Varumärke: Att kommunicera klyschor!

IDENTITET | Hur många charlataner finns det inte när det handlar om att bygga kommuners varumärke?

Det räcker att studera marknadsföringsflosklerna kring alla kommunslogans för att man skall inse hur lättviktigt arbetet kan bli.

Eller vad sägs om ”Välkommen till Trosa – ’Världens ände’”, ”Var femte invånare är en häst” (Vallentuna) eller ”Åmål – alltid nåt”? Och hur många kommuner finns det inte som hävdar att man ligger ”nära” något?

Ofta har någon entusiast – politiker eller tjänsteman – fått en fix idé om att kommunen eller den offentliga verksamheten måste få en ny image som signalerar att man vågar ”blicka framåt” och ”ligger rätt i tiden”.

Sedan är cirkusen igång.

Och politikerna är de som slutligen klubbar hela härligheten efter att ha använt en nätt summa av skattebetalarnas pengar.

Men ibland dyker det upp någon som vågar säga att kejsaren är naken. En sådan person är tydligen statsheraldikern Henrik Klackenberg.

Efter femton år skall länsstyrelsen i Skåne nu göra om sin logotype.  ”Äntligen kan en inte så lyckad variant förbättras”, säger han.

När länsstyrelsens logotype skulle tas fram utifrån länsvapnet placerades kronan fel. Kronan som statliga myndigheter har högst upp i sina logotyper placerades istället bakom vapnet.

Ulf Törnberg, Sydsvenskan, skiver:

Den annorlunda placeringen gav smak av ett nytt, framåt län, enligt dåvarande landshövdingen Bengt Holgersson när logotypen presenterades.

[…]

– Jag har hört sådant designsnack förr och gör det ofta. Men kronan stämmer varken överens med god sed eller god heraldik.

Enligt honom var även det skånska vapnets upphovsmän, de nu avlidna skåningarna Christer Bökwall och Jan Raneke, upprörda över kronans placering, gjord av en inhyrd art director.

[…]

Statsheraldikern Henrik Klackenberg är mycket nöjd med att kronan nu verkar komma på sin rätta plats. Han är enligt egen utsago luttrad när det gäller mindre lämpliga nya logotyper.

Just nu är han till exempel inblandad i en hetsig diskussion med Region Dalarna som vill stoppa in dalahästar i alla kommunvapen i regionen.

– Vi har hundratals kommuner och myndigheter. Alltid är det någon som har fått en ny informationschef som vill utmärka sig.

Read Full Post »

Strategi: Strid mellan (KD) och (M) om väljarna!

VALPLANER | SVT Nyheter har kommit över dokument som visar att Kristdemokraternas strategi för att växa går via moderata väljare.

Inom Kristdemokraterna har det alltid funnits en dragkamp mellan dem som tror att partiet kan locka väljare från flera partier och de som har en mer realistisk syn på var partiet har sin potential.

Strategin att partiet måste koncentrera sig på Moderaternas väljare är därför ingen direkt nyhet. Att partiet hämtat näring från SCB:s partisympatiundersökning är tydligt. Tecknen har funnit där i de senaste undersökningarna.

Men att bestämma vad som måste göras är bara första steget. Partiets problem har snarare varit att konsekvent hålla fast vid en strategi och våga ta konsekvenserna.

”Åsikts- och värderingsmässigt ligger dessa personer sannolikt nära de som valde oss 2010. Våra målgrupper är således med stor sannolikhet borgerliga väljare”, citerar SVT Nyheter från dokumentet.

”Vi vet att det i väljarkåren finns en relativt stor grupp borgerliga väljare som delar Kristdemokraternas grundläggande värderingar… För att stärka vår position som parti på nationell nivå måste vi vinna just dessa väljares förtroende”.

Partiet har bestämt vilka kärnvärden deras valstrategi skall bygga på:

Bland annat ska man lyfta fram hjärtefrågor som familjens frihet, det personliga ansvaret och ett starkt civilsamhälle. Vidare ska man arbeta för att väljarna ska förknippa Kd med ”frihet”, ”omtänksamhet” och ”hederlighet” samtidigt som man vill tvätta bort stämpeln att vara ett förbudsparti.

Inte heller detta är speciellt nytt. Det ligger i stor i linje med vad partiet sagt under de senaste åren.

Det intressanta kommer när partiet bestämmer sig för hur dessa kärnvärden skall komma till uttryck i konkreta valfrågor.

Nuvarande strategi – att lyfta fram barnperspektivet och därmed indirekt framhäva familjens betydelse – har i realiteten varit en flopp. Partiet har bara blivit otydligare ju längre man suttit i regeringen.

Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) är t.ex. den minister som syns minst i media enligt en undersökning från Retriever.

Så detta dokument säger inget nytt i sak. Det bekräftar bara vad alla redan vet.

Frågan kvarstår fortfarande: Hur skall man lyckas locka moderata väljare om man aldrig är beredd att ta några öppna strider för att värna sina hjärtefrågor?

Allt för förfinade budskap fungerar inte. Väljarna kräver bevis på att man menar allvar.

Read Full Post »

Strategi: Reinfeldts riskabla valstrategi!

POLITIK | Affärsvärlden konstaterar att ”den lugna filbunken” Fredrik Reinfeldt är ”ytterst svårrubbad”. Och svår att intervjua.

Han är väl insatt i alla ämnen och kommer med långa utläggningar, men de är inte nödvändigtvis svar på frågorna. När det gäller allianskonstellationen är han dock tydlig.

I intervjun utesluter Reinfeldt att han skulle vilja ta in Miljöpartiet om Kristdemokraterna inte klarar fyraprocentspärren.

Han kan naturligtvis inte säga något annat offentligt.

Men det är lika klart att man kommer att ändra inställning om Kristdemokraterna åker ur. Det är så politik fungerar. Ingen lämnar ifrån sig makten frivilligt.

Reinfeldt meddelar också att Alliansen cirka en månad innan valet kommer med sin gemensamma valplattform.

Sedan kommer vi naturligtvis mot detta att ställa krav på att de rödgröna presenterar gemensamma genomarbetade förslag som är beräkningsbara.

Även detta är förutsägbart. Även om det är första gången vi nu hör om en tidsplan.

Regeringspartierna har sedan länge surrat fast sig vid Alliansmasten och kommer att vinna eller försvinna tillsammans. (Knorrandet bland vissa av småpartiernas riksdagsledamöter kommer att stanna vid just ett knorrande.)

En månad innan valet kommer det att finnas maximalt intresse kring en valplattform. Man hoppas också att att en månad inte ger motståndarna tillräckligt med tid för att effektivt kunna underminera planen i väljarnas ögon.

Man hoppas naturligtvis att en gemensam plattform skall inge mer förtroende än ett splittrat rödgrönt block där partierna går till val var för sig.

Strategin är inte utan risk. Mycket kommer att hänga på vem som uppfattas ha momentum i valrörelsen.

Och när det nu verkar som om väljarna har tröttat på regeringen är det inte ens säkert att Stefan Löfven och Socialdemokraterna ens behöver prestera på topp för att lyckas.

Ibland önskar väljarna helt enkelt bara förändring för förändringens skull.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden nr 25-33 den 20 juni 2012.

Read Full Post »

Image: Fyra myter om Ronald Reagan!

POLITIK | Ronald Reagan har ofta framställts som en både lat och okunnig president. Även av personer som borde veta bättre.

Fred Barnes, executive editor på The Weekly Standard, har skrivit en intressant artikel som slår hål på myterna kring Reagan.

The Reagan collection consists of seven books.

[…]

Taken together, these books torpedo the four elements of the conventional profile of Reagan. One, he had scant knowledge of many of the issues that came before him. Two, he was a “detached” president—that was Newsweek’s description—aloof from the day-to-day business in the White House. Three, he was overly reliant on the advice of his advisers and was often their puppet. Four, he was lazy. When I covered the Reagan presidency, I agreed to some degree with three of these. I was wrong. All four are false.

Three of the Reagan books are conclusive. The radio broadcasts knock down the idea that Reagan was clueless on complex issues. The book on nuclear weapons provides a picture of Reagan in command of his advisers and willing to override their views and those of his foreign allies. And the diaries, which are fun to read, reveal how hard he worked, especially on weeknights in the living quarters of the White House and on weekends at Camp David.

[…]

That Reagan was like a child fortunate enough to have hired adults as his chief handlers—that myth has dogged him since he ran for governor of California in 1966. And it remains embedded in the conventional wisdom of the political community. Not only have his managers and strategists been credited with running efficient campaigns on his behalf—while he was limited to speechmaking—they’ve also been credited with guiding him through a successful governorship and presidency. Reagan’s contribution in this scenario was simply to have been an excellent speaker willing to echo the words of his handlers.

This is nonsensical: No politician has ever had advisers with skills so unfailing. Besides, the big ideas of the Reagan era came from Reagan himself. The biggest was his obsession with eliminating nuclear weapons entirely, a goal he pursued despite the opposition of many of his advisers and his closest foreign ally, British prime minister Margaret Thatcher. It was Reagan, not his aides, who came to the conclusion that mutual assured destruction, the theory that fear of massive nuclear retaliation would deter a first strike by the United States or the Soviet Union, was immoral. “What’s so good about a peace kept by the threat of destroying each other?” Reagan asked “many times,” according to Secretary of State George P. Shultz. “The public was hesitant to embrace” Reagan’s idea, Shultz writes in the foreword to Reagan’s Secret War, and “advisers Reagan trusted and who were experts in this area didn’t support it. But none of that diminished Reagan’s conviction.”

Bild: Tidskriftsomslaget är The Weekly Standard den 25 juni 2012.

Read Full Post »

Humor: Filmen ”Left, Right and Centre” från 1959!

I den engelska komedin Left, Right and Centre (1959) möter den konservativa kandidaten (Ian Carmichael) en representant från Labour (Patricia Bredin) vid fyllnadsvalet i Earndale.

När kandidaterna förälskar sig i varandra börjar genast de politiska ombuden i respektive parti konspirera för att kombattanternas känslor inte skall stjälpa deras valrörelse.

I en av birollerna ser vi Alastair Sim. Filmen kan ses i sin helhet på YouTube.

Read Full Post »

Analys: Partiledares retroaktiva visdom!

PORTRÄTT | Ingen är så efterklok som en förre detta partiledare. Tidningen Vi har fört samman Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman.

Tidningen vill ”låta dem mötas i ett personligt samtal om makt”. Det hela låter intressant. Och är det också delvis.

Men som så ofta i den här typen av artiklar präglas samtalet av en romantiserad bild av kvinnlig samhörighet över partigränserna, spetsat med en konspiratorisk syn på ”de andra”.

De har företrätt olika partier. Mötts i heta debatter. Samtidigt har de bildat gemensam front mot föreställningen att makt bara är för män. Genom sitt sätt att leva och vara politik har de fungerat som förebilder för många unga kvinnor.

Och blivit ikoner eller hatobjekt för ännu fler.

Mäktiga kvinnor väcker starka reaktioner. Därför undviker många kvinnor i maktsällning att använda ordet. I stället säger de ”ansvar” eller ”inflytande”. Ibland för att inte provocera. Ibland för att de inte förmår erkänna sin egen makt.

– Ordet är laddat med både klass och kön. De stereotypa könsrollerna säger att makten är en man och att kvinnor inte ska ha makt, säger Gudrun.

[…]

Mona Sahlin, Maria Wettersrand och Gudrun Schyman har gått från att vara mäktiga representanter för politiska partier till att bli inflytelserika fria opinionsbildare. För folk som inte delar deras värderingar, eller som skyr kvinnor med makt, är det ett minst lika stort hot.

Ingenting är så bra för den egna självbilden som att kunna skylla på andras hat och fördomar. (Bara Wetterstrands tid som partiledare kan definieras som lyckad.)

Det är också lite märkligt att i en intervju om makt knappt nämna att de största maktstriderna har varit mellan och inom partierna på vänsterkanten.

Relationen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har knappast kännetecknats av någon större kärlek. Snarare har det handlat om en klassisk maktkamp om väljarnas ”hearts and minds”.

Män och kvinnor inom respektive parti har alltid haft mer gemensamt med varandra än med något av de övriga partierna på vänsterkanten. Oavsett om de kallar sig feminister eller inte.

När Feministiskt initiativ lanserades drog t.ex. Marita Ulvskog (S) genast igång nätverket Feministats inom Socialdemokraterna. Naturligtvis för att partiet inte skulle riskera att tappa väljare och medlemmar.

Att Feministiskt initiativ skulle visa sig vara ett större hot mot sig själva än något annat parti kunde man inom Socialdemokraterna (eller Vänsterpartiet) inte veta.

Poängen är att det inte finns någon feministisk samsyn över partigränserna när makten står på spel. Politisk retorik är en sak. Makt är något helt annat. Oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Dessutom har det aldrig funnits mycket förtroende ens mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Anledningen till att Mona Sahlin ville bilda allians med Miljöpartiet var bara för att man hoppades att detta skulle besegra regeringspartierna.

Men misstänksamheten gentemot Miljöpartiet var så stark, inte minst inom den fackliga grenen, att partiet tvingade Sahlin att ta med Vänsterpartiet.

Och bland Miljöpartiet har irritationen gentemot Socialdemokraterna alltid varit stor. Här är två citat från Maria Wetterstrand.

Om Socialdemokraternas översittarattityd:

Jag hade ingen aning då om hur socialdemokrater beter sig när de vill få som de vill. De gjorde klart för oss att de minsann hade möjlighet att se till att vi inte skulle få inflytande i någon kommun i Sverige om vi inte gjorde som de ville. Det var väldigt intressant, de betedde sig helt enkelt förbannat oförskämt och arrogant.

Om Socialdemokraternas förhandlingsstil:

Vi i Miljöpartiet är intellektuella, resonerande människor, tycker vi själva om vi får beskriva oss. Vad vi mötte då var en förhandlingskultur som är mer facklig, i bemärkelsen att man har hårda strider – och en näst intill aggressiv attityd.

När det gäller Mona Sahlin och Gudrun Schyman glömmer Tidningen Vi berätta att kritiken inom respektive parti alltid har handlat mer om politisk och ideologi än om något annat.

Motståndet mot Schyman berodde bl.a. på att hon ville göra om Vänsterpartiet från grunden. Hennes famösa ”talibantal” innebar i realiteten att partiet fick en ny ideologi.

Schyman ville ersätta – eller åtminstone tona ner – den marxist-leninistiska klasskampen till förmån för en feministisk ideologi där könskampen var i fokus. Inte kontigt att hon fick många fiender inom partiet – både bland män och kvinnor.

Och Mona Sahlins problem var helt enkelt att många – med rätta – misstänkte att hon aldrig skulle lyckas som partiledare med sitt tunga bagage. Tobleroneskandalen handlade om betydlig mer än bara ett paket choklad.

Många – både män och kvinnor – misstänkte att hon aldrig riktigt skulle klara av att göra sig fri från väljarnas bild av henne som en Slösa. Och hade man glömt det påminde Alliansen gärna dem om det i valrörelsen.

Det är bara i skenet av en än mer katastrofal partiledare – Håkan Juholt – som Sahlintiden framstår i lite ljusare dager.

Bild: Tidskriftsomslaget är Tidningen Vi nr 6, juni 2012.

Read Full Post »

Editorial Cartoon: Mitt Romney och Dr. Evil!

Läs mer: Om Sheldon Adelson. (Bild: Fler av R.J. Matsons teckningar på hans hemsida och på The Cagle Post.)

Read Full Post »

Image: Obamas långa väg tillbaka!

KAMPANJ | David Gergen, som arbetat för flera amerikanska presidenter, har intervjuats om Barack Obama och det politiska läget inför valet.

”The next few years are going to be really rough. I think our political system is basically dysfunctional”, säger han till Der Spiegel.

Till skillnad från många andra i Washington har Gergen inte arbetat uteslutande för antingen republikaner eller demokrater. Han räknar sig själv som independent.

Han var t.ex. Director of Communications under Ronald Reagan och rådigare till Bill Clinton.

Marc Hujer och Gregor Peter Schmitz intervjuade. Här är ett utdrag:

SPIEGEL: Were you surprised that Obama, who was a very gifted orator in the campaign, hasn’t become a better communicator in office?

Gergen: Some of his speeches as a candidate, such as his Philadelphia speech on race, were really inspirational. I voted for Obama because l hoped that an African American coming to that job could really help to transform our culture. And the surprise for me started with his acceptance speech. It did not have the uplift that I expected. That was very disappointing. Unfortunately, that trend has continued. Obama was also overexposed in his first years in office. Recently, he has begun picking his appearances more carefully, and his popularity ratings have since improved.

[…]

Gergen: Barack Obama is a very smart man. He has many gifts. Bill Clinton is a better politician. Clinton believed right from the beginning that, in order to win the presidency, he had to put together a team that came from many different parts of the political spectrum. Obama has very good people, but they’re almost all from the same group, and they all came from Chicago. I had this conversation with him and said, ”Keep your current people; they are obviously good. But it would also be helpful if you enlarged your inner circle, bringing in people with different perspectives.”

SPIEGEL: What was Obama’s response?

Gergen: He brought in a strong businessman, Bill Daley, to help him as chief of staff, but Daley was essentially marginalized right from the beginning. He quit after less than a year on the job.

SPIEGEL: Why does Obama generate so much hatred in the country?

Gergen: I would like to believe it’s not race, but I’m sure that’s an element. But, after all, we voted for an African American. If there was so much racial hatred, he never would have gotten there. There is a quality about Obama that he sometimes seems to be lecturing you, and people resent that.

SPIEGEL: He didn’t show that trait during the campaign, did he?

Gergen: No. He changed when he became president. He has another problem: He ran a campaign in which everybody could see in him what they wanted to see. I’m a moderate centrist. I thought that he would be a moderate centrist. The left thought he was going to be one of them. There are many different people who invested their hopes in Obama, and when he had to start making choices, people discovered he’s not who they thought he was, and they got upset about that.

Bild: När Barack Obama kampanjade i South Dakota inför förra valet.

Read Full Post »

Citat: Tänkte hon på SJ?

I really don’t understand the idea of a celebrity stylist. Is it a real job? I know there’s unemployment, but frankly the railways need to be fixed too.

– Daphne Guinness –

Övrigt: Citat från en artikel i Harper’s Bazaar. Bilden är omslaget till boken om den excentriska modeikonen Daphne Guinness. 

Read Full Post »

Krishantering: Obamas misslyckade presidentperiod!

USA | Det finns idag ett brett missnöje även bland Barack Obamas mest devota anhängare över vad presidenten lyckats åstadkomma.

Detta skriver man i en utmärkt längre essay i tidskriften Der Spiegel.

Frågan är då om Mitt Romney skulle bli en bättre president? Författarnas svar är ”definitivt inte”.

(Den tyska texten finns inte tillgänglig direkt på hemsidan men däremot en engelsk översättning.)

Ullrich Fichtner, Marc Hujer och Gregor Peter Schmitz skriver i Der Spiegel:

To fairly judge his presidency, one has to go through the list of his kept and broken promises. Based on that criterion, Obama’s performance falls within the ”above-average” category when compared to the 11 US presidents since World War II. It is a modest success, the kind that many politicians would welcome. But it cannot seriously be enough for Obama.

As irrational and naïve as it always was to hail him as a savior, and as unfair as it is to compare his actions with his charisma, he portrayed himself as the shining knight of change. The word appeared prominently in his campaign and his slogan ”Yes we can!” circled the globe. But now the prevailing feeling in America, even among the president’s supporters, is that Obama has failed to deliver in many respects.

[…]

Proposed legislation that would normally be uncontroversial has been blocked for years, while senior positions in the judiciary and in government agencies have remained unfilled. Necessary supplementary budgets are only being approved at the last minute, and only because not approving them could result in a national bankruptcy.

In this climate, no president stands a chance of shaping the world according to his platform. In 2011, Obama is dealing with a Republican-controlled House of Representatives that refuses to budge even a single millimeter. The civil, democratic concept of compromise has been ruined, the concept has become a taboo for Republicans. The Republicans have become so stubborn that they are even blocking bills identical to legislation they proposed in the past.

As a result Washington, already long disparaged as an aloof, out-of-touch capital, has become an object of hate for many citizens, and the epitome of mediocrity and incompetence.

[…]

But what is the campaign really about? A review of Obama’s domestic policy performance in the first years of his presidency yields a list of clear successes, which he now rattles off at every campaign event. They include his $787 million economic stimulus package, which prevented the economy from collapsing after the 2008 financial crisis, and the government bailouts of the American auto industry, which helped turn things around in Detroit. Obama claims credit for fighting for the rights of gays and lesbians, and he hopes to be remembered as the president who launched the biggest healthcare reform in the nation’s history, which helped provide 32 million people with health insurance.

Each of these achievements is impressive in its own right, but the list of Obama’s domestic successes pretty much stops there, and it doesn’t coalesce into a sizeable, comprehensible agenda of ”Change.” He has also had some serious failures. Last summer, for example, Obama took his biggest beating yet in his bid to achieve national reconciliation when he failed to force the Republicans to compromise on a long-term budget, even though the government was on the verge of bankruptcy.

[…]

Does it need a new president? The question is certainly justified. What has Obama done to address his large country’s many serious problems? Not enough. Could he have done more, not just at home but in the rest of the world? Probably. Have the Republicans starved him? Undoubtedly. But would their candidate Mitt Romney, the mysterious, filthy rich Mormon, be the better president? Most certainly not.

Bild: Tidskriftsomslaget ovan är daterat den 11 juni 2012.

Read Full Post »