Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘PR’ Category

POLITIK | Journalister och väljare gillar politiker som har humor. Frågan är bara om man vinner speciellt många väljare på det.

En svensk politiker som lyckades leverera roligheter på löpande band var Kristdemokraternas Göran Hägglund.

Men det hjälpte vare sig honom själv eller partiet när det väl var dags för val. Opinionssiffrorna och valresultaten imponerade aldrig under Hägglunds tid som partiledare.

Emily Heil på engelska The Independent har skrivit en intressant artikel om hur Barack Obama använder humor för att få fram sitt politiska budskap för att kunna påverka allmänheten.

Humor är vanligare i amerikansk politik än här. Och Obama verkar ha en genuin känsla för vad som går hem i stugorna. Och han levererar roligheterna utan att verka alltför krystad.

For a long time, presidential humour was predictable as a knock-knock joke. Then along came President Obama, dropping the word “heezy,” mimicking viral memes, and quipping that he and Joe Biden are so close, they’d probably be denied service at an Indiana pizza joint.

[…]

The president’s reputation as a funny guy is, of course, partly courtesy of the professionally crafted material he reads off the Teleprompters. It’s no secret: A team of speechwriters writes his correspondents’ dinner routines for him. But Obama has input in that process, said David Litt, a former White House speechwriter who’s now the head writer at the Washington office of comedy website Funny or Die.

Writers consult with the president in the weeks leading up to the dinner to get a sense of the punchlines he likes — and those he doesn’t. Then the boss tweaks the final version. “He would make these little, small changes, but they would make such a difference,” Litt said. “They would punctuate the joke in a way that made it work better, or replace a phrase with a slightly better phrase.”

Obama has gotten plenty of unscripted laughs, too. During last year’s State of the Union address, Republicans cheered after he said he had no more elections to run. “I know, because I won both of them,” Obama zinged back. Those mic-dropping words didn’t appear in the advance copy of his remarks.

[…]

But the laughs often aren’t for their own sake. Obama has used comedic venues to advance his agenda, particularly among young people who are more likely to share a viral video than watch one of his speeches.

[…]

And the commander-in-chief’s style can fuel the criticisms that have long dogged him — that he is snooty and detached. Which, in Obama’s comedy world, is simply another opportunity to go meta.

“Some people say I’m arrogant, aloof, condescending,” the president said at last year’s dinner.

He paused.

“Some people are so dumb.”

Read Full Post »

USA | Steve Bannon på Breitbart News har kallats USA:s ”most dangerous political operativ” och ”the vast right-wing conspirator”.

Bloomberg Businessweek

Och visst är det en spännande historia som Joshua Green berättar i Bloomberg Businessweek. Politisk påverkan? Visst. Men knappast konspiratoriskt. Snarare tvärt om.

Vad hans anställda ägnar sig åt är i princip vad alla journalister, politiska strateger och PR-konsulter alltid gör – försöker placera faktabaserade storys i lämpliga medier.

Hela hans idé går ut på att göra ett grundligt journalistiskt arbete som är grundat på fakta snarare än rykten och spekulationer.

Detta gör det möjligt även för media som traditionellt lutar mer åt vänster i den politiska rapporteringen, t.ex. The New York Times, att hänga på och driva storyn vidare. På så sätt når storyn även en publik som annars inte skulle ha varit mottaglig för informationen.

Det mest märkvärdiga med detta är varför ingen tidigare på högerkanten tänkt på det.

Det som möjligtvis skiljer Bannon från många andra är att han gör det utifrån ett politiskt perspektiv som primärt gynnar republikanerna. Men inte alltid.

Bannon har inte bara försökt påverka samhällsdebatten genom att fokusera på ena sidans politiker (Hillary Clinton m.fl.) utan också gett sig på republikaner (t.ex. Jeb Bush, John Boehner) som han finner mindre tilltalande.

Green skrev bl.a. följande i sin artikel om Bannon:

Bannon is the executive chairman of Breitbart News, the crusading right-wing populist website that’s a lineal descendant of the Drudge Report (its late founder, Andrew Breitbart, spent years apprenticing with Matt Drudge) and a haven for people who think Fox News is too polite and restrained.

[…]

As befits someone with his peripatetic background, Bannon is a kind of Jekyll-and-Hyde figure in the complicated ecosystem of the right—he’s two things at once. And he’s devised a method to influence politics that marries the old-style attack journalism of Breitbart.com, which helped drive out Boehner, with a more sophisticated approach, conducted through the nonprofit Government Accountability Institute, that builds rigorous, fact-based indictments against major politicians, then partners with mainstream media outlets conservatives typically despise to disseminate those findings to the broadest audience. The biggest product of this system is the project Bannon was so excited about at CPAC: the bestselling investigative book, written by GAI’s president, Peter Schweizer, Clinton Cash: The Untold Story of How and Why Foreign Governments and Businesses Helped Make Bill and Hillary Rich.

[…]

While attacking the favored candidates in both parties at once may seem odd, Bannon says he’s motivated by the same populist disgust with Washington that’s animating candidates from Trump to Bernie Sanders. Like both, Bannon is having a bigger influence than anyone could have reasonably expected. But in the Year of the Outsider, it’s perhaps fitting that a figure like Bannon, whom nobody saw coming, would roil the national political debate.

[…]

For Bannon, the Clinton Cash uproar validated a personal theory, informed by his Goldman Sachs experience, about how conservatives can influence the media and why they failed the last time a Clinton was running for the White House. “In the 1990s,” he told me, “conservative media couldn’t take down [Bill] Clinton because most of what they produced was punditry and opinion, and they always oversold the conclusion: ‘It’s clearly impeachable!’ So they wound up talking to themselves in an echo chamber.” What news conservatives did produce, such as David Brock’s Troopergate investigation on Paula Jones in the American Spectator, was often tainted in the eyes of mainstream editors by its explicit partisan association.

In response, Bannon developed two related insights. “One of the things Goldman teaches you is, don’t be the first guy through the door because you’re going to get all the arrows. If it’s junk bonds, let Michael Milken lead the way,” he says. “Goldman would never lead in any product. Find a business partner.” His other insight was that the reporters staffing the investigative units of major newspapers aren’t the liberal ideologues of conservative fever dreams but kindred souls who could be recruited into his larger enterprise. “What you realize hanging out with investigative reporters is that, while they may be personally liberal, they don’t let that get in the way of a good story,” he says. “And if you bring them a real story built on facts, they’re f—ing badasses, and they’re fair.” Recently, I met with Brock, who renounced conservatism and became an important liberal strategist, fundraiser, and Clinton ally. He founded the liberal watchdog group Media Matters for America and just published a book, Killing The Messenger: The Right-Wing Plot to Derail Hillary and Hijack Your Government. Brock’s attitude toward Bannon isn’t enmity toward an ideological opponent, as I’d expected, but rather a curiosity and professional respect for the tradecraft Bannon demonstrated in advancing the Clinton Cash narrative. What conservatives learned in the ’90s, Brock says, is that “your operation isn’t going to succeed if you don’t cross the barrier into the mainstream.” Back then, he says, conservative reporting had to undergo an elaborate laundering to influence U.S. politics. Reporters such as Brock would publish in small magazines and websites, then try to get their story planted in the British tabloids and hope a right-leaning U.S. outlet such as the New York Post or the Drudge Report picked it up. If it generated enough heat, it might break through to a mainstream paper.

“It seems to me,” says Brock of Bannon and his team, “what they were able to do in this deal with the Times is the same strategy, but more sophisticated and potentially more effective and damaging because of the reputation of the Times. If you were trying to create doubt and qualms about [Hillary Clinton] among progressives, the Times is the place to do it.” He pauses. “Looking at it from their point of view, the Times is the perfect host body for the virus.”

Tidskriftsomslag: Bloomberg Businessweek, 12-18 oktober 2015.

Read Full Post »

KAMPANJ | Alla gör det. Fredrik Reinfeldt gjorde det. Och nu är det dags för Stefan Löfven och Hillary Clinton att göra samma sak.

Ordfront magasin nr 3 2015

Alla politiker använder sig av en form av politisk storytelling för att få ut budskapet om sig själva som ”vanlig människor” som vill göra skillnad.

Och vägen till att bli accepterad som ”vanlig människa” går ofta via andra människor som verkligen lever vanliga liv.

Som så mycket annat har politiken anammat idén om storytelling från näringslivets PR-kampanjer.

Konstnären, filmaren och skribenten Sonia Hedstrand har tittat på fenomenet. Hon har tagit som utgångspunkt Hillary Clintons lansering av sin kampanj för att bli USA:s nästa president.

Hedstrand skrev om ”Härliga härskarhistorier” i Ordfront magasin:

I intervjuer har Hillary sagt att hon förlorade mot Barack Obama 2008 för att hennes kampanj inte varit tillräckligt övertänkt. Den här gången är den det. I videon Getting ready, filmad med handkamera för den rätta dokumentära känslan, skriver denna Yale-utbildade advokat, miljardär, president-fru och utrikesminister effektivt in sig själv som tillhörande »verklighetens folk«.

PR-tricket bakom detta skådespel, »based on a true story«, eller snarare flera små anekdoter ur verkliga liv är att ge tittaren, förlåt väljaren, en känsla av autenticitet, äkthet. Performing realness är ett begrepp som används i Paris is burning, en kultdokumentär som skildrar ballroom-kulturen i en queer afrikansk-amerikansk och latino-miljö på Manhattan i slutet av 80-talet. En viktig aspekt av framträdandet under en ball är realness. Det handlar om att kunna passera, upplevas som äkta. Amerikanska presidenter har varit mästare på att framföra realness, verklighet, i kategorin Everyday American, som i Hillarys version 2015 även inkluderar amerikaner med skilda bakgrunder, åldrar och sexualiteter.

[…]

I sin bok Storytelling – Bewitching the modern mind från 2007 reder den franske litteraturforskaren Christian Salmon ut historien bakom den så kallade narrativa vändningen på 00-talet, och hur berättande blev en metod för att skapa lojalitet bland anställda inom ett företag. Salmon beskriver hur de nya dotcom-företagen stötte på problem runt millennieskiftet då den gamla ordningen där arbetaren förväntades tiga och lyda inte längre fungerade när affärsidén nu var kommunikation. Den disciplinära fabriken baserad på militärförläggningens modell var passé, och 60-tals-ungdomens revolutionära lek inkorporerades i det kapitalistiska systemet när de anställdas kreativitet och lust blev råmaterial i produktionen av upplevelser och mjukvara. Arbetarens tystnad identifierades som ett resursslöseri. Utan samtal ingen konfliktlösning, konflikter kan leda till energiförlust i företaget, som i värsta fall går i konkurs. Den nya tidens management-gurus uppmanade anställda att sluta tiga och börja berätta sina historier. Skvallret vid kaffeautomaten eller i lunchrummet var i själva verket en resurs som kunde exploateras och kontrolleras till företagets fördel. Storytelling management, STM, var fött.

[…]

Vad Hillary Clinton ska göra om hon blir vald? Det framgår inte av lanseringen. Bara att hon gör sig redo att kämpa för att bli president. Både intern och extern corporate storytelling, såväl i kommersiellt som i politiskt syfte, består alltså av insamlandet av korta historier ur »verkligheten«, som sedan ska spridas vidare för att skapa en känsla av gemenskap, lojalitet och allmänt välbefinnande kopplat till ett visst varumärke. Reklamen är ute, word of mouth, mun till mun-metoden, är inne. Så kallade ambassadörer sprider de goda historierna om företag vidare helt gratis och frivilligt till vänner och bekanta, potentiellt nya konsumenter.

Tidskriftsomslag: Ordfront magasin, nummer 3, 2015.

Read Full Post »

USA | Hur bra är egentligen Hillary Clinton i en valrörelse? Det är en av frågorna som Jason Zengerle ställer sig i tidskriften New York.

New York April 6-19 2015

Ett av hennes stora problem är relationerna till presskåren. Hon har svårt för intervjuer, presskonferenser och andra offentliga framträdanden som kräver ett visst mått av spontanitet (äkta eller inövad).

Risken är att ju mer hon försöker distansera sig från journalister desto större är risken att de kommer att fokusera på småsaker som kan ge just den negativ bild av henne som hennes rådgivare försöker undvika.

Hennes rådgivare är väl medvetna om problemet. Frågan är om Clinton också är det. Och om hon orkar vara tillmötesgående under en lång och tuff valrörelse.

Zengerle skriver:

The danger to the Clinton campaign, at this early stage, is not that she might slip in a debate or never quite muster an adequate explanation for deleting emails as secretary of State. It’s that she might not have the ability to break through the cynicism and noise of our political circus and deliver a striking, clear message.

[…]

It’s almost impossible to overstate just how much Clinton hates the press. She doesn’t trust it, avoids it at all costs, assumes the worst intentions, and generally wishes it would just go away. Her contempt for the people who cover her was on full display in her press conference last month — as was their contempt for her. It’s a poisonous relationship with multiple levels of dysfunction on both sides. Unfortunately for Clinton, she’s the one who bears the brunt of the fallout.

Some Clinton allies are encouraged by the relationship she forged with the State Department press corps during her four years in the Cabinet. The paranoia and outright hostility that permeated her interactions with reporters during the 2008 campaign were replaced by collegiality and openness as she traveled the world. Then again, that experience isn’t exactly good practice for tooling around the Midwest with campaign reporters in tow. “When she’s on a plane with Mark Landler and Reuters and a bunch of nerds asking her about Burma and policy issues, she knows those issues inside out and she knows the trip wires and how to navigate issues that in reality are really dicey. She’s in her element,” says Tommy Vietor. “But out on the campaign trail, she’s going to be getting open-ended questions about her feelings and God knows what else, stuff that’s comparatively unimportant but where there’s no good or necessarily right answers, and that’s just hard.”

Not that Clinton isn’t trying. She’s recently hired a slew of press aides who — unlike many of those on whom she’s relied in the past — don’t loathe, and maybe even like, the reporters who cover her. She’s also taken her own halting steps toward turning on the charm with campaign reporters. Two weeks ago, she gave the keynote address at a political-journalism-awards dinner in Washington. The speech was well received. (She announced that she wanted a “new beginning” with reporters, which they were welcome to as soon as they signed the nondisclosure agreement tucked under their seats.) But it was what happened after her speech that struck many people as new and different: Clinton stuck around and schmoozed. “That’s something Hillary 2008 didn’t do,” says a Democratic strategist close to Clinton’s team. “Back then, she’d give the speech and peace out, especially in a roomful of journalists.” A Clinton adviser adds, “We want to create more forums like that. It’s important to connect with real people, but it’s important to connect with the press, too.”

[…]

The Republican strategist Stuart Stevens likens political skill to figure skating: “It’s an endeavor entirely judged by a jury with no empirical metrics.” Alienating the jury is a dangerous thing. “I am in the Bill Clinton camp on this,” Stevens says. “For multiple reasons, Obama has been judged differently by the jury than Hillary.”

In small ways, Clinton could repair the relationship. Most important, the same charm offensive she waged on the Obama White House could work on the press pack, too. But it’ll need to be an effort sustained not only in Washington but also in the dog days of Virginia and Colorado, Ohio and Florida.

If she can’t, that will only encourage reporters to cover her critically — maybe even, as Clinton and her allies suspect, more critically than they do other politicians — which in turn could be enough to tip the race in favor of her opponent. “To the extent that the news media wants to dissect her, that could affect perceptions of her if that kind of criticism is a sustained feature of news coverage,” says [George Washington University political scientist John] Sides. He points to Al Gore’s experience in 2000, when the press’s repeated hyping of a series of small misstatements and minor exaggerations by Gore increasingly led voters, even Democrats, to conclude that he was untrustworthy. “Can we say that had Gore been perceived as honest in October, as he was in July, that that would have given him the race?” asks Sides. “Not necessarily. But it could have.”

The question confronting Clinton now is not so much whether she can withstand the scrutiny but the degree of the scrutiny itself. Are we so fixated on diagnosing and dissecting her weaknesses, on scouting all the ways in which she isn’t a particularly gifted political athlete, that the effort becomes, in a sense, self-fulfilling? “The dissections can be more influential than the actual objective features and qualities of the candidate herself,” says Sides. In the end, the strength Clinton will need most, and on which the fate of her campaign may rest, will be her ability to make us stop dwelling on her weaknesses.

Läs mer: Hillary Clinton’s Surprisingly Effective Campaign” av Peter Beinart i The Atlantic och What Hillary Clinton’s tough take on secretary of state could mean for her presidency” av Nina Burleigh i Newsweek, samt The Platonic Ideal of Horse Race Journalism” av Hamilton Nolan på Gawker.

Tidskriftsomslag: New York, 6-19 april 2015.

Read Full Post »

GIMMICK | Alliansen och de rödgröna körde de två senaste valrörelserna slut på PR-tricket med att åka runt i landet och ”lyssna in” väljarnas åsikter.

dans

Det är svårt att tro att någon längre tror att politiker tar intryck av vad väljarna säger till dem under dessa rundresor.

Om inte väljarna råkar framföra just de åsikter politikerna redan har, vill säga.

Inför nästa valrörelse måste partierna därför tänka nytt. PR-strategerna behöver en ny gimmick som partiledarna kan ägna sig åt under valturnéerna.

Lösningen finns kanske i Argentina. Här tar man tydligen alla chanser att få dansa. Till och med politikerna. Allt för att framstå som lite folkligare än vad de i verkligheten är.

I en krönika i Sydsvenskan skriver Kinga Sandén om fenomenet:

”Ingen dansar nykter”, sa den romerske tänkaren Cicero, som uppenbarligen inte hade besökt Argentina, det fanns ju inte ens då.

Hade han gjort det så hade han sett att folk dansar i precis vilket skick som helst, när som helst, var som helst och hur som helst.

[…]

När högerpartiet PRO vann Buenos Aires stad i primärvalen den 26 april gjorde avgående borgmästaren och presidentkandidaten Mauricio Macri, 56, det självklara: gled ut i havet av smådansande medarbetare, barn och ballonger, körde några tveksamma arm-moves och försökte en moonwalk innan han övergick till att hoppa jämfota i otakt med musiken.

Än så länge ligger han i lä för president Cristina Fernandez de Kirchner, 62, som inte missar några chanser att skaka rumpa. Vid de flesta av de många politiska evenemang där center-vänsterregeringens framgångar firas – jubileer, nya skolor eller lagar – ger hon allt, omgiven av unga dansande och applåderande supportrar. Till skillnad från Macri har hon både kroppskontroll och taktkänsla, så pinsamheten som trots allt hänger i luften beror inte på oförmåga, utan på det knasiga i att politiker plötsligt dansar.

Det var Cristina Fernandez som började – eller snarare ungdomsförbundet La Campora, en sorts politiska stödtrupper åt henne och hennes avlidne make, expresidenten Néstor Kirchner. Unga, engagerade människor som har dragit med sig läktar- och karnevalskultur in i politiken.

”Ingen dansar nykter såvida han inte är vansinnig” lydde Ciceros citat i sin helhet. Men politikerna är snarare smarta.

Dans signalerar festligt och folkligt. Lite dans tar inte bort det faktum att politikerna lever lyxliv och åker helikopter till jobbet, men ändrar bilden av vilka de är. När de dansar, halvdant men gärna, är de precis som vem som helst. Som vi.

Med tanke på ”Let’s dance” så kanske man t.o.m. kan uppfattas som lite ”inne”.

Så vad sägs Stefan och Anna? Vem av er blir först med att dra en repa i parketten med en väljare?

Read Full Post »

Invesco Perpetual ad 2014

Var skall man använda Margaret Thatcher i sin reklam om inte i en konservativ tidskrift? Denna helsidesannons är från The Spectator den 7 juni.

Här ser man Thatcher framför 10 Downing Street. 1979 var året Thatcher blev premiärminister efter att ha besegrat Labour och James Callaghan.

Denna helsidesannons från Invesco Perpetual inleds så här:

Equity in the UK

We’ve been building it since 1979

Ever since we launched our first UK equities fund we’ve strived to build a strong team, who work closely together, over many years. In fact, on average, our team members have been with us for at least 9 years. This allows us to consistently apply the same investment philosophy and use our past to shape our future.

Read Full Post »

”Voteman” skulle få unga att gå och rösta i Europaparlamentsvalet i Danmark. Filmen godkändes av danska Folketinget.

Trots att den snabbt drogs tillbaka p.g.a. kritik hann den bli uppmärksammad långt utanför Danmark. Washington Post kallade den ”one of the more bizarre ‘get out the vote’ videos ever made”.

Read Full Post »

ARKIV | Tidigare i år offentliggjordes tusentals dokument från Bill Clintons år i Vita huset. De innehåller bl.a. råd om hur man hanterar massmedia.

Memorandum 31 augusti 1995--från Lisa Caputo till Maggie Williams

Bland annat släpptes tidigare hemliga promemorior som visar hur Hillary Clintons rådgivare försökte hantera och förbättra hennes skamfilade image.

Det krävdes mycket arbete för att kunna förändra bilden av henne som ansvarig för president Clintons misslyckade sjukvårdspolitik.

Idag är Clinton en av de mer populära och igenkända politikerna hos den breda allmänheten. Clintons PR rådgivare och imagemakare har uppenbart lyckats ganska väl.

Det är svårt att se att någon annan demokrat har större möjligheter att bli partiets nästa presidentkandidat.

När Hillary Rodham Clinton 1999 lanserade sin kampanj för att bli New York senator hade detta föregåtts av detaljerade strategiska planer för att förändra henne från politikerhustru till självständig politiker.

Hennes rådgivare Mandy Grunwald hade bl.a. skrivit ner “a few style pointers.” “The press is obviously watching to see if they can make you uncomfortable or testy”, skrev Grunwald. “Even on the annoying questions, give relaxed answers.”

Grunwald poängterade att Clinton skulle koncentrera sig på det budskap hon ville förmedla. “You have a tendency to answer just the question asked,” skrev Grunwald. “That’s good manners, but bad politics.”

Tonen, enligt Grunwald, bör vara “chatty, intimate, informal.” Clinton bör använda humor om det går. Hon bör också undvika att gå i försvarsställning eller höja rösten.

Clinton fick även rådet att undvika att referera till president Clinton. Att luta sig mot sin make (eller maka) när man söker väljarnas stöd är inte att rekommendera för någon.

Philip Rucker, Washington Post, skriver om dokumenten som nu har offentliggjorts:

The Grunwald memo […] describe attempts to cultivate influential journalists who could become “fans” or “Clinton surrogates.” They also detail a push to leverage the first lady’s official travel and agenda to generate positive news media coverage, softening her image in the run-up to Bill Clinton’s 1996 reelection campaign.

[…]

In 1995, for example, Clinton’s press secretary, Lisa Caputo, wrote that the Clintons’ 20th wedding anniversary that year provided “a wonderful opportunity for Hillary” to bolster her political standing. She suggested throwing “a big party” and releasing a photo spread of the occasion for People magazine, which could later be used as part of “a nice mail piece” for voters.

[…]

In August 1995, Caputo wrote a six-page memo to Maggie Williams, the first lady’s chief of staff, with 16 suggestions to rehabilitate their boss’s image.

[…]

One idea was for Clinton to appear in an episode of “Home Improvement,” ABC’s hit family sitcom featuring Tim Allen. “Although I have some concerns that it diminishes the role of First Lady by going on a tv sitcom, it is probably worth weighing it against what we believe we might be able to gain by such an appearance politically and image-wise,” Caputo wrote.

Caputo also said that Clinton should harness the Internet — then in its infancy as a widespread medium and referenced by Caputo as only “Internet,” without “the.”

Caputo detailed plans to feature Clinton in historical contexts to help soften her image, including by celebrating the birthday of Eleanor Roosevelt, whom Clinton considered a personal hero. This strategy, Caputo wrote, could make Clinton “seem less extreme.”

Clinton has long had an aversion to the Washington press corps, and her advisers developed strategies to overcome that. One idea was for Clinton to meet monthly with the editors of women’s magazines, which could “turn the editors into Clinton surrogates.”

Caputo suggested that senior aides take White House correspondents to lunch or dinner and share “wonderful Hillary anecdotes” and disabuse them of the notion of “Hillary being in a bunker mentality.” For example, Caputo wrote, adviser Lissa Muscatine liked telling reporters that Clinton loves when Muscatine’s twin children visit the office.

Caputo endorsed a proposal from another adviser, Sidney Blumenthal, for Clinton to host off-the-record dinners with “opinion makers” who are not part of the “mainstream New York media” but rather are “people whom the New York Times respects intellectually.” The objective was to “help inoculate or diffuse any negatives that may arise in the mainstream press.”

Clinton’s advisers also looked for ways to use the first lady’s official travels for political gain. In preparation for a 1995 women’s conference in Beijing, Caputo briefed Clinton on the journalists traveling with the first lady, describing which ones she considered “fans,” “fair” or “aggressive.” Caputo also wrote that the event would give Clinton “good political mileage”; to this day, Clinton regularly refers to the address she gave at the historic conference.

Detta är lika goda råd i dag som när de gavs för femton år sedan.

Och de kan inte ha varit helt bortkastade med tanke på att Hillary Cllinton med tiden blev utrikesminister i Barack Obamas administration.

Bild: Detalj av ett memorandum från Lisa Caputo till Maggie Williams. Daterat den 31 augusti 1995. 

Read Full Post »

ANNONS | Country Life har tittat på hur första världskriget speglades i reklamen för de produkter som marknadsfördes i veckotidningen under krigsåren.

Sunlight Soap ADVERTISING-1915-11-20

Tanken från reklammakarna var säkert att föröka omge deras varumärken med en aura av patriotism. På så sätt kunde man visa att produkterna var en nödvändig del av landets krigsinsats. 

Thermos flasks in 1915 ADVERTISING-1915-12-04

Reklamen blev därmed en del av den officiella propagandan. Idag skulle man kalla det för obetald annonsplats för regeringens budskap om krigsinsatsen.

Det behövs inga PR-rådgivare om företagen väljer att frivilligt göra jobbet åt regeringen.

Read Full Post »

USA | Republikanska partiet ägnar sig åt ett ständigt navelskåderi. Och ännu finns ingen lösning som kan överbygga sprickan mellan partiets olika falanger.

The New York Review of Books January 9 2014 vol 61 nr 1

Hade partiet varit ett företag skulle man säga att varumärket har tagit kraftigt skada. Det behövs genomgående förändringar av både politik och framtoning för att man skall komma på rätt köl igen. Detta löser man inte med PR.

Debattörer inom partiet kan delas in i två läger. Det ena lägret säger att partiet måste hålla fast vid strikt konservativa värderingar.

”Konservativ” innebär här en mer eller mindre nyliberal ekonomisk politik i kombination med konservativa idéer på andra samhällsområden.

Enligt dessa ideologer är den största faran att partiet börjar anpassa sig till samhällsandan, oavsett hur populär den må vara för närvarande.

Tanken är att en längre tids ökenvandring är priset man måste betala för att väljarna ännu inte förstått hur skadlig demokraternas och president Barack Obamas politik är.

Det andra republikanska lägret – de ”moderata” – menar att det är dags för partiet att börja förändras. Republikanerna måste nå kvinnor, minoriteter och ungdomar om man överhuvudtaget skall ha en chans att överleva.

Men partiet är idag inte närmare en lösning på dilemmat än för åtta år sedan. Ingen republikan ser idag ut att kunna matcha t.ex. Hillary Clinton i ett presidentval.

Tv-personligheten Joe Scarborough har nu gett sig in i debatten med boken The Right Path: From Ike to Reagan, How Republicans Once Mastered Politics-and Can Again där han försöker staka ut en väg för republikanerna.

Garry Wills, professor i historia, har skrivit en kritisk recension i The New York Review of Books.

Men poängen är inte att den är kritisk. Wills är trots allt själv en flitig liberal debattör.

Poängen är snarare att den ganska väl belyser de interna motsägelser och paradoxer republikanerna, oavsett om de är ”moderata” eller ”konservativa”, måste hantera om de överhuvudtaget skall lyckas vända den negativa trenden.

The current Thing to Say about Republicans is that they are caught in a civil war—the Tea Party against the Establishment, “wacko birds” against “the adults,” fringe against mainstream. One of the most clamorous bearers of this message, on his TV show and in various other media, is Joe Scarborough. He has denounced Republicans for putting up outré candidates (like Todd Akin, Richard Mourdock, Christine O’Donnell, and Sharron Angle) to indulge their resentments, not to win elections. He has, in turn, been called a RINO (Republican in Name Only) by the objects of his criticism. He protests that he is the true Republican, principled and pragmatic like the heroes of his new book.

[…]

Scarborough, along with every second pundit in Washington, claims that Republicans will get a national majority when they trim back their extremist positions. Others say that demographic trends among blacks and Latinos, women and young people make it dangerous for them to court majorities.

[…]

A majority of votes cast for members of the House in 2012 went to Democrats, but—thanks to gerrymandering after an off-year election with low turnout and fierce Republican focus—the Republicans won by a disparity mimicking the income gap. In Pennsylvania, for instance, Republicans won only 47 percent of the votes but walked away with 72 percent of the seats.

The House still has the power that Scarborough credits Gingrich with gaining for them in 1994. But the situation is more like the reverse of the one Scarborough thinks he is describing. In fact, the things he opposes—the New Deal, Obamacare, “Yalta”—are the mainstream, and Republicans only have the obstructive power their extremists give them. Republican power is minority power, seen in their record-breaking resort to filibusters to block majority votes in the Senate, and in their plans to stock the Senate with majority-thwarters by rescinding the Seventeenth Amendment: they want to take away the people’s power to elect senators and give the power to appoint them back to state legislators, who are already limiting voting times and qualifications.

On issue after issue—reasonable gun control, women’s rights to contraceptives or elective abortion, marriage equality, easier voter access—a majority of Americans disagree with Republicans, who cannot admit this without losing their fanatical core. They claim they have no war on women, but they cannot change positions on abortion without losing their religious base. They cannot admit any gun restrictions without bringing down the wrath of the NRA. They cannot loosen immigration laws without infuriating the nativists among them. They cannot loosen their voting restrictions or votes on welfare without alienating their Confederate avengers. Yet in all of this they are protected by their untouchable backers, the rich who can never, never, ever pay more taxes. Scarborough’s silly picture of American politics leaves out most of the things that matter—including (but not restricted to) race, religion, and money. And the greatest of these is money.

Tidskriftsomslag: The New York review of Books, 9 januari-5  februari 2014. 

Read Full Post »

Older Posts »