Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Alliansen’

POLITIK | ”Det var först när språkrören försökte rädda sig själva som proffspolitikerna ute i landet fick nog.”

Fokus 6-12 Maj 2016

skrev Maggie Strömberg för en tid sedan i Fokus. Och så var det kanske. Men det handlade nog också lite om politisk självbevarelsedrift.

Som så många gånger tidigare när det gäller partierna kom kritiken först efter att krisen var ett faktum.

Upproret kommer från lokalpolitiker som är mer vana vid att styra och kompromissa än många av de miljöpartister som befolkar regeringskansliet. Det handlar om brist på professionalism. Om kommunikation, strategi, krishantering. Förmåga att vinna val framöver.

Det finns en utbredd irritation över att kompetens och erfarenhet från lokalpolitiker inte har tagits tillvara i regeringsarbetet. Många tycker att både riksdagsgruppen och regeringsfolket framstår som amatörer.

– I stället för att ta in folk som har vana av att sitta i kommunpolitiska förhandlingar har man plockat in tjänstemän som fått all sin kunskap om politik från House of Cards, säger en.

– Det är bara kompisrekryteringar, säger en annan.

– Vi i kommunerna har ju fattat hur man hanterar att man inte alltid får som man vill. Man måste ändå stå för sina beslut. Det går inte att gå ut och säga ”vi har tagit det här beslutet som var jävligt dåligt”. Det är ju oseriöst, fräser den tredje.

Sanningen är att kritiken mot strategin att gå i opposition mot sig själva inte existerat tidigare i Miljöpartiet. Och det i ett parti där man har en tradition att diskutera och förankra näst intill in absurdum.

Så dessa lokalpolitikers upprördhet har lite av efterhandskonstruktion över sig. Den bästa formen av krishantering är om man lyckas lägga skulden på någon annan.

Anledningen till att det inte funnits beror nog på att sitta-stil-i-båten-strategin var just det som tre av partierna inom Alliansen gjorde under åtta år i regeringsställning. Därav att de numera kallas småpartier.

Att ”stå för sina beslut” utraderade effektivt de politiska och ideologiska skillnaderna mellan Allianspartierna. Med resultatet att endast Moderaterna har kunnat uppvisa hyfsade opinionssiffror.

Är det t.ex. någon som tror att Centerpartiet gått vidare i nyliberal riktning om partiet växt under sin tid i regeringen? Och är det någon som tror att deras tillväxt i opposition inte beror just på att man nu markerar distans mot övriga partier?

Om strategin att opponera mot sig själv hade fungerat och gett bättre opinionssiffror för Miljöpartiet hade nog kommunpolitikerna snarare applåderat sina språkrör.

Problemet var inte själva strategin utan hur man implementerade den. Istället för att smutskasta tagna beslut i regeringen borde man kanske lagt tyngdpunkten på att säja att ”så här långt nådde vi, nu bygger vi vidare på detta”.

Tidskriftsomslag: Fokus den 6-12 maj 2016.

Read Full Post »

ÅRET 2015 | Kristdemokraterna får antagligen stå för årets antiklimax när man sammanfattar politiken under 2015.

Sydsvenska Näringsliv nr 4 2015

Partiledningens ovilja att ställa misstroendevotum mot regeringen – efter att först ha tagit initiativet att dödförklara decemberöverenskommelsen mellan oppositionen och regeringen – fick partiet att framstå som, för att citera Macbeth, ”en stackars skådespelare, som struttar in och kråmar sig på scenen för en timma och se’n ej mer hörs av”.

Hade man vågat gå hela vägen hade man tagit på sig ledartröjan inom Alliansen, vunnit frustrerade borgerliga väljares sympatier och samtidigt minimerat bilden av Sverigedemokraterna som ”det enda oppositionspartiet”.

Om regeringen fallit hade partiet stått väl rustat i en eventuell extra valrörelse. Alternativt hade man tvingat Socialdemokraterna ta större hänsyn till Allianspartiernas politik. Detta hade tydligt visat på splittringen på vänsterkanten.

Oavsett vilket hade Stefan Löfven tvingats visa upp hur svag hans regering är. Vilket i sin tur gett speciellt Kristdemokraterna, men också övriga Allianspartier, en välbehövlig injektion av självförtroende.

Om övriga Allianspartier istället röstat mot eller lagt ner sina röster hade Kristdemokraterna framstått som ett parti som vågar stå på egna ben medan övriga Allianspartier framstått som räddhågsna.

Ebba Busch Thor verkar själv ha insett vilket potential det fanns i ett misstroendevotum mot regeringen. ”Jag tycker det är anmärkningsvärt att så många pratar om kaos. För det är det inte. Vi har en tydlig och ordnad politisk process i Sverige”, säger partiledaren när hon intervjuades i tidskriften Sydsvenskt Näringsliv.

Partiets inkonsekvens förvandlade en potentiell vin-vin-situation till ett politiskt antiklimax.

Som en konsekvens av detta ligger Kristdemokraternas siffror kvar under fyraprocentspärren, regeringen regerar vidare och Alliansen ser ut att vara än mer splittrad samtidigt som Sverigedemokraterna av alltfler upfattas som det tydligaste oppositionspartiet i svensk politik

Tidskriftsomslag: Sydsvenskt Näringsliv, nr 4: 2015.

Read Full Post »

OPINION | Fraser Nelson, redaktör på The Spectator, var på Gotland under Almedalsveckan. Det var ingen vacker bild han fick av Sverige.

sverige

Han rapporterar hur Sverige förändrats markant p.g.a. av den massiva invandringen under senare år. ”This has changed the look and feel of several Swedish cities”, skriver han i tidskriften.

Nelson konstaterar att Sverigedemokraterna har gynnats av detta eftersom inget annat parti vågar ta i frågan.

En annan sak som sticker ut är rasismen som riktas mot judar i Sverige. Och som vanligt är det Malmö som får stå i skamvrån.

Det räcker med andra ord för en utländsk gästa att besöka Sverige under några timmar för att han skall dra någotsånär kloka slutsatser om läget i landet.

Slutsatser som ingen partistrateg, än mindre någon partiledare eller partisekreterare, verkar våga dra i vare sig regeringen, hos deras stödparti eller inom Alliansen.

Är det konstigt att Sverigedemokraterna skördar framgång efter framgång i opinionsundersökningar?

Nelson skriver:

To the island of Gotland for Sweden’s annual political festival — elegantly flat-packed into a few days, rather than the weeks of party conferences to which Brits are subjected. Each party has a dedicated day but everyone mixes. I spot the leader of the Christian Democrats; she’s 28 years old. (‘It’s the new 45!’ explains one of her staffers). Party leaders mix with dog-walkers in the park and anyone can turn up to speeches. Quite a contrast to Britain, where party conferences are sealed off from the public by a ring of steel. Things could go wrong — a recent Nordic noir novel imagines Sweden’s entire political class held hostage in Almedalen, the festival site. But the worst that has actually happened was a feminist shaking her naked breasts at the Prime Minister. It’s a risk that the Swedes are prepared to run.

The Woodstock mood of this conference has been rather dampened of late by the presence of the Sweden Democrats, a populist anti-immigration party who now have enough seats to qualify for their own day in Almedalen. Everyone else talks about how to crush the party, but not many talk about the issues that trouble its voters. It’s a fairly typical problem in Scandinavia, which is why, for the first time since the war, only one nation — Sweden — has a social democratic party in power. Populists have felled all the others, and felled Sweden’s conservatives last year.

The problem is fairly obvious to any visitor to Stockholm. The authorities have become so welcoming to immigrants that they are turning a blind eye to misbehaviour, leaving Romanian beggars free to patrol the city’s underground and even camp in the shopping streets. This has changed the look and feel of several Swedish cities. To make matters worse, the government’s euphemism for beggars is ‘EU migrants’, as if all this was the natural result of immigration, rather than poor policing. Tragically, Sweden’s openness is now eating itself, as many voters have come to associate immigration with social decay and disorder.

One woman tells me that she and others now accompany Jews on their way home from the synagogue in Malmö to protect them from Muslim gangs. Such stories are enough to make Swedes wonder whether the government has lost control. My job is to talk about Britain’s ability to integrate immigrants — which, I argue, has been a standout success. Newcomers find work fairly easily here, our police keep order fairly well, and our far-right party, the BNP, was crushed at the general election (its support fell 99.7 per cent).

Read Full Post »

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Fokus 12-17 juni 2015

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

GIMMICK | Alliansen och de rödgröna körde de två senaste valrörelserna slut på PR-tricket med att åka runt i landet och ”lyssna in” väljarnas åsikter.

dans

Det är svårt att tro att någon längre tror att politiker tar intryck av vad väljarna säger till dem under dessa rundresor.

Om inte väljarna råkar framföra just de åsikter politikerna redan har, vill säga.

Inför nästa valrörelse måste partierna därför tänka nytt. PR-strategerna behöver en ny gimmick som partiledarna kan ägna sig åt under valturnéerna.

Lösningen finns kanske i Argentina. Här tar man tydligen alla chanser att få dansa. Till och med politikerna. Allt för att framstå som lite folkligare än vad de i verkligheten är.

I en krönika i Sydsvenskan skriver Kinga Sandén om fenomenet:

”Ingen dansar nykter”, sa den romerske tänkaren Cicero, som uppenbarligen inte hade besökt Argentina, det fanns ju inte ens då.

Hade han gjort det så hade han sett att folk dansar i precis vilket skick som helst, när som helst, var som helst och hur som helst.

[…]

När högerpartiet PRO vann Buenos Aires stad i primärvalen den 26 april gjorde avgående borgmästaren och presidentkandidaten Mauricio Macri, 56, det självklara: gled ut i havet av smådansande medarbetare, barn och ballonger, körde några tveksamma arm-moves och försökte en moonwalk innan han övergick till att hoppa jämfota i otakt med musiken.

Än så länge ligger han i lä för president Cristina Fernandez de Kirchner, 62, som inte missar några chanser att skaka rumpa. Vid de flesta av de många politiska evenemang där center-vänsterregeringens framgångar firas – jubileer, nya skolor eller lagar – ger hon allt, omgiven av unga dansande och applåderande supportrar. Till skillnad från Macri har hon både kroppskontroll och taktkänsla, så pinsamheten som trots allt hänger i luften beror inte på oförmåga, utan på det knasiga i att politiker plötsligt dansar.

Det var Cristina Fernandez som började – eller snarare ungdomsförbundet La Campora, en sorts politiska stödtrupper åt henne och hennes avlidne make, expresidenten Néstor Kirchner. Unga, engagerade människor som har dragit med sig läktar- och karnevalskultur in i politiken.

”Ingen dansar nykter såvida han inte är vansinnig” lydde Ciceros citat i sin helhet. Men politikerna är snarare smarta.

Dans signalerar festligt och folkligt. Lite dans tar inte bort det faktum att politikerna lever lyxliv och åker helikopter till jobbet, men ändrar bilden av vilka de är. När de dansar, halvdant men gärna, är de precis som vem som helst. Som vi.

Med tanke på ”Let’s dance” så kanske man t.o.m. kan uppfattas som lite ”inne”.

Så vad sägs Stefan och Anna? Vem av er blir först med att dra en repa i parketten med en väljare?

Read Full Post »

ORDKRIG | Tidskriften Fokus hann kan knappt spekulera om att decemberöverenskommelsen kommer att spricka innan den gjorde just det.

Fokus 16-22 januari 2015

Claes Lönegård skrev:

Första gången som uppgörelsen på allvar sätts på prov blir när regeringen presenterar sin vårbudget i april. För statsministern Stefan Löfven – som efter budgetnederlaget i december regerar med alliansbudget – är det ett tillfälle för revansch.

Nu blev det en spricka redan i januari. Åtminstone är ordkriget i full gång.

Regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om vinster i välfärden kommer att röstas ner i riksdagen eftersom Alliansen, med Sverigedemokraternas hjälp, inte stödjer att detta ingår i budgeten.

”Om man får fram en lagstiftning för att begränsa vinsterna kan jag inte se hur den kan vara budgetpåverkande och därmed ingå i en budgetproposition”, säger gruppledare Anders W. Jonsson (C).

På detta svarade statsministern i Dagens Nyheter:

Det är fullständigt befängt. Överenskommelsen om vinster i välfärden handlar om att regeringen och Vänsterpartiet är överens om att utreda frågan för att få stopp på utnyttjandet av skattepengar. Utredningen är inte ens påbörjad, säger Stefan Löfven till DN.

Han förstår inte hur diskussionen har tillkommit.

– En av utredningarna ska vara klar 2016. Då kan man inte börja säga ”det där går inte att stoppa in i budgeten”, vi har inte ens tänkt det. Vi måste ju först komma fram till vilka förslag vi ska lägga. Det är en fullständigt idiotisk diskussion faktiskt.

Kanske det mer handlar om Alliansens behov av att visa internt i sina respektive partier att man inte abdikerat helt från oppositionsrollen p.g.a. decemberöverenskommelsen.

Anna Kinberg Batra har definitivt behov av att visa för sina missnöjda partikamrater att uppgörelsen inte var ett strategiskt misstag som bakbinder Moderaterna.

Frågan är hur mycket sådant krypskytte Löfven kan tåla. Alliansen räknar säkert kallt med att han inte kan börja hota med nyval igen.

Tidskriftsomslag: Fokus, 16-22 januari 2015.

Read Full Post »

BUDGET | När den nya regeringen tog över efter Alliansen basunerade man ut att det ekonomiska läget var allvarligt för Sverige.

pengar

”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar.” Så lät finansminister Magdalena Andersson en vecka efter regeringen tillträtt.

Så lät det då. Hur låter det nu?

I en intervju i Svenska Dagbladet får man en helt annan bild av läget. Och hur regeringen verkligen ser på Alliansens budget. 

Vad är det värsta i Alliansens budget som gäller nu?

– Att de vill slopa gruppmomsen och införa särskild straff­beskattning på lokala sparbanker.

Är det det absolut värsta?

– Som de har? Ja. Och naturligtvis alla våra satsningar som inte är med.

Jaha. Var det inte värre än så?

Detta ger första bilden av en regering som slirat rejält på sanningen.

Uttalandet ger också Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler rätt när han kände sig tvingad att gå ut och tillrättalägga finansministerns ord.

”Nej, det är inte tomt i ladorna. Det är sant att vi under en det sista året har haft ett utflöde ur ladorna som kanske är något större än vad konjunkturen motiverar. Men det är inte tomt”, var Hasslers lägestolkning

För det andra visar detta indirekt att Sverigedemokraterna har en poäng att de är det enda oppositionspartiet idag.

Sverigedemokraterna kan nu med visst fog hävda att de är det enda riktiga oppositionspartiet. Skillnaderna mellan den rödgröna regeringen och Alliansen mest är ett spel för galleriet.

Samma möjligheter har rimligtvis även Vänsterpartiet. Men deras strategi verkar för närvarande mest gå ut på att signalera att man är ett seriöst stödparti till regeringen. Om man får fortsätta påverka regeringens politik på marginalen nöjer man sig säkert med det.

Båda blocken behöver varandra. Alla behöver tydliga skillnader. Finns det inga skillnader får man hitta på dessa.

Alla partier behöver en ”fiende” att fokusera på. Regeringen och Alliansen kommer därför fortsätta hävda att motståndarnas politik är till fördärv för landet.

Den stora vinnaren blir kanske trotts allt Sverigedemokraterna. Trots att man inte fick sitt efterlängtade nyval.

Read Full Post »

ANALYS | Så fick Moderaterna sin nya partiledare. Valet blev precis så tråkigt och förutsägbart som alla förväntade sig.

Fokus 19-25 september 2014

Så vad händer nu? Olle Lönnaeus i Sydsvenskan skrev följande i sin analys den 9 januari:

Förts måste Kinberg Batra nu övertyga gräsrötterna om att Stefan Löfven inte lurat skjortan av henne – utan att decemberuppgörelsen bäddar för att en framtida alliansregering ska kunna styra utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.

Det samma kan sägas om andra partier i Alliansen. Det är mer än Moderaterna som nu kommer att ha lite problem med partimedlemmarna efter decemberöverenskommelsen.

Men det är inte bara Moderaterna som borde ägna sig åt lite självrannsakan framöver.

Så här skrev t.ex. Fokus om Centerpartiet när man i september 2014 placerade Löfven på ovanstående omslag med rubriken ”Förhandlaren”.

Per Ankersjö, ordföranden för Stockholmscentern, formulerade partilinjen i en tweet på tisdagen:

»Den enda regering c borde förhandla om nu är den med Annie Lööf som statsminister. Till dess kan Löfven hålla på med sitt ›käbbel‹.«

Man måste ju ge dem det, centerpartisterna, att de är rätt underhållande.

Det tyckte emellertid inte det särintresse som de nuförtiden ägnar en stor del av sitt partiprogram åt att tillfredsställa. Näringslivet tyckte att det var dags för ansvar. Redan på måndagen hade Börje Ekholm, vd för Investor, krävt blocköverskridande samarbete. I hans spår följde resten av näringslivet. Och samtliga fackliga centralorganisationer.

Trycket mot centerpartiet hårdnade.

Trots all kaxighet blev det Alliansen som till sist drog det kortaste strået när Löfven satta allt på ett kort och utlyste nyval. Plötsligt var alla mer än villiga att gå Socialdemokraterna till mötes.

Och Löfven visade sig vara precis så skicklig förhandlare (och strateg) som alla först utgått ifrån när han tillträdde som partiledare.

Löfvens hot om att avgå och alla märkliga utspel kring den egna regeringsbudgeten förvandlades plötslig bara till oviktiga parenteser i det stora hela.

Trots detta kommer säkert Moderaternas medlemmar hålla sig i skinnet den närmaste tiden. Även om missnöjet med uppgörelsen är äkta.

Man kommer säkert att ge Anna Kinberg Batra tillräckligt med svängrum så att hon hinner bli varm i partiledarkläderna. Åtminstone så länge som opinionssiffrorna inte störtdyker.

Och i övriga Allianspartierna drar man säkert mer en lättnadens suck att de slipper försöka mobilisera sina trötta trupper för ännu ett val.

Det är ingen tillfällighet att Göran Hägglund var den som av Socialdemokraterna ansåg vara mest intresserad av en uppgörelse. Kristdemokraterna är nämligen det parti inom Alliansen som skulle ha haft svårast att klara ett extraval.

Det går inte att komma ifrån att Alliansen har gått ifrån att vara agendasättare till att nu befinna sig på defensiven i svensk politik.

Alla fyra partierna har en hemläxa att jobba med. För deras eget bästa är det bra om denna läxa är klar i god tid innan nästa val.

Tidskriftsomslag: Fokus, 19-25 september 2014.

Read Full Post »

ANALYS | Det är mycket självrannsakan och ångest inom den socialdemokratiska rörelsen. Ingen verkar nöjd med partiets utveckling.

Tiden nr 3 2014

Rörelsen lider av ett permanent tillstånd av mindervärdeskomplex. Och det finns inte mycket som tyder på att valsegern kommer att ändra på detta. Inte ens om partiet sluppit turerna kring budget och extraval.

Den av Hjalmar Branting grundade socialdemokratisk idé- och debattidskriften Tiden tog förra året tempen på Socialdemokraterna.

Bland annat tittade Felix Antman Debels, tidskriftens redaktör, lite närmare på partigrannarna i Danmark och Norge.

Utvecklingen i Norge framstår som lite av en karbonkopia av hur situationen har utvecklat sig i Sverige. Vilket knappast kommer att minska oron här hemma.

I Norge tog Arbeiderpartiet steget in i en koalitionsregering redan för nio år sedan då partiet efter valet 2005 bildade en koalitionsregering med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Steget mot en koalitionsregering började efter att Arbeiderpartiet förlorat valet 2001 med råge efter att mellan 2000 och 2001 lett en svag minoritetsregering under Jens Stoltenbergs ledning. Enligt den norska professorn i statsvetenskap Bernt Aardal ledde valförlusten till att Arbeiderpartiet, under stor inflytande från norska LO inledde en process av självrannsakan.

[…]

Men anledningarna till att Arbeiderpartiet valde att gå in i en koalitionsregering måste enligt Bernt Aardal sökas tidigare än perioden efter 2001. Samma slutsats har statsvetaren Knut Heidar. Han menar att den största förklaringen till att en majoritetskoalition bildades var erfarenheterna från det norska 1990-talet. Då hade det norska stortinget ett stort inflytande över regeringens politik, en period som i efterhand fått namnet ”Stortingsstyret”. Efter det fanns helt enkelt en uttalad efterfrågan på en majoritetsregering som mer kraftfullt skulle kunna styra landet.

– Paradoxalt nog finns i dag dock den omvända diskussionen då flera menar att majoritetsregeringarna i stället har inneburit ett demokratiskt underskott, fortsätter Knut Heidar. För norsk socialdemokrati var steget in i en koalition alltså av nöden tvunget, liksom nu för den svenska socialdemokratin. Men hur har detta skifte påverkat norsk politik? Bernt Aardal menar att höger-vänsterdimensionen har blivit mer påtaglig och att det politiska systemet har polariserats:

– I Norge har vi fått en situation där vi nästan har tre och en halvt partier. Ett högerparti som agerar tillsammans med Fremskrittspartiet, ett vänsterparti i Socialdemokraterna och ett antal små centerpartier som ligger och skvalpar precis på spärren, menar Bernt Aardal.

Slutsatsen att höger-vänsterskalan stärkts i norsk politik delar Knut Heidar men han menar att det mer har att göra med att eu-frågan, som under lång tid skar rakt genom blocken, nu inte längre finns på dagordningen. Oberoende av vilket så har den tydligare blockpolitiken inneburit att partierna i centrum kraftigt försvagats.

Hur har då Arbeiderpartiet påverkats? Delvis har partiets processer blivit öppnare. Statsvetaren Ovind Bratberg menar att Arbeiderpartiet blev mer ödmjukt och samarbetsorienterat. En stor förändring för de norska Socialdemokraterna:

– Bara tanken på att koordinera politik var en stor omställning för Arbeiderpartiet, menar Bratberg.

Det är inte längre så att man kan komma med ett färdigt program och sedan genomföra det. Regeringspolitiken behövde koordineras och förhandlas fram. Vilket också har fått som konsekvens att Arbeiderapartiet blivit mer toppstyrt. Öppenhet mot andra partier har växt men med konsekvensen att politiken utvecklas bakom lyckta dörrar. Koalitionsregerandet har också fått konsekvenser för socialdemokratins innovationskraft:

– Den rödgröna majoritetsregeringen förde mycket gott med sig. Men det fanns självklart också problem. Både vad gällde att tänka nytt men också för gräsrotsengagemanget och partidemokratin, säger Bratberg.

Tänka nytt och samtidigt få med sig kärnväljarna är den stora frågan för alla partier. Ingen tycks ha hittat den magiska formeln. Se bara på hur nära Centerpartiet var att utplåna sig själva med sitt förslag till ideologiskt idéprogram.

Hur socialdemokraterna kommer att reagera över att partiet nu under fyra månader tvingas regera med Alliansens budget lär vi snart få se.

Stefan Löfven kommer kanske själv att se det som en blessing in disguise. Han kommer säkert att mjölka situationen maximalt till sin egen fördel.

Allt som under 2015-2016 inte går regeringens väg kommer han han nu skylla på att han har varit tvungen att förhålla sig till en budget han inte bett om.

Han kan också se det som en möjlighet att rusta inför sin egen vårbudget i april. Detta även om ingen gick på Magdalena Anderssons tal om att ”ladan är helt tom”. Löfven kommer säkert att hävda att Alliansbudgeten var en sparbudget och att det nu finns större möjligheter att satsa rejält framöver.

Men detta kommer knappast göra rörelsen bättre till mods.

En rörelse med dåligt självförtroende kommer att fortsätta att våndas över att samhällets förändrats, att partiet inte når samma siffror som förr och att man fått konkurrens från både Allianspartierna och Sverigedemokraterna om väljarna.

Tidskriftsomslag: Tiden nummer 3, 2014.

Read Full Post »

SocialdemokraternaPOLITIK | Man kunde ana en attitydförändring hos Stefan Löfven redan innan decemberuppgörelsen med Alliansen var klar.

Istället för att straffa Socialdemokraterna för att man inte lyckades förhandla fram en budget med Alliansen belönade väljarna istället Löfven enligt de opinionsundersökningar som gjordes redan innan decemberuppgörelsen.

Tydligen gick det hem hos väljarna att statsministern flaggade upp för extraval och slutade flörta med Alliansen.

Löfven började t.o.m. låta konfrontativ i tonen gentemot Alliansen. Hans nya ”no more mr Nice Guy”-stil gick tydligen hem hos väljarna.

Detta kan uppfattas som lite överraskande med tanke på Löfvens något förvirrande syn på den egna rödgröna budgeten i efterdyningarna av voteringen i riksdagen.

”Nu har vi den här budgeten och det är den vi går till val på”, hette det i början av december. Några dagar senare var samma rödgröna budget ”överspelad”. Men sedan tillkännagavs att det var just den budgeten man tänkte gå till val på tillsammans med Miljöpartiet.

Trots detta skedde en framryckning för Socialdemokraterna i opinionsmätningarna. Löfven fick t.o.m. de högsta förtroendesiffrorna bland väljarna.

Mycket tyder på att Alliansen inte gick med på decemberuppgörelsen av altruistiska motiv p.g.a. det parlamentariska läget eller ens för att man ville stoppa Sverigedemokraternas dominans.

Snarare verkar det som om Alliansen tappat tron på sin egen förmåga att driva en framgångsrik valrörelse som skulle kunna leda till valseger.

Många – inte minst småpartierna – ville slippa ett extraval de knappast hade råd, ork eller vilja att genomföra.

Och med inte alltför imponerande opinionssiffror för Moderaterna var intresset för en uppgörelse säkert ganska brett inom Alliansen.

I detta chicken race kring nyvalet vann Löfven en övertygande seger över Alliansen. Oppositionen slapp nyval men kommer att börja 2015 som klart försvagade i väljarnas ögon.

Read Full Post »

Older Posts »