Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Göran Persson’

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Opinion

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Fokus 12-17 juni 2015

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

SPORT | Det är nu sjutton år sedan Ingvar Carlsson lämnade politiken. Som vice statsminister blev det han som fick ta över när Olof Palme mördades 1986.

Tio år senare tog Göran Persson över posten som statsminister.

Elisabet Wahl intervjuade Carlsson för ABF:s tidskrift Fönstret om bl.a. kopplingen mellan politik och fotboll.

Året var 1941, Per Albin Hansson ledde en samlingsregering och i Borås gick det riktigt bra för hemmalaget Elfsborg.Fönstret nr3 2013

– Det var jag och ett gäng andra killar som brukade stå där. Så spelade jag ju fotboll själv förstås. Jag höll på tills jag var arton år ungefär.

Dagen efter att han hade slutat med fotbollen gick han med i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU. Han förklarar det snabba bytet med att tre tomma kvällar måste fyllas med något annat nu när han inte längre spelade back.

– När jag var kommunalråd brukade en del motståndare säga att det hade varit bättre för Borås om jag hade hållit på med fotbollen i stället för med politiken. Fast så bra var jag faktiskt aldrig på fotboll.

Finns det några likheter mellan fotboll och politik?

– Absolut! Det finns rätt många och jag vet att Olof Palme brukade prata om det här. Du behöver individuella prestationer, men också ett samspelt lag. Som jag ser det är lagledarens roll oerhört viktig. Det är därför jag alltid har hyllat ledare som förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck som verkligen har arbetat med laget.

Även efter att han flyttade till Stockholm och jobbet hos dåvarande statsminister Tage Erlander har fotbollen fortsatt att följa honom genom livet. Han är en hängiven Elfsborgsupporter och på senare år har han fått ett nytt favoritlag på damsidan: Tyresö.

[…]

De kanske mest prestigefyllda matcherna som han har spelat efter ungdomsåren avgjordes på sjuttiotalet, då riksdagens sommarledighet inleddes med en match mellan de två politiska blocken.

– Vi brukade säga att hellre förlora val än de där matcherna. Men vi vann de flesta. Ni borde leta reda på några bilder från de där mötena! Jag vet att det finns flera på mig och Fälldin i närkamp.

Var Thorbjörn Fälldin bra på fotboll?

– Ja, det var han faktiskt. Och det var flera av de gamla ministrarna som var riktigt bra.

Tidskriftsomslag: Fönstret nr 3, 2013

Read Full Post »

POLITIK | Sverige skall ha den lägsta arbetslösheten i EU inom sex år. Det är löftet som skall vinna valet åt Socialdemokraterna.

Fokus--22 mars - 4 april 2013

Och skall man tro Stefan Löfvens inledningstal vid partikongressen har man surrat sig rejält vid masten.

Socialdemokraterna hade under Göran Persson ett mål på fyra procent. Enligt Löfven är hans mål än mer ambitiöst eftersom hans löfte om fem procent motsvarat tre procent med den tidens sätt att mäta arbetslösheten.

Det är en vansklig strategi som öppnar upp för en diskussion om vem väljarna har störst förtroende för – Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven.

Torbjörn Nilsson, i Fokus, har tidigare skrivit om strategin som går ut på att satsa på konfliktområdena jobb och utbildning:

Det är där de vill ha konflikt.

På skolområdet har de gått om folkpartiet i mätningarna. Stefan Löfven kommer inte, som Mona Sahlin, behöva bråka med partiet om betyg. Nu handlar det om lärares tid till undervisning, mindre klasser, obligatorisk gymnasieskola, likvärdighet.

[…]

Svårare med jobbpolitiken. De har en trestegsraket med fler jobb genom bättre företagsklimat, utbildning som ska göra fler människor anställningsbara och garantier mot utslagning. Fast, moderaterna säger också att jobben är det viktiga. Var finns egentligen konflikten? Regeringens låglönelinje mot socialdemokraternas utbildningslinje? Oron för att en stor marknad av jobb med låga löner växer fram har i tidigare val visat sig låg hos alla väljare utom dem med förtroendeuppdrag i fackförbund. September nästa år är ingen rolig månad för en statsministerkandidat utan en problembeskrivning som folk känner igen sig i.

Passivitet mot aktivitet, säger strategerna då. Regeringen har misslyckats och gör inget åt det. Kanske kan det fungera. Men vad innebär den konflikten konkret? Stefan Löfven rabblar en massa saker som alla kokar ner till: näringspolitik. För honom tycks det inte spela någon roll att det är ett av de svåraste områdena att göra fungerande förslag på – förslag som verkligen gör skillnad – och som vinner val. Fråga Maud Olofsson.

Den här socialdemokraten, född och fostrad i fabrikerna i Ådalen, älskar industrin. Det är den han brinner för. Innovationer, svensk konkurrenskraft. Att politiken kan göra skillnad. Och den lusten driver honom upp i gryningen, en dag i sänder, steg för steg närmare moderaternas fälla.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har inga skäl att höja konfliktnivån om jobben. I en rapport nyligen visade de sin strategi: samma som tidigare. De pengar socialdemokraterna lägger på försäkringarna tänker vi satsa på vård, skola, omsorg och jobbskatteavdrag. Sedan snackar vi om vem som har bäst koll på ekonomin. Arbete mot bidrag! Regeringsduglighet! Ses på valdagen!

Bild: Uppslag i Fokus, nummer 12, den 22 mars – 4 april 2013.

Read Full Post »

EKONOMI | Kärt barn har många namn. Nu är Magdalena Andersson (S) även ”kronprinsessa”. En prinsessa på jakt efter Anders Borgs skattkista.

Fönstret nr 4 2012Tidigare har hon bland annat kallats både ”höger”, ”utmanare” och ”fru finansminister”.

Men oavsett smeknamn måste man fråga sig vad hon som ekonomiskpolitisk talesperson verkligen tror på.

Det är inte osannolikt att väljarna idag har lite svårt att se någon större skillnad på Stefan Löfvens politik och regeringens.

Och så mycket tydligare blir det kanske inte heller så länge som Socialdemokraterna är större än Moderaterna och de rödgröna partierna är större än Alliansen.

”Vilken sorts ekonom är Magdalena Andersson egentligen?” Det var en fråga Cecilia Garme fick anledning att ställa sig under arbetet med sitt reportage för tidskriften Fönstret.

Svårt att säga, menar man. Hon avbröt ju faktiskt sina forskarstudier, precis som Anders Borg. Är ingen teoretiker, inte filosof, och definitivt inte någon ekonomisk visionär, påpekar flera. Mycket präglad av krisen på 90-talet, noterar många. Hon kom till Göran Perssons statsrådsberedning, hans innersta krets, 1996 just när han hade lämnat finansdepartementet efter svältkurens plågsamma startfas. Mentalt satt Persson kvar på ”finansen”, till efterträdaren Erik Åsbrinks irritation. Det pratades med andra ord ganska mycket om skuldsanering i regeringskansliet Rosenbad 1996. Magdalena Andersson var 29-årig politisk sakkunnig och deltog i marginalen, men i historieskrivningen räcker det för tapperhetsmedalj.

”Magda”, som hon kallas, är mycket smart, det är alla överens om. Men sen?

– Precis som Göran Persson är hon en hök när det gäller statsfinanserna. Men det gör henne också lik Anders Borg, säger en observatör.

– Typisk ”kanslihushöger”, säger en annan, och klistrar alltså på henne begreppet som vänsterdebattörer myntade om gänget kring Kjell-Olof Feldt på 1980-talet.

[…]

Spelet mellan Anders Borg och Magdalena Andersson handlar mycket om vem som är mest bokstavstrogen. Göran Perssons bibelcitat ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Efter årets höstbudget inleddes ett i grund och botten tekniskt bråk mellan Anders Borg och Magdalena Andersson om budgeteringsmarginaler, där hon hävdade att han bröt mot överskottsmålet och han i huvudsak förnekade det (”vårt budgetutrymme är närmast identiskt”). Det var om detta som tv-anklagelsen om den ”moderata idén numera om att slarva med statsfinanserna” handlade.

– För Magdalena Andersson kanske detta är en taktik att markera mot Vänsterpartiet som har kritiserat överskottsmålet under lång tid, funderar Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg. Han noterar att Anders Borg har signalerat att överskottsmålet kan behöva ses över och är genuint nyfiken på vad Magdalena Andersson ska säga då.

– ”Magda” är en konstig blandning av höger och vänster, säger en person som känner henne. Att Socialdemokraterna godtar Alliansens jobbskatteavdrag har Magdalena Andersson förklarat med att ”folk har vant sig vid dem”, efter sex år. Men i själva verket hade hon accepterat dem samma år de infördes.

”Att skapa ett alternativt jobbavdrag med bättre fördelningsprofil är ingen lätt uppgift – i alla fall om man vill undvika höga marginaleffekter för medelinkomsttagare”, skrev hon i ett skattepolitiskt diskussionsunderlag för Arbetarrörelsens Tankesmedja 2007.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fönstret nr 4, 2012.

Read Full Post »

BOKLANSERING | Många gånger verkar det som om Margot Wallström både vill ha kakan och äta upp den.

Det kan t.ex. knappast ha kommit som en överraskning att hennes uttalande om Göran Persson som en mobbare skulle väcka uppmärksamhet.

I boken Margot, som är ett samarbetsprojekt med författaren Bengt Ohlsson, är hon väldigt tydlig med sin kritik.

Att media skulle uppmärksamma just detta avsnitt viste Wallström naturligtvis redan på förhand.

Man kan inte ha haft så många tunga tunga politiska uppdrag som Wallström har haft utan att också lära sig ett och annat om hur media fungerar.

Trots detta försöker hon låtsas som om det är media som är fixerad vid hennes relation till Persson och inte tvärt om.

När t.ex. Expressen frågar Wallström om hon har någon kontakt med Persson i dag svarar hon:

Jag vill inte svara på de där frågorna. Det är så uttjatat det där med Göran Persson, det känns väldigt trist att det är det enda som beskrivs i tidningen. Folk kan få läsa om det i boken.

Just det. Boken.

Och hon inte hade velat att boken skulle ta upp något om den mobbning hon utsattses för av Persson hade hon inte behövt nämna det. Det var ju trots allt hon som valde Bengt Ohlsson och inte tvärt om.

Det hela luktar gammalt PR- och marknadsföringstrick från både förlag och bokens huvudperson.

Förlaget vill naturligtvis öka intresset kring boken. Och detta ger naturligtvis Wallström tillfälle att ge igen mot riksbuffeln Persson. Är det inte det som brukar kallas en vinn-vinn-situation?

Som bonus blir boken också en möjlighet at signalera att hon är tillbaka och är redo för ett uppdrag. Om uppdraget är tillräckligt intressant vill säga.

Dagens Nyheter har publicerat ett längre utdrag från Ohlssons bok. Här är några valda delar:

När jag berättat för människor att jag skriver en biografi om Margot Wallström finns det några frågor som ständigt återkommer: Vad hände mellan henne och Göran Persson? Kommer hon någonsin att bli aktuell som partiledare för Socialdemokraterna. Och, om inte – varför inte?

Naturligtvis ställer jag frågorna.

[…]

Jag ställer frågorna gång på gång.

Efter ett tag känner jag mig inte ens obekväm eller dum eller trögfattad längre. Jag inser att jag helt enkelt får fortsätta ställa frågorna tills jag tycker mig ha fått svar på dem, och om jag fortfarande inte fattat varför hon inte vill bli partiledare, då beror det på att hon inte lyckats förklara det på något bra sätt, och om hon inte lyckats förklara det på något bra sätt kan det bero på att det inte är riktigt glasklart för henne heller.

– Om du har det här ämbetet, om du är Sveriges statsminister, då har du ett speciellt ansvar att uppträda värdigt och liksom fylla den rollen.

– Ingvar Carlsson kan vara den mest spralliga människan privat och sitta och supa med oss en kväll eller ringa och ägna sig åt practical jokes. Men man kunde vara säker på att när vi hade regeringssammanträden, då var han landets statsminister och gick aldrig ifrån den rollen. Han uppträdde värdigt.

– Han lät alla prata, och sen sammanfattade han. Göran hade först en lång utläggning, sen tittade han på klockan och sa: Nä fan, nu har vi ont om tid, nu får ni vara korta.

– När jag var kommissionär i EU och han kallade mig till lunchen på Sagerska var det viktigt för honom att först sätta mig på plats inför allihopa, att fråga mig hur mycket jag tjänade eller säga något elakt om mina chefer eller medarbetare i Bryssel.

– Han gillade att trycka till folk, bringa dem ur fattningen. Han kunde vara extremt elak. Han var väldigt intresserad av att skvallra om folk och samla på sig information. Sen spelade han ut den när han tyckte att det var lämpligt.

– Han kunde gå fram till en medarbetare som var svårt bakfull och spänna ögonen i honom och säga: Din pappa var präst va?

Margot berättar andra exempel. Hur Göran kunde skämta om folks vikt, och sätta fingret i magen på motståndare och säga: Dig ska jag ta itu med senare.

Ändå har jag svårt att se någon riksbuffel framför mig, bara en arbetsledare som mänskligt nog grips av en viss svindel där uppe i tornet och som mer eller mindre desperat söker kontakt med de gamla arbetskamraterna under honom, med hjälp av en fumlig skämtsamhet som han blivit alldeles för mäktig för, men han vägrar inse det.

Hur var det nu han uttryckte det? Aldrig ensam, alltid ensam.

Men Margot är kallsinnig till den sortens förklaringar.

– Jaha, tough luck då. Då är det bättre att söka sig till någon sorts terapi. Jag orkar inte med det där spelet. Om du har en sån post måste du förstå att du inte befinner dig i ett kompisgäng. Ingvar Carlsson visste när man kunde tjabba vid kaffeautomaten och när man inte kunde det.

Men varför sa hon inte ifrån? Blir det inte beklämmande ofta så runt makthavare, att ingen vågar ifrågasätta dem öppet? Däremot står alla runt omkring och noterar varje felsteg och varje klantighet i det tysta, och så fort chefen lämnar rummet börjar man tissla och tassla sinsemellan … såg du vad han gjorde? Hörde du vad hon sa?

– Jo, jag skulle nog ha markerat mycket tidigare var gränsen går och vad jag tolererar. En uppriktig ilska hade nog burit långt. Det är ju till ens nackdel att man är uppfostrad till att vara snäll. Flickor speciellt. Man får inte gräla och skrika och vara arg. Sånt sitter ju väldigt djupt inom en.

Bild: Den 26 augusti publicerade Dagens Nyheter ett längre utdrag ifrån boken.

Read Full Post »

ANALYS | Mona Sahlin verkar ägna exceptionellt mycket tid åt att ge igen för gammal ost. Nu är det Göran Greiders tur.

Göran Persson och Håkan Juholt har alla vid något tillfälle fått direkt eller indirekt kritik från Sahlin. Hon har t.o.m. kritiserat hela det socialdemokratiska partiet både vid och efter sin avgång.

Nu är det istället Göran Greider, chefredaktör Dala-Demokraten, som står i fokus p.g.a. etvå år gammal artikel om en väska!

Cecilia Hagen intervjuade Sahlin för Expressen:

[F]inns det någon du skulle vilja drämma till så här i efterhand?

– En som jag retat mig otroligt på genom åren är Göran Greider. Kommer du ihåg en viss ursnygg röd Louis Vuitton-väska?

Den du fick i födelsedagspresent av Liza Marklund?

– Just det. Jag kommer aldrig att förlåta honom att han skrev en jättelång artikel med rubriken: ”Därför är Mona Sahlins väska det största hotet mot socialdemokratin.”

– Håkan Juholt hade ingen väska. Det gick åt helvete i alla fall.

Men den person som Sahlin borde vara sur på är inte Greider.

Istället borde hon vara sur på den pressekreterare som inte varnade henne för att låta sig fotograferas med sin 6000 kronors lyxväska.

Det räcker att titta på bilden (ovan). Blicken dras direkt till väskan. Louis Vuittons PR-avdelning kunde inte ha gjort det bättre.

En partiledare för ett arbetarparti (eller något annat parti) bör inte  framstå som talesperson för företag. Det krävs inget geni för att räkna ut att kritiken skulle bli massiv.

Det här är så nära produktplacering man kan komma.

När storyn briserade var det många som försökte få det att handla om feminism, att kvinnors konsumtion kritiseras mer än mäns. Fredrik Reinfeldts klocka lär t.ex. kosta 22 000 kronor.

Skillnaden är att Fredrik Reinfeldt aldrig har försatt sig själv i motsvarande situation som Sahlin. Knappas någon har ens sett vad han har runt handleden.

Men vad både Sahlin och Reinfeldt borde fundera över är hur lämpligt det är att ta emot gåvor i den här storleksordningen.

Sahlins väska var en gåva från Liza Marklund som är både affärskvinna och författare. Reinfeldts klocka är en gåva från Affärsvärlden (och skall lämnas tillbaka när han inte längre är partiordförande).

Skulle det vara speciellt svårt för Sahlin och Reinfeldt att inte ta emot några dyra gåvor medan de befinner sig i en maktposition?

De har ju trots allt löner som gör det möjligt för dem att köpa prylarna själva.

Och Sahlin borde också försöka låta bli att alltid låta så bitter. (Att kritisera Greider efter mer än två år tyder på att hans kritik träffade en känslig nerv.)

Men kanske håller Sahlin på att bygga upp bilden av sig själv som en person som bara var omgiven av fiender? Och att hon därmed aldrig fick en chans att lyckas.

Men sanningen är snarare att Mona Sahlin aldrig lyckades axla uppgiften som partiordförande för Socialdemokraterna. Hon var helt enkelt fel person för uppdraget. Get over it!

Read Full Post »

Older Posts »