Politisk kommunikation: Otydlig som en vänsterpartist!

SWEXIT | Den som följde den svenska debatten kring Brexit lade säkert märke till att Jonas Sjöstedt syntes mer än vanligt i media.

Men vad ville Sjöstedt med alla sina framträdanden? Det är inte säkert att någon riktigt uppfattade något tydligt budskap.

Vänsterpartiet verkar inte riktigt veta vilken fot man skall stå på när det gäller frågan om en eventuell svensk folkomröstning om EU-medlemskapet.

Men läser man mellan raderna kan man ana att partiet skulle välkomna en folkomröstning. Men tydligen vågar man inte säga detta rent ut. Därav deras minst sagt vaga budskap.

Troligtvis är man rädd att äventyra Vänsterpartiets strategi att alltid försöka framstå som ”statsmannamässig”. Detta kräver att man inte uppfattas som ett ytterlighetsparti i viktiga frågor.

När Vänsterpartiet inte fick ingå i den rödgröna koalitionen var Sjöstedts upprördhet påtaglig. Men istället för att dra maximal nytta av sin oppositionsroll har partiet valt att fortsätta på den inslagna vägen.

En annan orsak till att man inte vågar ta ordet folkomröstning i sin mun är att man då skulle hamna på samma sida som Sverigedemokraterna i frågan. Därav deras något krystade resonemang kring Brexit och dess konsekvenser för Sverige.

Så här lät t.ex. Sjöstedt i Svenska Dagbladet inför folkomröstningen i Storbritannien:

Den brittiska kritiken mot EU har flera ansikten. Kritik mot EU-medlemskapet finns från både höger och vänster. Men en påfallande högljudd del av den brittiska EU-kritiken präglas av nationalism, traditionell högerpolitik och ibland ren främlingsfientlighet. Det är en form av EU-kritik som vi känner oss främmande inför. Vi kommer därför inte att stödja någon sådan brittisk nej-kampanj. Vår EU-kritik handlar om folkstyre, självbestämmanderätt och demokrati.

[…]

Om Storbritannien väljer att lämna EU bör de erbjudas ett nära samarbete med ett nytt avtal med EU. Ett avtal som kan ersätta dagens EES-avtal och i vilket även Norge kan ingå. Ett sådant avtal ska garantera fri varuhandel utan tullar och personers fria rörlighet. Samtidigt måste maktförhållandena i ett sådant avtal ändras så att de inte ensidigt bygger på att samtliga länder ska tillämpa EU-rätten. För att vara hållbart på sikt bör avtalet vara ett avtal mellan jämbördiga parter när gemensamma regler utformas.

Ett sådant nytt avtal skulle göra ett brittiskt utträde ur EU mindre dramatiskt och kunna vara grunden för ett gott framtida samarbete mellan våra länder. Ett brittiskt utträde ur EU skulle säkerligen starta en debatt om fortsatt EU-medlemskap i Sverige och andra EU-länder. Ett bra samarbetsavtal skulle vara ett bra alternativ om/när Sverige eller andra länder i framtiden väljer att lämna EU.

Detta låter som Sjöstedt både vill ha kakan och äta den.

Rivalen Kommunistiska Partiet har satt fingret på Vänsterpartiets ömma punkt. Så här skrev Jenny Tedjeza, chefredaktören på partitidningen Proletären, om partiets inställning:

Vänsterpartiet har, för att behålla sin parlamentariska ställning, stegvis tonat ner kravet på ett EU-utträde och därmed lämnat öppet fält för högerpopulistiska och nationalistiska strömningar att ta över. För att sedan använda den yttersta högerns EU-motstånd som en förevändning för att i praktiken helt överge kravet på utträde.

När det nu visar sig att Storbritannien är EU-kedjans svagaste länk och Brexit-anhängarna ser ut att kunna vinna torsdagens folkomröstning vägrar därför Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt att ta ställning, just med hänvisning till de nationalistiska, främlingsfientliga och konservativa elementen i Brexit-kampanjen.

Istället bekänner sig Vänsterpartiet idag till den diffusa EU-kritik som bygger på föreställningen att unionen kan göras mer progressiv inifrån.

Klockrent.

Sjöstedt skulle aldrig erkänna det men Vänsterpartiets strategi hamnar bra nära premiärminister David Camerons inför folkomröstningen.

Så här skrev tidskriften The Spectator i en kritisk ledare efter Brexitvalet:

His strategy of holding a renegotiation of Britain’s terms of membership with the EU, followed by an in-out referendum, was logical.

[…]

The fault with Cameron’s strategy is that it was based on a false premise: that the EU is open to reform. It is not and never will be. The louder the voices for reform, the more its unelected leaders retreat into their siege positions. The threat of a British referendum was supposed to jolt them into the realisation that their dream of a pan-European pseudo-state is less and less shared by the public. But instead of sending scouts to hear what the people wanted, they stayed up on the ramparts and boiled the oil ready to pour on the mob.

Detta vet även Jonas Sjöstedt. Trots detta har han valt att låta mer som David Cameron än EU-motståndarna på den svenska vänsterkanten, inklusive de som finns inom det egna partiet.

Expressen ställde en direkt fråga till honom efter valet i Storbritannien. Sjöstedts lät återigen som den konservative premiärministern innan han tvingades gå med på en folkomröstning om EU.

– Det kan komma ett läge då vi tar upp frågan om folkomröstning om ett utträde i Sverige, säger han.

[…]

Vänsterpartiet var det enda av riksdagspartierna som inte ville ta ställning inför omröstningen. När beskedet om brexit kom på midsommaraftons morgon meddelade V-ledaren att han vill omförhandla det svenska medlemskapet.

Men du sträcker dig inte så långt som att du vill ha ett swexit?

– Det kan komma ett läge då vi tar upp frågan om folkomröstning om ett utträde i Sverige. Men då vill vi först veta vad som är förutsättningarna för ett omförhandlat medlemskap.

Detta är tydligen Vänsterpartiets försök att triangulera. Men vaghet i stora avgörande frågor brukar inte belönas av väljarna. Vi får se om det lyckas för Sjöstedt.

Bild: Anna-Karin Nilsson / Anna-Karin Nilsson Expressen.

Read Full Post »

Front Page: Storbritannien lämnar EU!

The Time den 25 juni 2016

The Daily Telegraph den 25 juni 2016

The Guardian den 25 juni 2016

Daily Mail den 25 juni 2016

Read Full Post »

Kampanj: För och emot Brexit!

VAL 2016 | Tre tidskrifter har inför folkomröstningen i Storbritannien bjudit in representanter för Vote Remain och Vote Leave att argumentera för sin sak.

I Newsweek är det Iain Duncan Smith och Sadiq Khan som står för argumenten.

Duncan Smith, som säger Ja till Brexit, var partiledare för Conservative Party mellan 2001 och 2003 och minister för ”work and pensions” i David Camerons regering mellan åren 2010-2016.

Sadiq Khan, från Labour, valdes till Londons borgmästare i maj och anser att Storbritannien mår bäst av att stanna kvar i EU.

Först Duncan Smiths argument i korthet:

President Barack Obama is just one of the many international leaders to urge the people of the United Kingdom to remain members of the European Union. But in doing so he is asking British voters to accept policies and institutions that the American people would not accept for themselves. I’m not just guessing that this is the case. An opinion poll by YouGov found that only 29 percent of Americans would agree to Mexicans having an automatic right to live and work in the U.S. in return for Americans enjoying such a right in Mexico. Even fewer—19 percent—supported the idea of a joint Canadian-Mexican-American high court that would be the ultimate decider of human rights questions. Only 33 percent supported a “South and North American Environmental Agency” that would regulate the fishing industry across the Americas.

As members of the 28-state EU, the British people are subject to the decisions of a supranational and highly politicized court; they watch as jobs in their neighborhoods are taken by Romanians, Bulgarians and other Europeans; and they also find that bureaucrats in Brussels rather than elected representatives in the House of Commons decide all key environmental, fishing and agricultural matters. Britain is only a fraction of the democracy that it was in 1973, when we joined the European Economic Community.

Och här är några av Khans motargument:

Whether it’s analysis from the British Treasury, the Bank of England, the Confederation of British Industry, the International Monetary Fund or the Organisation for Economic Cooperation and Development, it is clear that remaining part of the EU will be better for our economy, better for trade, better for businesses—both large and small—and better for exports.

Almost half of everything we sell to the rest of the world we sell to Europe. In London alone, we export more than £12 billion every year to Europe, and we are home to the European headquarters of 60 percent of the world’s non-European global businesses.

Access to EU markets is crucial to the success of the City of London, and for every £1 we put into the EU, we get almost £10 back through increased trade, investment, low prices and jobs.

I The Spectator har Matthew Parris och Daniel Hannan plockat fram sina sex bästa argument för och emot EU-medlemskapet. Debattörerna har dessutom fått möjlighet att replikera på varandras inlägg.

Parris är kolumnist för tidskriften och dagstidningen The Times. Hannan sitter i EU-parlamentet för Conservative Party. Parris skriver:

Like almost everyone, I’ve piled angrily into this fight. But as the debate nears resolution I feel ashamed of all my furious certainties. In the end, none of us knows, and we shouldn’t pretend to. So I’ll try now to express more temperately six thoughts that persist as the early rage subsides.

From the first three you’ll see that I’m beginning to understand that for many the EU is now a whipping boy. ‘Europe’ has become for many what in other ages Rome, or communist plots, or America, or international Jewry, or big business represented: a conspiracy against us, an explanation. In the words of Cavafy’s poem ‘Waiting for the Barbarians’, ‘a kind of solution’. Europe has become a punchbag for our fears and frustrations. Hating the EU has become exciting, brave, a source of self-affirmation, a proxy.

Daniel Hannan inleder med att skriva:

For me, as for so many people, it’s a heart versus head issue. I’m emotionally drawn to Europe. I speak French and Spanish and have lived and worked all over the Continent. I’ve made many friends among the Brussels functionaries. Lots of them, naturally, are committed Euro-federalists. Yet they are also decent neighbours, loyal companions and generous hosts. I feel twinges of unease about disappointing them, especially the anglophiles. But, in the end, the head must rule the heart.

Remainers often tell us to think of our children, and I’m doing precisely that. I am thinking, not just about the EU as it is now, but about the diminished role that a surly, introverted Europe will have in their lifetime. And that makes my decision very easy.

Standpoint har låtit de två konservativa parlamentsledamöterna Oliver Letwin och Michael Gove stå för argumenten.

Letwin, förespråkare för Vote Remain, tar i sitt inlägg som utgångspunkt det avtal som premiärminister David Cameron förhandlade fram med EU inför folkomröstningen.

The binding, international law decision that he agreed with the other heads of government in Brussels a few months ago provides explicitly for some member states to form voluntarily a full political, fiscal and monetary union. But it also makes it explicitly clear that this will not apply to other states (including, explicitly, the UK).

The agreement goes on to state explicitly that the phrase “ever closer union” does not provide the European Court with a legal basis for expansive interpretations of the treaties, that it is not the ambition of the UK to form part of an ever closer union, and that the phrase “ever closer union” therefore does not apply to the UK.

Second, the agreement acknowledges, for the first time, that the EU is and will remain permanently a multi-currency zone. And, to make a reality of this, it establishes a new set of protocols governing the relationship between those countries within the eurozone and those countries that maintain their own currencies.

These changes are fundamental. Together, they create the opportunity for a new Europe of concentric circles to emerge — a Europe in which Britain can do exactly what very many of us have wanted for decades: namely, for Britain to be a permanent, full member of the outer circle, the free trade single market, while some other countries travel towards a different destination as members of the inner circle of political, fiscal and monetary union.

Även Michael Gove, Vote Leave, argumenterar utifrån avtalet med Bryssel. Gove är minister i Camerons regering.

We have to be honest about the lack of reform. The deal with other EU nations doesn’t return a single power from Brussels to nation states, doesn’t reduce wasteful EU spending by a penny, doesn’t get rid of a single job-destroying regulation or display even a glimmer of a scintilla of a recognition that the EU might be anything other than a Garden of Eden from which no one should wish to be excluded.

But what makes the deal particularly problematic for us in Britain is not just failure to reform the EU this time round, but the surrender of our veto over future changes.

The deal specifies that countries such as Britain which may not want to see further integration will give up their ability to stop others; they “will not create obstacles to but [will] facilitate such further deepening”.

It has always been critical to the defence of our interests in Europe that we can block other countries at critical moments and make sure our needs are met before others can make new arrangements. The PM made good use of that power in 2011 when he vetoed plans for further integration that didn’t take account of Britain’s needs. Under the new Brussels deal, that power would be lost.

Tidskriftsomslag: Newsweek den 24 juni 2016; The Spectator den 11 juni 2016; Standpoint juni 2016.

Read Full Post »

Kampanj: Argumenten för Vote Leave!

VAL 2016 | Vill vi att det parlamentariska systemet skall urholkas? Det är den fråga som Boris Johnson vill att väljarna skall ställa sig inför folkomröstningen.

Den populära f.d. borgmästaren i London har blivit den främsta talespersonen för Brexit, kampanjen för Storbritanniens utträde ur EU.

Han är dessutom tippad att bli nästa partiledare för Torypartiet om David Cameron inte lyckas få väljarna att rösta Ja till ett fortsatt medlemskap.

En myt som Johnson slår hål på är att EU skulle vara så bra för näringslivet och konkurrensen.

En märklighet i den politiska debatten i både Sverige och Storbritannien är att partier som i vanliga fall talar om hur viktigt det är med konkurrens på marknaden inte verkar tycka det är viktigt på den europeiska marknaden.

Hade man verkligen tyckt konkurrens var viktigt skulle man inte stillatigande acceptera all den byråkrati som hämmar just konkurrensen inom EU.

James Forsyth och Fraser Nelson på The Spectator intervjuade nyligen Johnson om folkomröstningskampanjen:

He has a book on Shakespeare to finish, a Brexit campaign to win, and, if the bookmakers are to be believed, a Tory leadership campaign to assemble. He’s currently red-hot favourite for the top job.

But Boris’s emergence as one of the leaders of the Leave campaign took many by surprise. To his critics, it was a cynical conversion and an unashamed attempt to woo Eurosceptic Tory members ahead of a leadership bid. In the thousands of articles he had written about Europe before this referendum, he had never advocated leaving. ‘It is unquestionably true that I’ve changed,’ Boris admits. ‘But so has the EU. And of the two of us, it’s the EU that has changed more than me.’

[…]

The Prime Minister, Boris says, took a ‘punt’ in calling the referendum without securing a substantial deal. ‘I think that was a mistake. I think the British public are looking at all this and thinking: “Take back £20 billion? Take back control of the borders? Run the country? Democracy? You know, it might be a good idea.”’

So what kind of relationship does Boris want with the EU after Brexit? He knows what he doesn’t want: ‘the so-called single market’, which he says is a problem rather than the solution. ‘People think the single market is a great wonderful European souk or bazaar in which you will find absolutely everything humanity could possibly desire: aubergines, derivatives, trucks, ballistic missiles…’ But, unfortunately, the single market is ‘a gigantic system’ that imposes ‘extremely detailed and onerous rules on a territory of 500 million’.

[…]

‘Dear Spectator reader: do you see Britain’s future as an open, global, free trading, dynamic economy based on confidence in tried and tested British institutions? Or do you believe that in order to survive we need to remain embedded in something that fundamentally takes away our powers? Something that, over the past 15 years or so, has been a powerful depressor of jobs and growth in our historic European home?’

[…]

He is confident that his two great historical heroes would be on his side in this struggle. Churchill would not have wanted ‘parliamentary sovereignty to have been so compromised. I think he believed in that above all else. He would have felt it had gone too far.’ And he contends that Pericles, the great Athenian statesman he so often cites, would also have been an Outer. Boris argues that ‘to stick up for democracy is entirely Periclean’ and that the referendum ultimately comes down to whether you believe in ‘rule by the many, not the few’.

If the referendum goes against Boris, he thinks that the next Conservative party manifesto should admit that EU immigration into Britain cannot be controlled: ‘They should be honest.’ He goes on: ‘One of the most corrosive things is that government won’t level with us about it.’

Still, he remains hopeful that he can help Vote Leave win this referendum. ‘We are asking the British people to be brave, to be confident in themselves and to believe in Britain,’ he says with his trademark enthusiasm. ‘We have a very good chance.’

Tidskriftsomslag: The Spectator den 14 maj 2016.

Read Full Post »

Strategi: ”Hata aldrig fienden!”

VAL 2016 | Det kommer att bli svårare för David Cameron att få ett Ja i EU-folkomröstningen sedan Boris Johnson valt att stödja ett utträde.

Många ifrågasätter om det var en så klok strategi från Cameron att så intensivt attackera den populära Londonborgmästaren efter hans besked om att han tänker stödja ”out”-kampanjen.

En av premiärministerns anhängare citerar t.ex. Michael Corleone: ”Never hate your enemies. It affects your judgment.”

James Forsyth, redaktör The Spectator, har beskrivit Camerons reaktion när det stod klart för honom att Johnson inte kommer att stödja premiärministerns kampanj för att Storbritannien skall stanna kvar i EU.

Many Tories had doubts about David Cameron’s EU renegotiation, but only Boris Johnson was promised a piece of legislation to assuage his particular concerns. It was quite a compliment. The so-called Sovereignty Bill was, in effect, the Get Boris Onside Act. It was designed to deal with the Mayor of London’s fears about the relationship between the British parliament and courts and the EU. It was also mooted that Boris would be offered a top cabinet job — perhaps Foreign Secretary. The Prime Minister was convinced that this combined offer would be enough to secure Boris for the ‘in’ campaign.

But a few days before the Brussels summit, when Oliver Letwin telephoned Boris to run through the Sovereignty Bill, he sensed trouble. As the conversation went on, Boris’s concerns seemed to multiply. Even if Cameron secured his deal, he said, EU law would still retain supremacy over UK law. And there was still no answer to the question, posed by Boris’s wife Marina Wheeler QC in The Spectator, about the Charter of Fundamental Rights. Then Johnson told Letwin he was going to put the call on speakerphone while he consulted his dinner guest Michael Gove. The Lord Chancellor was already known to be tending towards supporting ‘out’. When Letwin finally put down the phone, the Tory leader-ship had to face the fact that Boris might follow Gove in backing Brexit. Perhaps this episode explains why Cameron was so short with the Mayor when they met the next day to discuss the matter.

Four days later, Boris made it official. He would defy Cameron and advocate leaving the European Union. Today, the two best-known Tories in the land stand in direct opposition on the most important vote the UK has had since the second world war. Only one of them can win.

Cameron is infuriated by Boris’s decision and makes little attempt to disguise it. In the Commons he launched a thinly veiled and deeply personal attack on his fellow Old Etonian, implying that he was only backing ‘out’ to further his own career. After the exchange, one observer said Boris looked as if he had been mugged. A member of his camp said: ‘We weren’t expecting a warm reception, but we weren’t expecting that level of vitriol either.’

And it has only just begun. Cameroons claim Boris’s decision is an act of ‘naked self-interest’. A source close to the Tory leadership predicts that Boris’s decision to back ‘out’ will be a disaster: ‘He’s going to struggle in interviews as he doesn’t believe in getting out of Europe and he’ll face the kind of scrutiny he’s not faced before. He’s not good on detail.’

The personal attacks will only increase in ferocity as time goes on. ‘He was given all the time in the world to make up his mind,’ another source adds. ‘He’s made his bed, he’s now got to lie in it.’ When I asked if Boris could still serve in a Cameron cabinet, the acid reply was: ‘Boris will make a very good International Development Secretary.’

It might be satisfying to savage Boris in this fashion, but it is not entirely wise — as some cooler-headed Cameroons admit. No. 10 appears to have forgotten Michael Corleone’s dictum, ‘Never hate your enemies. It affects your judgment.’ But if it wasn’t war before, it is now. ‘Boris is going to have to come out gloves off,’ warns one minister who is backing ‘out’. The Mayor is acutely aware that he is fighting for his political Life.

Tidskriftsomslag: The Spectator, 27 februari 2016.

Read Full Post »

Opinion: Dåliga nyheter för (SD)!

POLITIK | Om ett parti har monopol på en fråga tenderar detta minska sannolikheten för att övriga partier följer efter.

Att EU-kritiska partier har haft stora framgångar i Europaparlamentsvalet betyder inte att de också har tagit sitt land ett steg närmare ett utträde. Tvärt om.

Detta är dåliga nyheter för UKIP som vill att Storbritannien lämnar EU. Det samma kan sägas om Sverigedemokraterna.

Charles Moore i The Spectator har funnit att det sannolikt finns en korrelation mellan ökat stöd för EU-medlemskapet och att UKIP har fått ett sådant stort stöd i väljarkåren.

Osäkra väljare tenderar nämligen stödja status quo.

Few have noticed that the rise of UKIP coincides with a fall in the number of people saying they will vote to get Britain out of the EU. The change is quite big. The latest Ipsos Mori poll has 54 per cent wanting to stay in (and 37 per cent wanting to get out), compared with 41 per cent (with 49 per cent outers) in September 2011. If getting out becomes the strident property of a single party dedicated to the purpose, it becomes highly unlikely that the majority will vote for it. The main parties will conspire to push the idea of ​​the EU exit to the fringe. Waverers will wobble towards the status quo. It will be 1975 all over again, which is surely what David Cameron has always intended.

Så här ser opinionsinstitutens siffror ut i Storbritannien mellan de som vill att Storbritannien lämnar respektive stannar kvar som medlem i EU.

Lämna EU: November 2012 56% / Stanna i EU: November 2012 30%

Lämna EU: Juli 2013 46% / Stanna i EU: Juli 2013 36%

Lämna EU: Mars 2014 39% / Stanna i EU: Mars 2014 41%

Lämna EU: Maj 2014 37% / Stanna i EU: Maj 2014 54%

Man skulle kunna komplettera detta med att säga att sambandet troligtvis bara gäller stora strukturella frågor.

Sambandet verkar inte gälla ”vardagliga” frågor som t.ex. om man vill ha mer eller mindre resurser till vård, skola och omsorg. Eller om man vill höja eller sänka skatten.

Här konkurrerar partier ofta med att lägga sig så nära varandra som möjligt.

Det kan också finnas en skillnad mellan länder beroende på antalet etablerade partier. Det är t.ex. först nu som UK Independence Party har lyckats slå igenom i ett val.

I Sverige är vi vanna vid betydligt fler partier.

Med Sverigedemokraterna är vi nu uppe i åtta partier i riksdagen. I kommande val kommer vi även att få se ett nionde parti – Feministiskt initiativ – konkurrera om medieuppmärksamheten.

Men det förändrar inte det faktum att Sverigedemokraterna är det enda riktigt EU-kritiska partiet i riksdagen.

Inget annat parti intog ett strikt EU-kritiskt perspektiv i EU-valet.

Källor: The Spectator har använt siffror från följande opinionsundersökningar: Opinium / Observer; YouGov / Channel 5; Zapera; Ipsos / Mori 

Read Full Post »

Strategi: Marine Le Pens nästa schackdrag!

BRYSSEL | Trots framgångarna i EU-valet kommer Marine Le Pen och hennes Front National inte lyckas  montera ner EU i första taget.

Så frågan återstår vad nästa steg blir när man nu trots allt fått ökade möjligheter att arbeta inifrån Europaparlamentet för att avveckla EU-projektet.

Vivienne Walt skrev i Time strax innan EU-valet om vad Le Pen troligtvis kommer att göra om hon skulle lyckas forma en slagkraftig grupp av likasinnade inom EU-parlamentet.

For all their blustery rhetoric, the European politicians who would destroy the E.U. know they can only bring about their revolution in increments. Le Pen and her allies in other countries know they won’t win nearly enough seats in the upcoming elections to win passage of radical proposals likes closing Europe’s internal borders or severely limiting immigration to E.U. countries. Yet if the bloc expands in the coming years, as Le Pen plans, it could, for example, succeed in pushing a few countries to hold referendums on E.U. membership – with the prospect of perhaps one member exiting. That would be a disastrous scenario in the eyes of many analysts.

Le Pen’s bloc would likely try to stifle all moves within the E.U. at increasing European integration, including sabotaging current plans for a new fiscal and banking union, which economists believe is key to ending the euro crisis and restoring growth. “We’ve transferred legislative, budgetary, monetary powers [to the E.U.],” she says. “Countries have fewer powers that each of the 50 states in the U.S.”

It Le Pen does put together an influential far-right bloc, then she will inevitably run the risk of becoming part of the Establishment – rather than fighting to topple it. Much like [Geert] Wilders and Nigel Farage, leader of UKIP, she has won voters and fame by rattling the gilded cage of those in power, with blunt talk and canny leadership. Her challenge now will be to change the French and European political systems from within while still appealing to voters who warm to outsiders.

Mer: Läs även Walts intervju med Le Pen i Time. Tidskriftsomslag: Time, 26 maj 2014.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: (C) utan tydlig fiende!

VAL 2014 |  Centerpartiets valfilm inför EU-valet påminner om deras valfilm inför riksdagsvalet 2010.

Då drev man med Socialdemokraterna och bidragssverige. Inför Europaparlamentsvalet är det EU-byråkrater i kikarsiktet; ”mer miljö, mindre detaljstyrning”.

Denna film är dock inte lika bra. Budskapet är lite väl enkelt.

Alla tycker illa om anonyma byråkrater. Frågan är om väljarna verkligen tror att det är byråkratin, snarare än politiken, som skapar problem i EU.

Och är det verkligen någon som tror att svenska politiker vill till parlamentet för att primärt minska på byråkratin? Risken är att väljarna bara uppfattar budskapet som ett försök att vinna billiga poäng.

Filmen presenteras så här på YouTube: ”EU ska fokusera på rätt saker. Det handlar om att kraftsamla för att lösa de stora frågorna som klimatet och bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Men också om att sluta lägga sig i beslut som de enskilda länderna bäst kan fatta själva.”

Vem kan vara motståndare till detta?

Men precis som alla andra partier har även Centerpartiet problem med att konkretisera vad man inte vill att EU skall lägga sig i. Vilka beslut vill man plocka tillbaka till den nationella nivån? Då är det är alltid lättare att kritisera byråkrater.

Huvudbudskapet i kampanjen är i stort det samma som inför förra Europaparlamentsvalet. Man t.o.m. återanvänder sin gamla slogan om ”ett smalare men vassare EU”.

Read Full Post »

Politisk reklam: (M) fortsätter tro på Europa!

VAL 2014 | Moderaterna valfilm ”Vi tror på Europa!” har samma anslag som partiets kampanj ”Alla behövs” från tidigare i år.

Trots detta känns det som om denna film inför Europaparlamentsvalet inte känns lika äkta.

Till skillnad från ”Alla behövs” känns det långsamma tempot och den eftertänksamma tonen mer krystad.

Kanske beror det på den lite absurda tanken att vi, precis som taxichauffören, skulle bli smått lyckliga över att EU gjort både korven och ketchupen hälsosammare.

Trots detta är filmens tagline ganska bra; ”Vad har EU någonsin gjort för dig? Ja, det beror på hur noga man tittar.”

Read Full Post »

Strategi: Har populistpartier ”staying power”?

VAL | Partier på högerkanten ser ut att bli framgångsrika i EU-valet i maj. Men det leder inte automatiskt till några framgångar nationellt.

Och även om partierna skulle få möjlighet att påverka politiken även nationellt i större utsträckning än vad man gör idag är det inte säkert att de klarar av att hantera sådana maktpositioner.

Partierna på yttersta högerkanten är lika instabila som partierna på yttersta vänsterkanten. Den typen av partier har alltid bråkat minst lika mycket internt som med politiska motståndare.

Dessutom är många av populistpartiernas framgångar starkt kopplade till deras partiledares utstrålning.

Det är inte säkert att de partier som Marine Le Pen i Frankrike, Geert Wilders i Nederländerna och Nigel Farage i Storbritannien leder skulle överleva en period med mindre karismatiska ledare.

Frågan återstår dock hur de etablerade partierna skall hantera dessa partiers när de nu verkar kunna skörda framgångar i kommande Europaparlamentsval.

För att lyckas måste man först lära sig hur deras väljare tänker kring partierna. Att vifta t.ex. med högerspöket när det gäller Sverigedemokraterna är dömt att misslyckas.

Det är lika ineffektivt som om Alliansen nu skulle börja dra fram kommunistspöket för att varna för en eventuell medverkan av Vänsterpartiet i en kommande socialdemokratisk regering.

The Economist är inne på samma linje när man analyserar nationalistiska högern i Europa.

To raise the spectre of a return to 1930s fascism, however, is “not the right question,” argues Catherine Fieschi, director of Counterpoint, a British think-tank. Most of Europe’s populist parties either have no roots in the far right or have made a conscious and open effort to distance themselves from such antecedents. A better question is how far these parties can use popular dissatisfaction to reshape Europe’s political debate, and whether they can use that influence to win real power.

[…]

What they all have in common is that they are populist and nationalist, that they have strong views on the EU, immigration and national sovereignty, and that as a result they are doing very well in the polls.

The euro-zone crisis, and its aftermath, goes some way to explaining why—but it is far from a complete answer. The populist right is nowhere to be found in austerity-battered Spain and Portugal. But it thrives in well-off Norway, Finland and Austria. Between 2005 and 2013, according to calculations by Cas Mudde, at the University of Georgia, there are almost as many examples of electoral loss for parties of the far and populist right (in Belgium, Italy and Slovakia, among others) as there are of gain (in Austria, Britain, France, Hungary, the Netherlands).

But if euro-zone economics are not a full explanation, the crisis has been crucial to setting the scene for the potent new pairing of old nationalist rhetoric with contemporary Euroscepticism. Across Europe disillusion with the EU is at an all-time high: in 2007 52% of the public said it has a positive image of the EU; by 2013 the share had collapsed to 30%. The new identity politics is a way of linking the problems of Europe and those of immigration. It also taps into concerns about the way globalisation, defended by the mainstream political consensus, undermines countries’ ability to defend their jobs, traditions and borders.

[…]

Ms Fieschi at Counterpoint argues that the tension between the moderation needed for power and the outsider status that attracts a dispirited public makes such parties “fundamentally unstable” in a way that limits their growth. As Matthew Goodwin at Nottingham University points out, Austria’s Freedom Party imploded after it joined government in 2000 because it could not manage the conflict between protest and power. On this analysis, Europe’s populists may be near the height of their influence. Were the economy to recover and unemployment to drop, their message might fall on less receptive ground. Within the European Parliament, rivalry between them may thwart their high hopes for influence.

Läs mer: ”Europe’s Tea Parties”, ledare i The Economist.

Tidskriftsomslag: The Economist den 4-10 januari 2014.

Synskull 

Read Full Post »