Politisk kommunikation: Otydlig som en vänsterpartist!

SWEXIT | Den som följde den svenska debatten kring Brexit lade säkert märke till att Jonas Sjöstedt syntes mer än vanligt i media.

Men vad ville Sjöstedt med alla sina framträdanden? Det är inte säkert att någon riktigt uppfattade något tydligt budskap.

Vänsterpartiet verkar inte riktigt veta vilken fot man skall stå på när det gäller frågan om en eventuell svensk folkomröstning om EU-medlemskapet.

Men läser man mellan raderna kan man ana att partiet skulle välkomna en folkomröstning. Men tydligen vågar man inte säga detta rent ut. Därav deras minst sagt vaga budskap.

Troligtvis är man rädd att äventyra Vänsterpartiets strategi att alltid försöka framstå som ”statsmannamässig”. Detta kräver att man inte uppfattas som ett ytterlighetsparti i viktiga frågor.

När Vänsterpartiet inte fick ingå i den rödgröna koalitionen var Sjöstedts upprördhet påtaglig. Men istället för att dra maximal nytta av sin oppositionsroll har partiet valt att fortsätta på den inslagna vägen.

En annan orsak till att man inte vågar ta ordet folkomröstning i sin mun är att man då skulle hamna på samma sida som Sverigedemokraterna i frågan. Därav deras något krystade resonemang kring Brexit och dess konsekvenser för Sverige.

Så här lät t.ex. Sjöstedt i Svenska Dagbladet inför folkomröstningen i Storbritannien:

Den brittiska kritiken mot EU har flera ansikten. Kritik mot EU-medlemskapet finns från både höger och vänster. Men en påfallande högljudd del av den brittiska EU-kritiken präglas av nationalism, traditionell högerpolitik och ibland ren främlingsfientlighet. Det är en form av EU-kritik som vi känner oss främmande inför. Vi kommer därför inte att stödja någon sådan brittisk nej-kampanj. Vår EU-kritik handlar om folkstyre, självbestämmanderätt och demokrati.

[…]

Om Storbritannien väljer att lämna EU bör de erbjudas ett nära samarbete med ett nytt avtal med EU. Ett avtal som kan ersätta dagens EES-avtal och i vilket även Norge kan ingå. Ett sådant avtal ska garantera fri varuhandel utan tullar och personers fria rörlighet. Samtidigt måste maktförhållandena i ett sådant avtal ändras så att de inte ensidigt bygger på att samtliga länder ska tillämpa EU-rätten. För att vara hållbart på sikt bör avtalet vara ett avtal mellan jämbördiga parter när gemensamma regler utformas.

Ett sådant nytt avtal skulle göra ett brittiskt utträde ur EU mindre dramatiskt och kunna vara grunden för ett gott framtida samarbete mellan våra länder. Ett brittiskt utträde ur EU skulle säkerligen starta en debatt om fortsatt EU-medlemskap i Sverige och andra EU-länder. Ett bra samarbetsavtal skulle vara ett bra alternativ om/när Sverige eller andra länder i framtiden väljer att lämna EU.

Detta låter som Sjöstedt både vill ha kakan och äta den.

Rivalen Kommunistiska Partiet har satt fingret på Vänsterpartiets ömma punkt. Så här skrev Jenny Tedjeza, chefredaktören på partitidningen Proletären, om partiets inställning:

Vänsterpartiet har, för att behålla sin parlamentariska ställning, stegvis tonat ner kravet på ett EU-utträde och därmed lämnat öppet fält för högerpopulistiska och nationalistiska strömningar att ta över. För att sedan använda den yttersta högerns EU-motstånd som en förevändning för att i praktiken helt överge kravet på utträde.

När det nu visar sig att Storbritannien är EU-kedjans svagaste länk och Brexit-anhängarna ser ut att kunna vinna torsdagens folkomröstning vägrar därför Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt att ta ställning, just med hänvisning till de nationalistiska, främlingsfientliga och konservativa elementen i Brexit-kampanjen.

Istället bekänner sig Vänsterpartiet idag till den diffusa EU-kritik som bygger på föreställningen att unionen kan göras mer progressiv inifrån.

Klockrent.

Sjöstedt skulle aldrig erkänna det men Vänsterpartiets strategi hamnar bra nära premiärminister David Camerons inför folkomröstningen.

Så här skrev tidskriften The Spectator i en kritisk ledare efter Brexitvalet:

His strategy of holding a renegotiation of Britain’s terms of membership with the EU, followed by an in-out referendum, was logical.

[…]

The fault with Cameron’s strategy is that it was based on a false premise: that the EU is open to reform. It is not and never will be. The louder the voices for reform, the more its unelected leaders retreat into their siege positions. The threat of a British referendum was supposed to jolt them into the realisation that their dream of a pan-European pseudo-state is less and less shared by the public. But instead of sending scouts to hear what the people wanted, they stayed up on the ramparts and boiled the oil ready to pour on the mob.

Detta vet även Jonas Sjöstedt. Trots detta har han valt att låta mer som David Cameron än EU-motståndarna på den svenska vänsterkanten, inklusive de som finns inom det egna partiet.

Expressen ställde en direkt fråga till honom efter valet i Storbritannien. Sjöstedts lät återigen som den konservative premiärministern innan han tvingades gå med på en folkomröstning om EU.

– Det kan komma ett läge då vi tar upp frågan om folkomröstning om ett utträde i Sverige, säger han.

[…]

Vänsterpartiet var det enda av riksdagspartierna som inte ville ta ställning inför omröstningen. När beskedet om brexit kom på midsommaraftons morgon meddelade V-ledaren att han vill omförhandla det svenska medlemskapet.

Men du sträcker dig inte så långt som att du vill ha ett swexit?

– Det kan komma ett läge då vi tar upp frågan om folkomröstning om ett utträde i Sverige. Men då vill vi först veta vad som är förutsättningarna för ett omförhandlat medlemskap.

Detta är tydligen Vänsterpartiets försök att triangulera. Men vaghet i stora avgörande frågor brukar inte belönas av väljarna. Vi får se om det lyckas för Sjöstedt.

Bild: Anna-Karin Nilsson / Anna-Karin Nilsson Expressen.

Read Full Post »

Kampanj: Jeremy Corbyn ny partiledare för Labour!

VAL | Labour har valt Jeremy Corbyn till ny partiledare. Politiskt kan detta liknas vid att Socialdemokraterna valt en H. C. Hermansson till partiledare.

Många gör sig lustiga över den freak show som brukar utspela sig hos republikanerna i USA innan man äntligen valt sin presidentkandidat.

Men medan Donald Trump fortfarande förväntas förlora mot någon mer seriös kandidat lyckades Corbyn vinna partiledarskapet i Labour.

Labour i Storbritannien har plötsligt blivit ett parti långt ut på vänsterkanten. Corbyn har mer gemensamt med Syriza i Grekland än med Tony Blair i New Labour.

Det är bara en tidsfråga innan Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet börjar referera till Corbyns politik för att kunna legitimera sin egen.

Det är uppenbart att Corbyn lyckas entusiasmera många, speciellt unga, vänsterväljare under sin kampanj.

Övriga kandidater framstod som ganska bleka i jämförelse. Dessutom föll övriga på eget grepp eftersom ingen ville hoppa av och öka chanserna för någon i mitten av den ideologiska vänsterskalan..

Corbyn var en tydlig vänsterkandidat medan Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall var bleka alternativ till höger om Corbyn.

Ingen av dessa tre kandidater lyckades någon gång under valkampanjen ta ledningen i någon opinionsmätning.

Och när ingen av dessa kandidater ville lämna fältet fritt för någon av de andra till höger om Corbyn kom medlemmarnas röster att fördelas på fyra istället på två. Vilket gynnade Corbyn.

Corbyn vann en övertygande seger med 60 procent av rösterna vilket tyder på att han kanske hade vunnit oavsett vad övriga kandidater gjort.

Gladast vid sidan om Corbyns anhängare är nog de konservativa som nu ser en stor möjlighet att vinna även nästa val.

Kanske t.o.m. det nästan utplånade Liberal Democrats har en chans att nu börja plocka hem en del mittenväljare från Labour.

Även om strategerna inom Conservative Party firar Corbyns seger med champagne är det många som oroar sig över att partiet riskerar att falla på eget grepp om man nu tar chansen att driva politiken alltför mycket åt höger.

En konservativ ledarsida i Storbritannien skrev redan i juli så här:

Jeremy Corbyn […]produced a brief economic pamphlet that breezily suggested the Government should raise another £120 billion a year in tax, increasing the overall tax burden by almost a fifth. The document aroused no obvious controversy in Labour circles, and Mr Corbyn’s bandwagon rolled on. Such is the current state of the Labour Party.

Instead, it fell to Tony Blair to warn against a return to the Left-wing tax-and-spend agenda that made Labour an unelectable anathema to British business for a generation. Whatever his numerous other flaws and failings, he was right.

The most striking thing about Mr Blair’s warning is that it falls to him to issue it. More than ten years since he last contested an election, he remains the party’s most eloquent advocate of a more sensible approach to business and wealth. Labour’s leftward drift began when he left office in 2007, and continues still.

Consider the conduct of the putative front-runners in the leadership race, Andy Burnham and Yvette Cooper. Both owe their careers to Mr Blair’s election victories, and are surely astute enough to see the sense in his words. Yet neither acts on it, each preferring to limp along in Mr Corbyn’s wake in the hope of being the second choice of his supporters. This is unedifying, to say the least.

At the general election, this newspaper recommended a Conservative government, since that was, and is, in the national interest. But Britain also needs a grown-up opposition prepared to debate the issues of the day, not a populist rabble interested only in echoing the wealth-hating delusions of the disaffected Left. It is quite possible to wish for a better Labour Party without wishing that party to be in power.

Instead of pandering to Mr Corbyn and his misguided supporters, those who aspire to be serious leaders of the Labour Party should confront him, reject his half-baked ideas and explain to those supporters that his path would lead the party to ruin. If that means some candidates dropping out of the race to offer Labour a single Stop Corbyn candidate, so be it.

If Mr Burnham and Ms Cooper are not prepared to take on Mr Corbyn, they do not deserve to lead their party, let alone the country. And if Labour does not resist the temptation to indulge in Mr Corbyn’s fantasy politics, it will deservedly pay a heavy price. Sow the wind, reap the whirlwind.

Läs mer: ”The five pillars of Jeremy Corbyn’s bid to run Britain” kartlägger bl.a. Jeremy Corbyns allierade. 

Bild: The Telegraph.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Det är inte tomt i ladorna!

BUDGET | När den nya regeringen tog över efter Alliansen basunerade man ut att det ekonomiska läget var allvarligt för Sverige.

”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar.” Så lät finansminister Magdalena Andersson en vecka efter regeringen tillträtt.

Så lät det då. Hur låter det nu?

I en intervju i Svenska Dagbladet får man en helt annan bild av läget. Och hur regeringen verkligen ser på Alliansens budget. 

Vad är det värsta i Alliansens budget som gäller nu?

– Att de vill slopa gruppmomsen och införa särskild straff­beskattning på lokala sparbanker.

Är det det absolut värsta?

– Som de har? Ja. Och naturligtvis alla våra satsningar som inte är med.

Jaha. Var det inte värre än så?

Detta ger första bilden av en regering som slirat rejält på sanningen.

Uttalandet ger också Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler rätt när han kände sig tvingad att gå ut och tillrättalägga finansministerns ord.

”Nej, det är inte tomt i ladorna. Det är sant att vi under en det sista året har haft ett utflöde ur ladorna som kanske är något större än vad konjunkturen motiverar. Men det är inte tomt”, var Hasslers lägestolkning. 

För det andra visar detta indirekt att Sverigedemokraterna har en poäng att de är det enda oppositionspartiet idag.

Sverigedemokraterna kan nu med visst fog hävda att de är det enda riktiga oppositionspartiet. Skillnaderna mellan den rödgröna regeringen och Alliansen mest är ett spel för galleriet.

Samma möjligheter har rimligtvis även Vänsterpartiet. Men deras strategi verkar för närvarande mest gå ut på att signalera att man är ett seriöst stödparti till regeringen. Om man får fortsätta påverka regeringens politik på marginalen nöjer man sig säkert med det.

Båda blocken behöver varandra. Alla behöver tydliga skillnader. Finns det inga skillnader får man hitta på dessa.

Alla partier behöver en ”fiende” att fokusera på. Regeringen och Alliansen kommer därför fortsätta hävda att motståndarnas politik är till fördärv för landet.

Den stora vinnaren blir kanske trotts allt Sverigedemokraterna. Trots att man inte fick sitt efterlängtade nyval.

Read Full Post »

Politik: Dålig omvärldsanalys fällde budgeten!

NYVAL 2015 | Debatten kring regeringens budgetfiasko har präglats av en lång rad märkliga försök att förklara bort Stefan Löfvens misslyckande.

Mycket har prägeln av efterhandskonstruktioner som bottnar i bristande omvärldsanalys från regeringens sida.

Fokus sammanfattade t.ex. händelserna så här:

Det var väl känt att Jimmie Åkesson prioriterade att växa, och för att växa behövde partiet normaliseras. Han hade direkt efter valet sagt att sverigedemokraterna skulle ta hänsyn till vilket budgetalternativ som var »minst skadligt«. Om alla sakfrågor vägde lika tungt skulle en ren kalkyl rimligen leda till att man släppte fram regeringens budget.

Det var ju dessutom praxis att rösta på sin egen budget, därefter lägga ner rösterna.

Sedan kom sjukskrivningen. Mattias Karlsson hoppade in som vikarierande partiledare och plötsligt var invandringskostnaderna den enda fråga som spelade roll igen.

Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt bytte ut sin profilbild mot en ”Game of Thrones”-karaktär med sitt eget huvud inklippt, ackompanjerat av texten: ”Budget is coming.” Och man förstod att det inte var regeringen som satte dagordningen.

Sverigedemokraterna var beredda att fälla regeringen.

Alliansen vägrade vika från sin linje.

Stefan Löfven var körd.

Detta verkar vara en ganska vanlig uppfattning om händelseförloppet bland både partistrateger och politiska journalister efter budgetomröstningen.

Ingen tycks ha ifrågasatt varför man antog att Sverigedemokraterna skulle agera som alla andra partier (och bara rösta på sin egen budget) när man – bland journalister och politiker – trummat in bilden av att Sverigedemokraterna inte är som alla andra partier.

Detta verkar vara ett klassiskt exempel på att ”thinking inside the box”. Ett kardinalfel i omvärldsanalys.

Hade man istället försökt sätta sig in i hur sverigedemokraterna själva kan tänkas ha uppfattat situationen hade budgetomröstningen kanske inte kommit som en överraskning.

Kontroversen mellan regeringen och Sverigedemokraterna inför budgetomröstningen hade karaktären av ett ”chicken race”. Ett ”chicken race” som Stefan Löfven förlorade.

Det underlättade inte för Löfven att han försökte få med partierna från Alliansen på en budget som regeringen redan förhandlat med Vänsterpartiet.

Detta innebar att regeringen i realiteten bara hade möjlighet att få majoritet om man förhandlade med Sverigedemokraterna. Det slutade med att Sverigedemokraterna i realiteten var det enda partiet som verkligen ville förhandla med Löfven.

Efterspelet till budgetomröstningen har visat att politiker och journalister fortsätter med illa underbyggda antaganden som inte har någon förankring i verkligheten.

1. Varför skulle Sverigedemokraterna hjälpa regeringen få igenom sin budget när man inte fått möjlighet att sitta ner med Socialdemokraterna och förhandla om en eventuell budgetkompromiss?

Stefan Löfven har hela tiden förklarat bort sin oförmåga att skapa majoritet för regeringens budget med att det inte funnits någon inom Alliansen att förhandla med.

Men exakt samma argument skulle sverigedemokraterna kunna använda för att försvara sitt agerande. Varför skulle partiet vilja belöna en regering som inte ens vill tala med dem?

2. Och varför skulle Sverigedemokraterna ”följa praxis” när Socialdemokraterna – tillsammans med Sverigedemokraterna! – tidigare brutit mot just praxis?

Bryter man en gång mot praxis finns det i realiteten inte längre någon praxis.

3. Varför skulle Sverigedemokraterna inte ta chansen att förvandla nyvalet till en ”folkomröstning” om integrations- och invandringspolitiken – deras främsta fråga?

Det är inte konstigare att Sverigedemokraterna vill göra valet till en ”folkomröstning” än att Folkpartiet i två val i rad har hängt upp hela sin valrörelse på skolfrågan.

Alla partier vill få maximalt utrymme för sina hjärtefrågor. Och det parti som kan göra sin främsta hjärtefråga till valets huvudfråga är bra dumma om de inte tar chansen när möjligheten ges.

4. Är det verkligen rimligt att anta att Mattias Karlsson, och övriga i partitoppen, inte skulle förankra sina beslut hos Jimmie Åkesson?

Mycket av diskussionen efter omröstningen har handlat om att Mattias Karlsson på ett kuppartat sätt återigen har förvandlat Sverigedemokraterna till ett enfrågeparti.

Men detta verkar mest vara en efterhandskonstruktion, framförallt från de rödgrönas sida. På så sätt slipper man ta skulden för att man inte varit tillräckligt noggranna i sina analyser om hur Sverigedemokraterna skulle kunna tänkas agera inför budgetomröstningen.

Varför skull Karlsson, som tillhör partiets innersta krets och som dessutom varit med och utformat partiets långsiktiga strategi, medvetet vilja förvandla partiet till ett enfrågeparti?

Talet om att Karlsson vill göra om partiet verkar mest handla om övriga partiers krishantering efter budgetfiaskot och ett försök att lägga upp strategin inför valet.

Man vill självklart skapa en bild av att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti i valrörelsen. Detta skulle avsevärt underlätta för övriga partier att underminera förtroendet för Sverigedemokraterna bland deras väljare.

Tidskriftsomslag: Fokus, 5-11 december 2014.

Read Full Post »

Analys: Vem vinner? Och vem förlorar på nyval?

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Bästa valaffischerna 2014!

VAL 2014 | Fyra av partierna har i år haft valaffischer som sticker ut lite extra. Miljöpartiet har som vanligt lyckats väl, trots att man inte har förnyat sig.

Vänsterpartiets har en slagkraftig slogan som är ideologiskt tydlig. ”Inte till salu” och ”Välfärden inte till salu” har lyft de annars ganska traditionella affischerna.

Sverigedemokraterna är nog det parti som överraskat mest med sina färgrika valaffischer. Om affischer kan bidra med att ändra väljarnas bild av ett parti så har säkert Sverigedemokraterna lyckats bäst med detta.

De roligaste valaffischerna står Piratpartiet för. Ett parti som tillbringar mesta av sin tid på nätet gör rätt i att använda katten som symbol. Är det är något som symboliserar nätets så är det just gulliga kattbilder.

Mer: Fler valaffischer hos Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen.

 

Read Full Post »

Opinion: SCB och ”kommunalarna” inom LO!

ANALYS | SCB har undersökt opinionsläget för partierna bland kommun- och landstingsanställda LO-medlemmar.

Undersökningen, som tagits fram på uppdrag av Kommunalarbetaren, fackföreningen Kommunals tidning, uppvisar en rad underliga siffror jämfört med tidigare underökning av målgruppen.

Men först några siffror som inte överraskar.

Moderaterna minskar från 9,8 % till 8,2 %. Vänsterpartiet går fram från 10,9 % till 12,3 % medan Miljöpartiet ökar från 3,3 % till 4,7 %.

Den stora överraskningen är dock att Sverigedemokraterna går fram rejält bland ”kommunalarna”. De ökar från 3,8 % till 5,9 %.

Märkligheterna i undersökningen består i att Centerpartiet ökar från 2,7 % till 4,1 % medan Kristdemokraterna går från 1,1 % till 2,3 %.

Varför dessa två partier går fram medan Folkpartiet minskar från 2,7 % till 2,3 % är svårt att förklara.

Vad har de två partierna gjort under undersökningsperioden för att de skall få ökat förtroendet från kommun- och landstingsanställda? Det finns knappast någon logisk, politisk förklaring.

Intressant är dock att Socialdemokraterna tappar rejält. Partiet går från 64,1 % till 57,3 %.

Detta är antagligen en effekt av att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver fler av de frågor som LO prioriterar.

En annan rimlig förklaring är att Socialdemokraterna har varit försiktiga i sina utspel och mer än luddiga när det gäller inställningen till vinster i välfärdssektorn.

Men den de stora svängningarna bland de små partierna beror nog mer på att underlaget är så litet.

Mats Gustafsson Hedenström på Kommunalarbetaren skriver:

Urvalet i undersökningen är LO-medlemmar som jobbar i kommuner och landsting. Den gruppen har blivit allt mindre i SCB:s undersökning och har minskat ytterligare den här gången. Man ska därför vara försiktig med allt för långtgående slutsatser. Felmarginalen är betydligt större i den här gruppen än i totalundersökningen.

Dessutom är inga av förändringarna i opinionsundersökningen statistiskt säkerställda. Och det gäller samtliga förändringar för samtliga partier i mätningen.

Mer: SCB i maj. Bild: Kommunalarbetaren.

Read Full Post »

Opinion: Vänstervind i SCB-mätning!

VAL 2014 | SCB:s stora opinionsundersökning bekräftar att den kraftiga vänstervinden i EU-valet inte var en tillfällighet.

I Europaparlamentsvalet kunde Socialdemokraterna hålla sina siffror från förra valet samtidigt som Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick fram.

Och inte nog med detta. Även Feministiskt initiativ, som inte kan kallas något annat än ett vänsterparti, lyckades ta sig in i parlamentet.

En vänstervind kan inte bli tydligare än så.

På den borgerliga planhalvan var det bara Centerpartiet och Kristdemokraterna som gick fram i EU-valet. Troligtvis på bekostnad av Moderaterna och Folkpartiet.

I SCB:s undersökning går alla Allianspartierna tillbaka jämfört med i valet 2010. Och jämfört med förra mätningen i november är det bara Centerpartiet som, högst marginellt, lyckas bättra på sitt resultat.

De rödgröna partierna har alla statistiskt säkerställda ökningar jämfört med riksdagsvalet 2010.  (Miljöpartiet har dock, till skillnad från de två andra partierna, en statistiskt säkerställd nedgång jämfört med novembermätningen.)

Sammanfattar man detta blir det en tydlig ledning för de rödgröna partierna. De får t.o.m. egen majoritet.

Socialdemokraterna skulle därmed inte behöva söka ett blocköverskridande samarbete med något borgerligt parti. Det skulle kanske t.o.m. underlätta för Socialdemokraterna att bilda en minoritetsregering med bara Miljöpartiet.

Vänstervinden visar sig också i att Vänsterpartiet, den stora vinnaren i mätningen, nu är lika stora som Miljöpartiet.

Finns det någon överraskning hos de rödgröna så är det just detta; att Miljöpartiet inte är större.

På borgerliga kanten tappar Moderaterna hela 2,8 procent samtidigt som Kristdemokraterna fortsätter ligga strax under fyraprocentspärren.

Det enda partiet i Alliansen som går fram är Centerpartiet. Men det är med ynkliga 0,2 procent.

De rödgröna 51,3 %

Alliansen 32,9 % (exkl. Kristdemokraterna)

Socialdemokraterna 35,3 % (+1,0), Miljöpartiet 8,0 % (-0,8) och Vänsterpartiet 8,0 % (+1,3)

Moderaterna 22,7 % (-2,8), Folkpartiet 5,3 % (-0,1), Centerpartiet 4,9 % (+0,2) och Kristdemokraterna 3,9 % (-0,2)

Sverigedemokraterna 8,1 % (-1,2)

Read Full Post »

Val: (MP), (SD) och (FI) de stora vinnarna!

VAL 2014 |  De stora segrarna i EU-valet blev Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ.

Den stora skrällen var att Miljöpartiet gick förbi Moderaterna och blev det nästa största partiet.

Troligtvis passade många moderata väljare på att straffa partiet i ett val som man inte uppfattar som lika viktigt som de kommande nationella valen.

Frågan är nu vilka lärdomar moderaterna drar av detta. Och om de hinner åtgärda problemen innan nästa val i september.

Medan Feministiskt initiativ fick 5,3 %, och kan nu ta plats i Europaparlamentet, tvingas Piratpartiet åka hem.

Feministiskt initiativ kunde i lugn och ro genomföra sin valkampanj utan överhuvudtaget behövt utså någon granskning i media.

Trots att deras politik var fullt synlig för både media och politiska motståndare kunde man bedriva sin valkampanjen i lugn och ro.

Men även två andra partier kunde dra en suck av lättnad när valresultatet blev klart. Kristdemokraterna och Centerpartiet gjorde betydligt bättre ifrån sig än vad opinionsundersökningarna har visat.

Detta beror säkert på att mindre partier kan dra nytta av att valdeltagandet alltid är lägre i EU-valet än in de nationella valen. Mindre partier som lyckas mobilisera kan göra ett bra val.

Både Kristdemokraterna och Centerpartiet har säkert lyckats locka missnöjda moderater. Men dessa partier kan inte lita på att dessa nyförvärvade väljare förblir lojala även i september.

De stora förlorarna blev Moderaterna, Folkpartiet och Piratpartiet. Moderaterna (13,5 %) tappade rejält jämfört med resultatet för 2009 (18,8). Medan Folkpartiet landade på 9,9 % utplånades Piratpartiet.

Socialdemokraternas högst marginella framgång skulle kunna vara en indikation på att valet i september blir en rysare för partiet. Partiet kan knappast förlita sig på att Moderaterna fortsätter leverera oinspirerade valkampanjer.

Socialdemokraterna hoppas säkert att valresultatet bara bekräftar att deras väljare inte prioriterar EU-valet i samma utsträcknings som riksdags-, landstings- och kommunalval.

Moderaterna 13,5 % (18,8)

Folkpartiet 9,9 % (13,6)

Centerpartiet 6,6 % (5,5)

Kristdemokraterna 6,0 % (4,7)

Socialdemokraterna 24,5 % (24,4)

Miljöpartiet 15,2 % (11,0)

Vänsterpartiet 6,3 % (5,7)

Sverigedemokraterna 9,8 % (3,3)

Piratpartiet 2,2 % (7,1)

Feministiskt initiativ 5,3 % (2,2)

Mer: Slutgiltiga siffror på val.se.

Read Full Post »

Politisk reklam: (V) stryker medhårs!

VAL 2014 | Vänsterpartiets valaffisch, med toppkandidaten inför EU-valet, är så traditionell den bara kan bli.

Denna affisch består av en slogan och en bild på partiets toppkandidat Malin Björk och Jonas Sjöstedt. Båda ler rakt in i kameran. Mer förutsägbart än så kan det inte bli.

För att ingen skall missa huvudbudskapet ”Inte till salu” upprepar man det en extra gång för säkerhets skull; ”Välfärden är inte till salu”.

Antagligen är det ren slentrian att Vänsterpartiet inte satsar på en lite mer visuellt djärv lösning. Men om det finns en baktanke så handlar det kanske om att man vill uppfattas som ett tryggt och seriöst, och därmed mer statsmannamässigt, parti.

Under Sjöstedts partiledarskap har man arbetat hårt med att ändra på bilden av Vänsterpartiet som ett populistiskt och ekonomiskt oansvarigt parti.

Sannolikt kommer vi därför att få se fler av den här typen av valaffischer inför valet i september.

Se mer: Vänsterpartiets övriga valaffischer i Europaparlamentsvalet. 

Read Full Post »