Politisk kommunikation: (MP) söker en ny strategi!

POLITIK | ”Det var först när språkrören försökte rädda sig själva som proffspolitikerna ute i landet fick nog.”

Så skrev Maggie Strömberg för en tid sedan i Fokus. Och så var det kanske. Men det handlade nog också lite om politisk självbevarelsedrift.

Som så många gånger tidigare när det gäller partierna kom kritiken först efter att krisen var ett faktum.

Upproret kommer från lokalpolitiker som är mer vana vid att styra och kompromissa än många av de miljöpartister som befolkar regeringskansliet. Det handlar om brist på professionalism. Om kommunikation, strategi, krishantering. Förmåga att vinna val framöver.

Det finns en utbredd irritation över att kompetens och erfarenhet från lokalpolitiker inte har tagits tillvara i regeringsarbetet. Många tycker att både riksdagsgruppen och regeringsfolket framstår som amatörer.

– I stället för att ta in folk som har vana av att sitta i kommunpolitiska förhandlingar har man plockat in tjänstemän som fått all sin kunskap om politik från House of Cards, säger en.

– Det är bara kompisrekryteringar, säger en annan.

– Vi i kommunerna har ju fattat hur man hanterar att man inte alltid får som man vill. Man måste ändå stå för sina beslut. Det går inte att gå ut och säga ”vi har tagit det här beslutet som var jävligt dåligt”. Det är ju oseriöst, fräser den tredje.

Sanningen är att kritiken mot strategin att gå i opposition mot sig själva inte existerat tidigare i Miljöpartiet. Och det i ett parti där man har en tradition att diskutera och förankra näst intill in absurdum.

Så dessa lokalpolitikers upprördhet har lite av efterhandskonstruktion över sig. Den bästa formen av krishantering är om man lyckas lägga skulden på någon annan.

Anledningen till att det inte funnits beror nog på att sitta-stil-i-båten-strategin var just det som tre av partierna inom Alliansen gjorde under åtta år i regeringsställning. Därav att de numera kallas småpartier.

Att ”stå för sina beslut” utraderade effektivt de politiska och ideologiska skillnaderna mellan Allianspartierna. Med resultatet att endast Moderaterna har kunnat uppvisa hyfsade opinionssiffror.

Är det t.ex. någon som tror att Centerpartiet gått vidare i nyliberal riktning om partiet växt under sin tid i regeringen? Och är det någon som tror att deras tillväxt i opposition inte beror just på att man nu markerar distans mot övriga partier?

Om strategin att opponera mot sig själv hade fungerat och gett bättre opinionssiffror för Miljöpartiet hade nog kommunpolitikerna snarare applåderat sina språkrör.

Problemet var inte själva strategin utan hur man implementerade den. Istället för att smutskasta tagna beslut i regeringen borde man kanske lagt tyngdpunkten på att säja att ”så här långt nådde vi, nu bygger vi vidare på detta”.

Tidskriftsomslag: Fokus den 6-12 maj 2016.

Read Full Post »

Krishantering: (MP) och Åsa Romson undviker problemet!

POLITIK | Åsa Romson försöker rädda sig kvar som språkrör med en debattartikel i Dagens Nyheter. Men hon tycks inte förstå partiets problem.

Genom att visa på att åtta av tio punkter i valmanifestet har genomförts försöker Romson visa att hon förtjänar posten som språkrör.

Problemet med detta resonemang är att punkter i ett valmanifest inte säger speciellt mycket om Miljöpartiets problem.

Alla koalitionsregeringar bygger på att partierna får igenom det man gått till val på. Och alla partier går till val på sina valmanifest.

Ett regeringsmanifest är med andra ord minsta gemensamma nämnare för de som ingår i koalitionsregeringen. Utan en sådan överenskommelse skulle inget parti sätta sig i en regering.

Småpartierna i Alliansregeringen hävdade också att de var nöjda med vad de uppnått. Trots detta blev deras valresultat inte imponerande.

Detta berodde på att Allianspartierna redan innan de vunnit valet såg till att de var överens om vad de var överens om.

Men väljarna, speciellt kärnväljarna, ville också se att deras eget parti vunnit tunga ideologiska strider i förhandlingarna mellan Allianspartierna och i riksdagen. Väljarna önskade sig inte bara utdelning i form av minsta gemensamma liberala politik.

Samma dilemma har drabbat Miljöpartiet. De har fått igenom punkter som knappast upprört några socialdemokratiska väljare.

Men det är inte vad Miljöpartiet åstadkommit som är Åsa Romsons (och Gustav Fridolins) nuvarande problem utan snarare hur de hanterat partiets krackelerade självbild.

Vare sig språkrören – eller partiet – har kunnat leva upp till de värderingar de säger sig representera. Fortfarande verkar man inte förstå att de har ett grundläggande problem när deras ”inkluderande” attityd innebär att de välkomnar fascister, islamister och judehatare i Miljöpartiet.

Så här skriver Romson i dagens tidning:

Det valmanifest som Miljöpartiet gick till val på 2014 sätter miljön först. Utifrån förutsättningarna, å ena sidan mycket högt ställda förväntningar på miljöpolitiken och å andra sidan en regering som agerar i minoritetsställning, är jag stolt över resultaten hittills.

Jag har som person fel och brister som alla andra, och jag har med rätta fått kritik i lägen då jag inte varit tillräckligt retoriskt vass. Som ett av två språkrör har jag också ansvar för den bristande krishanteringen som Miljöpartiet haft de senaste veckorna. Relevant och konstruktiv kritik välkomnar jag, och jag är min egen hårdaste recensent.

Det är mitt ansvar att politiken levererar i linje med de högt ställda förväntningarna. Och det är i detta – resultaten som uppnås – som jag hämtar mitt mandat.

När Miljöpartiet nu efter 1,5 år i regering gör en första utvärdering av valmanifestets avsnitt om Klimat och miljö konstaterar jag att åtta av tio punkter i valmanifestets är väg att infrias, medan två av punkterna kräver mer för att gå i hamn.

Det är bara att gratulera Romson över Miljöpartiets resultat i regeringen. Men det är inte det som är hennes problem.

Mehmet Kaplans samröre med fascister och islamister var bara det synligaste exemplet på Miljöpartiets djupa ideologiska kris. Detta är vad Romson borde skriva om. Att hon inte gör det betyder bara att hon inte förstår eller inte vill förstå.

Bild: Framsidan är Dagens Nyheter den 3 maj 2016.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Åsa Romson krishanterar!

KRIS | Det är svårt att inte komma till slutsatsen att Åsa Romson varit lite av en belastning för Miljöpartiet.

Men internt verkan man vara ganska nöjda. Frågan är bara varför och för hur länge.

I en lång artikel av Karin Eriksson i DN:s veckomagasin Dagens Nyheter Lördag har man tagit pulsen på Romson.

Man kom in på hennes (o)förmåga att kommunicera och partiets tafatthet i regeringsställning. Men Romsons egna erkännanden av brister verkar mest ske under galgen.

– Det fanns en uppfattning bland miljöpartisterna att de var de enda som såg och ville lösa de avgörande frågorna för världen. Men för att få genomslag måste man söka sig till makten. Då krävs en viss professionalitet. Därför ville de bli mer välpolerade, säger statsvetaren Katarina Barrling, som djupstuderade den gröna riksdagsgruppen strax efter millennieskiftet.

[…]

– Det finns en längtan i Miljöpartiet tillbaka till gräsrotsrörelsen. Åsa Romson representerar tydligt den här mer idealistiska ådran i partiet, säger Katarina Barrling.

Men det är en sak att vara idealist i opposition och en annan att representera gräsrotsrörelsen när man är chef för ett departement och uppbär titeln vice statsminister. Att vara ledare i Miljöpartiet är både lätt och svårt, säger Katarina Barrling:

– Medlemmarna stör sig inte på taffligheter som i andra partier. Men när man möter en hård yttervärld är man inte riktigt tränad för att vara den typ av ledare som omvärlden kräver. Det är svårt att företräda en stor förvaltning och samtidigt hålla den där idealistiska glöden vid liv.

Åsa Romsons titel vice statsminister har också ifrågasatts. Dels formellt, efter DN:s avslöjande om att hon inte får vara ställföreträdare för statsministern. Dels informellt, av politiska motståndare som aldrig förlåtit hennes attack på medelålders vita män i Almedalen förra året.

Hur ska budskapet hålla ihop?

[…]

Irritationen internt är begränsad när det kommer till enskilda klavertramp om bottenfärg och koncentrationsläger. Däremot finns en uppriktig oro över hur partiet hanterar miljöfrågorna. Och även om en del har invändningar mot transportpolitiken, så är det mer kommunikationen än leveransen som bekymrar.

Lorentz Tovatt är språkrör för Grön ungdom.

– Jag är väldigt, väldigt nöjd med regeringens miljöpolitik, om jag ser på vad man åstadkommit. Det är gigantiska skillnader mot alliansen. Men det har inte kommit ut, säger han.

Han tycker att Åsa Romson är otroligt skicklig i sakpolitiken.

– Hon tillhör dem som kan mest. Men man måste också kommunicera. Nu kommer en omställning, och vi måste prata om den med glädje. Det är regeringens utmaning. Och det är Åsa Romsons utmaning, säger han.

[…]

Att ställa frågor om förtroende till en politiker som underpresterar kan vara en tuff historia, det händer att man som reporter ser resultatet i fysiska reaktioner. En svettas ymnigt. En annan får rödflammig hals.

En tredje, Åsa Romson, behåller lugnet. Men lite av färgen försvinner från kinderna och hon skrattar inte mer.

Hon talar om det parlamentariska läget och att det är en tuff period i svensk politik. Hon säger att folk har höga förväntningar på just Miljöpartiet. Och att medierna helst beskriver ett regeringssamarbete som ett nollsummespel, där någon vinner och någon förlorar.

– Det är lätt att ha de stora politiska visionerna men sedan måste man ändå transformera det in i den politiska verkligheten, säger hon.

Hur påverkar det dig att veta att du har lågt förtroende?

– Det påverkar ju på det sättet att jag inte kan vila i att ”ja! Nu tuffar allt som tåget och allt går superbra”. Förtroendet är en mätare på om vi når ut och berättar om det som vi tycker går bra.

[…]

Om man pratar med människor internt, så finns det en del som säger att ”Åsa slår ifrån sig kritiken, hon har inte haft nog krisinsikt”. Vad svarar du på det?

– Vi är vana att ha ett ganska öppet debattklimat i Miljöpartiet. Ibland har det kunnat spelas på från oppositionen. Men jag har ju inte stuckit under stol med att jag måste jobba vidare med flera saker i min roll som både språkrör och minister.

Vad är det du behöver jobba med?

– Jag har ju alltid varit väldigt sakinriktad som person. Kändisskapet är något som comes with the job. Men jag vill ha ett miljövänligare samhälle, jag vill att våra barn växer upp i en bättre värld. Jag var ju forskare innan jag gick in i politiken nu senast, då är det klart att man är van vid ett mer sakinriktat arbetsläge. Det tar tid att ställa om och jobba fullt ut med hela den palett av verktyg som man måste jobba med som politiker.

Vad är det för verktyg?

– Framför allt kommunikativa verktyg. Den här olyckliga jämförelsen med Auschwitz i en tv-debatt, det handlar ju om en kommunikativ förmåga där man… Det handlar om att lära sig att tänka snabbt men inte för snabbt i en debattsituation.

[…]

Hur lång tid har du på dig att vända förtroendesiffrorna?

– Det får andra utvärdera. Jag vill ju att de ska gå upp. Jag vill ju förändra verkligheten i en grönare riktning och det gör vi ju bara om vi också får ett starkare förtroende för den politiken.

Tidskriftsomslag: Dagens Nyheter Lördag, 24 oktober 2015 (#69).

Read Full Post »

Politik: Väljare reagerar lika i Sverige och Danmark!

OPINION | Många i Sverige kan inte förstå hur ett parti som Dansk Folkeparti har kunnat bli ett etablerat politiskt parti i Danmark.

Med anledning av senaste valet i Danmark hade en ledare här följande rubrik: ”Dansk politik präglas av spännande mångfald och frispråkighet”.

Ett skäl till att det råder en större mångfald i Danmark är att riksdagsspärren ligger på 2 procent till skillnad från Sveriges 4 procent. Det uppmuntrar fler att prova lyckan.

Sedan går det heller inte att bortse från kulturskillnaden mellan våra länder. Danmark har en frispråkig tradition som säkert bidrar till mångfalden, medan vi i Sverige har en konsensuskultur där vi håller tyst tills vi vet vad som är okej att säga.

Men om så är fallet borde Sverigedemokraterna inte kunna växa här i Sverige.

Paradoxalt nog kan de kulturella skillnaderna i Sverige och Danmark leda till exakt samma resultat.

Det danska debattklimatet gör det möjligt för väljarna att upptäcka nya politisk partier. Tröskeln är låg för att våga rösta på ett annat parti än de redan etablerade.

I Sverige, där både vänster och höger åtminstone kan enas om att man är emot alla partier som inte sitter i riksdagen, får väljarna snart en känsla av att vissa perspektiv saknas i debatten.

Detta skapar grogrund för nya partier när de andra partierna alltför ofta uppfattas tycka alltför lika om alltför mycket.

Om de etablerade partierna alltid tycker samma sak i viktiga frågor finns det ingen anledning att tro att något kommer att förändras.

Resultatet blir att politiska uppstickare, om än med större möda än i Danmark, kan börja ta över ”marknadsandelar” från de etablerade partierna.

Detta är vad som hände när både Miljöpartiet och Kristdemokraterna tog plats på den politiska arenan. Och samma sak håller nu på att hända med Sverigedemokraterna.

Vad skulle då vara en framgångsrik strategi för de traditionella partierna om man vill undvika att bli utmanade av politiska uppstickare?

Det behövs större ideologisk spännvid i den politiska debatten.

Det kräver också att partierna är försiktigare i balansgången mellan tradition och förändring när man utvecklar sin politik. Alltför snabba kast när det gäller att utveckla sina partier skapar en hemlöshet hos kärnväljarna.

Problemet idag är att inget av de traditionella partierna vågar ta några ideologiska strider. Och detta beror naturligtvis på att man inte riktigt litar på att deras visioner imponerar på väljarna. Man är rädd att ideologisk tydlighet skall avskräcka.

Partierna föredrar därför att tala i så vaga termer som möjligt om vad man vill i en rad av sakfrågor.

Istället satsar man allt krut på sin egen lilla hjärtefråga som man vet att många väljare sympatiserar med. Detta i förhoppning om att avskräcka så få väljare som möjligt. (Tänk Folkpartiet och skolan eller Moderaterna och jobbskatteavdragen.)

Resultat? Status quo. Och en möjlighet för uppstickare som Sverigedemokraterna.

Kanske är det bara en tidsfråga innan dagens tråkiga och förutsägbara debattklimat leder till att ännu ett politiskt parti dyker upp?

Read Full Post »

Analys: Opinionsmätningarnas olidliga lätthet!

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget. 

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

Politik: (MP) det extremaste partiet idag!

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

Krishantering: Löfvens och Romsons imageproblem!

POLITIK | Stefan Löfven är den ”den valhänta” och Åsa Romson ”den envisa”. Det hela sammanfattar Fokus i rubriken ”Ledarskap i kris”.

Det är en ganska samstämd bild av Romson och Löfven som tonar fram i Maggie Strömberg och Lena Hennels reportage i Fokus om Romson respektive Löfven.

Vad som slår en efter en genomläsning av de två artiklarna är att statsministern och vice statsministern verkar lida av exakt samma problem.

Båda är ganska dåliga politiker. Båda saknar förmåga till flexibilitet. Och båda har fastnat i sina egna principer.

Löfven är en ”övertygelseetiker” som surrar fast sig i masten för att slippa kompromissa. Andra måste anpassa sig eftersom han aldrig kan vara flexibel.

Resultatet blir det samma för Romson eftersom hennes juridiska bakgrund och fixering vid regler skapar en rigiditet som inte lämpar sig i en koalitionsregering.

Maria Wetterstrand var inte heller särskilt bra till en början. Så säger de. Hon var språkrör i sex år innan hon blev populär. Säger de. Hon kunde inte le, tyckte folk. Hon pratade omständligt. Hon var för arg, för smart, för mycket kvinna, för lite kvinna.

Allt det här och lite till rabblar folk på olika nivåer i partiet när man frågar om språkröret och vice statsministern som fick Expressen att mynta rubrikordet trippelhaveri efter partiledardebatten där hon kallat flyktingkatastroferna i Medelhavet »det nya Auschwitz« och efteråt använde ordet »zigenare« i sin otydliga ursäkt.

De tycker att det är orättvist att jämföra Åsa Romson med hur Maria Wetterstrand var på slutet. Man måste ju få en chans att utvecklas och hitta rollen.

Men, trippelhaveriet lades till ett år av politiska misstag. Ett utskällt Almedalstal om vita miljöförstörande män, en fritidsbåt med oljepanna och giftig bottenfärg och en skakig första regeringstid där hon offentligt gick emot landsbygdsministern.

[…]

Tiden på universitetet säger en del om hur Åsa Romson är som politiker. Vid sidan av sin doktorsexamen i juridik har hon en fil kand i svenska. Hon fascinerades av hur grammatikens regler kunde förklara hela språkets uppbyggnad. Samma sak gillade hon med juridiken. Reglerna. De klara ramarna. Rätt och fel. Struktur.

Men politiken kräver snarare flexibilitet, smidighet, anpassning till en ständigt föränderlig omvärld. De som jobbar med henne beskiver ett starkt behov av att rättfärdiga politiska omsvängningar. Tvingas partiet ändra uppfattning i en fråga måste hon resonera sig fram till att det är rätt och riktigt. Hon har svårt att säga: vi gör den här ändringen för vi måste, politiskt.

Det är en problematik egenskap i en regering där man kan komma att behöva försvara vapenexport till diktaturer och Vattenfalls kolkraft.

De regelälskande juristdragen är också grunden till Åsa Romsons kommunikativa problem. I debatten vill hon förklara och resonera så mycket att tillfället har flugit förbi när hon är mitt uppe i meningens fjärde invecklade bisats.

Det är kanske också ur det perspektivet man ska förstå språkrörets reaktion när Expressen kom på henne med att ha målat sin träbåt med förbjuden bottenfärg. När tidningen konfronterade henne med bilder tagna från hennes blogg svarade hon:

– Det är copyright på de bilderna. Det vet du eller?

På så sätt lyckades hon reta upp inte bara dem som tycker att en miljöminister ska ha bättre koll på bottenfärger utan också dem som tycker att politiker ska vara öppna för granskning och ett gäng piratpartister som inte gillade hur hon skyddade sig med upphovsrätten.

Det var juristen, snarare än politikern, son hanterade saken.

Kanske det. Men det finns också en annan möjlig förklaring.

Kanske har Miljöpartiet allt för länge surfat fram på en räkmacka i media. Granskningen av partiet och deras politik har alltför länge varit näst intill obefintlig.

Denna brist på granskning har gjort dem självgoda. Det har resulterat i att man tagit för mycket för givet.

Dessutom är det inte speciellt svårt för politiker att falla in i känslan av att man alltid har rätt. Det är snarare en del av alla politikers DNA.

Kanske trodde Romson och partiet att denna välvilliga inställning till dem skulle fortsätta även i regeringsställning.

Tidskriftsomslaget. Fokus den 22-28 maj 2015.

Read Full Post »

Analys: Vem vinner? Och vem förlorar på nyval?

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Bästa valaffischerna 2014!

VAL 2014 | Fyra av partierna har i år haft valaffischer som sticker ut lite extra. Miljöpartiet har som vanligt lyckats väl, trots att man inte har förnyat sig.

Vänsterpartiets har en slagkraftig slogan som är ideologiskt tydlig. ”Inte till salu” och ”Välfärden inte till salu” har lyft de annars ganska traditionella affischerna.

Sverigedemokraterna är nog det parti som överraskat mest med sina färgrika valaffischer. Om affischer kan bidra med att ändra väljarnas bild av ett parti så har säkert Sverigedemokraterna lyckats bäst med detta.

De roligaste valaffischerna står Piratpartiet för. Ett parti som tillbringar mesta av sin tid på nätet gör rätt i att använda katten som symbol. Är det är något som symboliserar nätets så är det just gulliga kattbilder.

Mer: Fler valaffischer hos Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen.

 

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Valstuga viktigare än Twitter?

KAMPANJ | Efter Almedalsveckan är det lätt att få uppfattningen att vi går mot ett riktigt Internetval i september.

Sveriges Radio har efter politikerveckan mätt inlägg på sociala medier där ordet ”Almedalen” eller hashtaggen #almedalen är med.

På Twitter toppar t.ex. Fredrik Reinfeldt. Han nämndes hela 18 670 gånger under veckan. Tvåan Stefan Löfven omnämndes 14 070 gånger.

När det gäller partierna är det Sverigedemokraterna som nämnts mest på Twitter, 8870 gånger. Tvåan Miljöpartiet får siffran 6900 gånger.

Med antalet säger inget om det varit positiva eller negativa omnämnanden. .

Dessutom är sociala medier bara ännu ett sätt att kommunicera. Sannolikt blir årets val som det brukar; ”gammelmedia” som tidningar och tv kommer att vara det viktigaste forumet för partierna.

Lars Nord, professor i politisk kommunikation som forskat på valrörelser och valkampanjer, tror att vi även detta valet överdriver betydelsen av sociala medier.

Johan Erlandsson intervjuade Nord för Kommunalarbetaren:

Hört talas om ”internetvalet”? Valet där internet blir det viktigaste sättet att nå väljaren? Låter det som något en valstrateg skulle kunna kläcka ur sig 2014? Kanske, men faktum är att man talade om det första internetvalet redan 1994.

[…]

– När vi tittade på 2010 års val så sa partierna att det som skulle bli absolut viktigast var dörrknackning och tevereklam. Men när vi frågade efter valet vad som faktiskt varit det viktigaste lyfte man i stället fram valstugor på torget och trycksaker. Alltså direktreklam till hushållen, jättegamla metoder, berättar Lars Nord.

[…]

Det skiljer sig också i hur man kampanjar. Miljöpartiet har i år till exempel helt valt bort tevereklam till förmån för kampanjer på internet.

– Det blir färre som kommer att se Miljöpartiets reklam, säger Lars Nord. Samtidigt kanske man gör bedömningen att Miljöpartiets sympatisörer har så pass hög nätanvändning att effekten inte blir så stor.

[…]

En mer traditionell metod att vinna val på är att knacka dörr hos väljare och försöka övertyga dem om partiets förträfflighet öga mot öga. Här är det Socialdemokraterna som har högst ambitioner, partiet har som mål att knacka på 1,2 miljoner dörrar inför valet (då är också EU-parlamentsvalet i maj inräknat).

Men professor Lars Nord vill tona ned betydelsen av dörrknackning:

– Alla säger sig nu knacka dörr och uppger att man träffat si och så många hundratusen människor. Men när valforskare brukar titta på det i efterhand så är det bara mellan 5 och 10 procent som säger att de har haft personlig kontakt med någon från ett politiskt parti.

Read Full Post »