Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2014

Alliansens loga.VAL 2014 | Moderaternas tidigare spin doctor Per Schlingmann har lagt fram fem förslag för hur Alliansen skall kunna vinna årets val.

De fem handlar om att ”förnya samhällskritiken”, ”utarbeta en offensiv framtidsagenda”, ”utveckla samarbetet” samt se till att ”våga överraska” och ”visa lite jäklar anamma”.

För Schlingmanns nya krönika i Dagens industri är det gott och väl. Men mest liknar det en pitch från en PR-byrå som vill locka en presumtiv klient.

Punkterna är tillräckligt intressanta för att klienten skall få mersmak, men utan att avslöja allt för mycket av innehållet.

När det gäller de två sista ”måsten” skriver Schlingmann t.ex. följande i sin krönika i tidningen:

Våga överraska. Det behövs ett nytt momentum i svensk politik som förändrar opinionsläget. Inför valet 2010 skedde det när S beslöt sig för att ta in V i det rödgröna samarbetet när de presenterade sin skuggbudget. För alliansens del behövs det något som sätter dem i centrum för det politiska samtalet och som gör att även oppositionen måste ge svar om vad de vill göra och hur de vill finansiera sin politik. För många väljare är huvudkonflikten fortfarande otydlig – vilket framför allt gynnar missnöjespartier.

Till sist: Visa lite jäklar anamma! För att få förnyat förtroende krävs att Alliansen visar att de verkligen vill och kan fortsätta utveckla Sverige och därför vinna valet!

Lättare sagt än gjort.

Det var bra länge sedan Alliansen (eller de enskilda partierna) vågade sig på något utanför sin egen comfort zone. Och någon killerinstinkt är det länge sedan man såg. Problemen var tydliga redan under Schlingmanns tid som chefsstrateg.

Ett problem, förutom oförmågan att formulera någon politik bortom skattesänkningar, är småpartiernas ointresse för att axla sitt ansvar i Alliansen.

Vi har hört småpartiernas klaga över Moderaternas dominans redan under förra mandatperioden. Trots detta verkar de oförmögna att ta egna initiativ.

Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har inte klarat av att bryta sig ur den tvångströja som deras egna regeringsdepartement innebär.

Folkpartiet är mer än någonsin bara ett skolparti. Centerpartiet i sin tur har fastnat i någon form av mantra kring det fria företagandets förträfflighet.

Centerpartiet verkar inte ha lärt sig någonting om problemen kring friskolorna och debatten kring vinster i välfärden.

Inte heller ser vi någon effektiv ”opposition” mot Moderaterna. När småpartierna väl reagerar handlar det mer om nålstick än om att driva Moderaterna sakpolitiskt framför sig.

Även om regeringspartierna tar Schlingmann på orden och börjar ”utveckla samarbetet” är det svårt att se att det skulle göra mycket skillnad mot idag.

Alla partiledarna har i realiteten valt att prioritera Alliansen. De egna partierna kommer först i andra hand.

Read Full Post »

STRATEGI | Mitt Romney såg sin chans att vinna presidentvalet efter att ha besegrat Barack Obama i den första tv-sända val debatten 2012.

New York 11 nov 2013

Teamet som ansvarade för att förbereda president Barack Obama inför de tre inplanerade debatterna började känna oro. Det var en oro de inte var ensamma om.

Även den i vanliga fall så självsäkre Obama började tveka om han klarade av den här typen av framträdanden.

“I just don’t know if I can do this”, var Obamas överraskande kommentar vid ett tillfälle. Det avslöjas i den nyutkomna boken Double Down: Game Change 2012 av John Heilemann och Mark Halperin.

Obama hade haft en konstant ledning i opinionsmättningarna under hela valrörelsen. Men det var också en högst marginell ledning.

Det fanns därför ingen garanti att för att Romney inte skulle ta ledningen och vända valrörelsen till sin egen fördel om presidenten misslyckades även i nästkommande duell.

Även presidenten insåg att något måste göras.

 “These are not debates,” Obama observed to Plouffe. “These are gladiatorial enterprises.”

The first lady worried about her Maximus and his return to the Colosseum. In truth, she had fretted over the debates even before Denver. In July, around the time her husband’s prep started, she met with Plouffe and expressed firm opinions. That Barack had to speak from the gut, in language that regular folks could understand. Had to avoid treating the debates like policy seminars. Had to keep his head out of the clouds.

[…]

The president was presented with a piece of overarching advice and a memo, both of which would have been inconceivable before Denver. The advice was […] “the Six A’s”:

Advocate (don’t explain)
Audience
Animated
Attacks
Answers with principles and values
Allow yourself to take advantage of openings

[…]

Klain turned Obama’s prep regime upside down: new strategy, new tactics, new structure. In Williamsburg, there would be an intense concentration on performance, including speeding up Obama’s ponderous delivery. There would be less policy Q&A and more rehearsal of set pieces and lines that popped. Less emphasis on programmatic peas and spinach, more on anecdote and empathy. Contrary to Clinton’s advice, there would be plenty of punching to go along with the counterpunching.

[…]

“We’re here, Mr. President,” Klain began, “because we need to have a serious conversation about why this isn’t working and the fundamental transformation we need to achieve today to avoid a very bad result tomorrow night.” We’re not going to get there by continuing to grind away and marginally improve, Klain went on. This is not about changing the words in your debate book, because the difference between the answers that work and the answers that don’t work is just 15 or 20 percent. This is about style, engagement, speed, presentation, attitude. Candidly, we need to figure out why you’re not rising to and meeting the challenge—why you’re not really doing this, why you’re doing … something else.

Obama didn’t flinch. “Guys, I’m struggling,” he said somberly. “Last night wasn’t good, and I know that. Here’s why I think I’m having trouble. I’m having a hard time squaring up what I know I need to do, what you guys are telling me I need to do, with where my mind takes me, which is: I’m a lawyer, and I want to argue things out. I want to peel back layers.”

[…]

“When I get a question,” he said, “I go right to the logical.” You ask me a question about health care. There’s a problem, and there’s a response. Here’s what my opponent might say about it, so I’m going to counteract that. Okay, we’re gonna talk about immigration. Here’s what I’d like to say—but I can’t say that. Think about what that means. I know what I want to say, I know where my mind takes me, but I have to tell myself, No, no, don’t do that—do this other thing. It’s against my instincts just to perform. It’s easy for me to slip back into what I know, which is basically to dissect arguments. I think when I talk. It can be halting. I start slow. It’s hard for me to just go into my answer. I’m having to teach my brain to function differently. I’m left-handed; this is like you’re asking me to start writing right-handed.

Throughout the campaign, Obama had been criticized for the thin gruel of his second-term agenda. Now he acknowledged that it bothered him, too, and posed a challenge for the debates.

You keep telling me I can’t spend too much time defending my record, and that I should talk about my plans, he said. But my plans aren’t anything like the plans I ran on in 2008. I had a universal-health-care plan then. Now I’ve got … what? A manufacturing plan? What am I gonna do on education? What am I gonna do on energy? There’s not much there.

“I can’t tell you that ‘Okay, I woke up today, I knew I needed to do better, and I’ll do better,’ ” Obama said. “I am wired in a different way than this event requires.”

Obama paused.

“I just don’t know if I can do this,” he said.

Obama’s advisers sat silently at first, absorbing the extraordinary moment playing out in front of them. In October of an election year, on the eve of a pivotal debate, the president wasn’t talking about tactics or strategy, about this line or that zinger. He was talking about personal contradictions and ambivalences, about his discomfort with the campaign he was running, about his unease with the requirements of politics writ large, about matters that were fundamental, even existential. We are in uncharted territory here, thought Klain.

[…]

The full team reconvened in Obama’s hold room. Klain ran through his memo of the previous night and explained to the president the new  new format for his prep: For the rest of the day until his final mock, they were going to drill him incessantly on the ten or so topics they expected to come up in the debate, compelling him to repeat his bullet points over and over again. Klain also presented Obama with his debate-on-a-page:

MUST REMEMBER

1. (Your) Speed Kills (Romney)

2. Upbeat and Positive in Tone

3. Passion for People and Plans

4. OTR [Off the Record] Mind-set—Have Fun

5. Strong Sentences to Start and End

6. Engage the Audience

7. Don’t Chase Rabbits

Resten är vad man säger historia. Obama vann de två nästkommande valdebatterna och behöll därmed ledningen valrörelsen igenom.

Heilemanns och Halperins nya bok Double Down: Game Change 2012 ger en intressant bild av presidenten och alla turerna under valkampanjen.

Här får man följa bl.a. Obamas kampanjteam som bestod av David Axelrod, huvudansvarig för att upprätthålla budskapsdisciplin; David Plouffe, valstrateg och rådgivare i Vita huset; Anita Dunn, tidigare Vita husets communications director; Joel Benenson, tidigare medarbetare hos Mario Cuomo; Jon Favreau, Obamas talskrive samt Ron Klain, ansvarig för Obamas debatträning.

Läs mer: Ovanstående bearbetning är från ett utdrag från boken som publicerats i tidskriften New York.

Tidskriftsomslag: New York, 11 november 2012.

Read Full Post »

RETORIK | Hur mycket trevlighet tål väljarna? Hur trevlig kan en politiker vara innan det slår över och uppfattas som ”creepy”?

Ytlig trevlighet

Det finns naturligtvis ingen gräns som går att objektivt fastställa när en politiker går över gränsen och börjar uppfattas som oseriös och ytlig.

Det gäller att ha tillräcklig fingertoppskänsla och inse att väljarna faktiskt drar slutsatser av ett beteende och de resultat en politiker levererar.

Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet, talar om att väljarna kan börja känna att ”trevligheten känns överdriven”.

I en intervju om personligheten som retoriskt grepp säger Sigrell följande:

Om någon är trevlig så har vi större lust att bli påverkade. Trevlighet underlättar att ta till sig budskap.

Det menar Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet.

Trovärdighet är ett centralt begrepp inom retoriken och därmed också för politiken och politiker. Professor Anders Sigrell har flera exempel från rikspolitiken där ”trevlighet” har fungerat stärkande för trovärdigheten.

Rätt och fel är inte det enda som avgör var sympatier hamnar. Att framstå som en lyssnande politiker verkar tilltalande.

[…]

Finns det något problematiskt i att försöka vinna röster genom att använda trevlighet som en medveten strategi?

– Det finns en insinuant ton i frågan. Som att medveten strategi skulle vara något försåtligt, till skillnad från att ”säga som det är”. Men om vi menar allvar med vårt tal om demokrati måste vi acceptera att de som får flest röster får bestämma. Och vi är mer benägna att rösta på en trevlig person.

Finns det ingen fara i att använda trevlighet som verktyg?

– Jo, om trevligheten känns överdriven så riskerar personen att uppfattas som oseriös.

Finns det någon risk att väljarna tröttnar på en trevlig personlighet? Vad är det i så fall som händer med oss?

Ja, det gör det. Det kan kännas som att ”nu är det samma sak igen”. Vi behöver förändring och förnyelse.

Fredrik Reinfeldt (M) och Maud Olofsson (C) kan här kanske ses som varandras motpoler i personlig utstrålning.

Reinfeldt ser alltid ut som om världens alla problem vilar på hans axlar. Olofsson däremot verkade alltid skratta och le oavsett om nyheterna var positiva eller negativa för Centerpartiet.

Med tanke på att tråkighet verkar vara ett svenskt politiskt särdrag ter sig Reinfeldts seriösa framtoning som mer naturlig i det långa loppet.

Man kan trots allt aldrig skratta bort problemen. Däremot kan man alltid vinna respekt för att man tar människor och problemen på allvar.

Men det garanterar naturligtvis inte att väljarna för eller senare ändå tröttnar om man inte ser några positiva resultat av den förda politiken.

Read Full Post »

ANNONS | Innan president Bill Clinton yttrade sitt berömda ”I didn’t inhale” gjorde Ronald Reagan reklam för cigarrer åt Cigar Institute of America,

Cigar Institute of America, Inc. -- Ronald Reagan

Vid bilden av Reagan är det tryckt ”Ronald Reagan. Starring in ‘Bedtime for Bonzo’. A Universal International Picture”.

Eftersom filmen hade premiär 1951 måste även annonsen vara från denna tid.

Bild: Cigar Institute of America, Inc. Hämtad från déjà vu Collectors. Se även Reagans reklam för Chesterfield cigaretter.

Read Full Post »

lo_landsorganisationenANALYS | Ett av de mer flagranta exemplen på hur LO anpassar sig till Socialdemokraterna kom i en intervju med deras förste vice ordförande.

Under intervjun i Dagens Nyheter förklarade Tobias Baudin att LO nu svängt när det gäller vinster i välfärdssektorn. Tydligen är LO nu positiva till vinster.

Så sent som vid LO-kongressen 2010 tog man beslut om att verka för en non-profitprincip inom välfärden. Det innebär att företag inte skulle kunna ta ut vinster i vård, skola och omsorg.

Det är svårt att se omsvängningen som något annat än en anpassning inför årets valrörelse. LO ställer in sig i partiledet och kör över medlemmarna.

Omsvängningen är förödande för bilden av LO som en självständig organisation och för medlemmarnas förtroende för Karl-Petter Thorwaldsson som ordförande.

Thorwaldsson vann mycket respekt för att han markerade en självständig linje gentemot partiet när han blev vald till ordförande 2012.

Detta tilltalade medlemmar som inte röstar på Socialdemokraterna. Men kanske främst sågs det som positivt av de medlemmar som tycker att LO generellt tar för stora hänsyn till Socialdemokraterna och till arbetsgivarna.

Detta förtroendekapital riskerar nu kastats överbord. Thorwaldsson och Baudin framstår nu mer som den typiske fackpampen som gör lite som man vill.

Dessutom kan man ifrågasätta om svängningen ens är nödvändig för en valseger. Tanken var säkert att man skulle underlätta samordningen av valarbetare och budskap inför valrörelsen.

Men man kan argumentera för att beslutet snarare har ökat förvirringen kring vad LO egentligen tycker. Dessutom kan det mycket väl gynna Vänsterpartiet och Alliansen mer än Socialdemokraterna.

Vänsterpartiet kan nu med all rätt hävda att man är det enda partiet som säjer nej till vinster i välfärden. Ett klart och tydligt budskap som är lätt att kommunicera och argumentera för.

Alliansen kan å andra sidan hävda att LO:s omsvängning bevisar att vinster i välfärden är en logisk utveckling av hur samhället har utvecklats. Man kan också nu peka på att Vänsterpartiet står isolerade med sitt ”extrema” politiska budskap.

Alliansen kan också – precis som med exemplet Socialdemokraterna och jobbskatteavdragen – hävda att hela det socialdemokratiska etablissemanget nu har accepterat regeringens politik.

Skall man utgå ifrån intervjun med Baudin kommer LO få problem med att förklara vad man egentligen kämpar för. Vad är budskapet?

”Varje skattekrona måste gå till det den är avsedd för. Vi har inte råd att skicka iväg det i vinster till företag. Vi måste kraftigt reglera den här branschen”, ansåg Baudin för ett år sedan.

Idag låter det så här:

– Vi har förflyttat debatten i svensk politik om välfärden och vinsterna. Men egentligen har ingenting hänt. Jag ser med oro på risken för att vi får ett lapptäcke av olika politiska förslag. Vi riskerar att få en rad populistiska utspel som inte förändrar någonting, säger Tobias Baudin.

[…]

– Vi är för vinst i välfärden och att också företagen måste få gå med vinst. Sedan vill vi att så mycket av vinsten som möjligt ska investeras tillbaka i verksamheten. Gärna i personalen via löneökningar, men också i kompetensutveckling.

Den viktigaste frågan för LO, och en av knäckfrågorna för näringslivet, är att facket vill att kommuner och landsting ska få större inflytande över vilka bolag som etablerar sig i välfärdssektorn. Den fria etableringsrätten i skolan beskriver Tobias Baudin som ”horribel”.

– Vårt förslag ligger fast i grunden, men självklart är vi öppna för att diskutera om man kan hitta andra modeller utifrån det, säger han.

LO är nu för vinster i välfärden samtidigt som deras tidigare förslag ”ligger fast i grunden”. Lägg sedan till att man är villiga att förhandla om allt.

Det är inte säkert att ett sådant luddigt budskap är det effektivaste verktyget om man vill mobilisera desillusionerade medlemmar inför valrörelsen.

Read Full Post »

Gráinne Maguire

I really fancy Ed Miliband. Mainly because he looks like David Miliband reflected in a spoon.                                  Gráinne Maguire

Bild: Gráinne Maguire. Citatet från Edinburgh festival: The 100 Best Jokes From This Year

Read Full Post »

POLITIK | I Malmö stad har man tagit fram en checklista för ”diskrimineringsfri kommunikation”.

Politiskt styrd kommunikation

Och varför inte? Vad kan vara mer trendigt och inne än just detta? Dessutom måste även kommunikatörer göra skäl för sin lön.

Men det behöver inte vara så oskyldigt som det låter.

Kommunikatörer i en stad arbetar alltid ytterst för den politiska majoriteten. Beslut i en stad eller i ett landsting är därför aldrig helt opolitiska. Det finns alltid en politisk agenda i botten.

Peter Herkel har för gratistidningen City (Malmöutgåvan) intervjuat Katja Ligneman som är den kommunikatör som tagit fram checklistan i staden.

Ni har som exempel att man hellre bör skriva att ”män tjänar 25 procent mer än kvinnor” istället för ”kvinnor tjänar 80 procent av vad män tjänar”. Vad är skillnaden?

– Det handlar inte om rätt eller fel utan om att skifta perspektiv, eftersom det oftast fokuseras på kvinnans lägre lön. Det signalerar att kvinnor är i underläge, och de hamnar i en offersituation. Vänder man på det till att mäns löner är högre väcker det frågan varför det är så.

Visst ger det ett annat perspektiv. Men det garanterar inte att fler kommer att ställa sig frågan varför män har högre lön.

Kvinnor blir inte mindre ”offer” för att man talar om att ”män tjänar 25 procent mer än kvinnor”.  Det är dessutom fullt möjligt att det ger motsatt effekt. Tjugofem procent låter ju trots allt mindre än 80 procent!

Och varför skulle det vara mer välkommet att kvinnor inte ses som ”offer” med tanke på att kvinnor faktiskt tjänar mindre än män?

Om man ser kvinnor som ”offer” skulle detta mycket väl kunna – ur ett kommunikativt perspektiv – underlätta för den som vill argumentera för att kvinnor bör få högre lön.

Kommer politiker och företag bli mer angelägna att höja kvinnors löner om kvinnor inte ses som lönemässigt diskriminerade?

Och inte att förglömma: Politiker kan ju faktiskt besluta om att höja lönerna för de kvinnodominerade jobben i den egna kommunen eller landstinget!

Om kommunikationen lyckas p.g.a. av att man ”skiftat perspektiv” slipper kommunen en pinsam debatt om varför man inte lever upp till det man säger sig förespråka, d.v.s. högre lön för kvinnodominerade yrken. (I Malmö styr t.ex. tre partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – som alla ansluter sig till feminismen.)

Ni tar även upp termen ”invandrartäta områden”. Varför är den problematisk?

– Jag säger inte att den behöver vara problematisk, men man bör fundera på vad olika begrepp signalerar, om de slår fast saker i samhället som inte är sanna – och hur de tas emot. Man kan ju vända på det och fundera på om vi skulle skriva ”svensktäta områden” för kvarter där etniska svenskar är i majoritet.

Visst kan det vara så.

Men det är inte helt okontroversiellt att en politiskt styrd verksamhet som Malmö stad (precis som alla andra kommuner och landsting) försöker flytta fokus bort ifrån de politiska problem som finns i dessa områden.

Anledningen till att man talar om ”invandrartäta områden” beror på att dessa områdena ofta har fler sociala och ekonomiska problem än andra områden i storstaden. Den gemensamma nämnaren är inte så sällan att de är just invandrartäta. 

Det är inte helt osannolikt att ständigt negativt fokus på en stads problemområden i media kan leda till färre företagsetableringar och att privatpersoner med god ekonomi väljer att bosätta sig på annan ort. 

Detta leder i sin tur till att staden går miste om nödvändiga skatteintäkter.

Politiskt styrd kommunikation handlar alltid om att välja perspektiv. Varför skulle en kommun då inte också föredra positiv PR framför negativ?

Det finns ingen neutralt, opolitiskt sätt att kommunicera en stads image. All kommunikation i en politisk styrd offentlig verksamhet är per definition politisk. Oavsett om man vill det eller ej.

Read Full Post »

Older Posts »