Politisk kommunikation: Otydlig som en vänsterpartist!

SWEXIT | Den som följde den svenska debatten kring Brexit lade säkert märke till att Jonas Sjöstedt syntes mer än vanligt i media.

Men vad ville Sjöstedt med alla sina framträdanden? Det är inte säkert att någon riktigt uppfattade något tydligt budskap.

Vänsterpartiet verkar inte riktigt veta vilken fot man skall stå på när det gäller frågan om en eventuell svensk folkomröstning om EU-medlemskapet.

Men läser man mellan raderna kan man ana att partiet skulle välkomna en folkomröstning. Men tydligen vågar man inte säga detta rent ut. Därav deras minst sagt vaga budskap.

Troligtvis är man rädd att äventyra Vänsterpartiets strategi att alltid försöka framstå som ”statsmannamässig”. Detta kräver att man inte uppfattas som ett ytterlighetsparti i viktiga frågor.

När Vänsterpartiet inte fick ingå i den rödgröna koalitionen var Sjöstedts upprördhet påtaglig. Men istället för att dra maximal nytta av sin oppositionsroll har partiet valt att fortsätta på den inslagna vägen.

En annan orsak till att man inte vågar ta ordet folkomröstning i sin mun är att man då skulle hamna på samma sida som Sverigedemokraterna i frågan. Därav deras något krystade resonemang kring Brexit och dess konsekvenser för Sverige.

Så här lät t.ex. Sjöstedt i Svenska Dagbladet inför folkomröstningen i Storbritannien:

Den brittiska kritiken mot EU har flera ansikten. Kritik mot EU-medlemskapet finns från både höger och vänster. Men en påfallande högljudd del av den brittiska EU-kritiken präglas av nationalism, traditionell högerpolitik och ibland ren främlingsfientlighet. Det är en form av EU-kritik som vi känner oss främmande inför. Vi kommer därför inte att stödja någon sådan brittisk nej-kampanj. Vår EU-kritik handlar om folkstyre, självbestämmanderätt och demokrati.

[…]

Om Storbritannien väljer att lämna EU bör de erbjudas ett nära samarbete med ett nytt avtal med EU. Ett avtal som kan ersätta dagens EES-avtal och i vilket även Norge kan ingå. Ett sådant avtal ska garantera fri varuhandel utan tullar och personers fria rörlighet. Samtidigt måste maktförhållandena i ett sådant avtal ändras så att de inte ensidigt bygger på att samtliga länder ska tillämpa EU-rätten. För att vara hållbart på sikt bör avtalet vara ett avtal mellan jämbördiga parter när gemensamma regler utformas.

Ett sådant nytt avtal skulle göra ett brittiskt utträde ur EU mindre dramatiskt och kunna vara grunden för ett gott framtida samarbete mellan våra länder. Ett brittiskt utträde ur EU skulle säkerligen starta en debatt om fortsatt EU-medlemskap i Sverige och andra EU-länder. Ett bra samarbetsavtal skulle vara ett bra alternativ om/när Sverige eller andra länder i framtiden väljer att lämna EU.

Detta låter som Sjöstedt både vill ha kakan och äta den.

Rivalen Kommunistiska Partiet har satt fingret på Vänsterpartiets ömma punkt. Så här skrev Jenny Tedjeza, chefredaktören på partitidningen Proletären, om partiets inställning:

Vänsterpartiet har, för att behålla sin parlamentariska ställning, stegvis tonat ner kravet på ett EU-utträde och därmed lämnat öppet fält för högerpopulistiska och nationalistiska strömningar att ta över. För att sedan använda den yttersta högerns EU-motstånd som en förevändning för att i praktiken helt överge kravet på utträde.

När det nu visar sig att Storbritannien är EU-kedjans svagaste länk och Brexit-anhängarna ser ut att kunna vinna torsdagens folkomröstning vägrar därför Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt att ta ställning, just med hänvisning till de nationalistiska, främlingsfientliga och konservativa elementen i Brexit-kampanjen.

Istället bekänner sig Vänsterpartiet idag till den diffusa EU-kritik som bygger på föreställningen att unionen kan göras mer progressiv inifrån.

Klockrent.

Sjöstedt skulle aldrig erkänna det men Vänsterpartiets strategi hamnar bra nära premiärminister David Camerons inför folkomröstningen.

Så här skrev tidskriften The Spectator i en kritisk ledare efter Brexitvalet:

His strategy of holding a renegotiation of Britain’s terms of membership with the EU, followed by an in-out referendum, was logical.

[…]

The fault with Cameron’s strategy is that it was based on a false premise: that the EU is open to reform. It is not and never will be. The louder the voices for reform, the more its unelected leaders retreat into their siege positions. The threat of a British referendum was supposed to jolt them into the realisation that their dream of a pan-European pseudo-state is less and less shared by the public. But instead of sending scouts to hear what the people wanted, they stayed up on the ramparts and boiled the oil ready to pour on the mob.

Detta vet även Jonas Sjöstedt. Trots detta har han valt att låta mer som David Cameron än EU-motståndarna på den svenska vänsterkanten, inklusive de som finns inom det egna partiet.

Expressen ställde en direkt fråga till honom efter valet i Storbritannien. Sjöstedts lät återigen som den konservative premiärministern innan han tvingades gå med på en folkomröstning om EU.

– Det kan komma ett läge då vi tar upp frågan om folkomröstning om ett utträde i Sverige, säger han.

[…]

Vänsterpartiet var det enda av riksdagspartierna som inte ville ta ställning inför omröstningen. När beskedet om brexit kom på midsommaraftons morgon meddelade V-ledaren att han vill omförhandla det svenska medlemskapet.

Men du sträcker dig inte så långt som att du vill ha ett swexit?

– Det kan komma ett läge då vi tar upp frågan om folkomröstning om ett utträde i Sverige. Men då vill vi först veta vad som är förutsättningarna för ett omförhandlat medlemskap.

Detta är tydligen Vänsterpartiets försök att triangulera. Men vaghet i stora avgörande frågor brukar inte belönas av väljarna. Vi får se om det lyckas för Sjöstedt.

Bild: Anna-Karin Nilsson / Anna-Karin Nilsson Expressen.

Read Full Post »

Kampanj: Jeremy Corbyn ny partiledare för Labour!

VAL | Labour har valt Jeremy Corbyn till ny partiledare. Politiskt kan detta liknas vid att Socialdemokraterna valt en H. C. Hermansson till partiledare.

Många gör sig lustiga över den freak show som brukar utspela sig hos republikanerna i USA innan man äntligen valt sin presidentkandidat.

Men medan Donald Trump fortfarande förväntas förlora mot någon mer seriös kandidat lyckades Corbyn vinna partiledarskapet i Labour.

Labour i Storbritannien har plötsligt blivit ett parti långt ut på vänsterkanten. Corbyn har mer gemensamt med Syriza i Grekland än med Tony Blair i New Labour.

Det är bara en tidsfråga innan Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet börjar referera till Corbyns politik för att kunna legitimera sin egen.

Det är uppenbart att Corbyn lyckas entusiasmera många, speciellt unga, vänsterväljare under sin kampanj.

Övriga kandidater framstod som ganska bleka i jämförelse. Dessutom föll övriga på eget grepp eftersom ingen ville hoppa av och öka chanserna för någon i mitten av den ideologiska vänsterskalan..

Corbyn var en tydlig vänsterkandidat medan Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall var bleka alternativ till höger om Corbyn.

Ingen av dessa tre kandidater lyckades någon gång under valkampanjen ta ledningen i någon opinionsmätning.

Och när ingen av dessa kandidater ville lämna fältet fritt för någon av de andra till höger om Corbyn kom medlemmarnas röster att fördelas på fyra istället på två. Vilket gynnade Corbyn.

Corbyn vann en övertygande seger med 60 procent av rösterna vilket tyder på att han kanske hade vunnit oavsett vad övriga kandidater gjort.

Gladast vid sidan om Corbyns anhängare är nog de konservativa som nu ser en stor möjlighet att vinna även nästa val.

Kanske t.o.m. det nästan utplånade Liberal Democrats har en chans att nu börja plocka hem en del mittenväljare från Labour.

Även om strategerna inom Conservative Party firar Corbyns seger med champagne är det många som oroar sig över att partiet riskerar att falla på eget grepp om man nu tar chansen att driva politiken alltför mycket åt höger.

En konservativ ledarsida i Storbritannien skrev redan i juli så här:

Jeremy Corbyn […]produced a brief economic pamphlet that breezily suggested the Government should raise another £120 billion a year in tax, increasing the overall tax burden by almost a fifth. The document aroused no obvious controversy in Labour circles, and Mr Corbyn’s bandwagon rolled on. Such is the current state of the Labour Party.

Instead, it fell to Tony Blair to warn against a return to the Left-wing tax-and-spend agenda that made Labour an unelectable anathema to British business for a generation. Whatever his numerous other flaws and failings, he was right.

The most striking thing about Mr Blair’s warning is that it falls to him to issue it. More than ten years since he last contested an election, he remains the party’s most eloquent advocate of a more sensible approach to business and wealth. Labour’s leftward drift began when he left office in 2007, and continues still.

Consider the conduct of the putative front-runners in the leadership race, Andy Burnham and Yvette Cooper. Both owe their careers to Mr Blair’s election victories, and are surely astute enough to see the sense in his words. Yet neither acts on it, each preferring to limp along in Mr Corbyn’s wake in the hope of being the second choice of his supporters. This is unedifying, to say the least.

At the general election, this newspaper recommended a Conservative government, since that was, and is, in the national interest. But Britain also needs a grown-up opposition prepared to debate the issues of the day, not a populist rabble interested only in echoing the wealth-hating delusions of the disaffected Left. It is quite possible to wish for a better Labour Party without wishing that party to be in power.

Instead of pandering to Mr Corbyn and his misguided supporters, those who aspire to be serious leaders of the Labour Party should confront him, reject his half-baked ideas and explain to those supporters that his path would lead the party to ruin. If that means some candidates dropping out of the race to offer Labour a single Stop Corbyn candidate, so be it.

If Mr Burnham and Ms Cooper are not prepared to take on Mr Corbyn, they do not deserve to lead their party, let alone the country. And if Labour does not resist the temptation to indulge in Mr Corbyn’s fantasy politics, it will deservedly pay a heavy price. Sow the wind, reap the whirlwind.

Läs mer: ”The five pillars of Jeremy Corbyn’s bid to run Britain” kartlägger bl.a. Jeremy Corbyns allierade. 

Bild: The Telegraph.

Read Full Post »

Analys: Vem vinner? Och vem förlorar på nyval?

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

Politisk reklam: (V) stryker medhårs!

VAL 2014 | Vänsterpartiets valaffisch, med toppkandidaten inför EU-valet, är så traditionell den bara kan bli.

Denna affisch består av en slogan och en bild på partiets toppkandidat Malin Björk och Jonas Sjöstedt. Båda ler rakt in i kameran. Mer förutsägbart än så kan det inte bli.

För att ingen skall missa huvudbudskapet ”Inte till salu” upprepar man det en extra gång för säkerhets skull; ”Välfärden är inte till salu”.

Antagligen är det ren slentrian att Vänsterpartiet inte satsar på en lite mer visuellt djärv lösning. Men om det finns en baktanke så handlar det kanske om att man vill uppfattas som ett tryggt och seriöst, och därmed mer statsmannamässigt, parti.

Under Sjöstedts partiledarskap har man arbetat hårt med att ändra på bilden av Vänsterpartiet som ett populistiskt och ekonomiskt oansvarigt parti.

Sannolikt kommer vi därför att få se fler av den här typen av valaffischer inför valet i september.

Se mer: Vänsterpartiets övriga valaffischer i Europaparlamentsvalet. 

Read Full Post »

Politik: Ultimatum från (V) hjälper Alliansen!

STRATEGI | Många gånger är det media som omformulerar vad politiker har sagt. Detta görs många gånger utan att politikerna blir allt för upprörda.

Många politiker föredrar nämligen att vara lite otydliga för att kunna ändra sig om det skulle behövas. Det är alltid bra att kunna skylla på att det bara är journalisterna som övertolkat vad de tidigare har sagt.

Men ingen kan idag påstå att Vänsterpartiet är otydliga med vad de tycker om vinster i välfärden.

Man har ställt ett tydligt ultimatum om att man inte kan sitta i en regering som ställer upp på vinster i välfärden.

”Vill man stoppa vinstjakten finns det bara V att rösta på”, säger Jonas Sjöstedt (V).

Men vad som är bra för Vänsterpartiet kan också vara bra för Alliansen. Risken för de rödgröna är att Alliansen nu lyckas slå in en kil mellan de rödgröna partierna.

I en intervju i Sydsvenskan svarade Jonas Sjöstedt på frågan om ultimatum.

Löfven tog hård strid på S-kongressen – är det realistiskt att tro att han skulle ge efter och låta din linje bli rödgrön politik?

– Ja, jag tror att Socialdemokraterna sakta rör sig åt vårt håll. Miljöpartiet har svängt tydligt åt vårt håll. Och LO ligger nära oss.

– Jag inser att Vänsterpartiet som ett litet parti i en rödgrön regering måste kompromissa om väldigt mycket. Skatter. Försvaret. Men i vår viktigaste profilfråga backar vi inte. Den ska vi ha igenom.

Är det ett ultimatum för att sitta i en rödgrön regering?

– Ja. Socialdemokraternas nuvarande politik för vinst i välfärd är inte bra nog. Vi kan inte sitta i en regering med den.

Vad som är konstigt är att Alliansen inte har utnyttjat denna tydlighet för att underminera förtroendet för Stefan Löfven.

I realiteten innebär Sjöstedts ultimatum att antigen Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet måste svika sina väljare i en av valets viktigaste frågor om det skall kunna bildas en rödgrön majoritetsregering.

Att visa på den gigantiska avgrunden mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet när det gäller vinster i välfärden borde vara det bästa sättet att kommunicera att det idag inte finns ett realistiskt rödgrönt alternativ till de fyra regeringspartierna.

Att man inte använt sig av det vapen som Vänsterpartiet lagt i deras hand visar kanske bara hur trögfotade man är på Alliansens kampanjhögkvarter.

Read Full Post »

Strategi: (V) vill se offentliga välfärdsmonopol!

ANALYS | På Vänsterpartiets kongress antog man en strategi för valet.

Nej till vinster i välfärden samt trygga anställningar blir det centrala budskapet i valrörelsen.

Partiet sammanfattade strategin på bl.a. följande sätt:

Den röda tråden i valstrategin är en politik grundad i solidaritet istället för girighet. Det kommande valet kommer att innehålla tydliga alternativ för Sveriges framtid. Vinstslöseriet i välfärden kommer att blir den viktigaste frågan i valet för Vänsterpartiet.

[…]

Vi är medvetna om att allting inte går att göra under en mandatperiod, därför avgränsar vi tydligt våra ambitioner inför väljarna. Vi kommer, till skillnad från regeringen Reinfeldt, inte att gå till val med luddiga formuleringar, och sedan genomföra en politik som människor inte känner igen. När Vänsterpartiet styr kan människor lita på att det vi säger ska göras, också blir genomfört.

Den borgerliga politiken har lett till allt fler osäkra anställningar som i sin tur innebär ökad stress och dåliga möjligheter för allt för människor att planera för sin framtid.

[…]

Vänsterpartiet vill satsa på trygga jobb. Vi vill förstärka anställningstryggheten. Vi vill att a-kassan och sjukförsäkringen återupprättas för en verklig trygghet åt människor – vi kan alla drabbas av motgångar i livet. Vi vill ha fler jobb inom skola, vård och omsorg istället för sänkt skatt för de rika.

Samtidigt är det uppenbart att Jonas Sjöstedt och partiledningen är rädda för att motståndarna skall lyckas måla in dem i ett hörn.

Att säga nej till alla alternativ vid sidan om den vård och omsorg som ges av kommuner och landsting skulle lätt få partiet att framstå som ideologiskt dogmatiskt och verklighetsfrämmande.

För att undvika detta vill partistrategerna lyfta fram de få alternativ som verkligen existerar vid sidan om privata och offentligt finansierade entreprenadlösningar.

Strategerna vill därför att partiet skall ha en positiv inställning till stiftelser, kooperativ och brukardrivna alternativ vid sidan om den kommunalt och landstingsdrivna välfärden.

Det var därför ingen tillfällighet att Sjöstedt lyfte fram just detta i sitt inledningstal på partikongressen i Stockholm.

Men att det inte bara handlar om ett genuint intresse för vad dessa alternativ åstadkommer blev tydligt när Sjöstedt skulle förklara lite närmare varför Vänsterpartiet måste kommunicera budskapet i valrörelsen.

– Det vore ett stort misstag att tro att ta bort vinstintresset är samma sak som att säga att det är fel att ha kooperativ i hemtjänsten eller brukarkooperativ för personlig assistans, sade Jonas Sjöstedt efter sitt öppningstal på partiets kongress i Stockholm.

– Då skulle vi göra det betydligt svårare för oss att vinna debatten om vinster i välfärden, sade Sjöstedt med en markering till ombuden att fatta ”rätt” beslut.

Sjöstedt var noga med att inte poängtera att dessa stiftelser, kooperativ och brukardrivna alternativ knappast finns i en omfattning som skulle göra dem speciellt tillgängliga för en majoritet av brukare och vårdtagare.

I realiteten skulle det med Vänsterpartiets politik bli ett monopol för den kommunalt och landstingsdrivna välfärden.

Läs mer: ”V vill vinna väljare med Moderatstrategi” av Göran Eriksson i Svenska Dagbladet.

Read Full Post »

Strategi: Smart drag kan ge (V) röster!

ANALYS | Det verkar som om Vänsterpartiet har insett att de har allt att vinna på att ta strid med Socialdemokraterna om vinster i välfärden.

Till skillnad från Allianspartierna, som bara tar fram förslag där alla fyra är helt överens, markerar Vänsterpartiet nu istället att man bara vill medverka i ett rödgrönt samarbete om man får ett tydligt stöd för sin absolut viktigaste hjärtefråga.

– Om vi inte kan påverka vinsterna i välfärden, då blir det svårt för oss att sitta i en regering. Då kommer vi bli ett oppositionsparti, säger Jonas Sjöstedt till Expressen.

[…]

– Det kommer bli en huvudfråga på kongressen. För oss är det viktigt att ta ett nytt steg. Vi har vunnit debatten. Nu ska vi fokusera på genomförandet, att förändra politiken och verkligheten.

Det är smart av Sjöstedt att markera en tuff attityd gentemot Socialdemokraterna.

De har uppenbart sett vad som hänt med småpartierna i regeringen. De har alltför länge nöjt sig med att anpassa sig i skuggan av Moderaterna.

Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet framstår idag mer som stödhjul till Moderaterna än som dynamiska självständiga partier.

Sen kan man naturligtvis också konstatera att Vänsterpartiet tvingats anpassa sin strategi efter rådande omständigheter.

Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har tydligt markerat att man inte är alltför intresserade av att ta med Vänsterpartiet i en regering.

Åtminstone vill man inte antyda något sådant regeringssamarbete innan valet. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet skyr frågan som pesten.

Oavsett vilket kommer Vänsterpartiet troligtvis vinna på att inta en mer självständig position gentemot övriga rödgröna partier.

Inte minst därför att partiet nu har hittat en valfråga – vinster i välfärden – där man för en gångs skull ligger i fas med stora delar av väljarkåren. Det gäller att inte sjabbla bort det man har.

Read Full Post »

Strategi: Partiernas hemliga opinionsundersökningar!

POLITIK | Är det något partierna gärna framhåller så är det att man minsann inte bryr sig speciellt mycket om tillfälliga väljarundersökningar.

Alla partier vill framstå som principfasta.

Officiellt driver man bara en politik som är fast förankrad i partiets ideologi och fastställd i god demokratisk ordning på en partikongress. Sedan får väljarna tycka vad man vill.

Men verkligheten är naturligtvis mer komplicerad än så.

Att vi lyfter fram vad vi åstadkommer i kommunerna beror på att vi tagit intryck av hur väljarna uppfattar oss. Vi uppfattas oftast som godhjärtade men litet tafatta, några som inte kan styra. Därför vill vi visa att vi faktiskt styr i flera kommuner.

Orden kommer från Jonas Sjöstedt (V) i en artikel om partiernas hemliga opinionsundersökningar.

Det är lätt att missa poängen i Sjöstedts kommentar, nämligen att Vänsterpartiet faktiskt låter sig påverkas av vad opinionsundersökningarna säger om Vänsterpartiet.

Alla riksdagspartierna formar naturligtvis sin politik efter intern debatt och beslut på sina kongresser.

Men det betyder inte att man inte påverkas av resultaten av opinionsundersökningar. Om man var fullständigt ointresserade av resultaten skulle man naturligtvis aldrig beställa egna för dyra pengar!

Men de många väljarundersökningar som kontinuerligt presenteras i media under året är förhållandevis ointressanta (möjligtvis med undantag av SCB:s) för partiernas sakpolitiska överväganden.

De ger ofta inte mycket till information och älskas mest av media och politiska nördar.

I en av de sista undersökningarna 2013 låg t.ex. den största förändringen på endast 0,6 procent. Övriga partier låg i spannet mellan +0,3 och -0,5 procent.

I bästa fall indikerar sådana procentsiffror en tendens eller riktning. I värsta fall är de bara slöseri med trycksvärta eftersom de ligger inom felmarginalen.

För att råda bot på detta köper partierna egna opinionsmätningar, och då ofta från Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier.

– Vi vet faktiskt inte hur de använder dem. Det är svårt att forska om något de inte vill tala om, säger Jesper Strömbäck, som är professor i journalistik och kommunikationsvetenskap.

[…]

– Det handlar om betydande belopp, säger Carl Melin, analyschef på United Minds.

Tidigare jobbade han i S med opinionsanalyser, så han har erfarenheter från båda håll.

– De egna undersökningarna är viktiga verktyg för att ta reda dels på hur man ligger till, dels vad väljarna tycker är viktigt och vilka målgrupper som är mest mottagliga för ett budskap, säger han.

Moderaternas nye kommunikations- och analyschef Per Nilsson har gått i motsatt riktning som Carl Melin. Han jobbade tidigare på Demoskop.

– Det man vill se är hur väljarna förhåller sig till just mitt parti. Inte bara om man kan tänka sig att rösta på det, utan hur sannolikt det är, hur stor potential har mitt parti, vilka sakfrågor är de som kan tänka sig att rösta på partiet intresserade av, säger han.

[…]

– Min bedömning är att det ska mycket till för att ett parti byter åsikt på grund av opinionsmätningar. Det sker genom interna processer och på kongresserna, men mätningarna kan spela en roll i den processen, bli ett stöd för dem som vill byta åsikt. Men får man veta att en åsikt är väldigt impopulär så fokuserar man ju hellre på andra frågor, säger Strömbäck.

– Jag tror inte att vare sig S eller andra partier formar sin politik efter undersökningarna, däremot hur de ska formulera den, vilken typ av argument som går hem, säger Carl Melin.

Det är naturligtvis viktigt för forskare att veta om ett parti byter åsikt p.g.a. en (eller flera) opinionsundersökningar eller om det beror på andra faktorer. 

Men ingen behöver ha tillgång till några hemliga opinionsundersökningar för att inse att det politiska innehållet faktiskt påverkas av ”opinionen”.

Detta oavsett om partierna låtit sig påverkas via opinionsyttringar som man avläst i väljarbarometrar eller låtit sig påverkas på annat sätt.

Det är bara att följa turerna kring Folkpartiet och skolfrågan för att man skall inse att partier inte bara kalibrerat sin politik på marginalen när opinionen vänt.

För många på vänsterkanten kan det kanske uppfattas som en marginell förändring – eller en omvändelse under galgen – när Folkpartiet plötsligt vill stoppa riskkapitalister från att flytta vinster till skatteparadis.

Men frågan om hur mycket politiker skall gå in och reglera på en marknad är just det ideologiska slagfält där liberaler och nyliberaler ständigt träter.

Är det verkligen någon som tror att Folkpartiet skulle ändrat sin skolpolitik om det inte varit en massiva kritik riktad mot regeringen för deras hantering av frågan om riskkapitalisternas vinster och stängningen av en rad friskolor?

Så nog påverkas partierna av opinionen. Om det sedan är p.g.a. hemliga eller offentliga opinionsundersökningar är i slutändan en rent akademisk fråga. 

Read Full Post »

Image: (V) har gått och blivit smart!

ALMEDALEN | Om Fredrik Reinfeldt är en av de sämre talarna så är Jonas Sjöstedt en av de bättre.

Men vad som slog en mest var att Sjöstedt inte låter som en typisk vänsterpartist. Partiet har helt enkelt gått och blivit smart.

Den gamla vänsterradikala retoriken var helt borta. ”Vänner” hade t.ex. ersatt ”kamrater”.  Sjöstedt lätt t.o.m. riktigt förnuftig.

Även huvudnyheten – att man vill ändra grundlagen för att det inte skall vara lika lätt att sälja ut offentligt verksamhet – var både smart, intressant och överraskande.

Sjöstedt vill att det skall krävas tre femtedelars majoritet eller två likalydande beslut med mellanliggande val. Detta skall vara en form av ”tankepaus” för att ”skydda det som vi äger gemensamt”.

Det är inte ofta nya förslag har potential att förändra den politiska spelplanen och människors sätt att tänka kring ett problem.  

Det skadar inte heller Vänsterpartiet att det finns opinionsundersökningar som visar att en stor majoritet svenskar motsätter sig vinstintressen inom vård, skola och omsorg.

Både Magdalena Andersson och Per Bolund, Socialdemokraternas respektive Miljöpartiets talespersoner i ekonomiska frågor, reagerar positivt på Sjöstedts utspel.

Det skulle därför inte förvåna om detta var ett av de få talen under Almedalsveckan som verkligen kan ha fått en och annan osäker väljare att bli övertygad.

Read Full Post »

Politik: Vänsterpartiet – partiet som inte riktigt vill lyfta!

IMAGE | Vänsterpartiet är med och styr i 80 kommuner. Och enligt Jonas Sjöstedt får man också igenom sin politik.

Så varför ligger man då och tampar kring 5-6 procent i väljarundersökningarna?

Som alla partiledare med problem tror Sjöstedt att mycket kommer att lösa sig om partiet bara finslipar sin kommunikationsförmåga.

I en intervju med Magnus Wrede i Dagens Samhälle svarade Sjöstedt så här:

[I] opinionsmätningarna, där ligger ni stadigt på 5–6 procent. Varför?

– Mångas bild av vårt parti är att vi har bra idéer men inte kan styra. De flesta väljare är helt omedvetna om vad vi faktiskt gör. Vi måste prata om det.

Förväntningarna var stora på Jonas Sjöstedt när han vintern 2012 valdes till ny partiledare efter Lars Ohly efter att i öppen tävlan ha konkurrerat ut två kvinnor och en man. Nu skulle partiet lyfta, precis som Centerpartiet efter tronskiftet från Maud Olofsson till Annie Lööf.

Lyftet kom inte – i något av fallen. Med viss rätt, och förmodligen med en passning till just Centern, konstaterar han krasst:

– Det finns partier som skulle vara glada om de som vi stod stabilt på valresultatet.

Jonas Sjöstedt gläder sig i stället åt en stark tillströmning av medlemmar till Vänsterpartiet – men medger att det finns en frustration i partiet över att opinionssiffrorna i dag ligger på en nivå långt under siffrorna från Gudrun Schymans glansdagar.

– Det vore skam om man var nöjd. Rimligen borde vi växa i det rådande politiska läget i Sverige, med stor idélöshet, ökad arbetslöshet (”arbetslinjen är en otrygghetslinje”), växande inkomstskillnader och obefintlig klimatpolitik. Men vi är det minsta oppositionspartiet och får media i förhållande till det.

Men att skylla på att man inte nått ut i media håller inte. Partiet har snarare lyckats väldigt väl med att nå ut i media.

I en av de hetaste inrikespolitiska frågorna – vinster i välfärdssektorn – har man dessutom den klart tydligaste profilen. Man säger nej, och åter nej, till vinstdrivande aktörer inom vård, skola och omsorg.

Det finns opinionsundersökningar som visar att partiet har mycket att hämta på en sådan ståndpunkt. Partiet tycks ligga rätt i opinionen även bland socialdemokrater. 

Precis som Folkpartiet förknippas med skolfrågan har Vänsterpartiet lyckats inmuta frågan om vinster i välfärden.

Och lagom inför Socialdemokraternas partikongress har Sjöstedt också deklarerat att man vill bilda en rödgrön regering tillsammans med Stefan Löfven och Miljöpartiet, ”den bästa regering jag kan tänka mig”.

 I Dagens Nyheter pressar Sjöstedt Socialdemokraterna:

Socialdemokraterna har ett val. Utan samarbete med andra partier kan de inte styra. Om partiet väljer att regera med borgerliga partier kommer politiken inte att kunna skapa större rättvisa. En sådan majoritet skulle inte stoppa vinstslöseriet i välfärden, den skulle knappast kunna förnya klimatpolitiken eller lägga om till en ekonomisk politik som sätter jobben främst.

Det är bara möjligt om vi får en rödgrön majoritet i valet 2014. En sådan majoritet ska användas på bästa vis. Vi är beredde att regera tillsammans för en bättre politik.

Med en sådan tydlighet blir det svårt för Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ignorera vänsterpartiserna inför valet.

Och försöker de rödgröna ”kamraterna” ducka i frågan lär Alliansen garanterat påminna dem om Vänsterpartiet inställning i regeringsfrågan.

Man har en tydlig politik, når ut i massmedia och har en partiledare som är klar och tydligt och inte skrämmer småbarn. Så vad är problemet?

I intervjun i Dagens Samhälle antyds svaret på varför Vänsterpartiet inte riktigt lyfter i opinion.

Sjöstedt vill gäna framstå som en modern partiledare som gillar att se på Melodifestivalen och skriva deckare. Och är Vänsterpartiet okey för honom borde det också vara okey för väljarna att rösta på dem.

– En vänsterpartist får tycka om fina kostymer, Melodifestivalen och raggarbilar, det är helt okej!

Är det okej att vara kommunist?

– Jag kallar mig socialist och jag var en av dem som var med och bytte namn på Vänsterpartiet. Det finns säkert enskilda medlemmar som kallar sig för olika saker, men man får leta innan man hittar dem.

”Medlemmar som kalla sig för olika saker”! Tydligen är det lättare att avskaffa en hel bransch i välfärdssektorn än att svara ja eller nej på frågan om det är okey att vilja omvandla samhället till en kommunistisk stat.

Kopplingen mellan de båda ståndpunkterna borde vara uppenbar för var och en.

Front Page: Framsidan är Dagens Samhälle, nr 12, den 28 mars 2013.

Read Full Post »