PORTRÄTT | Ingen är så efterklok som en förre detta partiledare. Tidningen Vi har fört samman Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman.

Tidningen vill ”låta dem mötas i ett personligt samtal om makt”. Det hela låter intressant. Och är det också delvis.
Men som så ofta i den här typen av artiklar präglas samtalet av en romantiserad bild av kvinnlig samhörighet över partigränserna, spetsat med en konspiratorisk syn på ”de andra”.
De har företrätt olika partier. Mötts i heta debatter. Samtidigt har de bildat gemensam front mot föreställningen att makt bara är för män. Genom sitt sätt att leva och vara politik har de fungerat som förebilder för många unga kvinnor.
Och blivit ikoner eller hatobjekt för ännu fler.
Mäktiga kvinnor väcker starka reaktioner. Därför undviker många kvinnor i maktsällning att använda ordet. I stället säger de ”ansvar” eller ”inflytande”. Ibland för att inte provocera. Ibland för att de inte förmår erkänna sin egen makt.
– Ordet är laddat med både klass och kön. De stereotypa könsrollerna säger att makten är en man och att kvinnor inte ska ha makt, säger Gudrun.
[…]
Mona Sahlin, Maria Wettersrand och Gudrun Schyman har gått från att vara mäktiga representanter för politiska partier till att bli inflytelserika fria opinionsbildare. För folk som inte delar deras värderingar, eller som skyr kvinnor med makt, är det ett minst lika stort hot.
Ingenting är så bra för den egna självbilden som att kunna skylla på andras hat och fördomar. (Bara Wetterstrands tid som partiledare kan definieras som lyckad.)
Det är också lite märkligt att i en intervju om makt knappt nämna att de största maktstriderna har varit mellan och inom partierna på vänsterkanten.
Relationen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har knappast kännetecknats av någon större kärlek. Snarare har det handlat om en klassisk maktkamp om väljarnas ”hearts and minds”.
Män och kvinnor inom respektive parti har alltid haft mer gemensamt med varandra än med något av de övriga partierna på vänsterkanten. Oavsett om de kallar sig feminister eller inte.
När Feministiskt initiativ lanserades drog t.ex. Marita Ulvskog (S) genast igång nätverket Feministats inom Socialdemokraterna. Naturligtvis för att partiet inte skulle riskera att tappa väljare och medlemmar.
Att Feministiskt initiativ skulle visa sig vara ett större hot mot sig själva än något annat parti kunde man inom Socialdemokraterna (eller Vänsterpartiet) inte veta.
Poängen är att det inte finns någon feministisk samsyn över partigränserna när makten står på spel. Politisk retorik är en sak. Makt är något helt annat. Oavsett om det gäller män eller kvinnor.
Dessutom har det aldrig funnits mycket förtroende ens mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Anledningen till att Mona Sahlin ville bilda allians med Miljöpartiet var bara för att man hoppades att detta skulle besegra regeringspartierna.
Men misstänksamheten gentemot Miljöpartiet var så stark, inte minst inom den fackliga grenen, att partiet tvingade Sahlin att ta med Vänsterpartiet.
Och bland Miljöpartiet har irritationen gentemot Socialdemokraterna alltid varit stor. Här är två citat från Maria Wetterstrand.
Om Socialdemokraternas översittarattityd:
Jag hade ingen aning då om hur socialdemokrater beter sig när de vill få som de vill. De gjorde klart för oss att de minsann hade möjlighet att se till att vi inte skulle få inflytande i någon kommun i Sverige om vi inte gjorde som de ville. Det var väldigt intressant, de betedde sig helt enkelt förbannat oförskämt och arrogant.
Om Socialdemokraternas förhandlingsstil:
Vi i Miljöpartiet är intellektuella, resonerande människor, tycker vi själva om vi får beskriva oss. Vad vi mötte då var en förhandlingskultur som är mer facklig, i bemärkelsen att man har hårda strider – och en näst intill aggressiv attityd.
När det gäller Mona Sahlin och Gudrun Schyman glömmer Tidningen Vi berätta att kritiken inom respektive parti alltid har handlat mer om politisk och ideologi än om något annat.
Motståndet mot Schyman berodde bl.a. på att hon ville göra om Vänsterpartiet från grunden. Hennes famösa ”talibantal” innebar i realiteten att partiet fick en ny ideologi.
Schyman ville ersätta – eller åtminstone tona ner – den marxist-leninistiska klasskampen till förmån för en feministisk ideologi där könskampen var i fokus. Inte kontigt att hon fick många fiender inom partiet – både bland män och kvinnor.
Och Mona Sahlins problem var helt enkelt att många – med rätta – misstänkte att hon aldrig skulle lyckas som partiledare med sitt tunga bagage. Tobleroneskandalen handlade om betydlig mer än bara ett paket choklad.
Många – både män och kvinnor – misstänkte att hon aldrig riktigt skulle klara av att göra sig fri från väljarnas bild av henne som en Slösa. Och hade man glömt det påminde Alliansen gärna dem om det i valrörelsen.
Det är bara i skenet av en än mer katastrofal partiledare – Håkan Juholt – som Sahlintiden framstår i lite ljusare dager.
Bild: Tidskriftsomslaget är Tidningen Vi nr 6, juni 2012.
Read Full Post »