Reinfeldt aldrig har försatt sig själv i motsvarande situation som Sahlin. Knappas någon har ens sett vad han har runt handleden.

Men vad både Sahlin och Reinfeldt borde fundera över är hur lämpligt det är att ta emot gåvor i den här storleksordningen.

Sahlins väska var en gåva från Liza Marklund som är både affärskvinna och författare. Reinfeldts klocka är en gåva från Affärsvärlden (och skall lämnas tillbaka när han inte längre är partiordförande).

Skulle det vara speciellt svårt för Sahlin och Reinfeldt att inte ta emot några dyra gåvor medan de befinner sig i en maktposition?

De har ju trots allt löner som gör det möjligt för dem att köpa prylarna själva.

Och Sahlin borde också försöka låta bli att alltid låta så bitter. (Att kritisera Greider efter mer än två år tyder på att hans kritik träffade en känslig nerv.)

Men kanske håller Sahlin på att bygga upp bilden av sig själv som en person som bara var omgiven av fiender? Och att hon därmed aldrig fick en chans att lyckas.

Men sanningen är snarare att Mona Sahlin aldrig lyckades axla uppgiften som partiordförande för Socialdemokraterna. Hon var helt enkelt fel person för uppdraget. Get over it!

Read Full Post »

PR: För mycket av det goda straffar sig!

OPINION | ”Jänta på fjäll, inget gnäll” är Magdalena Anderssons slogan om man får tro en av de intervjuade i Jusektidningen.

De positiva epiteten har formligen haglat över Stefan Löfven och Magdalena Andersson i media senaste tiden.

Partiets kommunikationsavdelning har inte ens behövt anstränga sig. Journalisterna har snarare kommit springande för att få göra sina idolporträtt.

Veckans Affärer kallar Löfven för både ”Reinfeldts mardröm” och ”Stålmannen från Ådalen”. Och det i samma nummer!

I Jusektidningen är det istället Andersson som porträtteras som ”Socialdemokraternas räddande ängel”.

Detta får en att osökt att tänka på ett gammalt ordspråk inom proffsboxningen: The bigger they are, the harder they fall.

Socialdemokraterna borde därför försöka tona ner förväntningarna lite.

Skulle tonläget vara lika uppskruvat inför valet kan det mycket väl hända att många stannar hemma om man tror att valsegern redan är garanterad.

Och om radarparet inte aktar sig eller snart börjar levererar politiska lösningar riskerar detta att slå tillbaka på partiet. Väljarnas missnöje kan visa sig i form av dalande opinionssiffror.

Det finns redan nu väljarundersökningar som pekar på att uppgången håller på att plana ut.

Men Andersson själv verkar knega vidare i godan ro. Ulf Storm har träffat henne för Jusektidningen:

För att vässa sin egen ekonomiska politik med argument och ekonomisk teori samlade Magdalena Andersson tunga ekonomiska experter till fyra seminarier under vårvintern. Hon poängterar att politiska beslut ska vila på akademiska grunder.

[…]

Jan Larsson [medarbetare i stadsrådsberedningen under Göran Persson] menar att Magdalena Anderssons tillit till experter är väl stark, att hon borde våga utmana dem mer. Men han tillägger att det var en nära-döden-upplevelse att jobba med 90-talets budgetsanering, vilket de båda gjorde, och att det kanske var det då som hon utvecklade en mer försiktig ådra.

[…]

Just nu funderar Magdalena Andersson på en uppföljare till de ekonomiska expertseminarierna. Fast nu med näringslivet i fokus.

– Jag vill bjuda in näringslivet till strukturerade samtal. Det skulle vara återkommande forum. Politik och näringsliv har en del motstridiga intressen men också många gemensamma.

Men varför denna passion att lyssna så mycket?

–Vi politiker sitter inte inne med alla svar. Vi måste lyssna både på ekonomiska experter och på näringslivet. Nu när vi är i opposition har vi dessutom gott om tid att lyssna.

Svaret andas viss ödmjukhet. Men den egenskapen nämner ingen som Jusektidningen talar med om Magdalena Andersson. Däremot är hon stryktålig, kan bli både arg och ledsen. Men har en förmåga att snabbt ruska av sig motgångar och gå vidare, enligt Irene Wennemo, som ingick en kortare tid i Göran Perssons gäng.

Det är svårt att inte sympatisera med politiker som säger sig vilja inhämta fakta innan de springer iväg och har åsikter om allt mellan himmel och jord.

Problemet är att det finns politiker som drabbas av sammanträdessjuka. Många går från sammanträde till sammanträde utan att någonsin passera verkligheten.

Det är inte ovanligt att politiker tror att sammanträden är högsta beviset för att de gör skäl för sin lön. Och många döljer sin osäkerhet genom att vilja ha ännu ett möte för att ännu en gång dryfta samma problem som man har diskuterat ett otal gånger tidigare.

Vi lär snart få se om Magdalena Anderssons alla möten leder till handling eller bara till fler pappershögar på skrivbordet.

Läs mer: Opinionsundersökningar från YouGov och Sifo. (Bild: Tidskriftsomslaget är Jusektidningen nr 4, maj 2012.)

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Sten Tolgfors och vapenfabriken!

VAPEN | Sten Tolgfors (M) höll en välregisserad presskonferens med anledning av den s.k. vapenfabriken i Saudiarabien.

Försvarsministern var säkert nöjd med att få säga att oppositionen har varit informerad om innehållet i Sveriges export till Saudiarabien. Det tar bort lite av oppositionens hjältegloria.

Han var också noga med att visa att planerna låg inom ramen för ett avtal tecknat redan av den tidigare socialdemokratiska regeringen.

Miljöpartiets anmälan av Tolgfors till Konstitutionsutskottet kommer därför också med automatik att sätta fokus på Göran Perssons regering.

Kanske är det därför Socialdemokraterna inte verkar alltför missnöjda med att KU inte kommer att ta upp ärendet förrän kanske till nästa vår.

”Det är inte bara att ta in Tolgfors och ställa frågor till honom. Man måste också ta in bakgrundsmaterialet så man vet vad som hänt och inte hänt och vad som är ministerns roll”, säger Sven-Erik Österberg (S) som är ledamot i KU.

Ju längre man väntar desto mindre intressant för väljarna. Dessutom brukar utfrågningar i KU aldrig bli några kioskvältare.

Men presskonferensen var också ett gott exempel på politisk spinn.

Nils Resare i Fokus skriver:

För lyssnaren kunde det framstå som att de folkvalda har goda möjligheter att stoppa vapenexport till icke demokratiska stater. Men försvarsministern valde medvetet att hoppa över de delar av vapenexporten där riksdagen saknar kontroll och insyn.

Framför allt undvek han att nämna exporten av försvarsrelaterade konsulttjänster. När ett företag säljer kunskap om hur man tillverkar krigsmateriel utomlands kontrolleras det varken av ISP eller av EKR.

I Fokus spaltar man också upp vad Tolgfors sa och inte sa vid presskonferensen.

Vad sa Tolgfors?

”Sverige har en restriktiv lagstiftning där det i grunden är förbjudet att exportera, men där det ges vissa undantag.”

Vad sa han inte?

Han syftade i citatet enbart på exporten av försvarsmaterial och inte tjänster, som inte begränsas av lagstiftning.

Vad visade Tolgfors i sin presentation?

”Försvarsmateriel kräver tillstånd vid:

-Tillverkning

-Utförsel

-Utvecklings- och produktionssamarbete i utlandet

-Förmedling & transitering av materiel

-Militär utbildning”

Vad visade han inte?

Exemplen ovan rör aktivitet som sker i anslutning till export av materiel. Liknande aktiviteter som inte innefattar utförsel av varor kräver inte tillstånd.

Vad sa Tolgfors?

”ISP är en myndighet som kontrollerar export av försvarsmateriel, men också – i förekommande fall – kunnande.”

Vad sa han inte?

Sten Tolgfors sa inte att det kunnande som ISP kontrollerar är endast det som ”levereras” i samband med export av materiel.

Vad sa Tolgfors?

”Svenska företag och myndigheter kan bedriva export utan politikens direkta godkännande., och då går man till ISP för att söka ett sådant tillstånd.”

Vad sa han inte?

Sten Tolgfors syftar återigen enbart på export av materiel. Ett svenskt företag eller myndighet som enbart vill sälja tjänster till ett land behöver inte alls något godkännande.

Övrigt: Artikeln och tidskriftsomslaget är från Fokus den 16-22 mars, 2012. Nedre utdrag endast i papperstidningen.

Read Full Post »

Krishantering: Ingen bryr sig att statsministerparet separerar!

MEDIA | Det intressantaste med paret Filippa och Fredrik Reinfeldts separation är att de båda är fullblodspolitiker.

Är det i någon ”yrkesgrupp” där separationer och skilsmässor kan vara känsligt så är det just här.

Den andra extremen skulle kunna vara skådespelare, artister och B-kändisar. Här går man skilda vägar med en sådan återkommande regelbundenhet att även härdade sladderjournalister har svårt att hänga med i svängarna.

Ett exempel är Kim Kardashian – känd för att vara känd – som var gift i 72 dagar innan hon ville skiljas. Paret Reinfeldts 20-åriga äktenskap framstår som old school i jämförelse.

Separationer och skilsmässor är naturligtvis inte lika känsligt bland politiker i Sverige som i USA.

Men trots detta tog statsminister Göran Persson inga chanser när han skulle skiljas. Meddelandet kom först efter valet 2002. Knappast en tillfällighet. (Dessutom tjänande han en liten nätt slant på att vänta.)

Trots detta är det ganska intressant att se hur paret Reinfeldt har hanterat tillkännagivandet. Informationen har varit minimal.

”Här kommer ett mejl för att informera er om att Fredrik och Filippa Reinfeldt har separerat. Fredrik Reinfeldt kommer att vara folkbokförd på familjens gemensamma bostadsrättsradhus”, skrev presschefen Roberta Alenius i ett mail.

Några följdfrågor var det aldrig tal om. Inte ens om separationen är tänkt att följas av en skilsmässa.

Detta garanterar naturligtvis att rapporteringen har kunnat hållas till ett minimum. Expressen och Aftonbladet har t.ex. tvingats nöja sig med tillbakablickar på Filippas och Fredriks tid tillsammans.

Och det är knappast någon som får läsarna att rusa iväg och köpa tidningar. Vilket naturligtvis var hela poängen med upplägget. Tio poäng för kommunikationsavdelningens krishantering!

Men som de politiker de är har både Filippa och Fredrik Reinfeldt insett att alla nyheter riskerar få en negativ vinkling om det hela inte sköts på rätt sätt.

Så frågan är varför man valde att tillkännage det just nu?

1) Det enklaste svaret är kanske att man inte kunde låta bli att inte göra det. Som så många andra par som splittras har man kanske kommit till en punkt när det inte längre var meningsfullt att fortsätta tillsammans.

2) Och om man inte vill vänta till efter nästa val måste man komma med tillkännagivandet nu. Risken är annars att det tar fokus från politiken om nyheten kommer närmare valet.

3) Risken för att någon i omgivningen läcker ökar naturligtvis också om man väntar. Och då tar ryktesspridningen fart.

Ett tillkännagivande efter en tids spekulationer i och utanför media riskerar att få det att se ut som om paret har tvingats till ett beslut.

4) En annan anledning kan helt enkelt vara att man utgår ifrån att nyheten – relativt sett – inte blir speciellt stor. Och så här långt har man fått rätt.

I ett av världens mest sekulariserade länder är det inte många som bry sig att statministerparet separerar. Idag känner i stort sett alla någon som har skilt sig.

Dessutom är hela 47 % av alla hushåll i Sverige ensamhushåll. Den högsta siffran av elva utvalda länder enligt artikeln ”Living alone is the new norm”. Det land som kommer närmst Sverige är Storbritannien med 34 %.

Med sådana siffror behöver vare sig Fredrik eller Filippa Reinfeldt oroa sig över några dagars skriverier.

Read Full Post »