Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Opinionsundersökning’

VAL 2016 | Det kommer att krävas mycket forskning innan vi får ett tydligt svar på varför britterna föredrog Vote Leave snarare än Vote Remain.

brexit-eu-referendum

I väntan på forskarnas svar får vi nöja oss med de opinionsundersökningar som gjorts.

En analys som låter högst trovärdig är den som Frank Luntz redogjorde för i tidskriften Time i slutet av valrörelsen när det var näst intill dött lopp mellan Leave och Remain.

Luntz är en amerikansk nyhetsanalytiker och jobbar bl.a. för CBS News och Fox News Channel.

For a majority of the British population, life today is just about getting through the day. They accept that Remain makes sense on a macro level; they get that the Big Guys (multi-national corporations, governments at all levels, political parties, even the media) benefit from The System—and the majority hopes that those benefits will one day trickle down to them. They recognize that abandoning the E.U. requires a level of risk-taking that may not turn out well for the British economy overall. But an increasing number of Brits believe the consequences to the economy are more than outweighed by the feeling (if not the reality) that they are taking control of their country and their destiny once again. After decades of feeling betrayed by the very same people and institutions that are now telling them to support the status quo—to Remain—the public appears ready to take matters into their own hands and demand radical change.

Yet on an individual, personal level, their hopes and dreams are anything but radical. It’s really about simple survival. In our polling, Britons are most worried about:

1.Day-to-day existence. Families and individuals are asking: “Will I have enough to pay the bills every month, and hopefully a little left over to save?” Translation: The E.U. may be relevant to political and economic leaders, but it is meaningless to (or even a negative for) the average taxpayer.

2.Generational survival. Parents are asking: “Will our children have the same, better or worse opportunities that I had at their age?” Translation: With Europe in perceived decline, why hitch our future to a sinking ship?

3.Services survival. Citizens are asking: “Do our current policies help, or hurt, the goal of preserving and protecting our pensions, benefits and NHS?” Translation: with the flood of immigrants, asylum-seekers and refugees into Europe, a majority of Brits are crying out, “Enough.”

[…]

Yes, the Remain campaign is making very sound policy arguments, backed by the overwhelming majority of economists, but voters are saying right back: “You can claim it, but we don’t believe it. We aren’t feeling the benefits you promised in our daily lives.” Once again, the heart wins out over the head.

[…]

So the momentum is with Leave—and yet the punters and pundits still expect Remain to win. It’s not difficult to see why. In our polling, the Remain campaign’s two best arguments are “leaving will create years of uncertainty” and “we need to keep our seat at the table.”

While this is an intrinsically negative message (“bad things will happen if you reject the status quo and turn away from security…”), it does keep voters in line. Plus, the constitutional nature of the question—that there will not be the opportunity to change your vote in four years’ time—tilts the scales still further in the direction of the status quo. It’s the same “better the devil you know” strategy Cameron used to stitch together his Parliamentary majority last year.

Och nu vet vi hur det gick. David Cameron och de övriga i kampanjen Vote Remain lyckades inte med sitt i huvudsak negativa budskap.

Om argumenten låter mer som skrämselpropaganda övertygar den ingen. Kanske fick deras varningar motsatt effekt – deras negativa budskap signalerade att de inte litade på att fakta skulle övertyga väljarna att rösta Remain.

Slutsats: Desperata kampanjer gör desperata och överdrivna utspel.

Bild: iStock på International Business Times.

Read Full Post »

VÄGVAL | Sverigedemokraterna tappar i opinionsundersökningar men ligger tryggt kvar som Sveriges tredje största parti.

Fokus 11-17 mars 2016 (2)

I Novus senaste väljarbarometer för mars månad kan man dock se en viss uppgång om än högst marginell.

Enligt Torbjörn Nilsson i Fokus är man inom partiledningen inte ense om vad opinionsläget kommer att ställa för krav på partiet framöver.

Å ena sidan är något slags seger bärgad, realpolitiska framgångar nådda och partiet delvis normaliserat. Å andra sidan sjunker opinionsresultaten, medierna är inte lika intresserade längre och borta är den så kallade sjuklöver man kunde skylla allt på och ständigt kontrastera emot. Vad ska sverigedemokraterna vara bra för när både moderaterna och regeringen tagit över deras åsikter om migration?

Vad ska sverigedemokraterna vara bra för när både moderaterna och regeringen tagit över deras åsikter om migration?

[…]

De mer populistiskt lagda tycker med emfas att moderaterna inte ska få komma undan med sin omsvängning i migrationspolitiken. De säger sig vilja syna bluffen, ropa vi-var-först och vilja syna bluffen och visa att moderaterna saknar såväl radikalitet som handlingskraft för att utgöra ett alternativ till regeringen.

De mer tålmodigt lagda anser att moderaterna gärna får vinna en procentenhet eller tre av sverigedemokraterna eftersom det förväntas stärka den falang i moderaterna som drivit omsvängningen och som antas vara mest benägna att börja samarbeta med sverigedemokraterna.

Detta är var som i politiken brukar kallas ett behagligt problem

Och vi får anta att partiet kommer att lägga en eller annan krona på fokusgrupper för att utröna vad väljarna finner vara mest tilltalande – och därmed också det som gynnar Sverigedemokraterna mest.

Tidskriftsomslag: Fokus, 11-17 mars 2016.

Read Full Post »

POLITIK | Vilka är de största skillnaderna mellan de politiska partierna i USA? Tretusen tillfrågades i en opinionsundersökning i USA.

angry

I undersökningen, utförd av NBC News och Esquire, fick de tillfrågade bland annat en fråga om vad som gjorde dem argast.

Vissa skillnader, men också tydliga likheter, framkom mellan republikaner och demokrater.

What Republicans get angriest about:

Congress being dysfunctional (80%); massive consumer fraud (80%); cops shooting an unarmed black man (65%).

What Democrats get angriest about:

Cops shooting an unarmed black man (84%); massive consumer fraud (83%); billionaire vowing to spend $500 million on 2016 elections (80%).

När det ordet ”anger” definierade man det på följande sätt:

Anger—the intensity and frequency with which it is felt—can be a challenge to measure, but for these purposes we kept it simple: We measured and compared anger primarily according to the frequency with which respondents report hearing or reading something that makes them angry. Those who report feeling angry a few times a day are considered angrier than those who report feeling angry once a day, who are angrier than those who get angry once a week, and so forth. To the lucky souls who say they rarely hear or read something that makes them angry, namaste: We’d love to know your secret.

Läs mer: Hela opinionsundersökningen kan läsas på Esquire.

Bild: Popsugar.

Read Full Post »

VAL 2016 | Republikanska väljare har ett dilemma när de nu skall nominera presidentkandidat inför kommande presidentval.

hjärta hjärna

Antingen rösta mot sitt samvete för att öka sannolikheten att vinna presidentvalet. Eller rösta enligt samvetet och i slutänden riskera förlora mot Hillary Clinton.

Donald Trump, den sannolika segraren hos republikanerna, ser idag inte ut att kunna vinna mot Clinton enligt opinionsundersökningarna.

Rent logiskt borde det därför vara bättre för republikaner att lägga sin röst på en kandidat som har så stora chanser som möjligt att vinna presidentvalet. Detta speciellt när kandidaterna, åtminstone för en utomstående, inte skilja sig allt för mycket åt ideologiskt och politiskt.

Men kärnväljare röstar sällan taktiskt i interna val. Ofta är det hjärtat som styr. Detta speciellt när det handlar om att välja vem man vill skall företräda en i val.

Här skiljer sig inte amerikanska partianhängare  från partimedlemmar i Sverige som skall utse t.ex. en ny partiledare.

Få medlemmar lägger sin röst på sitt andra eller tredjehandsval bara för att öka sannolikheten att partiet skall göra bättre ifrån sig i riksdagsval eller i konkurrens med andra partiers partiledare. Det finns en viss tendens till önsketänkande när man röstar med hjärtat.

Och med tanke på att den republikanska presidentkandidaten sannolikt kommer att möta Hillary Clinton i presidentvalet borde republikanska väljare kanske vara mer intresserade av matcha fram den som har störst chans mot henne. Men icke.

En ledare i The Telegraph har tittat på republikanernas dilemma:

On Nov 8, American voters will choose his new opposite number in the White House. If the polls are to be believed, Donald Trump is poised to seize the Republican nomination. Yet the “political prediction market” – a new index that factors in the polls and other survey data – is not so sure. At present, this measure gives the populist billionaire a 34 per cent chance of winning the nomination, only a whisker ahead of Senators Ted Cruz (31 per cent) and Marco Rubio (30 per cent).

Hillary Clinton, on the other hand, seems preordained to seize the Democratic crown. As for who might have the best chance of thwarting her ambition to be America’s first female president, the polls deliver an emphatic answer: almost anyone except Mr Trump. One recent survey placed Mrs Clinton 11 points clear of Mr Trump; in December her lead over the property mogul averaged 5 per cent.

Put Mrs Clinton up against Mr Cruz, however, and her advantage plummets to 0.6 per cent. Confront her with Mr Rubio and the tables are turned completely: the young Senator has an average lead of 1.6 per cent. The message for the Republicans should be clear: if you want to win, then don’t choose Mr Trump. But the party base appears in no mood to listen, so Mrs Clinton must be the favourite to enter the White House.

Trumps kampanj hoppas däremot att deras väljarpotential är betydligt större än vad som antyds i opinionsundersökningar.

Det finns undersökningar som anger att den positiva effekten för Trump kan bli liknande den som Sverigedemokraterna upplevt här. Fer röstar på partiet än vad som anges i olika väljarundersökningar. Skamfaktorn är stor även för Trump.

Read Full Post »

OPINION | När YouGov presenterade siffror som visade att Sveriges största parti nu heter Sverigedemokraterna fick övriga partier skrämselhicka.

Metro den 20 augusti 2016

Inte illa för ett parti som har en partiledare som gått in i väggen och som ingen vill samarbeta med.

Övriga partier har ett uppenbart problem. Även om alla de övriga partierna nu springer benen av sig för att ta initiativ inom invandrings- och migrationspolitiken ger det ingen utdelning opinionsmässigt.

Medan övriga partier har närmat sig Sverigedemokraterna har verkligheten snarare närmat sig Sverigedemokraterna. Därför uppfattar väljarna att avståndet är lika stort som tidigare mellan Sverigedemokraterna och övriga riksdagspartier.

För väljarna framstår dessa partier bara som bleka copycats – för lite och för sent.

Det är bara att titta på opinionsinstitutens siffror.

Även om Sverigedemokraterna inte är störst i någon annan opinionsundersökning fortsätter man öka. I senaste mätningen från Novus får partiet t.ex. en toppnotering på 19,4 %.

Detta bekräftar en tydlig trend. Sifos senaste siffror visar dessutom att partiet är störst bland arbetare. Hos denna väljargrupp får partiet 29,9 %. Socialdemokraterna landar på 26,9 %.

Och så här skriver man hos Novus:

Stödet ökar främst bland LO-medlemmar och bland boende i Norrland och i den yngsta åldersgruppen 18-29 år. Partiet ökar också något bland kvinnor, bland arbetare och bland boende i Stockholm och Mellansverige. Sverigedemokraterna är nu största parti bland män, bland arbetare och i Sydsverige. Partiet tar främst väljare från Moderaterna men även flödet från soffan och Socialdemokraterna fortsätter att öka. Sverigedemokraterna har nu ett stöd som ligger 6,5 procentenheter över valresultatet 2014.

Det politiska etablissemanget, både det politiska och i media, har slagit knut på sig själv efter nyheten i Metro.

När det gäller YouGov lyfte flera nyhetsförmedlare att deras mätmetod inte anses lika pålitlig som övriga opinionsinstituts. Det är i och för sig riktigt men missar själva poängen.

Detta inte minst med tanke på att Sifo – och andra mätningar – nästan konstant har underskattat stödet för Sverigedemokraterna.

Frågan är naturligtvis vad övriga partier måste göra. Statsvetarna Anders Widfeldt, University of Aberdeen och Maria Demker, beskrev deras dilemma på följande sätt i Dagens Nyheter:

– Det fungerar inte att ta tillbaka agendan från Sverigedemokraterna nu. Det uppfattas bara som att man legitimerar partiet. Man kan inte heller ta över deras positioner helt och hållet. Det skulle inte uppfattas som seriöst, säger han.

Partierna har ett dilemma: Om de är tysta, går väljare till SD. Om de börjar prata migration och integration går väljarna också till SD.

Statsvetaren Marie Demker tycker att partierna borde ägna mindre tid åt SD och mer kraft åt seriösa debatter om migration och integration utifrån höger och vänster.

– Jag kan till exempel se en linje i grundideologin i Moderaterna när man ställer krav på försörjning av anhöriginvandrare. Då ska de andra partierna inte moralisera utan bemöta det, säger hon.

Men allt tyder snarare på att ingen ännu lärt sig något. Partier och fack verkar fortsätta med för-lite-för-sent.

Margot Wallström (S) twittrade t.ex. ett tack till polisen som skulle visa att hon tar människors oro för kopplingen mellan kriminaliteten och ”utländska stöldligor” på allvar.

”TACK polis och åklagare som bekämpar utländska stöldligor som förstör trygghet och livskvalité i små byar. Resultat: rädsla och raseri.”

Knappast speciellt imponerande. Och varför det är utrikesministern (istället för inrikesministern eller statsministern) som skriver är lite svårt att förstå.

Även LO, Socialdemokraternas stödtrupper, har försökt bidra med förslag hur deras parti skall kunna återta initiativet. Men resultatet så här långt har mest blivit motsägelsefullt.

Medan LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson vill ha en rejäl ideologisk debatt mellan höger och vänster säger deras vice ordförande, Tobias Baudin, att han vill se en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om migrationspolitiken.

Snacka om förvirrande signaler. Dessutom skulle en uppgörelse mycket väl kunna stärka Sverigedemokraterna position än mer.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, säger så här om Socialdemokraternas dilemma:

– Det krävs större visioner och större åtgärder, och det är ingen lätt match. SD har lyckats med det, de har en vision av ett invandringsfritt Sverige och kommer med förslag för det. De vill se ett slags äldre folkhem, och säger att det ska finansieras genom att strypa invandringen. Om det stämmer eller inte är en annan diskussion, men de kan peka på hur de ska finansiera sina reformer och har tydliga förslag.

Övriga riksdagspartier lyckas inte formulera några förslag, och är inte tydliga i vilken riktning de vill ta Sverige, menar Jonas Hinnfors. För i synnerhet Socialdemokraterna, säger han, kan detta förklara en långsiktig urholkning.

Det skall bli intressant och se om partierna lyckas formulera någon framgångsrik strategi gentemot Sverigedemokraterna under hösten. Troligtvis får vi vänta lite längre än så.

Bild: Förstasidan Metro den 20 augusti 2015.

Read Full Post »

OPINION | Fraser Nelson, redaktör på The Spectator, var på Gotland under Almedalsveckan. Det var ingen vacker bild han fick av Sverige.

sverige

Han rapporterar hur Sverige förändrats markant p.g.a. av den massiva invandringen under senare år. ”This has changed the look and feel of several Swedish cities”, skriver han i tidskriften.

Nelson konstaterar att Sverigedemokraterna har gynnats av detta eftersom inget annat parti vågar ta i frågan.

En annan sak som sticker ut är rasismen som riktas mot judar i Sverige. Och som vanligt är det Malmö som får stå i skamvrån.

Det räcker med andra ord för en utländsk gästa att besöka Sverige under några timmar för att han skall dra någotsånär kloka slutsatser om läget i landet.

Slutsatser som ingen partistrateg, än mindre någon partiledare eller partisekreterare, verkar våga dra i vare sig regeringen, hos deras stödparti eller inom Alliansen.

Är det konstigt att Sverigedemokraterna skördar framgång efter framgång i opinionsundersökningar?

Nelson skriver:

To the island of Gotland for Sweden’s annual political festival — elegantly flat-packed into a few days, rather than the weeks of party conferences to which Brits are subjected. Each party has a dedicated day but everyone mixes. I spot the leader of the Christian Democrats; she’s 28 years old. (‘It’s the new 45!’ explains one of her staffers). Party leaders mix with dog-walkers in the park and anyone can turn up to speeches. Quite a contrast to Britain, where party conferences are sealed off from the public by a ring of steel. Things could go wrong — a recent Nordic noir novel imagines Sweden’s entire political class held hostage in Almedalen, the festival site. But the worst that has actually happened was a feminist shaking her naked breasts at the Prime Minister. It’s a risk that the Swedes are prepared to run.

The Woodstock mood of this conference has been rather dampened of late by the presence of the Sweden Democrats, a populist anti-immigration party who now have enough seats to qualify for their own day in Almedalen. Everyone else talks about how to crush the party, but not many talk about the issues that trouble its voters. It’s a fairly typical problem in Scandinavia, which is why, for the first time since the war, only one nation — Sweden — has a social democratic party in power. Populists have felled all the others, and felled Sweden’s conservatives last year.

The problem is fairly obvious to any visitor to Stockholm. The authorities have become so welcoming to immigrants that they are turning a blind eye to misbehaviour, leaving Romanian beggars free to patrol the city’s underground and even camp in the shopping streets. This has changed the look and feel of several Swedish cities. To make matters worse, the government’s euphemism for beggars is ‘EU migrants’, as if all this was the natural result of immigration, rather than poor policing. Tragically, Sweden’s openness is now eating itself, as many voters have come to associate immigration with social decay and disorder.

One woman tells me that she and others now accompany Jews on their way home from the synagogue in Malmö to protect them from Muslim gangs. Such stories are enough to make Swedes wonder whether the government has lost control. My job is to talk about Britain’s ability to integrate immigrants — which, I argue, has been a standout success. Newcomers find work fairly easily here, our police keep order fairly well, and our far-right party, the BNP, was crushed at the general election (its support fell 99.7 per cent).

Read Full Post »

VAL 2015 | Nu är det bestämt. Danmark går till val den 18 juni. Det blå blocket – de borgerliga partierna – leder i opinionsundersökningarna över det röda.

Helle och Lars

Kampen om statsministerposten står mellan Helle Thorning-Schmidt, statsminister och partiledare för Socialdemokraterne, och Lars Løkke Rasmussen som är partiledare för borgerliga Venstre.

Även om socialdemokraterna är det största partiet – och Thorning-Schmidt populärare än Rasmussen – leder det blå blocket – de borgerliga partierna – över det röda.

Det tredje största partiet Dansk Folkeparti – med partiledaren  Kristian Thulesen Dahl i spetsen – förväntas göra ett bra val.

De två statsministerkandidaterna som blivit rejält tilltufsade de senaste åren. Thorning-Schmidt bl.a. för sitt flip-floppande kring vallöften när hon väl fick bilda sin koalitionsregering.  Rasmussen på grund av sitt vidlyftiga sätt han har spendera sitt partis pengar på kläder och resor.

För båda handlar valet nu om att vinna eller försvinna. Förloraren kommer sannolikt tvingas dra sig tillbak från sina partiledarposter.

Jesper Vangkilde, politisk reporter på socialliberale dagstidningen Politiken, skriver så här:

Man skal lede længe – måske helt forgæves – i den politiske danmarkshistorie efter to statsministerkandidater, der på så kort tid er blevet gennempryglet så hårdt for det arbejde, de udfører.

Af offentligheden. Af medierne. Af kollegerne. Selv nære partifæller har svunget pisken efter forgodtbefindende.

Begge har de oplevet at få intime dele af deres liv gjort til et nationalt anliggende – detaljerede skatteforhold, partnerens seksuelle præferencer, alkoholvaner og beklædning helt ind til de inderste stykker bomuld.

Begge har de over en kort årrække prøvet at stå i spidsen for Danmark i en tid med økonomisk krise, og det er ikke lykkedes nogen af dem skabe vækst på nær samme niveau som vores nabolande. Ej heller har nogen af dem evnet til at formulere et politisk projekt, der har skabt folkelig begejstring.

[…]

Det tætteste, man kommer et manifest for Regeringen Thorning-Schmidt må være ideen om at tage et ansvar. At træffe svære, nødvendige, om end ikke just populære beslutninger, der i sidste ende skal rette op på dansk økonomi, bringe Danmark i støt fremgang, få de 130.000 ledige danskere i job, skaffe ordrer i bøgerne hos virksomhederne.

Hun annoncerede det faktisk allerede i sin første nytårstale 1. januar 2012: »I den kommende tid skal vi tage beslutninger, der kan måle sig med de sværeste i vores historie. Men vi gør det, fordi det er nødvendigt«.

Senere, stillet over for et langstrakt, internt socialdemokratisk oprør mod netop ’nødvendighedens politik’ har hun understreget, at det skam også har været den ’rigtige’ politik at reformere snart sagt alle dele af vores velfærdssamfund. Hver for sig har reformerne ikke været nævneværdigt store – men der har været mange af dem.

[…]

Personligt – som leder – står Thorning ved valgkampens begyndelse stærkere end på noget tidspunkt de seneste tre år, og danskerne vurderer hende mere troværdig end sin modstander i Venstre. Derfor er forventningen, at Socialdemokraterne vil forsøge at dreje valgkampen i retning af et direkte valg mellem Thorning og Løkke. Konkrete forslag og løfter vil Thorning til gengæld – formentlig belært af fortiden – søge at begrænse.

[…]

Venstre havde nogle gyldne uger kort efter folketingsvalget i 2011.

Ganske vist var et ti år langt borgerligt styre blevet smidt på gulvet. Men partiet stormede pludselig frem i meningsmålingerne, hvor opbakningen på rekordtid blev forvandlet fra 26,7 til 33,4 procent. Denne bemærkelsesværdige fremgang kunne partiets formand, Lars Løkke Rasmussen, betragte på afstand. Han befandt sig i de uger 2.500 kilometer mod syd – på kombineret ferietur og strategiseminar under Mallorcas sol.

Mallorcafremgangen er på flere måder sigende for Lars Løkkes tre et halvt år som oppositionsleder. Når den offentlige debat går sin gang og pressens almindelige fokus er på regeringen, profiterer Venstre. Ofte helt uden, at Venstres fremtrædende figurer behøver at blande sig. Men hver gang, Lars Løkke Rasmussen selv kommer i fokus – hver gang, det handler om skjulte bilag, dekadente rejsevaner, kaviar og champagne, overdrevent tøjforbrug, mere eller mindre respektfuld rygning og overspring, hvor gærdet er lavest – ja, så går det ned ad bakke for Venstre.

[…]

Venstreformanden har varslet en fortsat reformkurs fremover. Men han har afholdt sig fra at sprænge nogen bomber, og de seneste måneder har Venstre igen og igen stået uden svar på meget konkrete politiske spørgsmål som for eksempel indretningen af det bebudede, moderne kontanthjælpsloft.

Sammensætningen af en eventuel borgerlig regering er der heller ikke taget stilling til. Vinder Løkke magten, skal han manøvrere et politisk flertal, som foruden Venstre består af de konservative, Liberal Alliance og et formentlig markant styrket Dansk Folkeparti. Ingen ved, om andre end Venstre ender i ministerbilerne – det bliver et af valgkampens samtaleemner. Men sikkert er det, at der i tilfælde af blåt flertal venter store armlægninger om især den økonomiske politik.

Läs mer: På Folketingsvalg 2015 kan man läsa om valet och de politiska partierna.

Bild: Politiken.

Read Full Post »

Older Posts »