Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

MARAMÖ | Partiledarträffen blev just det antiklimax många anhängare fruktade. Men de får skylla sig själva. Man hade lätt kunnat undvika det.

Partierna varnades tidigt för att låta träffen utmynna i samma gamla upplägg som Alliansen presenterade inför de två senaste valen.Pressmeddelande Alliansen den 28 januari 2013

Trots detta var det just det som blev resultatet. Arbetsgrupper, gemensamt valmanifest och nya  turnéer tillsammans och lite gemensamt valmaterial.

Rena självbevarelsedriften borde ha fått dem att inse att man måste presentera åtminstone en ny politisk nyhet.

Det borde inte vara en omöjlighet. De sitter ju trots allt i regeringsställning. Men icke.

Är det något regeringen har kritiserats för under mandatperioden så är det just bristen på idéer och handlingskraft.

Så ur detta perspektiv förstärkte Maramö snarare den negativa bilden av regeringen. Som PR-jippo blev det ganska misslyckat.  

Kanske borde man lyssnat på Göran Hägglund (KD) som förra året förklarade varför han kanske inte skulle tacka ja till Annie Lööfs inbjudan.

”Nä, det beror på. Vi är mycket upptagna personer. Ska man göra en sådan sak måste man veta vad man ska åstadkomma”, var Hägglunds kommentar till Expressen i Almedalen.

Redan när man släppte nyheten att det skulle bli ett möte hemma i Annie Lööfs gamla föräldrahem började man skämta om dessa evinnerliga arbetsgrupper.

Efter träffen kunde man dessutom ha roligt åt partiledarnas korvgrillning.

De två bästa kommentarerna kom från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Jonas Sjöstedt (V):

Det måste vara världens mest upphaussade korvgrillning.

Gustav Fridolin (MP):

Alla har rätt att grilla korv. Men en regering har också skyldighet att regera.

Övrigt: Fridolins citat är från SVT:s Aktuellt den 26 februari 2013. Bild: Alliansens pressmeddelande den 28 januari 2013.

Read Full Post »

STRATEGI | Det är inte bara Centerpartiet som har ideologiska problem. Även Socialdemokraterna har en djup klyfta som måste överbryggas innan valet.

Sydsvenskan den 24 februari 2013

Därför tar Stefan Löfvens skuggfinansminister Magdalena Andersson nu upp striden mot vänstern och deras krav på vinstförbud inom välfärdssektorn.

Det finns mer än hundra förslag från nästan lika många arbetarkommuner om att aktiebolag inte ska få finnas i välfärden. Vad är risken med ett sådant förbud?

– I så fall skulle en massa skolor stängas. Det ser jag ingen poäng med. Varför ska vi stänga verksamheter som fungerar? Däremot tycker jag att vi ska reglera verksamheten bättre. Vi har varit naiva när vi öppnat upp välfärden för vinstgivande bolag.

Lunds arbetarekommun föreslår att vinster i vård- och omsorgssektorn bör förbjudas. Vad är det för fel på det?

– Att en del av de företag som driver den här verksamheten idag i så fall inte längre vill fortsätta med det. Vi har många verksamheter som drivs av aktiebolag. Vi har väldigt många brukare som är nöjda. Det måste vi respektera.

Enligt Malmö arbetarekommun bör välfärdsverksamhet inte få drivas med avkastning som medel eller mål. Vad är felet med ett sådant förslag?

– Det är inte genom sådana förbud vi uppnår det vi vill uppnå. Vi får kanske helt andra effekter som vi inte vill ha, kanske att verksamheter som finns idag och som brukarna är nöjda med inte finns i framtiden. Det vore olyckligt. Det finns ju många barn som går på skolor som drivs av privata företag, som gör vinst, och som både barn och föräldrar är väldigt nöjda med.

Ingen skulle bli lyckligare än Alliansen om partiet skulle ta beslut om vinstförbud på partikongressen.

Inget har nämligen mobiliserat borgerligheten som när LO-ekonomen Rudolf Meidner 1970 lade fram sitt förslag om löntagarfonder.

Tanken var att löntagarnas organisationer skulle få aktiemajoriteten i företag med över etthundra anställda. Förslagen om vinstförbud har samma politiska sprängkraft som fonderna.

Lägger sig Socialdemokraterna nu på vänsterkanten om vinster i välfärden ger man Alliansen en möjlighet att mobilisera väljarna på ett sätt som deras egen politik inte ser ut att klara av idag.

Det är därför avgörande för Socialdemokraternas valstrategi att denna bomb desarmeras inför kongressen.

Men även vänstern inom den socialdemokratiska sfären har insett betydelsen att argumentera i valtermer.

Det nybildade fackliga idéinstitutet Katalys talar om att vinstförbud och vinstbegränsningar som ett vinnarkoncept i valet.

Daniel Suhonen, chef för Katalys, och nationalekonomen Dany Kessel skriver på debattplats i Dagens Nyheter:

För den rödgröna oppositionen är detta en stor möjlighet att mobilisera de egna väljarna och göra inbrytningar ibland borgerliga väljare. Många människor uppger sig vara beredda att byta parti om det egna partiet inte har en tillräckligt bra linje i fråga om vinstbegränsning.

Sex procent av valmanskåren består i dag av alliansväljare som är så kritiska till vinst att de potentiellt skulle kunna vinnas över till de rödgröna om de presenterar ett effektivt förslag för att stoppa eller reglera vinstläckaget ur välfärden. 22 procent av valmanskåren består av rödgröna vinstkritiska väljare som tycker frågan är så viktig att de är beredda att byta parti på frågan.

”Vår undersökning visar att om Stefan Löfven slutar flörta med medelklassväljarna och formulerar ett effektivt vinstförbud så finns potentiellt ett helt Folkparti att hämta över blockgränsen”, säger Suhonen vidare.

Uppenbart kommer vänstern inte att ge sig utan strid.

När Magdalena Andersson intervjuades lyste även partiets strategi gentemot Moderaterna igenom.

Att detta framfördes i Sydsvenskan, som har täckningsområde inom det röda Skåne, var nog ingen tillfällighet.

Att försöka dra ner förtroendet för hur Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg sköter landets ekonomi är grundläggande om Socialdemokraterna skall kunna vinna valet.

– Det är mitt jobb att vara ute efter Anders Borgs jobb, säger hon.

I det arbetet riktar hon hård kritik mot områden som ofta beskrivs Borgs som starka sidor. Hon säger sig ha en hel del kritik mot ”hantverket” – mot det som annars brukar kallas ledarskap eller regeringsduglighet.

– Det finns många exempel på att Reinfeldt och Borg inte skött hantverket på det sätt som man kan förvänta sig av en regering, säger hon.

Enligt Magdalena Andersson är Fredrik Reinfeldts hittills största misslyckande att han inte fått ner arbetslösheten, som ju statsministern själv beskrivit som regeringens övergripande prioritering.

Hon anser att Anders Borg är på farlig väg att missköta Sveriges statsfinanser i och med att han i höstas lade fram en allt för expansiv statsbudget.

Det räcker att Centerpartiet och Kristdemokraterna tar sig över fyraprocentspärren för att det skall väga jämt mellan de rödgröna och regeringspartierna.

Och har man begränsande möjligheter att vinna nya väljare gäller det att avskräcka väljarna från att gå över till motståndarna.

Det är också i det perspektivet man skall se partiets intensiva kritik av Nuon-affären. En affär som knappast intresserar speciellt många väljare.

Vad man däremot kan uppnå är att man lyckas ifrågasätta bilden av en regering som är bra på att hantera landets och skattebetalarnas pengar.

Bild: Urklipp från Sydsvenskan den 24 februari 2013. Erik Magnusson gjorde intervjun med Magdalena Andersson.

Read Full Post »

POLITIK | Jimmie Åkesson tror inte att Moderaternas invandrar- och flyktingpolitik kommer att förändas så länge Fredrik Reinfeldt är partiledare.

Dagens Samhälle den 21 februari 2013

Det betyder rimligtvis att han inte heller tror sig kunna påverka politiken under mandatperioden. Fyra förlorade år för Sverigedemokraterna med andra ord.

Allt hänger nu på partiets valstrategi. ”Vårt mål inför valet är en absolut vågmästarposition”, sade t.ex. Åkesson på partiets ”Framtidsseminarie”.

”Målet efter valet 2014 är att i rikspolitiken få en faktisk vågmästarposition som neutraliserar Miljöpartiets nyckelroll, och att i kommunerna ingå i styrande koalitioner på ett antal platser, i första hand i Skåne och Blekinge”, skriver Johan Delby och Magnus Wrede som intervjuat Åkesson för Dagens Samhälle.

Men trots optimismen andas intervjun frustration mot både Moderaterna och Socialdemokraterna.

Dagens Samhälle presenterade nyligen en enkät som visar att åtta av tio ledande kommunpolitiker inte vill öka den egna kommunens flyktingmottagande, trots de stora behoven.

Samtidigt anser var tredje moderat ordförande i kommunstyrelsen att Sverige bör ta emot färre flyktingar än i dag.

Ett kommunalt uppror som leder till en mer restriktiv svensk flykting- och invandringspolitik? Nej, det tror inte Jimmie Åkesson.

– Jag har stor förståelse för de kommunala reaktionerna. Hela asylsystemet håller ju på att kollapsa.

– Men någon förändring av invandringspolitiken är inte på väg, även om Tobias Billström börjat prata om volymer. Fredrik Reinfeldt är ganska extrem när det gäller invandringsfrågan. Han sänder ofta signalen att han är väldigt invandringsliberal. Han tror väldigt starkt på det här med stor invandring och det här splittrade samhället.

Jimmie Åkesson ser en tydlig ideologisk konflikt mellan mer konservativa moderater och en mer Reinfeldt-liberal ådra. Att partiet tillsatt en migrationspolitisk arbetsgrupp är inte alls konstigt, tycker han.

– Självklart måste Moderaterna göra någonting när de under en längre tid sett en ström av väljare gå till oss och när Bo Frank och and­ra ledande moderater går ut och säger att nu måste politiken förändras.

– Reinfeldt är väldigt medveten om att det finns en opinion både bland befolkningen i allmänhet och inom det egna partiet som han måste hålla på mattan. Men det man nu gör är mest till för att stilla den interna opinionen.

[…]

Var Sverige ett bättre land på 1970-talet?

– Folkhemstanken är något som verkligen tilltalar mig, det känns som att alla gett upp den. Jag förstår inte att socialdemokratin gjort det. Kärnan i folkhemstanken är sammanhållning, att vi bygger något tillsammans. Det var det som gjorde att det fanns en legitimitet och acceptans för de gigantiska sociala reformerna i Sverige.

– Nu har det svenska samhället splittrats – genom internationaliseringen, genom massinvandringen och genom att marxister och liberaler tagit över och övergett den socialkonservatism som genomsyrade alla partier före 1968.

Front Page: Framsidan är Dagens Samhälle den 21 februari (nr 7) 2013.

Read Full Post »

MAT | Köttskandalerna blir allt fler. Men trots omfattningen har skandalerna inte genererat speciellt många politiska krav på åtgärder.

This is Life - ad -- American Meat Institute - 1940

Det borde idag vara guldläge för Miljöpartiet och politiker som vill framstå som både gröna och miljömedvetna.

Men ex-språkröret Maria Wetterstrand lyckades t.o.m. skriva en hel krönika häromdagen om behovet av ökade miljökrav på olika affärsverksamheter utan att en enda gång nämna livsmedelsindustrin.

Det är inte direkt ovanligt att industrin klagar på skärpta miljölagar, hårdare miljökrav eller höjda miljöskatter.

Det har klagats på konsumentkrav på icke klorblekt papper, på koldioxidskatter, på utsläppshandel och på förbud av freoner. Det klagades högljutt när EU införde nya regler för utsläppskrav på bilar. Och inte minst har det senaste åren klagats på EU:s svaveldirektiv som syftar till att sänka utsläppen av svaveldioxider från sjöfarten.

En sak som förenar klagomålen är att det brukar visa sig både enklare och mer lönsamt att klara miljökraven än vad som sagts från början.

Kanske handlar ointresset om att konsumenterna inte verkar bry sig. Konsumenterna har kanske redan accepterat att billig snabbmat och halvfabrikat knappast kan vara av hög kvalité.

När skandalen då ”bara” handlar om att man ersatt det påstådda innehållet med hästkött uppfattar man det inte ens som allvarligt. 

Hästkött har dessutom börjat få positiv press. Snart börjar kanske livsmedelsföretagen öppet göra reklam för att man använder hästkött.

Vi får se om den senaste skandalen där två barn smittades av ehec skapar tillräckligt med oro för att politikerna skall börja profilera sig i frågan.

Men som det ser ut idag kommer kanske inte ens de berörda företagen att drabbas nämvärt av felmärkningen. Det blir underleverantörerna som får ta storsmällen.

Men varumärkesstrategerna är av en annan åsikt.

Sara Håkansson har gjort en miniintervju med Mats Urde som är biträdande professor i varumärkesstrategi vid Ekonomihögskolan i Lund.

Hur påverkas märket Findus?

– Varumärket påverkas dels av sin image, hur det uppfattas här och nu, och dels av sitt rykte, alltså den sammantagna bild som har skapats under lång tid.

[…]

Hur allvalig är krisen?

– Kriser som kommer inifrån är de mest allvarliga. Här verkar krisen komma utifrån, en underleverantör har varit oärlig. Samtidigt kan man hävda att den delvis kommer inifrån eftersom Findus ansvarar för produkten.

[…]

– Tack vare det grundmurade rykte Findus har så finns det ett förtroendekapital som hjälper dem nu. Samtidigt är det en allvarlig knäck för Findus, livsmedelsindustrin och andra inblandade.

Övrigt: Intervjun med Urde finns i pappersutgåvan av Sydsvenskan den 22 februari 2013. Bild: Reklam från American Meat Institute (1940).

Read Full Post »

ROM | När Benedictus XVI överraskande meddelade att han tänker lämna påveämbetet kastades världens minska stormakt rakt in i en valrörelse.

The Spectator 16 februari 2013

Valrörelsen är i full gång. Inte för att någon skulle vara så ohövlig och påstå att kardinalerna bedriva något så världsligt som personliga valkampanjer. Men alla ingredienserna finns där.

Påven har valts av kyrkans kardinaler sedan 1079. Och valet sker antingen genom acklamation, en kompromiss eller genom en vanlig omröstning, som pågår tills två tredjedelar plus en röst är överrens om en av kardinalerna.

Men innan man kommit så långt sker en viss positionering från de påvekandidater (och deras anhängare) som önskar bli valda.

Men det hela sker dock med lite subtilare metoder än vad man är van vid i mer traditionella valrörelser. Att öppet erkänna att man är intresserad är t.ex. ett säkert sätt att hamna på defensiven.

(Ungefär som när socialdemokratiska partiledarkandidater alltid svär på heder och samvete att man inte är intresserad. Det vill säga ända tills man bli officiellt tillfrågad av valberedningen.)

Kardinal Peter Turkson från Ghana, 64 år, har t.ex. redan meddelat att han anser att nästa påve borde komma från Sydamerika eller från … just det, Afrika.

John O’Sullivan, är executive director på Radio Liberty och tidigare talskrivaren åt Margaret Thatcher, skriver om de olika påvekandidaternas förutsättningar.

The second contribution of Benedict’s that may change the future is his selection of the papal electorate. All the cardinals who can vote were selected either by Benedict or John Paul II, which means that the conclave is weighted towards theological conservatism and a general caution. Among the other results of this tilt is that the Catholic Church in England and Wales will have no vote in the papal conclave, since the last Cardinal-Archbishop of Westminster, who is above the voting age limit at 80, and his successor, the Most Revd Vincent Nichols, who has not yet received his Red Hat, are both theological liberals. So no English Pope.

Nor is an African or Latin American cardinal, though several are touted as papabile, likely to emerge from the cloud of white smoke. Though such a pope would reflect the reality that two-thirds of Catholics live in the global south, a more pressing reality in that American and European cardinals outnumber those from Asia, Africa and Latin America by 75 to 41. Italy alone has half as many cardinals as the entire global south (and that’s if you include Australia’s formidable Cardinal Pell in the latter.) So the smart money is that the next pope wil be drawn from 21 Italian cardinals who are said to feel that two alien popes in a row amounts to anti-Italian discrimination. And they can call in chits from a friendly US church.

Betting on a papal conclave is, however, a mug’s game. The choice is heavily steered by the Holy Ghost, who, being related to an obscure family from Nazareth, often plumps for an outsider. As one can reasonably argue is that the choice is weighted toward another conservative – theological, bureaucratic, or both – from the global north.

Bild: Tidskriftsomslaget är The Specator den 16 februari 2013.

Read Full Post »

KAMPANJ | Det är nog ingen överdrift att påstå att många väljare inte tycker sig ha fått det bättre i Storbritannien under nuvarande koalitionsregering.

Det blir därför extra viktigt för ett regeringsparti att visa att man faktiskt har lyckats på områden som alla inser är avgörande om man skall kunna ta sig ur den ekonomiska krisen.

Här är ett bra exempel på hur David Cameron och Conservative Party trots krisen kan kommunicera ett positivt budskap till väljarkåren.

Videon – ”filmed on the streets of London and Manchester”- lades ut den 23 januari i år.

Read Full Post »

USA | Förväntningarna är stora att Barack Obama skall leverera efter sin övertygande valseger. Frågan är bara vad det är han skall leverera.  

Harper's Magazine januari 2013

Vare sig Obama eller Mitt Romney utmärkte sig inte för att vara överdrivet tydliga med vad man tänkte göra vid en eventuell valseger. Alla har därför sin egen bild av vad Obama verkligen lovade.

Det var först under de sista veckorna som Team Obama kände att det var nödvändigt att släppa något som kunde uppfattas som vallöften – “The New Economic Patriotism: A Plan for Jobs & Middle-Class Security”.

Men även detta dokument innehöll mer av vaga löften än specifika åtgärder.

Det är inte ovanligt att kombattanterna i en valrörelse inte vill öppna upp sig för attacker genom att vara allt för tydliga.

Det är alltid lättare att försvara visioner än tydliga vallöften. Vallöften drabbar nämligen alltid någon väljargrupp negativt. Och vem vill göra väljare upprörda?

Thomas Frank, contributing editorHarper’s Magazine, tycker sig ana att Obamas väljare kommer att bli besvikna.

As it happens, there is another Obama campaign document that tells us far more about his second-term intentions. I am referring to the now-legendary interview the president gave to the Des Moines Register two weeks before Election Day. At first, Obama campaign officials had insisted that the interview be off-the-record, and only later did they agree to its publication. The president, perhaps assuming that his remarks would remain private, was unusually candid — and what he promised was anything but four years of nationalized banks and sharia law.

Perhaps it will surprise you to learn that his real policy ambition was the same as always: to achieve the Grand Bargain. Which is to say, a fiscal deal between the parties that would enact the centrist dream agenda all at once by cutting spending, increasing tax revenue, and (in at least one version of it) “reforming” entitlements.

[…]

Another term for the Grand Bargain might be “austerity” — the punitive economic reflex that has driven much of Europe into deep recession. Austerity proceeds from the reasonable-sounding premise that government must cut back spending during hard times, just as everyone else does. However, this practice actually serves to worsen slumps and recessions rather than cure them. That in turn reduces tax revenues, thereby pumping up deficits and making the need for further austerity seem even more urgent. Such a bargain might be grand, but it might also be stupid and self-destructive. Why does the president crave it so?

When the Obama Administration was young and orthodoxy was on the ropes, the president was a dogged foe of austerity: he secured the passage of a large stimulus package, which ballooned the federal deficit even as it cushioned the blow of the recession. And he didn’t wait to enact some sweeping Treaty of Dupont Circle, either. He passed the stimulus over the noisy and nearly unanimous objections of the Republicans and simultaneously flew in the face of the city’s traditional predilections.

 […]

Barack Obama’s Democrats just won a resounding triumph in what was advertised as the great ideological face-off of our times. What we the people chose, according to this viewpoint, was social insurance, universal health care, a strong regulatory state. What this town urges on President Obama, unfortunately, is something quite different: an imaginary armistice between the two parties, purchased at the cost of the very things his supporters think they just voted for. It is a recipe for greatness credible to the soi-disant “informed,” maybe. But to nearly everyone else, it rings with the hollow and obsolete magical thinking of Washington, D.C.

Bild: Både artikeln och tidskriftsomslaget är från Harper’s Magazine, januari 2013.

Read Full Post »

Older Posts »