Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Krishantering’ Category

POLITIK | ”Det var först när språkrören försökte rädda sig själva som proffspolitikerna ute i landet fick nog.”

Fokus 6-12 Maj 2016

skrev Maggie Strömberg för en tid sedan i Fokus. Och så var det kanske. Men det handlade nog också lite om politisk självbevarelsedrift.

Som så många gånger tidigare när det gäller partierna kom kritiken först efter att krisen var ett faktum.

Upproret kommer från lokalpolitiker som är mer vana vid att styra och kompromissa än många av de miljöpartister som befolkar regeringskansliet. Det handlar om brist på professionalism. Om kommunikation, strategi, krishantering. Förmåga att vinna val framöver.

Det finns en utbredd irritation över att kompetens och erfarenhet från lokalpolitiker inte har tagits tillvara i regeringsarbetet. Många tycker att både riksdagsgruppen och regeringsfolket framstår som amatörer.

– I stället för att ta in folk som har vana av att sitta i kommunpolitiska förhandlingar har man plockat in tjänstemän som fått all sin kunskap om politik från House of Cards, säger en.

– Det är bara kompisrekryteringar, säger en annan.

– Vi i kommunerna har ju fattat hur man hanterar att man inte alltid får som man vill. Man måste ändå stå för sina beslut. Det går inte att gå ut och säga ”vi har tagit det här beslutet som var jävligt dåligt”. Det är ju oseriöst, fräser den tredje.

Sanningen är att kritiken mot strategin att gå i opposition mot sig själva inte existerat tidigare i Miljöpartiet. Och det i ett parti där man har en tradition att diskutera och förankra näst intill in absurdum.

Så dessa lokalpolitikers upprördhet har lite av efterhandskonstruktion över sig. Den bästa formen av krishantering är om man lyckas lägga skulden på någon annan.

Anledningen till att det inte funnits beror nog på att sitta-stil-i-båten-strategin var just det som tre av partierna inom Alliansen gjorde under åtta år i regeringsställning. Därav att de numera kallas småpartier.

Att ”stå för sina beslut” utraderade effektivt de politiska och ideologiska skillnaderna mellan Allianspartierna. Med resultatet att endast Moderaterna har kunnat uppvisa hyfsade opinionssiffror.

Är det t.ex. någon som tror att Centerpartiet gått vidare i nyliberal riktning om partiet växt under sin tid i regeringen? Och är det någon som tror att deras tillväxt i opposition inte beror just på att man nu markerar distans mot övriga partier?

Om strategin att opponera mot sig själv hade fungerat och gett bättre opinionssiffror för Miljöpartiet hade nog kommunpolitikerna snarare applåderat sina språkrör.

Problemet var inte själva strategin utan hur man implementerade den. Istället för att smutskasta tagna beslut i regeringen borde man kanske lagt tyngdpunkten på att säja att ”så här långt nådde vi, nu bygger vi vidare på detta”.

Tidskriftsomslag: Fokus den 6-12 maj 2016.

Annonser

Read Full Post »

IMAGE | Miljöpartiet krishanterar. Både inom och utanför Miljöpartiet har man sökt svaret på frågan vad som hänt med partiet.

Fokus 22-28 april 2016

Ett svar har varit valet av politisk strategi. ”De dubbla budskapen har varit en genomtänkt del av miljöpartiets strategi”, konstaterar t.ex. Maggie Strömberg i Fokus.

Partiet har konsekvent kritiserat den politik man själva är med om att ta beslut om i regeringen. Strömberg tycker sig se att strategin fungerar bra på lokalplanet men inte inom rikspolitiken.

På riksnivå är dubbelstrategin svårare. Miljöpartiet har hela tiden vetat att regerandet skulle innebära svåra kompromisser. Små partier i koalitionsregering straffas nästan alltid av väljarna. Tanken var att miljöpartiet skulle undvika det genom att ministrarna skulle stå upp för regeringens linje medan partisekreterare, riksdagsledamöter och andra i stället skulle framföra vad partiet egentligen ville. Om man samtidigt satsade på mer politikutveckling skulle väljarna förstå vad man egentligen var. Tillsammans med legitimiteten från att ha regerat skulle det göra att partiet växte och om man var större rent procentuellt i nästa regering skulle man inte behöva kompromissa lika mycket.

Moderaterna hade en likande strategi på 70-talet, då de gått in som minsta parti i en borgerlig trepartiregering. Moderaterna lät sin partisekreterare kritisera regeringen samtidigt som partiledaren försvarade den. Partiet växte.

Skillnaden mot nu var att moderaterna vill i samma riktning som mittenpartierna, men ännu längre, till exempel i frågor om att sänka skatten. Miljöpartiet drivs i stället i motsatt ritning än dit man vill, bland annat i migrationsfrågan. Läget skulle vara mer jämförbart om regeringen tvärtom hade liberaliserat flyktingpolitiken, och miljöpartiet hade velat gå ännu längre i den riktningen.

Skillnaden har skapat ett avgrundsstort glapp mellan ideal och realpolitik.

Problemet med miljöpartiets strategi i regeringen är att man nu bara framstår som ett parti som skyller ifrån sig. Inte partiet som vill någonting mer. Ju mer partiet betonar sin egen ståndpunkt, desto mindre regeringsdugligt ser det ut.

Men inom partiet är man nöjd med vad man uppnått inom regeringen. Någon kritik mot själva strategin har inte funnits. Den kritik som framförts har mer handlat om hur man kommunicerat sin politik. Och kommunikationen är bara en del av den övergripande strategin.

Men att kritisera den egna kommunikationsförmåga är något ett parti ofta tar till när opinionssiffrorna dalar. (Hur många gånger har man inte hört Annie Lööf säga att väljarnas bristande entusiasm för Centerpartiet bara beror på att man inte nått ut med sin politik?)

Kritiken inom Miljöpartiet verkar under lång tid mest gått ut på att media blåser upp vad man själva uppfattar som småsaker. Inom partiet har man överlag varit nöjda med både språkrören och vad partiet uppnått i regeringen.

Åsa Romsons debattartikel i Dagens Nyheter inför språkrörsvalet är ett tecken på detta. ”Åtta av tio punkter i MP:s valmanifest på väg infrias”, löd rubriken. Hela artikel hade karaktären av en påminnelse. För partianhängarna var det mesta välkänt.

Inte ens partiets nedgång i opinionen i efterdyningarna av skandalerna verkar få partiet att ta itu med problemet. Även de nyvalda språkrören hoppas på att miljöfrågorna och bättre kommunikation skall vända trenden.

”Vi ska ha större fokus på att se till att miljöfrågorna kommer upp på dagordningen. Vi ska visa hur de diskussioner som förs i Sverige är kopplade till miljö- och resursutmaningen”, säger Gustav Fridolin.

”Det viktigaste är att vi för ut vår politik och det vi gör. Utan oss i regeringen hade inte Sverige spelat en viktig roll i klimatavtalet, till exempel”, säger i sin tur Isabella Lövin.

Någon självrannsakan i efterdyningarna av affärerna Mehmet Kaplan och Yasri Khan har inte skett. Det finns inget tryck inom partiet att driva på för att situationen inte skall kunna upprepas.

Anledningen måste naturligtvis bero på att man inte tycker att de gjort sig skyldiga till några större fel. Tanken tycks vara att om det inte varit för elak media och den egna bristfälliga kommunikationsförmågan hade Kaplan säkerligen suttit kvar i regeringen.

Den distansering som man tvingats till har mest haft karaktären av att ske under galgen. När det gäller Yasri Khan-affären talar t.ex. Isabella Lövin lite vagt om att partiets problem mest handlat om lite ”svajighet”.

Till och med Sverigedemokraterna har ägnat mer tid åt självrannsakan än miljöpartiet. Miljöpartisterna verkar mer se sig som offer. Och är man ett offer för omständigheterna behöver man inte syna sig själva allt för mycket i sömmarna.

Tidskriftsomslag: Fokus, 22-28 april 2016.

Read Full Post »

VAL 2016 | Säg den glädje som varar. När Labour valde Jeremy Corbyn till partiledare var det många konservativa som tackade högre makter.

New Statesman 8-14 April 2016

Inom partiet var näst intill säker på att regeringsmakten var näst intill säkrad för lång tid framöver när det största oppositionspartiet valt en partiledare långt ut på vänsterkanten.

Detta naturligtvis under förutsättning att man inte förflyttade partiet för långt ut åt höger. Detta var också premiärminister David Camerons strategi efter partiets överraskande valseger. Man ville säkra sin position i mitten.

Men det var innan de interna partistriderna inför folkomröstningen om medlemskapet i EU. Nu befinner sig Conservatives i ett inbördeskrig mellan ”Leavers” och ”Remain”.

Skiljelinjerna mellan anhängarna till Brexit respektive Bremain går rakt igenom regeringen. Sex ministrar har t.ex. valt att stödja ett utträde.

Och detta är bara de som öppet har tagit ställning för ett utträde. Hur stort mörkertalet är i realiteten är det ingen som vet.

Simon Heffer, kolumnist i The Daily Telegraph och The Sunday Telegraph, har skrivit i New Statesman om stridigheterna och David Camerons krishantering.

The Conservative Party is approaching not only a historic referendum, but a historic moment of crisis. It is deeply divided over whether or not to stay in the European Union, and the divisions are unequal. At the top, most want to stay in: not out of conviction, but because most ministers have found it politic to agree with David Cameron, even if they cannot support his view that he got a great deal from other EU countries after his supposed “renegotiations” with them. Among MPs generally the mood is far more hostile; and at the party’s grass roots it is predominantly in favour of leaving. Where this ranks in the history of Tory party crises is not easy to say.

[…]

The current division is open and is breeding hostility, luxuries afforded by one of the Tories’ few unifying beliefs: that Labour poses no threat at the moment, and they can have a quarrel that may even verge on civil war without fearing electoral consequences. Whatever the outcome, the present quarrel allows the opportunity for a major realignment of the party without it having to go out of office. A minister who is (just, and after much soul-searching) committed to our staying in the European Union told me frankly last week that the Tory party was “a mess” and that, whatever happened on 23 June, the referendum would be the beginning and not the end of a painful process for the Conservatives.

[…]

There is an idea on both sides that scores will have to be settled after 23 June, and, the way things are going with party discipline and out-of-control aides in Downing Street, such an outcome is inevitable. Should Remain prevail, a wise prime minister would understand that this was a time to heal wounds and not deepen them. It remains a matter of conjecture how wise Cameron, whose vindictive streak is more often than not on the surface rather than beneath it, is prepared to be.

Those who work for his party at the grass roots, and on whom MPs depend to get the vote out at elections, will be unimpressed by a purge of those who have not backed him over Europe. There isn’t much of a voluntary party left, and there will be even less of one if he acts rashly in victory. If it is a narrow victory – and it is, at this stage, hard to envisage any other sort – his party could become unmanageable unless he acts with restraint and decency.

[…]

Conservatives worried about the stability of their party believe that only Labour under a new, more effective and less factional leader could present the serious electoral challenge to them that would shake them out of these unprecedentedly acrimonious and self-indulgent divisions. We can only imagine how differently the In campaign would be conducted if Labour had a nationally popular and an obviously electable leader.

As it is, many more dogs are likely to be unleashed. Things promise to become far nastier, dirtier and ever more internecine for the Tories, not just before 23 June but for a long time afterwards: and with the party in power for at least four more years, one can only guess what that means for the governance of Britain.

Tidskriftsomslag: New Statesman, 8-14 april 2016.

Read Full Post »

Read Full Post »

POLITIK | Åsa Romson försöker rädda sig kvar som språkrör med en debattartikel i Dagens Nyheter. Men hon tycks inte förstå partiets problem.

Dagens Nyheter

Genom att visa på att åtta av tio punkter i valmanifestet har genomförts försöker Romson visa att hon förtjänar posten som språkrör.

Problemet med detta resonemang är att punkter i ett valmanifest inte säger speciellt mycket om Miljöpartiets problem.

Alla koalitionsregeringar bygger på att partierna får igenom det man gått till val på. Och alla partier går till val på sina valmanifest.

Ett regeringsmanifest är med andra ord minsta gemensamma nämnare för de som ingår i koalitionsregeringen. Utan en sådan överenskommelse skulle inget parti sätta sig i en regering.

Småpartierna i Alliansregeringen hävdade också att de var nöjda med vad de uppnått. Trots detta blev deras valresultat inte imponerande.

Detta berodde på att Allianspartierna redan innan de vunnit valet såg till att de var överens om vad de var överens om.

Men väljarna, speciellt kärnväljarna, ville också se att deras eget parti vunnit tunga ideologiska strider i förhandlingarna mellan Allianspartierna och i riksdagen. Väljarna önskade sig inte bara utdelning i form av minsta gemensamma liberala politik.

Samma dilemma har drabbat Miljöpartiet. De har fått igenom punkter som knappast upprört några socialdemokratiska väljare.

Men det är inte vad Miljöpartiet åstadkommit som är Åsa Romsons (och Gustav Fridolins) nuvarande problem utan snarare hur de hanterat partiets krackelerade självbild.

Vare sig språkrören – eller partiet – har kunnat leva upp till de värderingar de säger sig representera. Fortfarande verkar man inte förstå att de har ett grundläggande problem när deras ”inkluderande” attityd innebär att de välkomnar fascister, islamister och judehatare i Miljöpartiet.

Så här skriver Romson i dagens tidning:

Det valmanifest som Miljöpartiet gick till val på 2014 sätter miljön först. Utifrån förutsättningarna, å ena sidan mycket högt ställda förväntningar på miljöpolitiken och å andra sidan en regering som agerar i minoritetsställning, är jag stolt över resultaten hittills.

Jag har som person fel och brister som alla andra, och jag har med rätta fått kritik i lägen då jag inte varit tillräckligt retoriskt vass. Som ett av två språkrör har jag också ansvar för den bristande krishanteringen som Miljöpartiet haft de senaste veckorna. Relevant och konstruktiv kritik välkomnar jag, och jag är min egen hårdaste recensent.

Det är mitt ansvar att politiken levererar i linje med de högt ställda förväntningarna. Och det är i detta – resultaten som uppnås – som jag hämtar mitt mandat.

När Miljöpartiet nu efter 1,5 år i regering gör en första utvärdering av valmanifestets avsnitt om Klimat och miljö konstaterar jag att åtta av tio punkter i valmanifestets är väg att infrias, medan två av punkterna kräver mer för att gå i hamn.

Det är bara att gratulera Romson över Miljöpartiets resultat i regeringen. Men det är inte det som är hennes problem.

Mehmet Kaplans samröre med fascister och islamister var bara det synligaste exemplet på Miljöpartiets djupa ideologiska kris. Detta är vad Romson borde skriva om. Att hon inte gör det betyder bara att hon inte förstår eller inte vill förstå.

Bild: Framsidan är Dagens Nyheter den 3 maj 2016.

Read Full Post »

VAL 2016 | Det kommer att bli svårare för David Cameron att få ett Ja i EU-folkomröstningen sedan Boris Johnson valt att stödja ett utträde.

The Spectator 27 February 2016

Många ifrågasätter om det var en så klok strategi från Cameron att så intensivt attackera den populära Londonborgmästaren efter hans besked om att han tänker stödja ”out”-kampanjen.

En av premiärministerns anhängare citerar t.ex. Michael Corleone: ”Never hate your enemies. It affects your judgment.”

James Forsyth, redaktör The Spectator, har beskrivit Camerons reaktion när det stod klart för honom att Johnson inte kommer att stödja premiärministerns kampanj för att Storbritannien skall stanna kvar i EU.

Many Tories had doubts about David Cameron’s EU renegotiation, but only Boris Johnson was promised a piece of legislation to assuage his particular concerns. It was quite a compliment. The so-called Sovereignty Bill was, in effect, the Get Boris Onside Act. It was designed to deal with the Mayor of London’s fears about the relationship between the British parliament and courts and the EU. It was also mooted that Boris would be offered a top cabinet job — perhaps Foreign Secretary. The Prime Minister was convinced that this combined offer would be enough to secure Boris for the ‘in’ campaign.

But a few days before the Brussels summit, when Oliver Letwin telephoned Boris to run through the Sovereignty Bill, he sensed trouble. As the conversation went on, Boris’s concerns seemed to multiply. Even if Cameron secured his deal, he said, EU law would still retain supremacy over UK law. And there was still no answer to the question, posed by Boris’s wife Marina Wheeler QC in The Spectator, about the Charter of Fundamental Rights. Then Johnson told Letwin he was going to put the call on speakerphone while he consulted his dinner guest Michael Gove. The Lord Chancellor was already known to be tending towards supporting ‘out’. When Letwin finally put down the phone, the Tory leader-ship had to face the fact that Boris might follow Gove in backing Brexit. Perhaps this episode explains why Cameron was so short with the Mayor when they met the next day to discuss the matter.

Four days later, Boris made it official. He would defy Cameron and advocate leaving the European Union. Today, the two best-known Tories in the land stand in direct opposition on the most important vote the UK has had since the second world war. Only one of them can win.

Cameron is infuriated by Boris’s decision and makes little attempt to disguise it. In the Commons he launched a thinly veiled and deeply personal attack on his fellow Old Etonian, implying that he was only backing ‘out’ to further his own career. After the exchange, one observer said Boris looked as if he had been mugged. A member of his camp said: ‘We weren’t expecting a warm reception, but we weren’t expecting that level of vitriol either.’

And it has only just begun. Cameroons claim Boris’s decision is an act of ‘naked self-interest’. A source close to the Tory leadership predicts that Boris’s decision to back ‘out’ will be a disaster: ‘He’s going to struggle in interviews as he doesn’t believe in getting out of Europe and he’ll face the kind of scrutiny he’s not faced before. He’s not good on detail.’

The personal attacks will only increase in ferocity as time goes on. ‘He was given all the time in the world to make up his mind,’ another source adds. ‘He’s made his bed, he’s now got to lie in it.’ When I asked if Boris could still serve in a Cameron cabinet, the acid reply was: ‘Boris will make a very good International Development Secretary.’

It might be satisfying to savage Boris in this fashion, but it is not entirely wise — as some cooler-headed Cameroons admit. No. 10 appears to have forgotten Michael Corleone’s dictum, ‘Never hate your enemies. It affects your judgment.’ But if it wasn’t war before, it is now. ‘Boris is going to have to come out gloves off,’ warns one minister who is backing ‘out’. The Mayor is acutely aware that he is fighting for his political Life.

Tidskriftsomslag: The Spectator, 27 februari 2016.

Read Full Post »

Denna reklamfilm har fått många att göra en jämförelse mellan Donald Trumps oförmåga att ta tydligt avstånd ifrån Ku Klux Klan och klanens stöd till Barry Goldwatrer i valet 1964.

Yoni Appelbaum, senior editor på The Atlantic skrev så här:

In 2000, Trump was unambiguous about condemning the intolerance of the Reform Party, because it “now includes a Klansman, Mr. Duke, a neo-Nazi, Mr. Buchanan, and a communist, Ms. Fulani,” he said. “This is not company I wish to keep.” On Friday, Trump was asked about Duke’s support, and replied, “I disavow him, OK?” But somehow, by Sunday, he’d forgotten both who Duke was, and how repellent his ideology is.

Om man inte klarar av att ta avstånd ifrån KKK har man uppenbara problem. I ett val där den viktiga väljargruppen kommer att vara svarta amerikaner, och där dessa till övervägande delen röstar på demokraterna, har ingen kandidat råd att göra sådant misstag.

För det kan väl inte vara så att stödet från t.ex. David Duke, f.d. ”Grand Wizard” i klanen, anses vara så pass viktigt för Trump att han inte anser sig ha råd att avstå ifrån det?

I så fall är det ett säkert tecken på att Trump misstänker att han går mot en storförlust mot Hillary Clinton.

Läs mer: ”If You Can’t Understand the Trump Problem, Watch This Vintage Campaign Ad” av Jack Holmes.

Read Full Post »

Older Posts »