Kampanj: Jeremy Corbyn ny partiledare för Labour!

VAL | Labour har valt Jeremy Corbyn till ny partiledare. Politiskt kan detta liknas vid att Socialdemokraterna valt en H. C. Hermansson till partiledare.

Många gör sig lustiga över den freak show som brukar utspela sig hos republikanerna i USA innan man äntligen valt sin presidentkandidat.

Men medan Donald Trump fortfarande förväntas förlora mot någon mer seriös kandidat lyckades Corbyn vinna partiledarskapet i Labour.

Labour i Storbritannien har plötsligt blivit ett parti långt ut på vänsterkanten. Corbyn har mer gemensamt med Syriza i Grekland än med Tony Blair i New Labour.

Det är bara en tidsfråga innan Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet börjar referera till Corbyns politik för att kunna legitimera sin egen.

Det är uppenbart att Corbyn lyckas entusiasmera många, speciellt unga, vänsterväljare under sin kampanj.

Övriga kandidater framstod som ganska bleka i jämförelse. Dessutom föll övriga på eget grepp eftersom ingen ville hoppa av och öka chanserna för någon i mitten av den ideologiska vänsterskalan..

Corbyn var en tydlig vänsterkandidat medan Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall var bleka alternativ till höger om Corbyn.

Ingen av dessa tre kandidater lyckades någon gång under valkampanjen ta ledningen i någon opinionsmätning.

Och när ingen av dessa kandidater ville lämna fältet fritt för någon av de andra till höger om Corbyn kom medlemmarnas röster att fördelas på fyra istället på två. Vilket gynnade Corbyn.

Corbyn vann en övertygande seger med 60 procent av rösterna vilket tyder på att han kanske hade vunnit oavsett vad övriga kandidater gjort.

Gladast vid sidan om Corbyns anhängare är nog de konservativa som nu ser en stor möjlighet att vinna även nästa val.

Kanske t.o.m. det nästan utplånade Liberal Democrats har en chans att nu börja plocka hem en del mittenväljare från Labour.

Även om strategerna inom Conservative Party firar Corbyns seger med champagne är det många som oroar sig över att partiet riskerar att falla på eget grepp om man nu tar chansen att driva politiken alltför mycket åt höger.

En konservativ ledarsida i Storbritannien skrev redan i juli så här:

Jeremy Corbyn […]produced a brief economic pamphlet that breezily suggested the Government should raise another £120 billion a year in tax, increasing the overall tax burden by almost a fifth. The document aroused no obvious controversy in Labour circles, and Mr Corbyn’s bandwagon rolled on. Such is the current state of the Labour Party.

Instead, it fell to Tony Blair to warn against a return to the Left-wing tax-and-spend agenda that made Labour an unelectable anathema to British business for a generation. Whatever his numerous other flaws and failings, he was right.

The most striking thing about Mr Blair’s warning is that it falls to him to issue it. More than ten years since he last contested an election, he remains the party’s most eloquent advocate of a more sensible approach to business and wealth. Labour’s leftward drift began when he left office in 2007, and continues still.

Consider the conduct of the putative front-runners in the leadership race, Andy Burnham and Yvette Cooper. Both owe their careers to Mr Blair’s election victories, and are surely astute enough to see the sense in his words. Yet neither acts on it, each preferring to limp along in Mr Corbyn’s wake in the hope of being the second choice of his supporters. This is unedifying, to say the least.

At the general election, this newspaper recommended a Conservative government, since that was, and is, in the national interest. But Britain also needs a grown-up opposition prepared to debate the issues of the day, not a populist rabble interested only in echoing the wealth-hating delusions of the disaffected Left. It is quite possible to wish for a better Labour Party without wishing that party to be in power.

Instead of pandering to Mr Corbyn and his misguided supporters, those who aspire to be serious leaders of the Labour Party should confront him, reject his half-baked ideas and explain to those supporters that his path would lead the party to ruin. If that means some candidates dropping out of the race to offer Labour a single Stop Corbyn candidate, so be it.

If Mr Burnham and Ms Cooper are not prepared to take on Mr Corbyn, they do not deserve to lead their party, let alone the country. And if Labour does not resist the temptation to indulge in Mr Corbyn’s fantasy politics, it will deservedly pay a heavy price. Sow the wind, reap the whirlwind.

Läs mer: ”The five pillars of Jeremy Corbyn’s bid to run Britain” kartlägger bl.a. Jeremy Corbyns allierade. 

Bild: The Telegraph.

Read Full Post »

Analys: Opinionsmätningarnas olidliga lätthet!

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget. 

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

Politik: (MP) det extremaste partiet idag!

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

Politik: Labour på spaning efter arbetarklassen!

IMAGE | Precis som Socialdemokraterna har Labour problem med sin självbild. Man vill gärna tro att man är ett arbetarparti även om partiet styrs av karriärister.

Här i Sverige blir det tydligast vid första maj. Eller när man nostalgiskt talar om partiet under Olof Palmes tid.

Vid första maj försöker man intala både sig själva och andra att partiet och fackföreningsrörelsen står enade. Och att denna enighet beror på att man först och främst representerar arbetarklassen.

I realiteten har partiet professionaliserats precis som övriga partier. Idag befolkas Socialdemokraterna (och facket) av lika många karriärister som i andra partier. Den traditionella arbetaren får man leta efter.

Detta påverkar naturligtvis förutsättningarna under en valkampanj. Kan man inte mobilisera ”arbetarklassen” måste man kompensera detta på annat sätt.

Och ju färre engagerade arbetare på fältet desto viktigare blir det att partiet inte tappar fackens ekonomiska bidrag.

Även om det finns en koppling mellan Socialdemokraterna och facket så handlar det idag mer om en strategisk allians mellan olika organisationer och topparna i dessa.

Detta är naturligtvis inte riktigt det samma som att man har engagerade medlemmar. Lika lite kan man utgå ifrån att Moderaterna och deras medlemmar eller, ännu mindre, deras väljare har exakt samma intressen och önskemål.

Men för Socialdemokraterna blir kanske fantomkänslorna mer påtagliga om man inte riktigt lyckats ersätta bilden av sig själv med en lite mer realistisk och verklighetsförankrad.

Dan Hodger skrev i Total Politics om den inte helt friktionsfria relationen i Storbritannien.

The Labour Party is too elitist. Its leadership is drawn from a narrow clique of Oxbridge graduates and former special advisers. It has lost touch with its working-class base.

[…]

In the 1980s, Thatcher grabbed hold of Labour’s working class vote – some would say by the throat. In the 1990s, Tony Blair walked away from it.

“Our base has nowhere to go,” one Downing Street adviser told me mid-way through Blair’s first term. Actually, they did, but it took them the best part of a decade to get there. And the Labour Party has still not reached a consensus on how to get them back.

Part of the problem is that Labour is trying to reconnect with a social demographic that only exists conceptually. The definition ‘working class’ is now meaningless in political terms. Society is simply too diverse.

[…]

On one level Labour already knows this. The Mosaic demographic database used by the party for campaigning contains 155 ‘person types’ that are aggregated into 67 household types. The days of saying, ‘If we get the C2s the election’s in the bag’ are over. Britain’s political parties now have to find strategies for targeting ‘worn-out workers’, ‘brownfield pioneers’ and ‘stressed borrowers’.

This is not to say that there aren’t large swathes of the electorate that respond to common themes. There are. But this is where Labour runs into another problem. In many key areas, the party’s direction of political travel is taking it away from, not towards, its traditional base.

Partly this is as a result of Ed Miliband’s strategy of attempting to offer a ride to disaffected Liberal Democrats, while simultaneously tossing the baggage of Blairism out the back window. But it is also because, while Labour loves paying homage to the working class, it frequently runs scared when faced with the ‘small c’ conservatism prevalent within many working-class communities. On Europe, crime, welfare reform, the economy and immigration, Labour’s embrace of its working base has all too often turned into a curt nod and a fumbled attempt to change the conversation to cuts in manufacturing or the health service.

Med andra ord inte så stor skillnad med hur det är här.

Bild: Arbetare på Bruket – 75-års jubileum. Foto av Oscar Färdig.

Read Full Post »

Politisk kommunikation: Att sälja in ett budskap!

VAL 2015 | Få valaffischer är så välkända att alla förstår poängen även om man bara anspelar på originalet.

En sådan affisch är reklambyrån Saatchi & Saatchis ”Labour isn’t working” för Conservative Party.

Affischen togs fram inför det väntade valet på hösten 1978. Premiärminister James Callaghan valde dock att utlyste val först våren 1979 vilket var anledningen till att det var först då som affischen blev, i olika format, riksbekant.

Den version som var mest använd, och som sågs av flest människor, var varianten ”Labour still isn’t working”. Den togs fram för att man skulle kunna upprätthålla effekten och slagkraften från den första versionen.

Det närmaste vi i Sverige kommer en lika känd valaffisch är antagligen Socialdemokraternas ”Gärna medalj men först rejäl pension” från 1958.

Men frågan är om det skulle fungera att använda den på framsidan av en tidning, ungefär som The Spectator har gjort här ovan.

Åtföljande artikel i tidskriften har vinklingen att David Camerons koalitionsregering har fått jobbsiffrorna att vända inför årets val. Mot alla odds.

Frågan är bara om det inte redan är försent. Regeringen har av någon anledning inte velat sälja in det positiva budskapet.

Fraser Nelson skriver att regeringens strategi snarare har har varit att Storbritannien fortfarande inte återhämtat sig. Antagligen bl.a. att man inte vill att väljarnas förväntningarna inte skall vara för högt ställda. Ett föga inspirerande valbudskap.

Frågan är om man nu hinner ändra budskapet och använda regeringens framgångar i den stundande valkampanjen.

There are 30.9 million of us in work, the most ever. That’s an employment ratio of 73.3 per cent, the highest in history. Employment is up by 1.7 million since Cameron took power and 1.5 million of these jobs are full-time. The number on Jobseekers Allowance fell by 30 per cent last year alone and the youth claimant count stands at its lowest since the 1970s. Birmingham added more jobs to its economy last year than the whole of France; Britain is adding more than the rest of Europe. David Cameron can take credit for creating more jobs than any first-term prime minister in postwar history.

[…]

Last month, Iain Duncan Smith briefed the House of Lords on all the progress and was given a standing ovation. And a few awkward questions. ‘This was all new to us and we’re Tory peers,’ said one present. ‘We wanted to know: why isn’t the party talking about this?’ Ministers are being asked to behave like pull-string dolls, repeating the nebulous phrase ‘long-term economic plan’ when asked a question about sport. It sounds like spin. The irony is that it conceals a genuine achievement of radical Conservatism.

[…]

To left-wing economists, the sight of a jobs boom taking root in austerity Britain is like watching an orchard spring from the desert. Isn’t the Chancellor halfway through an austerity drive? Shouldn’t Britain be shivering under a cloud of gloom? The prevailing orthodoxy was so strong that even the Tories seem to half believe it — and have stuck to their uninspiring script. Osborne hoped vaguely that an economic recovery would speak for itself. As Sir John Major found out, this does not happen: in economics, as in politics, every step needs to be explained.

Risken är att det blir den konservativt ledda regeringen som väljarna den här gången uppfattar ”isn’t working”.

Tidskriftsomslag: The Spectator den 21 mars 2015.

Read Full Post »

Image: En (S)-rörelse med dåligt självförtroende!

ANALYS | Det är mycket självrannsakan och ångest inom den socialdemokratiska rörelsen. Ingen verkar nöjd med partiets utveckling.

Rörelsen lider av ett permanent tillstånd av mindervärdeskomplex. Och det finns inte mycket som tyder på att valsegern kommer att ändra på detta. Inte ens om partiet sluppit turerna kring budget och extraval.

Den av Hjalmar Branting grundade socialdemokratisk idé- och debattidskriften Tiden tog förra året tempen på Socialdemokraterna.

Bland annat tittade Felix Antman Debels, tidskriftens redaktör, lite närmare på partigrannarna i Danmark och Norge.

Utvecklingen i Norge framstår som lite av en karbonkopia av hur situationen har utvecklat sig i Sverige. Vilket knappast kommer att minska oron här hemma.

I Norge tog Arbeiderpartiet steget in i en koalitionsregering redan för nio år sedan då partiet efter valet 2005 bildade en koalitionsregering med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Steget mot en koalitionsregering började efter att Arbeiderpartiet förlorat valet 2001 med råge efter att mellan 2000 och 2001 lett en svag minoritetsregering under Jens Stoltenbergs ledning. Enligt den norska professorn i statsvetenskap Bernt Aardal ledde valförlusten till att Arbeiderpartiet, under stor inflytande från norska LO inledde en process av självrannsakan.

[…]

Men anledningarna till att Arbeiderpartiet valde att gå in i en koalitionsregering måste enligt Bernt Aardal sökas tidigare än perioden efter 2001. Samma slutsats har statsvetaren Knut Heidar. Han menar att den största förklaringen till att en majoritetskoalition bildades var erfarenheterna från det norska 1990-talet. Då hade det norska stortinget ett stort inflytande över regeringens politik, en period som i efterhand fått namnet ”Stortingsstyret”. Efter det fanns helt enkelt en uttalad efterfrågan på en majoritetsregering som mer kraftfullt skulle kunna styra landet.

– Paradoxalt nog finns i dag dock den omvända diskussionen då flera menar att majoritetsregeringarna i stället har inneburit ett demokratiskt underskott, fortsätter Knut Heidar. För norsk socialdemokrati var steget in i en koalition alltså av nöden tvunget, liksom nu för den svenska socialdemokratin. Men hur har detta skifte påverkat norsk politik? Bernt Aardal menar att höger-vänsterdimensionen har blivit mer påtaglig och att det politiska systemet har polariserats:

– I Norge har vi fått en situation där vi nästan har tre och en halvt partier. Ett högerparti som agerar tillsammans med Fremskrittspartiet, ett vänsterparti i Socialdemokraterna och ett antal små centerpartier som ligger och skvalpar precis på spärren, menar Bernt Aardal.

Slutsatsen att höger-vänsterskalan stärkts i norsk politik delar Knut Heidar men han menar att det mer har att göra med att eu-frågan, som under lång tid skar rakt genom blocken, nu inte längre finns på dagordningen. Oberoende av vilket så har den tydligare blockpolitiken inneburit att partierna i centrum kraftigt försvagats.

Hur har då Arbeiderpartiet påverkats? Delvis har partiets processer blivit öppnare. Statsvetaren Ovind Bratberg menar att Arbeiderpartiet blev mer ödmjukt och samarbetsorienterat. En stor förändring för de norska Socialdemokraterna:

– Bara tanken på att koordinera politik var en stor omställning för Arbeiderpartiet, menar Bratberg.

Det är inte längre så att man kan komma med ett färdigt program och sedan genomföra det. Regeringspolitiken behövde koordineras och förhandlas fram. Vilket också har fått som konsekvens att Arbeiderapartiet blivit mer toppstyrt. Öppenhet mot andra partier har växt men med konsekvensen att politiken utvecklas bakom lyckta dörrar. Koalitionsregerandet har också fått konsekvenser för socialdemokratins innovationskraft:

– Den rödgröna majoritetsregeringen förde mycket gott med sig. Men det fanns självklart också problem. Både vad gällde att tänka nytt men också för gräsrotsengagemanget och partidemokratin, säger Bratberg.

Tänka nytt och samtidigt få med sig kärnväljarna är den stora frågan för alla partier. Ingen tycks ha hittat den magiska formeln. Se bara på hur nära Centerpartiet var att utplåna sig själva med sitt förslag till ideologiskt idéprogram.

Hur socialdemokraterna kommer att reagera över att partiet nu under fyra månader tvingas regera med Alliansens budget lär vi snart få se.

Stefan Löfven kommer kanske själv att se det som en blessing in disguise. Han kommer säkert att mjölka situationen maximalt till sin egen fördel.

Allt som under 2015-2016 inte går regeringens väg kommer han han nu skylla på att han har varit tvungen att förhålla sig till en budget han inte bett om.

Han kan också se det som en möjlighet att rusta inför sin egen vårbudget i april. Detta även om ingen gick på Magdalena Anderssons tal om att ”ladan är helt tom”. Löfven kommer säkert att hävda att Alliansbudgeten var en sparbudget och att det nu finns större möjligheter att satsa rejält framöver.

Men detta kommer knappast göra rörelsen bättre till mods.

En rörelse med dåligt självförtroende kommer att fortsätta att våndas över att samhällets förändrats, att partiet inte når samma siffror som förr och att man fått konkurrens från både Allianspartierna och Sverigedemokraterna om väljarna.

Tidskriftsomslag: Tiden nummer 3, 2014.

Read Full Post »

Image: Stefan Löfven vann politiskt ”chicken race”!

POLITIK | Man kunde ana en attitydförändring hos Stefan Löfven redan innan decemberuppgörelsen med Alliansen var klar.

Istället för att straffa Socialdemokraterna för att man inte lyckades förhandla fram en budget med Alliansen belönade väljarna istället Löfven enligt de opinionsundersökningar som gjordes redan innan decemberuppgörelsen.

Tydligen gick det hem hos väljarna att statsministern flaggade upp för extraval och slutade flörta med Alliansen.

Löfven började t.o.m. låta konfrontativ i tonen gentemot Alliansen. Hans nya ”no more mr Nice Guy”-stil gick tydligen hem hos väljarna.

Detta kan uppfattas som lite överraskande med tanke på Löfvens något förvirrande syn på den egna rödgröna budgeten i efterdyningarna av voteringen i riksdagen.

”Nu har vi den här budgeten och det är den vi går till val på”, hette det i början av december. Några dagar senare var samma rödgröna budget ”överspelad”. Men sedan tillkännagavs att det var just den budgeten man tänkte gå till val på tillsammans med Miljöpartiet.

Trots detta skedde en framryckning för Socialdemokraterna i opinionsmätningarna. Löfven fick t.o.m. de högsta förtroendesiffrorna bland väljarna.

Mycket tyder på att Alliansen inte gick med på decemberuppgörelsen av altruistiska motiv p.g.a. det parlamentariska läget eller ens för att man ville stoppa Sverigedemokraternas dominans.

Snarare verkar det som om Alliansen tappat tron på sin egen förmåga att driva en framgångsrik valrörelse som skulle kunna leda till valseger.

Många – inte minst småpartierna – ville slippa ett extraval de knappast hade råd, ork eller vilja att genomföra.

Och med inte alltför imponerande opinionssiffror för Moderaterna var intresset för en uppgörelse säkert ganska brett inom Alliansen.

I detta chicken race kring nyvalet vann Löfven en övertygande seger över Alliansen. Oppositionen slapp nyval men kommer att börja 2015 som klart försvagade i väljarnas ögon.

Read Full Post »

Politik: Dålig omvärldsanalys fällde budgeten!

NYVAL 2015 | Debatten kring regeringens budgetfiasko har präglats av en lång rad märkliga försök att förklara bort Stefan Löfvens misslyckande.

Mycket har prägeln av efterhandskonstruktioner som bottnar i bristande omvärldsanalys från regeringens sida.

Fokus sammanfattade t.ex. händelserna så här:

Det var väl känt att Jimmie Åkesson prioriterade att växa, och för att växa behövde partiet normaliseras. Han hade direkt efter valet sagt att sverigedemokraterna skulle ta hänsyn till vilket budgetalternativ som var »minst skadligt«. Om alla sakfrågor vägde lika tungt skulle en ren kalkyl rimligen leda till att man släppte fram regeringens budget.

Det var ju dessutom praxis att rösta på sin egen budget, därefter lägga ner rösterna.

Sedan kom sjukskrivningen. Mattias Karlsson hoppade in som vikarierande partiledare och plötsligt var invandringskostnaderna den enda fråga som spelade roll igen.

Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt bytte ut sin profilbild mot en ”Game of Thrones”-karaktär med sitt eget huvud inklippt, ackompanjerat av texten: ”Budget is coming.” Och man förstod att det inte var regeringen som satte dagordningen.

Sverigedemokraterna var beredda att fälla regeringen.

Alliansen vägrade vika från sin linje.

Stefan Löfven var körd.

Detta verkar vara en ganska vanlig uppfattning om händelseförloppet bland både partistrateger och politiska journalister efter budgetomröstningen.

Ingen tycks ha ifrågasatt varför man antog att Sverigedemokraterna skulle agera som alla andra partier (och bara rösta på sin egen budget) när man – bland journalister och politiker – trummat in bilden av att Sverigedemokraterna inte är som alla andra partier.

Detta verkar vara ett klassiskt exempel på att ”thinking inside the box”. Ett kardinalfel i omvärldsanalys.

Hade man istället försökt sätta sig in i hur sverigedemokraterna själva kan tänkas ha uppfattat situationen hade budgetomröstningen kanske inte kommit som en överraskning.

Kontroversen mellan regeringen och Sverigedemokraterna inför budgetomröstningen hade karaktären av ett ”chicken race”. Ett ”chicken race” som Stefan Löfven förlorade.

Det underlättade inte för Löfven att han försökte få med partierna från Alliansen på en budget som regeringen redan förhandlat med Vänsterpartiet.

Detta innebar att regeringen i realiteten bara hade möjlighet att få majoritet om man förhandlade med Sverigedemokraterna. Det slutade med att Sverigedemokraterna i realiteten var det enda partiet som verkligen ville förhandla med Löfven.

Efterspelet till budgetomröstningen har visat att politiker och journalister fortsätter med illa underbyggda antaganden som inte har någon förankring i verkligheten.

1. Varför skulle Sverigedemokraterna hjälpa regeringen få igenom sin budget när man inte fått möjlighet att sitta ner med Socialdemokraterna och förhandla om en eventuell budgetkompromiss?

Stefan Löfven har hela tiden förklarat bort sin oförmåga att skapa majoritet för regeringens budget med att det inte funnits någon inom Alliansen att förhandla med.

Men exakt samma argument skulle sverigedemokraterna kunna använda för att försvara sitt agerande. Varför skulle partiet vilja belöna en regering som inte ens vill tala med dem?

2. Och varför skulle Sverigedemokraterna ”följa praxis” när Socialdemokraterna – tillsammans med Sverigedemokraterna! – tidigare brutit mot just praxis?

Bryter man en gång mot praxis finns det i realiteten inte längre någon praxis.

3. Varför skulle Sverigedemokraterna inte ta chansen att förvandla nyvalet till en ”folkomröstning” om integrations- och invandringspolitiken – deras främsta fråga?

Det är inte konstigare att Sverigedemokraterna vill göra valet till en ”folkomröstning” än att Folkpartiet i två val i rad har hängt upp hela sin valrörelse på skolfrågan.

Alla partier vill få maximalt utrymme för sina hjärtefrågor. Och det parti som kan göra sin främsta hjärtefråga till valets huvudfråga är bra dumma om de inte tar chansen när möjligheten ges.

4. Är det verkligen rimligt att anta att Mattias Karlsson, och övriga i partitoppen, inte skulle förankra sina beslut hos Jimmie Åkesson?

Mycket av diskussionen efter omröstningen har handlat om att Mattias Karlsson på ett kuppartat sätt återigen har förvandlat Sverigedemokraterna till ett enfrågeparti.

Men detta verkar mest vara en efterhandskonstruktion, framförallt från de rödgrönas sida. På så sätt slipper man ta skulden för att man inte varit tillräckligt noggranna i sina analyser om hur Sverigedemokraterna skulle kunna tänkas agera inför budgetomröstningen.

Varför skull Karlsson, som tillhör partiets innersta krets och som dessutom varit med och utformat partiets långsiktiga strategi, medvetet vilja förvandla partiet till ett enfrågeparti?

Talet om att Karlsson vill göra om partiet verkar mest handla om övriga partiers krishantering efter budgetfiaskot och ett försök att lägga upp strategin inför valet.

Man vill självklart skapa en bild av att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti i valrörelsen. Detta skulle avsevärt underlätta för övriga partier att underminera förtroendet för Sverigedemokraterna bland deras väljare.

Tidskriftsomslag: Fokus, 5-11 december 2014.

Read Full Post »

Analys: Vem vinner? Och vem förlorar på nyval?

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

Politik: Stefan Löfven utan färdriktning!

VÄGVAL | Det måste vara svårt även för den mest inbitne socialdemokrat att vara imponerad av regeringen.  Allt emellanåt verkar den knappt ha styrfart.

Björn Elmbrant, författare till bl.a. en Olof Palme-biografi och tidigare ledarskribenten på socialdemokratiska Nya Norrland, är inne på samma linje i en krönika i Kommunalarbetaren.

Minoritetsregeringar och koalitioner kräver pragmatiker. Vad kan vi jämka och släppa på? Går det att byta äpplen mot päron? Vad kan vi absolut inte rubba på?

Groucho Marx sa en gång: ”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra”. Visst kan man skämta om slappa kompromisser. Men så behöver det inte vara.

Jag lärde mig för länge sedan av Socialdemokraternas dåvarande partisekreterare Sten Andersson den gyllene regeln i politiken: Man ska vara trolös om medlen, men trofast mot målen.

Men då måste det finnas en tydlig färdriktning. Om målen är synliga för alla, är det också lättare för den enskilde att tolerera avvikelser, att man ibland måste ta ett steg tillbaka för att kunna ta två steg framåt.

I medierna prickas de nu av, ett efter ett, uppfyllda vallöften och vad som beskrivs som svek.

Men vilken är färdriktningen?

Read Full Post »